Inte nog med att SvD:s tyskvänlighet för hundra år sedan fortfarande väger tyngre än dess anti-bolsjevism - dess rasism gör det också.
I en artikel den 31 juli 1918 citerar de instämmande en tidning i Wien som är upprörd över att Ententen understöder "den gula faran" (exakt så står det) genom att de uppmuntrar Japan att militärt ingripa i Ryssland - alltså för att störta bolsjevikerna så att en antitysk regering kan installeras i Ryssland.
De säger att Ententen vill att (det "gula") Japan ska angripa det försvagade Ryssland, som beskrivs som ett "värnlöst byte".
Det är uppenbart att SvD fortfarande ser Ryssland som svagt och splittrat och tror att bolsjevikerna ändå kommer att störtas förr eller senare - men då helst av protyska krafter.
Vidare sägs att detta inte är något nytt, eftersom Ententen skamligt nog redan tidigare har rekryterat "bushnegrer, zulukaffrer, rödskinn och indier" för att slåss mot det vita Tyskland.
Det är alltid lika intressant att läsa SvD för hundra år sedan.
tisdag 31 juli 2018
måndag 30 juli 2018
Frontförkortningar
I böcker om andra världskriget brukar det ofta elakt påpekas att när de tyska trupperna retirerade brukade de tysknazistiska media förskönande kalla det "frontförkortning".
Det var de nu inte först med. Läser i SvD idag för hundra år sedan (30 juli 1918) , alltså under det första världskrigets slutfas. Tyskarna är på snabb reträtt på västfronten , framgår det av telegrammen.
Men hur ser huvudrubriken ut på det tyskvänliga SvD:s första nyhetssida?
"Tyskarnas frontförkortning fortsättes" ...
Att kalla reträtter för frontförkortningar är tydligen ett knep med gamla anor.
Det var de nu inte först med. Läser i SvD idag för hundra år sedan (30 juli 1918) , alltså under det första världskrigets slutfas. Tyskarna är på snabb reträtt på västfronten , framgår det av telegrammen.
Men hur ser huvudrubriken ut på det tyskvänliga SvD:s första nyhetssida?
"Tyskarnas frontförkortning fortsättes" ...
Att kalla reträtter för frontförkortningar är tydligen ett knep med gamla anor.
På förekommer anledning
Apropå mina funderingar att rösta på MP. Jag står inte endast till vänster om MP, jag står också till vänster om V. Om man bortser från två gånger har jag alltid, i alla val, riksdags- landstings. kommunal, kyrko- och EU.parlaments-) röstat antingen på S (därför att det är ett arbetarparti, trots dess borgerliga ledning ) eller på partier till vänster om S (och efter 1994 alltid på V i rikdagsvalet).
De enda undantagen är 2006 - då jag av personliga skäl röstade på MP i kommunalvalet - och 1995 - då jag av upprördhet över hur världen svek Bosnien röstade på Sarajevolistan i EU.-parlamentsvalet.
Om jag röstar på MP nu påminner det lite om vad jag gjorde 1995. I ett läge där vi fått en otäck försmak om det inferno som kan komma mycket tidigare än många kan föreställa sig tycker jag att jag som en markering kan rösta på det parti som gjort klimatet till sin profilfråga.
Jag tror lika litet att MP kan lösa klimatkrisen som jag trodde att Sarajevolistan kunde hjälpa Bosnien. Men det är en sorts markering.
PS. Om inte MP, det parti som har miljö-och klimatfrågor som sin specialfråga ens kan öka efter denna heta påminnelse om hur akut farligt läget är, får jag en otäck känsla att vad som än händer kommer folk inte att ta klimathotet på allvar. Dessutom ligger V så högt att de inte riskerar att falla ut. Om MP faller ut, riskerar vi en alliansregering och då kommer M - i en de facto beroendeställning till SD - att bestämma klimatpolitiken..
PPS. För de som ser klimatfrågan som den absolut viktigaste ödesfrågan finns bara två alternativ, som jag ser det. V eller MP. Om jag nu väljer MP i år är det av taktiska, inte av principiella skäl. Jag hoppas både V och MP går fram i valet.
De enda undantagen är 2006 - då jag av personliga skäl röstade på MP i kommunalvalet - och 1995 - då jag av upprördhet över hur världen svek Bosnien röstade på Sarajevolistan i EU.-parlamentsvalet.
Om jag röstar på MP nu påminner det lite om vad jag gjorde 1995. I ett läge där vi fått en otäck försmak om det inferno som kan komma mycket tidigare än många kan föreställa sig tycker jag att jag som en markering kan rösta på det parti som gjort klimatet till sin profilfråga.
Jag tror lika litet att MP kan lösa klimatkrisen som jag trodde att Sarajevolistan kunde hjälpa Bosnien. Men det är en sorts markering.
PS. Om inte MP, det parti som har miljö-och klimatfrågor som sin specialfråga ens kan öka efter denna heta påminnelse om hur akut farligt läget är, får jag en otäck känsla att vad som än händer kommer folk inte att ta klimathotet på allvar. Dessutom ligger V så högt att de inte riskerar att falla ut. Om MP faller ut, riskerar vi en alliansregering och då kommer M - i en de facto beroendeställning till SD - att bestämma klimatpolitiken..
PPS. För de som ser klimatfrågan som den absolut viktigaste ödesfrågan finns bara två alternativ, som jag ser det. V eller MP. Om jag nu väljer MP i år är det av taktiska, inte av principiella skäl. Jag hoppas både V och MP går fram i valet.
Om man jämför är teismen riktigt rationell...
Att vara "skeptiker" brukar ofta ses som att vara någon form av ateist, eller åtminstone agnostiker. Men Martin Gardner (1914-2010) var en framträdande "skeptiker" och aktiv i USA-motsvarigheten till Vetenskap och Folkbildning, men samtidigt teist.
Han trodde på en skapargud , ett liv efter detta och även möjligheten att be till Gud. Han var däremot inte explicit kristen.
I detta inlägg går han ganska hårt mot mycket av dagens kosmologiska tänkande. Framförallt teorier om multiversum.
Han går igenom den ena efter den andra multiversum-teorin inklusive de mest bisarra. Som att det vid varje kvantfluktuation föds ett nytt universum.
En av dessa teorier beskriver han så här:
"Every now and then, whatever that means, a quantum fluctuation precipitates a Big Bang. A universe with its own space-time springs into existence with randomly selected values for its constants. In most of these universes those values will not permit the formation of stars and life. They simply drift aimlessly down their rivers of time. However, in a very small set of universes the constants will be just right to allow creatures like you and me to evolve. We are here not because of any overhead intelligent planning but simply because we happen by chance to be one of the universes properly tuned to allow life to get started".
Här sätter han fingret på en viktig punkt. Många multiversumteorier kan mycket väl ha som en åtminstone omedveten utgångspunkt att försöka undvika teistiska implikationer - av det faktum att just vårt universum verkar vara så specialgjort - så att just vi ska kunna vara här. Det hotar att leda till någon form av "Intelligent Design"-teori i kosmisk skala, vilket fyller många kosmologer med ett visst obehag.
Problemet blir än mer akut om man utgår från Big Bang-teorin. Det universum som denna förutsätter är ändligt i alla fall i tiden, även om det finns milt sagt flummiga spekulationer om att de ändå skulle kunna vara oändligt - i rummet.
I så fall skulle den ursprungliga supertäta kärnan vara oändlig den med, och som sedan expanderar i en ännu större oämdlighet... Föreställ er det, den som kan.
Men även då torde ett universum som skapats av en, säger en, kvantfluktuation och som endast existerar i en begränsad tid, ha någon from av likformiga naturlagar, vilket också Big Bang-teoretiker brukar utgå från.
Är det inte då märkligt att det är så finstämt att det kan finnas stjärnor, galaxer, planeter och människor? - när minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omöjliggöra detta.
Multiversun-teorin har alltså en typ av svar på denna fråga. Det finns alltså närmast oändligt många universum. Endast en försvinnande liten del av dessa universum kan innehålla liv. Men vår existens förklaras då inte av en skapare - utan av en form av sannolikhetskalkyl. Om det finns oändligt många universum är det ju klart att några av dem måste vara förenliga med liv, och då är det ju självklart att vi måste bo i ett av dessa...
Om man istället antar ett universum som verkligen är oändligt i både tid och rum är det inget direkt som säger att naturlagarna behöver se ut likadana överallt i denna oändlighet. Ett universum a la Hannes Alfvén skulle (kanske) kunna vara lättare att förklara utan att anta vare sig "Intelligent Design" - eller ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer
Nu förespråkar inte Gardner något alternativ till Big Bang. Han drar tvärtom som sagt teistiska slutsatser av denna grundteori; mot slutat av artikeln skriver han detta.
"The stark truth is that there is not the slightest shred of reliable evidence that there is any universe other than the one we are in. No multiverse theory has so far provided a prediction that can be tested. In my layman’s opinion they are all frivolous fantasies...Surely the conjecture that there is just one universe and its Creator is infinitely simpler and easier to believe than that there are countless billions upon billions of worlds, constantly increasing in number and created by nobody"..
Själv vill jag inte alls tro på dagens allmänt omfattade Big Bang-modell. Men om den nu skulle stämma är jag benägen att hålla med Gardner. Den mest logiska konsekvensen av den är någon form av teism - inte ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer - utifrån ingenting.
Han trodde på en skapargud , ett liv efter detta och även möjligheten att be till Gud. Han var däremot inte explicit kristen.
I detta inlägg går han ganska hårt mot mycket av dagens kosmologiska tänkande. Framförallt teorier om multiversum.
Han går igenom den ena efter den andra multiversum-teorin inklusive de mest bisarra. Som att det vid varje kvantfluktuation föds ett nytt universum.
En av dessa teorier beskriver han så här:
"Every now and then, whatever that means, a quantum fluctuation precipitates a Big Bang. A universe with its own space-time springs into existence with randomly selected values for its constants. In most of these universes those values will not permit the formation of stars and life. They simply drift aimlessly down their rivers of time. However, in a very small set of universes the constants will be just right to allow creatures like you and me to evolve. We are here not because of any overhead intelligent planning but simply because we happen by chance to be one of the universes properly tuned to allow life to get started".
Här sätter han fingret på en viktig punkt. Många multiversumteorier kan mycket väl ha som en åtminstone omedveten utgångspunkt att försöka undvika teistiska implikationer - av det faktum att just vårt universum verkar vara så specialgjort - så att just vi ska kunna vara här. Det hotar att leda till någon form av "Intelligent Design"-teori i kosmisk skala, vilket fyller många kosmologer med ett visst obehag.
Problemet blir än mer akut om man utgår från Big Bang-teorin. Det universum som denna förutsätter är ändligt i alla fall i tiden, även om det finns milt sagt flummiga spekulationer om att de ändå skulle kunna vara oändligt - i rummet.
I så fall skulle den ursprungliga supertäta kärnan vara oändlig den med, och som sedan expanderar i en ännu större oämdlighet... Föreställ er det, den som kan.
Men även då torde ett universum som skapats av en, säger en, kvantfluktuation och som endast existerar i en begränsad tid, ha någon from av likformiga naturlagar, vilket också Big Bang-teoretiker brukar utgå från.
Är det inte då märkligt att det är så finstämt att det kan finnas stjärnor, galaxer, planeter och människor? - när minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omöjliggöra detta.
Multiversun-teorin har alltså en typ av svar på denna fråga. Det finns alltså närmast oändligt många universum. Endast en försvinnande liten del av dessa universum kan innehålla liv. Men vår existens förklaras då inte av en skapare - utan av en form av sannolikhetskalkyl. Om det finns oändligt många universum är det ju klart att några av dem måste vara förenliga med liv, och då är det ju självklart att vi måste bo i ett av dessa...
Om man istället antar ett universum som verkligen är oändligt i både tid och rum är det inget direkt som säger att naturlagarna behöver se ut likadana överallt i denna oändlighet. Ett universum a la Hannes Alfvén skulle (kanske) kunna vara lättare att förklara utan att anta vare sig "Intelligent Design" - eller ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer
Nu förespråkar inte Gardner något alternativ till Big Bang. Han drar tvärtom som sagt teistiska slutsatser av denna grundteori; mot slutat av artikeln skriver han detta.
"The stark truth is that there is not the slightest shred of reliable evidence that there is any universe other than the one we are in. No multiverse theory has so far provided a prediction that can be tested. In my layman’s opinion they are all frivolous fantasies...Surely the conjecture that there is just one universe and its Creator is infinitely simpler and easier to believe than that there are countless billions upon billions of worlds, constantly increasing in number and created by nobody"..
Själv vill jag inte alls tro på dagens allmänt omfattade Big Bang-modell. Men om den nu skulle stämma är jag benägen att hålla med Gardner. Den mest logiska konsekvensen av den är någon form av teism - inte ständigt nya universum som skapas av kvantfluktuationer - utifrån ingenting.
söndag 29 juli 2018
Om att rösta på Miljöpartiet
Den enda gång jag någonsin röstat på Miljöpartiet var i ett kommunalval 2006, för att hjälpa en kompis från min studentkorridor som stod på MP:s kommunallista att bli vald.... Något opolitiskt skäl, det medges. *rodnar generat*
Men nu funderar jag uppriktigt sagt på att göra det i riksdagsvalet. Och det trots att jag står långt till vänster om dem.
Dels handlar det om att stödrösta för att de ska komma in. Men det är kanske inte så nödvändigt - vi får se när de första opinionsundersökningarna efter den senaste värmeböljan kommer....
Men mer allmänt skulle en röst på MP i dagens läge vara en markering att klimatfrågan inte endast är en fråga bland andra utan DEN avgörande frågan - i Sverige och i alla andra länder.
Ja, det är sant att det finns undersökningar som visar att V har en NÅGOT bättre miljöpolitik än MP.... (vilket troligen beror på att MP sitter i regeringen, och har anpassat sig). Och jag vet att MP begick ett rent förräderi i brunkolsfrågan.
Men poängen med att rösta på MP är att det är det parti som sedan sitt bildande gjort miljöfrågan till den helt centrala frågan. Ett högt röstetal på dem är en markering att denna åsikt delas av många.
Om den senaste (i grunden växthusrelaterade, vad än somliga säger) vågen av hetta leder till en kraftigt ökad medvetenhet om att det faktiskt är den fråga som kommer att avgöra mänsklighetens överlevnad, och det skulle leda till en kraftig ökning av MP-rösterna - skulle det vara en ovanligt tydlig signal.
Om opinionen i frågan blir tillräckligt stark försvårar det också framtida MP-svek, som det i brunkolsfrågan.
Sedan är det en annan sak att frågan enligt mig ytterst endast kan lösas genom en global planekonomi - dvs en lösning som inte MP står för. Men det gör egentligen inte V heller...
Jag har röstat på V i alla riksdagsval sedan 1994 och kommer med ganska stor sannolikhet att göra det igen i valet 2022 - om jag nu lever då. Men just i detta val funderar jag alltså på att rösta på MP.
--------------------------------------------------
Tillägg
Tog bort ett fånigt dubbel- eller kanske trippelbottnat skämt mot slutet. Nej, det är allvarligt menat.
Ett av de bästa sätten att få både makthavare och andra att inse att det finns en mycket allvarlig opinion för en mycket mer konsekvent klimatpolitik vore en stor framgång för MP. Det kunde knappast tolkas kunna på NÅGOT annat sätt, eftersom MP legat vid fyraprocentsgränsen ett bra tag.
En uppgång för MP just nu EFTER hettan SKULLE inte kunna bero på något annat (medan en fortsatt uppgång för det redan framgångsrika V skulle kunna betyda en massa andra saker). Därför hoppas jag på en stor valframgång för MP....
Men nu funderar jag uppriktigt sagt på att göra det i riksdagsvalet. Och det trots att jag står långt till vänster om dem.
Dels handlar det om att stödrösta för att de ska komma in. Men det är kanske inte så nödvändigt - vi får se när de första opinionsundersökningarna efter den senaste värmeböljan kommer....
Men mer allmänt skulle en röst på MP i dagens läge vara en markering att klimatfrågan inte endast är en fråga bland andra utan DEN avgörande frågan - i Sverige och i alla andra länder.
Ja, det är sant att det finns undersökningar som visar att V har en NÅGOT bättre miljöpolitik än MP.... (vilket troligen beror på att MP sitter i regeringen, och har anpassat sig). Och jag vet att MP begick ett rent förräderi i brunkolsfrågan.
Men poängen med att rösta på MP är att det är det parti som sedan sitt bildande gjort miljöfrågan till den helt centrala frågan. Ett högt röstetal på dem är en markering att denna åsikt delas av många.
Om den senaste (i grunden växthusrelaterade, vad än somliga säger) vågen av hetta leder till en kraftigt ökad medvetenhet om att det faktiskt är den fråga som kommer att avgöra mänsklighetens överlevnad, och det skulle leda till en kraftig ökning av MP-rösterna - skulle det vara en ovanligt tydlig signal.
Om opinionen i frågan blir tillräckligt stark försvårar det också framtida MP-svek, som det i brunkolsfrågan.
Sedan är det en annan sak att frågan enligt mig ytterst endast kan lösas genom en global planekonomi - dvs en lösning som inte MP står för. Men det gör egentligen inte V heller...
Jag har röstat på V i alla riksdagsval sedan 1994 och kommer med ganska stor sannolikhet att göra det igen i valet 2022 - om jag nu lever då. Men just i detta val funderar jag alltså på att rösta på MP.
--------------------------------------------------
Tillägg
Tog bort ett fånigt dubbel- eller kanske trippelbottnat skämt mot slutet. Nej, det är allvarligt menat.
Ett av de bästa sätten att få både makthavare och andra att inse att det finns en mycket allvarlig opinion för en mycket mer konsekvent klimatpolitik vore en stor framgång för MP. Det kunde knappast tolkas kunna på NÅGOT annat sätt, eftersom MP legat vid fyraprocentsgränsen ett bra tag.
En uppgång för MP just nu EFTER hettan SKULLE inte kunna bero på något annat (medan en fortsatt uppgång för det redan framgångsrika V skulle kunna betyda en massa andra saker). Därför hoppas jag på en stor valframgång för MP....
NJA-Gruppen 1970 - och två sånger
Någon gång i sensommaren 1970 fick jag höra en sång med titeln "Balladen om kvasten", på radio. Det var något helt nytt. Politiska sånger från ett vänsterperspektiv hade jag kanske hört förut.Men den här var nästan som ett slag i solar plexus. Den gick in i mig - mycket djupt. Jag vill gärna att ni lyssnar. Den kan höras här.
Sången om den man vars kropp har slitits ner, "och dom som slitit ner den vill inte ha den mer", grep in i ett djupt skikt av mig. Hur djupt antyds kanske av att jag fick tårar i ögonen när jag nu hörde den för första gången på årtionden.
Jag har dessutom väntat i över tio år på att den ska komma på YouTube - och nu finns den äntligen där.
Några månader efter att jag hade hört "Balladen om kvasten" på radio köpte jag LP:n sången låg på. Den hade gjorts av några som kallade sig NJA-gruppen.* Namnet kom sig av att gruppen hade startat som ett teaterprojekt om det då statliga Norrbottens järnverk, NJA. LP:n hette "Hör upp allt folk".
Vid det laget hade jag hunnit gå med i Kungsholmens FNL-grupp och hade insett så pass mycket att jag utgick från att de aktiva i NJA-gruppen var KFML:are. Jag kom aldrig att stöda KFML, men tyckte ändå att mycket i skivan var väldigt bra.
Förutom "Balladen om kvasten" föll jag speciellt för denna sång - som jag också nyligen återupptäckt på YouTube.
Den hette "Minns du förra året?". I motsats till den sorgliga "Balladen om kvasten" var "Minns du förra året?" på många sätt optimistisk, och bitvis mycket rolig. Just de roliga partierna torde i och för sig ha kunnat reta gallfeber på högersossar - och kanske gör det än idag....
Den beskriver ett uppsving för kampen i samhället på ett sätt som avspeglade de förväntningar som fanns i stora delar av vänstern (och definitivt inte endast i KFML) omkring 1970.
Den avslutas med förhoppningen att det snart kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".
Nja. Det blev det ju inte direkt.
Om vi går fram till låt oss säga 15 år efter att skivan kom, var det helt klart att det i själva verkat hade blivit mycket lättare att vara det.
Och så har det väl förblivit till dessa dagar.
-------------------------------------------------------
*Gruppen kom senare att bli känd som "Fria Proteatern".
Sången om den man vars kropp har slitits ner, "och dom som slitit ner den vill inte ha den mer", grep in i ett djupt skikt av mig. Hur djupt antyds kanske av att jag fick tårar i ögonen när jag nu hörde den för första gången på årtionden.
Jag har dessutom väntat i över tio år på att den ska komma på YouTube - och nu finns den äntligen där.
Några månader efter att jag hade hört "Balladen om kvasten" på radio köpte jag LP:n sången låg på. Den hade gjorts av några som kallade sig NJA-gruppen.* Namnet kom sig av att gruppen hade startat som ett teaterprojekt om det då statliga Norrbottens järnverk, NJA. LP:n hette "Hör upp allt folk".
Vid det laget hade jag hunnit gå med i Kungsholmens FNL-grupp och hade insett så pass mycket att jag utgick från att de aktiva i NJA-gruppen var KFML:are. Jag kom aldrig att stöda KFML, men tyckte ändå att mycket i skivan var väldigt bra.
Förutom "Balladen om kvasten" föll jag speciellt för denna sång - som jag också nyligen återupptäckt på YouTube.
Den hette "Minns du förra året?". I motsats till den sorgliga "Balladen om kvasten" var "Minns du förra året?" på många sätt optimistisk, och bitvis mycket rolig. Just de roliga partierna torde i och för sig ha kunnat reta gallfeber på högersossar - och kanske gör det än idag....
Den beskriver ett uppsving för kampen i samhället på ett sätt som avspeglade de förväntningar som fanns i stora delar av vänstern (och definitivt inte endast i KFML) omkring 1970.
Den avslutas med förhoppningen att det snart kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".
Nja. Det blev det ju inte direkt.
Om vi går fram till låt oss säga 15 år efter att skivan kom, var det helt klart att det i själva verkat hade blivit mycket lättare att vara det.
Och så har det väl förblivit till dessa dagar.
-------------------------------------------------------
*Gruppen kom senare att bli känd som "Fria Proteatern".
lördag 28 juli 2018
Intressanta låtar av Gunder Hägg på YouTube
Innan progg-gruppen Blå Tåget hette Blå Tåget hette de Gunder Hägg. De fick byta namn för att löparen med samma namn hade en del invändningar..
1969 kom deras första LP - Tigerkaka. Har länge väntat på att dess titellåt (eller nästan titellåt, den heter Tigerkakan med bestämd artikel) ska läggas ut på YouTube.
Nu har det skett. Den kan höras här.
Låt er inte förvillas av datumet som är utsatt - 5 november 2014 - för det syftar på när ämnet "Blå Tåget" skapades som kategori. Och inte på låten.
Många låtar har faktiskt lagts ut de allra senaste dagarna.
Tigerkakan var en av de allra första låtarna av Gunder Hägg/Blå Tåget som jag hörde. På en musikfestival på Gärdet torsdagen den 20 augusti 1970. Och det var den enda av deras låtar jag mindes från den dagen, Jag blev imponerad av dess underfundiga text.
Så imponerad att jag till och med nämnde just den låten i min dagbok denna dag.
Så här skrev jag "Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."
Ja, Tigerkakan har faktiskt en både fyndig och genomtänkt text. Den är väl värd att lyssna på.
Den handlar om myten om hur det svenska "välståndet" på ett harmoniskt sätt byggdes upp i samarbete mellan den reformistiska socialdemokratin och storkapitalet. Och är något som hela världen borde avundas...
Med ett medvetet "infantilt" språkbruk karikeras högersocialdemokratiska och liberala föreställningar.
En annan av Gunder Hägg/ Blå Tågets låtar från deras första LP som nu lagts ut är Om idealismen, som kan höras här.
Den handlade om löparen de tog sitt namn från. Den har en också en ganska så fyndig text. Och är också väl värd att lyssna på.
Att han avstängdes pga av professionalism beskrivs som en resultat av en form av falsk "idealism", som har som syfte att tjäna "den slemmaste kapitalism" och dölja att "makten är professionell"...
Man kan kanske förstå att löparen Gunder Hägg ville att de skulle byta namn. Han var inte speciellt vänster, och ville förstås inte förknippas med dem alls....
Dessutom har denna låt också lagts ut.
Den heter Kära nån och har en milt sagt deprimerande text. Som på många sätt verkar än mer aktuell idag än då.
Man kan kanske säga att den är en pessimistisk framtidsvision. Mycket kortfattad, men mycket slagkraftig, på sitt sätt.
1969 kom deras första LP - Tigerkaka. Har länge väntat på att dess titellåt (eller nästan titellåt, den heter Tigerkakan med bestämd artikel) ska läggas ut på YouTube.
Nu har det skett. Den kan höras här.
Låt er inte förvillas av datumet som är utsatt - 5 november 2014 - för det syftar på när ämnet "Blå Tåget" skapades som kategori. Och inte på låten.
Många låtar har faktiskt lagts ut de allra senaste dagarna.
Tigerkakan var en av de allra första låtarna av Gunder Hägg/Blå Tåget som jag hörde. På en musikfestival på Gärdet torsdagen den 20 augusti 1970. Och det var den enda av deras låtar jag mindes från den dagen, Jag blev imponerad av dess underfundiga text.
Så imponerad att jag till och med nämnde just den låten i min dagbok denna dag.
Så här skrev jag "Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."
Ja, Tigerkakan har faktiskt en både fyndig och genomtänkt text. Den är väl värd att lyssna på.
Den handlar om myten om hur det svenska "välståndet" på ett harmoniskt sätt byggdes upp i samarbete mellan den reformistiska socialdemokratin och storkapitalet. Och är något som hela världen borde avundas...
Med ett medvetet "infantilt" språkbruk karikeras högersocialdemokratiska och liberala föreställningar.
En annan av Gunder Hägg/ Blå Tågets låtar från deras första LP som nu lagts ut är Om idealismen, som kan höras här.
Den handlade om löparen de tog sitt namn från. Den har en också en ganska så fyndig text. Och är också väl värd att lyssna på.
Att han avstängdes pga av professionalism beskrivs som en resultat av en form av falsk "idealism", som har som syfte att tjäna "den slemmaste kapitalism" och dölja att "makten är professionell"...
Man kan kanske förstå att löparen Gunder Hägg ville att de skulle byta namn. Han var inte speciellt vänster, och ville förstås inte förknippas med dem alls....
Dessutom har denna låt också lagts ut.
Den heter Kära nån och har en milt sagt deprimerande text. Som på många sätt verkar än mer aktuell idag än då.
Man kan kanske säga att den är en pessimistisk framtidsvision. Mycket kortfattad, men mycket slagkraftig, på sitt sätt.
Månförmörkelse
Jag trodde inte månen skulle synas alls, men nu har den stigit så pass högt att den syns.. Min mobilkamera som jag fick efter att jag bytte mobil 2016 är usel, och man kan inte se att månen är röd, men att den börjar skymmas kan man faktiskt se.
torsdag 26 juli 2018
Sigmund Freud och "Sömngåtan"
I Svenska Dagbladet går under sommaren en följetång om sömnforskning. Den är i princip ett upptryck av kapitlen i Matthew Walkers bok Sömngåtan.
Den är både intressant och lärorik. I onsdagens avsnitt stötte jag dock på ett mening som retade mig. Jag ska citera den och sedan förklara varför jag reagerade mot den.
Det står så här:
"De nya metoderna och de insikter som följde med dem gjorde, bland mycket annat, att mattan en gång för alla rycktes undan för Sigmund Freud och hans ovetenskapliga idéer om att drömmar på något sätt skulle vara uttryck för undertryckta önskningar, en föreställning som varit stark inom psykiatrin och psykologin i omkring hundra år nu."
Det finns mycket problematiskt i meningen. Dels hur den avspeglar dagens positivism, som självfallet utgår från att det är det man direkt kan mäta med experiment som gäller. Men det är en lång diskussion,som jag inte ska fördjupa mig i.
Men förutom det kan man säga en annan sak. Det är möjligt att om Freuds drömteori såg ut som den beskrivs i denna korta mening skulle den kunna vederläggas av någon typ av experiment. Men det gör den inte. I stort sett kan man säga att beskrivningen är så missvisande att man skulle kunna använda uttrycket "inte en siffra rätt".
Jag har skrivit mer utförligt om Freuds drömteori här.
Nu ska jag bara kort rekapitulera några huvuddrag, och visa varför meningen inte stämmer - och varför de experiment som beskrivs i artikelserien inte på något sätt kan påverka bedömningen av grunddragen i Freuds teori.
För det första säger inte Freud att själva stoffet till drömmen - de latenta drömtankarna - måste ha något med önskningar att göra. Det kan vara vad som helst man funderat på dagen innan. Det kan vara ekonomiska bekymmer, en kärlekssorg, rädsla för torrt väder, avundsjuka mot en kollega - i princip allting.
Men sedan anser Freud att om sömnen skulle präglas av dessa kaotiska funderingar skulle det vara mycket svårt att sova. Därför - menar han - strävar det så kallade drömarbetet till att förvandla de disparata tankarna till uppfyllelser av önskningar. Och - observera - det behöver inte alls vara "undertryckta" sådana. Inte alls.
Det framgår klart i hans teoretiska avsnitt - men är också lätt att konstatera vid den mest snabba koll på var Freud skrev. Han berättar till exempel att hans dotter Anna, som var sjuk och inte fick äta vad hon ville, på natten drömde att hon åt en massa jordgubbar. En annan gång berättar Freud om samma Anna. Att när man måst ställa in en resa hon sett fram emot drömde hon om att hon ändå gjorde resan.
Det vore absurt att kalla dessa önskningar för "undertryckta"...
Vidare säger inte Freuds teori att drömarbetets strävan efter önskeuppfyllelse måste märkas i den manifesta drömmen. Dels för att de kan omformuleras symboliskt, dels för att det endast är ett försök. Om drömtankarna är så obehagliga att de inte går att omvandla till önskningar kan resultatet i stället bli en mardröm.
Teorin går ut på att det finns något i drömmens väsen som försöker göra drömtankarna till något roligare än de ofta är. För att drömmen ska bli så harmonisk som möjligt.
Det kan man tycka vad man vill om (själv tror jag att det ofta stämmer). Men jag kan inte se något i de experiment som beskrivits i SvD- serien som på något sätt skulle kunna vederlägga en sådan drömteori. Däremot inte sagt att det skulle finnas något i dem som skulle bekräfta den, heller.
Psykologin har idag ofta en syn på att det som inte kan studeras experimentellt inte är - "evidensbaserat" (och därför är mindre intressant). Det är tvivelaktigt i sig, men dessutom finns det i många akademiskt vetenskapliga framställningar en tendens att karikera äldre, mindre ”evidensbaserade” teorier, för att få dem att se oerhört förlegade ut.
Jag tror att man ofta kan får större insikter i drömmens väsen genom att läsa äldre psykodynamiska drömteorier - Freuds, Jungs och andras - än genom att endast studera resultaten av dagens experiment.
Förr eller senare kommer det positivistiska vetenskapsidealet att ifrågasättas mer än det gör idag, Det är jag ganska så övertygad om.
-------------------------------------------------------
TILLÄGG
Det kapitel ur boken som finns i dagens SvD handlar nästan enbart om Freud. Det är totalförvirrat, ger visserligen ett mycket lärt intryck och ger sken av att författaren noga satt sig in i Freuds teori. Det har han inte. Han blandar ihop de latenta drömtankarna med drömarbetet, och hävdar fortfarande att det måste handla om undertrycka önskningar. Plus mycket annat.
Den som läser dagens SvD och undrar vem av oss som har rätt om Freuds teori rekommenderas att läsa Freuds"Föreläsningar: Orientering i psykoanalysen" (Natur och Kultur 2006) s. 85 till 225. Det kan ju verka mastigt, men när man väl har gjort det ser man hur nästan absurt felaktig Walkers beskrivning är....
PS. Sedan tror jag att en anledning till att en stark förvirring är så vanlig är att de flesta som vill sätta sig in i Freuds drömteorier endast läst "Drömtydning" . Den kom först 1900, och har sedan getts ut i nya upplagor med olika ändringar.
Den är inte så där värst pedagogisk. Det är däremot avsnittet om drömmar i föreläsningarna Freud höll 1915-17, som jag hänvisade till ovan. De är glasklara, och det är nog där man ska börja läsa om man är intresserad av ämnet.
Den är både intressant och lärorik. I onsdagens avsnitt stötte jag dock på ett mening som retade mig. Jag ska citera den och sedan förklara varför jag reagerade mot den.
Det står så här:
"De nya metoderna och de insikter som följde med dem gjorde, bland mycket annat, att mattan en gång för alla rycktes undan för Sigmund Freud och hans ovetenskapliga idéer om att drömmar på något sätt skulle vara uttryck för undertryckta önskningar, en föreställning som varit stark inom psykiatrin och psykologin i omkring hundra år nu."
Det finns mycket problematiskt i meningen. Dels hur den avspeglar dagens positivism, som självfallet utgår från att det är det man direkt kan mäta med experiment som gäller. Men det är en lång diskussion,som jag inte ska fördjupa mig i.
Men förutom det kan man säga en annan sak. Det är möjligt att om Freuds drömteori såg ut som den beskrivs i denna korta mening skulle den kunna vederläggas av någon typ av experiment. Men det gör den inte. I stort sett kan man säga att beskrivningen är så missvisande att man skulle kunna använda uttrycket "inte en siffra rätt".
Jag har skrivit mer utförligt om Freuds drömteori här.
Nu ska jag bara kort rekapitulera några huvuddrag, och visa varför meningen inte stämmer - och varför de experiment som beskrivs i artikelserien inte på något sätt kan påverka bedömningen av grunddragen i Freuds teori.
För det första säger inte Freud att själva stoffet till drömmen - de latenta drömtankarna - måste ha något med önskningar att göra. Det kan vara vad som helst man funderat på dagen innan. Det kan vara ekonomiska bekymmer, en kärlekssorg, rädsla för torrt väder, avundsjuka mot en kollega - i princip allting.
Men sedan anser Freud att om sömnen skulle präglas av dessa kaotiska funderingar skulle det vara mycket svårt att sova. Därför - menar han - strävar det så kallade drömarbetet till att förvandla de disparata tankarna till uppfyllelser av önskningar. Och - observera - det behöver inte alls vara "undertryckta" sådana. Inte alls.
Det framgår klart i hans teoretiska avsnitt - men är också lätt att konstatera vid den mest snabba koll på var Freud skrev. Han berättar till exempel att hans dotter Anna, som var sjuk och inte fick äta vad hon ville, på natten drömde att hon åt en massa jordgubbar. En annan gång berättar Freud om samma Anna. Att när man måst ställa in en resa hon sett fram emot drömde hon om att hon ändå gjorde resan.
Det vore absurt att kalla dessa önskningar för "undertryckta"...
Vidare säger inte Freuds teori att drömarbetets strävan efter önskeuppfyllelse måste märkas i den manifesta drömmen. Dels för att de kan omformuleras symboliskt, dels för att det endast är ett försök. Om drömtankarna är så obehagliga att de inte går att omvandla till önskningar kan resultatet i stället bli en mardröm.
Teorin går ut på att det finns något i drömmens väsen som försöker göra drömtankarna till något roligare än de ofta är. För att drömmen ska bli så harmonisk som möjligt.
Det kan man tycka vad man vill om (själv tror jag att det ofta stämmer). Men jag kan inte se något i de experiment som beskrivits i SvD- serien som på något sätt skulle kunna vederlägga en sådan drömteori. Däremot inte sagt att det skulle finnas något i dem som skulle bekräfta den, heller.
Psykologin har idag ofta en syn på att det som inte kan studeras experimentellt inte är - "evidensbaserat" (och därför är mindre intressant). Det är tvivelaktigt i sig, men dessutom finns det i många akademiskt vetenskapliga framställningar en tendens att karikera äldre, mindre ”evidensbaserade” teorier, för att få dem att se oerhört förlegade ut.
Jag tror att man ofta kan får större insikter i drömmens väsen genom att läsa äldre psykodynamiska drömteorier - Freuds, Jungs och andras - än genom att endast studera resultaten av dagens experiment.
Förr eller senare kommer det positivistiska vetenskapsidealet att ifrågasättas mer än det gör idag, Det är jag ganska så övertygad om.
-------------------------------------------------------
TILLÄGG
Det kapitel ur boken som finns i dagens SvD handlar nästan enbart om Freud. Det är totalförvirrat, ger visserligen ett mycket lärt intryck och ger sken av att författaren noga satt sig in i Freuds teori. Det har han inte. Han blandar ihop de latenta drömtankarna med drömarbetet, och hävdar fortfarande att det måste handla om undertrycka önskningar. Plus mycket annat.
Den som läser dagens SvD och undrar vem av oss som har rätt om Freuds teori rekommenderas att läsa Freuds"Föreläsningar: Orientering i psykoanalysen" (Natur och Kultur 2006) s. 85 till 225. Det kan ju verka mastigt, men när man väl har gjort det ser man hur nästan absurt felaktig Walkers beskrivning är....
PS. Sedan tror jag att en anledning till att en stark förvirring är så vanlig är att de flesta som vill sätta sig in i Freuds drömteorier endast läst "Drömtydning" . Den kom först 1900, och har sedan getts ut i nya upplagor med olika ändringar.
Den är inte så där värst pedagogisk. Det är däremot avsnittet om drömmar i föreläsningarna Freud höll 1915-17, som jag hänvisade till ovan. De är glasklara, och det är nog där man ska börja läsa om man är intresserad av ämnet.
onsdag 25 juli 2018
Ingrid Carlqvist stöder utbrytning från SD
Ingrid Carlqvist (IC) har nu upptäckt att Sverigedemokraterna (SD) inte är tillräckligt högerextrema. Hon uppmanar nu aktivt till att INTE rösta på SD utan uppmanar istället till röstning på det än mer extrema "Alternativ för Sverige".
Det är ett parti som bildades av SD:s uteslutna ungdomsförbund. En partibildning som av allt att döma inte har några som helst chanser att få ett enda mandat i något riksdagsval. Även om IC verkar drömma mer eller mindre deliriska drömmar om just den saken.
Gott så. IC har de senaste tio åren varit lite av expert på att i allt snabbare takt marginalisera sig själv. Det har jag faktiskt inget emot.
Och, väl att märka. Till alla hennes övriga excentriska egenheter är hon förstås också "klimatskeptiker" - och förespråkar nu idén att de aktuella bränderna i Sverige är skapade av... islamister.
Något sådant måste man föstås dra till med när man dels tror att den globala uppvärmningen är en bluff, dels tror att islam är det största hotet mot mänskligheten.
De gudarna vill förgöra slår de, som bekant, först med vansinne.
Det är ett parti som bildades av SD:s uteslutna ungdomsförbund. En partibildning som av allt att döma inte har några som helst chanser att få ett enda mandat i något riksdagsval. Även om IC verkar drömma mer eller mindre deliriska drömmar om just den saken.
Gott så. IC har de senaste tio åren varit lite av expert på att i allt snabbare takt marginalisera sig själv. Det har jag faktiskt inget emot.
Och, väl att märka. Till alla hennes övriga excentriska egenheter är hon förstås också "klimatskeptiker" - och förespråkar nu idén att de aktuella bränderna i Sverige är skapade av... islamister.
Något sådant måste man föstås dra till med när man dels tror att den globala uppvärmningen är en bluff, dels tror att islam är det största hotet mot mänskligheten.
De gudarna vill förgöra slår de, som bekant, först med vansinne.
tisdag 24 juli 2018
Att lägga ut stenar istället för att gråta...
Jag har aldrig gillat att man ska klippa gräsmattor. Och i synnerhet inte sedan sommaren 1961, då jag var sex år.*
På tomten på lantstället i Gräddö fanns det gräs. Det var högt gräs, och jag älskade det. Man kunde krypa i det, men kunde gömma sig i det.
Så en dag kom chocken. Gräset skulle klippas. Jag var chockad, jag var ledsen.
Jag kunde inget göra. Gräset klipptes - av en slåttermaskin, och jag grät hela dan, och halva natten. Det är något jag aldrig kunnat glömma.
Nåväl, åren gick och gräset växte upp igen. Sommaren 1967 kunde man göra gångar i det, där man kunde krypa. Jag lyckades till och med få med mig några andra barn i att göra gångar, och leka att vi var FNL-soldater. Som gömda i gångarna sköt ner USA-soldater... (!!!)
Men nästa sommar var det dags igen. Nu skulle gräset klippas igen. Det var sommaren 1968, och jag var 13 år.
Jag hade väl tagit till mig lite av samma sensmoral som finns i en Ted Gärdestad-sång som kom fyra år senare: "Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl".
Nåja, någon "karl" var jag minst av allt, men jag var som sagt 13 och kände mig som som jag höll på att bli vuxen. Och kom fram till, att , nej, gråta var ingen lösning.
Det innebar inte att jag accepterade det. Jag var fast besluten att sabotera det hela.
Jag hade någonstans fått reda på att en slåttermaskin kunde skadas av att det låg stenar i gräset. Så innan den skulle komma letade jag reda på stenar lite här och var och lade ut i det i det höga gräset.
Syftena var väl två. Dels ville jag skydda gräset, dels ville jag nog ge igen för tårarna jag hade tvingats fälla åtta år tidigare.
Så när slåttermaskinen kom stod jag och tittade på. Min plan både lyckades och inte lyckades. Gräset blev fällt - men jag fick reda på att slåttermaskinens blad faktiskt hade blivit skadade av stenarna.
En av mina föräldrar frågade mig misstänksamt om det var jag som hade lagt ut stenar i gräset. Men nu var jag ju 13, och jag kunde ljuga utan svårighet. Så jag sa med ett mycket lugnt tonfall "nej, varför skulle jag gjort det?".
Jag sov gott den natten. Jag hoppades att det skulle bli dyrt att betala för den nödvändiga reparationen av slåttermaskinen. Lite borde väl de som 1961 fått mig att gråta en hel dag och en halv natt få betala....
---------------------------------------------------
*Vid närmare eftertanke skulle det också ha kunnat vara sommaren 1960, då jag var fem.
På tomten på lantstället i Gräddö fanns det gräs. Det var högt gräs, och jag älskade det. Man kunde krypa i det, men kunde gömma sig i det.
Så en dag kom chocken. Gräset skulle klippas. Jag var chockad, jag var ledsen.
Jag kunde inget göra. Gräset klipptes - av en slåttermaskin, och jag grät hela dan, och halva natten. Det är något jag aldrig kunnat glömma.
Nåväl, åren gick och gräset växte upp igen. Sommaren 1967 kunde man göra gångar i det, där man kunde krypa. Jag lyckades till och med få med mig några andra barn i att göra gångar, och leka att vi var FNL-soldater. Som gömda i gångarna sköt ner USA-soldater... (!!!)
Men nästa sommar var det dags igen. Nu skulle gräset klippas igen. Det var sommaren 1968, och jag var 13 år.
Jag hade väl tagit till mig lite av samma sensmoral som finns i en Ted Gärdestad-sång som kom fyra år senare: "Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl".
Nåja, någon "karl" var jag minst av allt, men jag var som sagt 13 och kände mig som som jag höll på att bli vuxen. Och kom fram till, att , nej, gråta var ingen lösning.
Det innebar inte att jag accepterade det. Jag var fast besluten att sabotera det hela.
Jag hade någonstans fått reda på att en slåttermaskin kunde skadas av att det låg stenar i gräset. Så innan den skulle komma letade jag reda på stenar lite här och var och lade ut i det i det höga gräset.
Syftena var väl två. Dels ville jag skydda gräset, dels ville jag nog ge igen för tårarna jag hade tvingats fälla åtta år tidigare.
Så när slåttermaskinen kom stod jag och tittade på. Min plan både lyckades och inte lyckades. Gräset blev fällt - men jag fick reda på att slåttermaskinens blad faktiskt hade blivit skadade av stenarna.
En av mina föräldrar frågade mig misstänksamt om det var jag som hade lagt ut stenar i gräset. Men nu var jag ju 13, och jag kunde ljuga utan svårighet. Så jag sa med ett mycket lugnt tonfall "nej, varför skulle jag gjort det?".
Jag sov gott den natten. Jag hoppades att det skulle bli dyrt att betala för den nödvändiga reparationen av slåttermaskinen. Lite borde väl de som 1961 fått mig att gråta en hel dag och en halv natt få betala....
---------------------------------------------------
*Vid närmare eftertanke skulle det också ha kunnat vara sommaren 1960, då jag var fem.
måndag 23 juli 2018
Vad har de gjort med regnet?
Om många av oss idag med all rätt är livrädda för den globala uppvärmningen var många på 60-talet rädda för risken av ett kärnvapenkrig.
Jag var det nog aldrig - jag hade en inre känsla av att stormakterna när det kom till kritan inte skulle våga sätta igång ett sådant.
Jag tror jag hade rätt. Det närmaste vi kom var Kubakrisen oktober 1962 - och när det var som mest kritiskt visade både USA och Sovjetunionen att de inte ville gå över gränsen.
Båda valde att göra eftergifter istället för att trycka på knappen - även om de eftergifter USA gjorde hölls hemliga för att inte underminera USA:s prestige (i hemlighet förband de sig att dra bort sina kärnvapen från Turkiet, samtidigt som de officiellt hävdade att de hade avvisat alla sådan krav).
Att de backade i sista sekunden är inte så konstigt. Vare sig de härskande i öst eller väst var några fanatiker som var beredda att offra sig för "saken". Och de visste att hela deras bekväma livsstil skulle slås sönder om det verkligen blev ett kärnvapenkrig.
Några år senare lades det fram forskningsrapporter som visade att ett totalt kärnvapenkrig mycket snabbt skulle sänka temperaturen så drastiskt att allt mänskligt liv skulle riskera att upplånas. Det kallades ”atomvinter”. Då blev spärren mot att trycka på knappen än större.
Idag är det annorlunda. Klimatförändringarna pga koldioxidutsläppen har kommit smygande, och en drastisk minskning av dessa skulle hota profiterna hos de stora företagen - och därmed välståndet hos stora delar av den härskande klassen. Och de negativa effekterna - dem kan man ju betvivla , och om man inte gör det, kan man ju tänka just att kommande generationer ska få ta hand om det. Det är ju så avlägset... eller så verkar det vara.
Men det behöver inte alls vara så avlägset. Det finns en farlig dynamik i utvecklingen, som kan göra att alla försiktiga prognoser kan komma på skam. Och att det plötsligt börjar accelerera över alla gränser. Vi är kanske där idag. eller kanske inte. Men då kan vi vara där i morgon.
Lyssna förresten gärna på Marianne Faithfull i "What have they done to the rain?". Den kom under tiden man var rädda för kärnvapenkrig. Den handlar om hur regnet blir radioaktivt, en otäck fiende istället för en vän. Den är mycket vacker - och otäck.
Idag behöver vi inte oroa oss för att regnet ska vara giftigt. Men vi kan oroa oss för att det inte kommer. Eller att om det ändå kommer det ändå är så hett i lusten att regnet inte längre svalkar något...
Jag var det nog aldrig - jag hade en inre känsla av att stormakterna när det kom till kritan inte skulle våga sätta igång ett sådant.
Jag tror jag hade rätt. Det närmaste vi kom var Kubakrisen oktober 1962 - och när det var som mest kritiskt visade både USA och Sovjetunionen att de inte ville gå över gränsen.
Båda valde att göra eftergifter istället för att trycka på knappen - även om de eftergifter USA gjorde hölls hemliga för att inte underminera USA:s prestige (i hemlighet förband de sig att dra bort sina kärnvapen från Turkiet, samtidigt som de officiellt hävdade att de hade avvisat alla sådan krav).
Att de backade i sista sekunden är inte så konstigt. Vare sig de härskande i öst eller väst var några fanatiker som var beredda att offra sig för "saken". Och de visste att hela deras bekväma livsstil skulle slås sönder om det verkligen blev ett kärnvapenkrig.
Några år senare lades det fram forskningsrapporter som visade att ett totalt kärnvapenkrig mycket snabbt skulle sänka temperaturen så drastiskt att allt mänskligt liv skulle riskera att upplånas. Det kallades ”atomvinter”. Då blev spärren mot att trycka på knappen än större.
Idag är det annorlunda. Klimatförändringarna pga koldioxidutsläppen har kommit smygande, och en drastisk minskning av dessa skulle hota profiterna hos de stora företagen - och därmed välståndet hos stora delar av den härskande klassen. Och de negativa effekterna - dem kan man ju betvivla , och om man inte gör det, kan man ju tänka just att kommande generationer ska få ta hand om det. Det är ju så avlägset... eller så verkar det vara.
Men det behöver inte alls vara så avlägset. Det finns en farlig dynamik i utvecklingen, som kan göra att alla försiktiga prognoser kan komma på skam. Och att det plötsligt börjar accelerera över alla gränser. Vi är kanske där idag. eller kanske inte. Men då kan vi vara där i morgon.
Lyssna förresten gärna på Marianne Faithfull i "What have they done to the rain?". Den kom under tiden man var rädda för kärnvapenkrig. Den handlar om hur regnet blir radioaktivt, en otäck fiende istället för en vän. Den är mycket vacker - och otäck.
Idag behöver vi inte oroa oss för att regnet ska vara giftigt. Men vi kan oroa oss för att det inte kommer. Eller att om det ändå kommer det ändå är så hett i lusten att regnet inte längre svalkar något...
"Vredens stora dag är nära"
/Håller uppenbarligen på att bli senil. Jag skrev nedan om en kommentar jag fått, och tillade att jag tyvärr inte hade tagit in den. Det hade jag visst, den kan läsas under mitt inlägg den 10 juli. Har ändrat formuleringen nu./
Jag glömmer aldrig när jag satt (eller låg?) läsande på golvet någon gång som barn och just hade upptäckt "Dies Irae" - psalm 609 i 1937 års psalmbok.
Det var något helt ennat än det mesta man kunde se där.
De två första verserna gick så här.
"Vredens stora dag är nära,
elden då skall allt förtära,
så var siarsångens lära.
Hela världen skräckbetagen,
skåda skall de stränga dragen,
av sin domare den dagen".
Fick upp den i mitt huvud nu, när den tryckande värmen gradvis blir värre.
Och funderar på varför människor inte reagerar mer på de kusliga förändringarna i klimatet. . Det borde vara miljoner människor på gatorna som kräver en ny klimatpolitik. För ett slippa en undergång som kan ge associationer till Dies Irae.
På min blogg kom den 10 juli en kommentar, när jag då skrev om klimathotet. Det var en anonym person som skrev detta: "Det får kommande generationer ta tag i.". Hen som skrev verkade vara sverigedemokrat och skrev också annat dumt, under andra inlägg.
För att gå tillbaka. Psalmen anses ha skrivit av Tomas av Celano på 1200-talet. Den kan - exempelvis - höras här - i en version som verkar någon minut kortare än den annars brukar vara.
För att återgå till den ovan citerade kommentaren. De som tycker som hen gjorde tror att de kan skjuta över ansvaret på en kommande generation - i en dimhöljd framtid. Det är ju en otäck typ av egoism.
Men det kan gå snabbare än vad somliga tror. Den som vil lägga över ansvaret på kommande generationer kan kanske upptäcka att det går MYCKET snabbare är hen trodde.
Då hjälper det nog inte att leta reda på en kyrka och där skräckslaget lyssna på "Dies Irae".*
--------------------------------------------------
*Någon kan invända att "Dies Irae" sällan spelas i kyrkor. Men jag tror nog att om klimatet blir riktigt helvetiskt kommer den nog att spelas lite oftare...
Jag glömmer aldrig när jag satt (eller låg?) läsande på golvet någon gång som barn och just hade upptäckt "Dies Irae" - psalm 609 i 1937 års psalmbok.
Det var något helt ennat än det mesta man kunde se där.
De två första verserna gick så här.
"Vredens stora dag är nära,
elden då skall allt förtära,
så var siarsångens lära.
Hela världen skräckbetagen,
skåda skall de stränga dragen,
av sin domare den dagen".
Fick upp den i mitt huvud nu, när den tryckande värmen gradvis blir värre.
Och funderar på varför människor inte reagerar mer på de kusliga förändringarna i klimatet. . Det borde vara miljoner människor på gatorna som kräver en ny klimatpolitik. För ett slippa en undergång som kan ge associationer till Dies Irae.
På min blogg kom den 10 juli en kommentar, när jag då skrev om klimathotet. Det var en anonym person som skrev detta: "Det får kommande generationer ta tag i.". Hen som skrev verkade vara sverigedemokrat och skrev också annat dumt, under andra inlägg.
För att gå tillbaka. Psalmen anses ha skrivit av Tomas av Celano på 1200-talet. Den kan - exempelvis - höras här - i en version som verkar någon minut kortare än den annars brukar vara.
För att återgå till den ovan citerade kommentaren. De som tycker som hen gjorde tror att de kan skjuta över ansvaret på en kommande generation - i en dimhöljd framtid. Det är ju en otäck typ av egoism.
Men det kan gå snabbare än vad somliga tror. Den som vil lägga över ansvaret på kommande generationer kan kanske upptäcka att det går MYCKET snabbare är hen trodde.
Då hjälper det nog inte att leta reda på en kyrka och där skräckslaget lyssna på "Dies Irae".*
--------------------------------------------------
*Någon kan invända att "Dies Irae" sällan spelas i kyrkor. Men jag tror nog att om klimatet blir riktigt helvetiskt kommer den nog att spelas lite oftare...
lördag 21 juli 2018
Första världskriget - ett meningslöst och tröstlöst dödande
Fortsätter att läsa SvD:s historiska arkiv, för 100 år sedan. Pedantisk som jag är går jag aldrig en dag i förväg utan läser - varje dag som går - det som stod i SvD för just exakt 100 år sedan.
Det ger upphov till en del reaktioner. En är att SvD:s protyska linje fortfarande väger tyngre än deras antibolsjevism. Därför kan tidningen inte uppbåda någon som helst entusiasm för de kontrarevolutionära krafterna inom och utom Ryssland. De är nämligen alla ententevänliga, och en seger för dem skulle innebära att Ryssland på nytt gick in i kriget mot Tyskland...
I dagarna har det vid flera tillfällen kommit uppgifter som att tsaren har dödats. Enligt de senaste telegrammen för att bolsjevikerna inte ville att de kontrarevolutionära tjeckiska styrkor som just nu härjar i Sibirien skulle kunna befria tsaren, och använda honom som en samlande symbol.
Hittills har vi inte sett några redaktionella kommentarer om detta i SvD. Förmodligen tycker SvD i juli 1918 fortfarande sämre om tsaren än om bolsjevikerna. Kampanjen not tsarismen hade ändå varit en tråd i den borgerligt antiryska propagandan i årtionden, och eftersom tsaren dessutom sedan 1914 var en av de ledande i den tyskfientliga ententen torde motviljan mot honom vara till och med större 1918 än före 1914.
Men det som slår en mest är den oerhörda cynism som avspeglas i SvD:s kommentarer om kriget. En gång kanske var hundrade dag kommer någon form av beklagande över det lidande kriget fört med sig. Men annars är det bara glada kommentarer över tyska segrar. De allierade segrarna är man uppenbarligen besvärade över, men dem glider man förbi.
Att en tysk seger skulle vara värd dessa otaliga människors död verkar man ta som självklart.
Cynismen på den motsatta sidan i Sverige (både liberaler och högersocialdemokrater stödde ententen) var egentligen lika motbjudande. De stödde alltså ententen, ursprungligen med argumentet att det var någon sorts frihetlig kamp mot det auktoritära och militaristiska Tyskland. Detta trots att en av Tysklands motståndare fram till februari 1917 var Tsar-Ryssland, ett land där det politiska förtrycket var betydligt värre än det i Tyskland.
I själva verket var första världskriget - i motsats till det andra - ett krig där alla döda och allt lidande var fullkomligt meningslöst. Det fanns inte ett uns mer progressivt i något av lägren.. Men de enda som aktivt förde fram en sådan linje i det svenska politiska spektrat var vänstersocialdemokraterna (jag bortser här från små grupper av anarkosyndikalister och pacifister).
Vänstersocialdemokraterna bildade 1917 parti och när oktoberrevolutionen kom stödde de den. De såg helt riktigt det första världskriget som ett imperialistiskt rövarkrig på båda sidor.
Det andra världskriget fick ju sedan en annan karaktär. Där spelade det faktiskt en stor roll vilka som skulle vinna. En seger för Nazi-Tyskland skulle - åtminstone efter juni 1941, då Sovjet drogs in i kriget - leda till ett gigantiskt folkmördande imperium som skulle ha behärskat hela Europa och norra Asien. Och hela Nordafrika och troligen Mellanöstern - inklusive den del som innefattade den judiska befolkningen i Palestina....
Vad man än kan säga om stalinismens brott skulle det stalinistiska styret i Sovjet framstått som milt, om man jämför med den tyska ockupationsregering som skulle ha tagit över om Sovjet hade besegrats.
Men för att gå tillbaka till 1918. Att bolsjevikerna lyckades dra ur Ryssland ur kriget - förvisso till priset av förödmjukande eftergifter till Tyskland - var en av deras stora bedrifter. Något som aldrig brukar nämnas när borgerliga historieskrivare brukar fördjupa sig i "kommunismens brott".
Det ger upphov till en del reaktioner. En är att SvD:s protyska linje fortfarande väger tyngre än deras antibolsjevism. Därför kan tidningen inte uppbåda någon som helst entusiasm för de kontrarevolutionära krafterna inom och utom Ryssland. De är nämligen alla ententevänliga, och en seger för dem skulle innebära att Ryssland på nytt gick in i kriget mot Tyskland...
I dagarna har det vid flera tillfällen kommit uppgifter som att tsaren har dödats. Enligt de senaste telegrammen för att bolsjevikerna inte ville att de kontrarevolutionära tjeckiska styrkor som just nu härjar i Sibirien skulle kunna befria tsaren, och använda honom som en samlande symbol.
Hittills har vi inte sett några redaktionella kommentarer om detta i SvD. Förmodligen tycker SvD i juli 1918 fortfarande sämre om tsaren än om bolsjevikerna. Kampanjen not tsarismen hade ändå varit en tråd i den borgerligt antiryska propagandan i årtionden, och eftersom tsaren dessutom sedan 1914 var en av de ledande i den tyskfientliga ententen torde motviljan mot honom vara till och med större 1918 än före 1914.
Men det som slår en mest är den oerhörda cynism som avspeglas i SvD:s kommentarer om kriget. En gång kanske var hundrade dag kommer någon form av beklagande över det lidande kriget fört med sig. Men annars är det bara glada kommentarer över tyska segrar. De allierade segrarna är man uppenbarligen besvärade över, men dem glider man förbi.
Att en tysk seger skulle vara värd dessa otaliga människors död verkar man ta som självklart.
Cynismen på den motsatta sidan i Sverige (både liberaler och högersocialdemokrater stödde ententen) var egentligen lika motbjudande. De stödde alltså ententen, ursprungligen med argumentet att det var någon sorts frihetlig kamp mot det auktoritära och militaristiska Tyskland. Detta trots att en av Tysklands motståndare fram till februari 1917 var Tsar-Ryssland, ett land där det politiska förtrycket var betydligt värre än det i Tyskland.
I själva verket var första världskriget - i motsats till det andra - ett krig där alla döda och allt lidande var fullkomligt meningslöst. Det fanns inte ett uns mer progressivt i något av lägren.. Men de enda som aktivt förde fram en sådan linje i det svenska politiska spektrat var vänstersocialdemokraterna (jag bortser här från små grupper av anarkosyndikalister och pacifister).
Vänstersocialdemokraterna bildade 1917 parti och när oktoberrevolutionen kom stödde de den. De såg helt riktigt det första världskriget som ett imperialistiskt rövarkrig på båda sidor.
Det andra världskriget fick ju sedan en annan karaktär. Där spelade det faktiskt en stor roll vilka som skulle vinna. En seger för Nazi-Tyskland skulle - åtminstone efter juni 1941, då Sovjet drogs in i kriget - leda till ett gigantiskt folkmördande imperium som skulle ha behärskat hela Europa och norra Asien. Och hela Nordafrika och troligen Mellanöstern - inklusive den del som innefattade den judiska befolkningen i Palestina....
Vad man än kan säga om stalinismens brott skulle det stalinistiska styret i Sovjet framstått som milt, om man jämför med den tyska ockupationsregering som skulle ha tagit över om Sovjet hade besegrats.
Men för att gå tillbaka till 1918. Att bolsjevikerna lyckades dra ur Ryssland ur kriget - förvisso till priset av förödmjukande eftergifter till Tyskland - var en av deras stora bedrifter. Något som aldrig brukar nämnas när borgerliga historieskrivare brukar fördjupa sig i "kommunismens brott".
torsdag 19 juli 2018
Får alla skriva kommentarer här?
Svaret på denna fråga är ju nej.
Under hela bloggens historia har jag haft en hel del restriktioner på vad som kan tas in på kommentarsfältet.
-Extrema papparättsaktivister får endast undantagsvis skriva här.
-Antisemiter och andra rasister får aldrig skriva här.
-Personer som öppet förespråkar sexuella övergrepp mot barn får aldrig skriva här.
Osv.
Men från och med några år sedan tillbaka hamnade jag i en helt ny situation. Då hamnade jag i utkanten av en polariserad konflikt, som inte endast var hätsk utan även giftigt inflammerad.
Vad som började som en diskussion om bland annat övergrepp mot barn urartade till en vildsint vendetta, där personer från båda sidor tävlade om att vräka förolämpningar och insinuationer över varandra.
Även jag drogs ofrivilligt in i detta , i synnerhet i diverse trådar i det numera osaligen insomnade forumet "Nyhetsverket" - där ett antal vilsna själar till och med på det mest snaskiga sätt började fördjupa sig i mina relationer med både verkliga och imaginära släktingar.
Då hade jag redan stängt kommentarsfältet, eftersom jag inte ville ha den infekterade "debatten" hit. Vad man än gjorde skulle det kunna leda till ett jäkla liv. Om jag tog in en kommentar skulle en del frossa i att jag var så gemen att jag kunde ta in en kommentar från den ökände XY, som ju hade avslöjat sig så kapitalt genom sina angrepp mot Z eller P.
Om jag inte tog in en kommentar kunde somliga tugga fradga över att jag inte lät Q skriva, medan jag minsann lät den ohygglige W publicera sig fritt.
Men efter stormen i Nyhetsverkets virtuella vattenglas beslöt jag mig för att öppna kommentarsfältet igen. Med reservationer för att ett antal personer på båda sidor, som hade spelat en väsentlig roll i den destruktiva "debatten" (som för övrigt ledde till att ett antal människor på båda sidor dömdes för förtal), inte fick skriva här.
Det står jag för. Det är inget beslut som jag egentligen vill ta. Det gör bloggen fattigare, och tvingar mig till avvägningar som jag inte vill göra.
Men en sak vill jag tillägga.
Att en del personer så att säga är blockerade innebär inte att jag lusläser anonyma kommentarer för att lista ut om kommentatorn "egentligen" är en av de personer som jag lite motvilligt beslutat inte får skriva här. Det kan finnas lägen där jag med mer än 95 procents sannolikhet kan misstänka att den anonyma kommentatorn egentligen är XY, men det struntar jag i. Jag refuserar ingenting pga av ens mycket välgrundade misstankar om något sådant...
Nu skulle förstås en del som fortfarande upplever sig som en del av vattenglaskriget ifråga kunna se detta som ytterst avslöjande för mig. "Jaha", kan någon säga, "nu har den där Kire avslöjat sin rätta natur - han låter minsann den ökände XY skriva här, fast han borde veta vem det är".
Varsågod. Det kan ju en del säga, men så är det. Så länge kommentarerna inte direkt handlar om den ovan nämnda absurda konflikten, och så länge de inte innehåller personangrepp etc. tar jag in dem, oavsett vem jag än tror ligger bakom den anonyma kommentaren.
Så är det alltså.
PS.Just detta inlägg går inte alls att kommentera.
Under hela bloggens historia har jag haft en hel del restriktioner på vad som kan tas in på kommentarsfältet.
-Extrema papparättsaktivister får endast undantagsvis skriva här.
-Antisemiter och andra rasister får aldrig skriva här.
-Personer som öppet förespråkar sexuella övergrepp mot barn får aldrig skriva här.
Osv.
Men från och med några år sedan tillbaka hamnade jag i en helt ny situation. Då hamnade jag i utkanten av en polariserad konflikt, som inte endast var hätsk utan även giftigt inflammerad.
Vad som började som en diskussion om bland annat övergrepp mot barn urartade till en vildsint vendetta, där personer från båda sidor tävlade om att vräka förolämpningar och insinuationer över varandra.
Även jag drogs ofrivilligt in i detta , i synnerhet i diverse trådar i det numera osaligen insomnade forumet "Nyhetsverket" - där ett antal vilsna själar till och med på det mest snaskiga sätt började fördjupa sig i mina relationer med både verkliga och imaginära släktingar.
Då hade jag redan stängt kommentarsfältet, eftersom jag inte ville ha den infekterade "debatten" hit. Vad man än gjorde skulle det kunna leda till ett jäkla liv. Om jag tog in en kommentar skulle en del frossa i att jag var så gemen att jag kunde ta in en kommentar från den ökände XY, som ju hade avslöjat sig så kapitalt genom sina angrepp mot Z eller P.
Om jag inte tog in en kommentar kunde somliga tugga fradga över att jag inte lät Q skriva, medan jag minsann lät den ohygglige W publicera sig fritt.
Men efter stormen i Nyhetsverkets virtuella vattenglas beslöt jag mig för att öppna kommentarsfältet igen. Med reservationer för att ett antal personer på båda sidor, som hade spelat en väsentlig roll i den destruktiva "debatten" (som för övrigt ledde till att ett antal människor på båda sidor dömdes för förtal), inte fick skriva här.
Det står jag för. Det är inget beslut som jag egentligen vill ta. Det gör bloggen fattigare, och tvingar mig till avvägningar som jag inte vill göra.
Men en sak vill jag tillägga.
Att en del personer så att säga är blockerade innebär inte att jag lusläser anonyma kommentarer för att lista ut om kommentatorn "egentligen" är en av de personer som jag lite motvilligt beslutat inte får skriva här. Det kan finnas lägen där jag med mer än 95 procents sannolikhet kan misstänka att den anonyma kommentatorn egentligen är XY, men det struntar jag i. Jag refuserar ingenting pga av ens mycket välgrundade misstankar om något sådant...
Nu skulle förstås en del som fortfarande upplever sig som en del av vattenglaskriget ifråga kunna se detta som ytterst avslöjande för mig. "Jaha", kan någon säga, "nu har den där Kire avslöjat sin rätta natur - han låter minsann den ökände XY skriva här, fast han borde veta vem det är".
Varsågod. Det kan ju en del säga, men så är det. Så länge kommentarerna inte direkt handlar om den ovan nämnda absurda konflikten, och så länge de inte innehåller personangrepp etc. tar jag in dem, oavsett vem jag än tror ligger bakom den anonyma kommentaren.
Så är det alltså.
PS.Just detta inlägg går inte alls att kommentera.
NoBoyToy...
Nu kommer ett mycket känslomässigt inlägg.
I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.
Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.
Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.
Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall, med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.
Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.
"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..
Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)
Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.
I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.
Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.
Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.
Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall, med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.
Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.
"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..
Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)
Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.
onsdag 18 juli 2018
Fadersrätt och mord
Fadersrätten är en integrerad del av varje patriarkalt samhälle. Den har förvisso ekonomiska och sociala rötter.
På det ideologiska planet fungerar den som en närmast pseudoreligiös föreställning av "credo quia absurdum"-typ. En fader har rätt till sina barn - alldeles oavsett hur usel han är.
Vad detta system av föreställningar i grunden säger är att de minuter, eller sekunder, som det tar för en man att avla ett barn ger honom en rätt att kontrollera detta åtminstone till dess det är myndigt,
Även om barnet är rädd för fadern, och/eller berättat att fadern utssatt det för övergrepp. Ja, även om fadern varit helt frånvarande under barnets första år kan han plötsligt dyka upp och kräva någon form av rätt.
Det är – ideologiskt – en form av biologisk metafysik.
I praktiken fungerar det ofta som en ideologisk överbyggnad för att försvara förövares och våldsmäns "rättigheter".
Man tycker att det borde gå en sorts gräns när den avlande mannen bevisligen mördat barnets mor. Så bevisligen att han fällts i domstol - som inte dömer om det inte handlar om "bortom rimligt tvivel"-
Men inte ens då slipper man den. I denna artikel i Aftonbladet får vi bland annat reda på detta: "164 barn har under 2000-talet upplevt att pappa dödat mamma. Vart tredje barn har sin morddömda pappa som vårdnadshavare"... Vi får också reda på att detta ofta sker i direkt motsättning mot barnens uttalade vilja.
Detta har diskuterats i flera år, men hittills har ingen lagändring skett.
I artikeln intervjuas bland annat Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut med lång erfarenhet av traumatiserade barn som bevittnat mord, nu chef för Ericastiftelsen. Hon betonar att när fadern har vårdnaden tvingas barnet alltid att samarbeta med honom, dvs den man som mördade barnets moder.
Det här är alltså endast isbergets topp. I fall där det inte finns fållande domar för mord men där barnen är livrädda för sin avlare tvingas de i än högre grad att "samarbeta", eller rättare sagt underordna sig, den man som de är livrädda för.
Fadersrätten måste avskaffas.
På det ideologiska planet fungerar den som en närmast pseudoreligiös föreställning av "credo quia absurdum"-typ. En fader har rätt till sina barn - alldeles oavsett hur usel han är.
Vad detta system av föreställningar i grunden säger är att de minuter, eller sekunder, som det tar för en man att avla ett barn ger honom en rätt att kontrollera detta åtminstone till dess det är myndigt,
Även om barnet är rädd för fadern, och/eller berättat att fadern utssatt det för övergrepp. Ja, även om fadern varit helt frånvarande under barnets första år kan han plötsligt dyka upp och kräva någon form av rätt.
Det är – ideologiskt – en form av biologisk metafysik.
I praktiken fungerar det ofta som en ideologisk överbyggnad för att försvara förövares och våldsmäns "rättigheter".
Man tycker att det borde gå en sorts gräns när den avlande mannen bevisligen mördat barnets mor. Så bevisligen att han fällts i domstol - som inte dömer om det inte handlar om "bortom rimligt tvivel"-
Men inte ens då slipper man den. I denna artikel i Aftonbladet får vi bland annat reda på detta: "164 barn har under 2000-talet upplevt att pappa dödat mamma. Vart tredje barn har sin morddömda pappa som vårdnadshavare"... Vi får också reda på att detta ofta sker i direkt motsättning mot barnens uttalade vilja.
Detta har diskuterats i flera år, men hittills har ingen lagändring skett.
I artikeln intervjuas bland annat Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut med lång erfarenhet av traumatiserade barn som bevittnat mord, nu chef för Ericastiftelsen. Hon betonar att när fadern har vårdnaden tvingas barnet alltid att samarbeta med honom, dvs den man som mördade barnets moder.
Det här är alltså endast isbergets topp. I fall där det inte finns fållande domar för mord men där barnen är livrädda för sin avlare tvingas de i än högre grad att "samarbeta", eller rättare sagt underordna sig, den man som de är livrädda för.
Fadersrätten måste avskaffas.
tisdag 17 juli 2018
Global uppvärmning, geoengineering - och kärnvapen
Sitter här i ett allt varmare Södertälje, där det inte ens på natten räcker med att ha balkongdörren öppen - det är outhärdligt varmt i alla fall.
Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.
Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".
Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.
Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.
Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.
Finns det då något att göra?
Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering. Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.
Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?
I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.
Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.
Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.
Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.
Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.
Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.
Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.
I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...
Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...
Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.
Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså (kanske) andra alternativ. Som är (nästan) lika farliga som det som ska bekämpas.
Jag hoppas att vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".
Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.
Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.
Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.
Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".
Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.
Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.
Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.
Finns det då något att göra?
Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering. Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.
Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?
I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.
Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.
Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.
Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.
Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.
Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.
Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.
I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...
Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...
Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.
Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså (kanske) andra alternativ. Som är (nästan) lika farliga som det som ska bekämpas.
Jag hoppas att vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".
Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.
Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.
söndag 15 juli 2018
Spökhus a la ASMR
Nu till något betydligt mindre otäckt.
En spökhistoria av ASMR-typ är ju betydligt mindre otäck än den globala uppvärmingen...
En jag såg inatt heter "ASMR Haunted House Tour Gone Wrong" och har lagts ut av någon som kallar sig "Isabel imagination ASMR".
Den är väl spänning av en typ som knappast skrämmer någon från vettet, precis. .. Dessutom är den humoristisk.
Brättelsen har också förvisso en del sedelärande inslag... kan man kanske kalla det.
Jag såg den just under de korta timmar i natt då det utomhus var mörkt på riktigt, och LITE läskigt var det nog ett kort tag...
Den kan i alla fall ses här.
Det är nog definitivt ingen fara att ni skriker rätt ut i luften när ni gör det. Men om ni ser den med släckt lampa när det är mörkt i övrigt och ni är ensam i lägenheten kanske ni ryser till lite grann under vissa partier.
Om ni har den rätta typen av känslighet.
En spökhistoria av ASMR-typ är ju betydligt mindre otäck än den globala uppvärmingen...
En jag såg inatt heter "ASMR Haunted House Tour Gone Wrong" och har lagts ut av någon som kallar sig "Isabel imagination ASMR".
Den är väl spänning av en typ som knappast skrämmer någon från vettet, precis. .. Dessutom är den humoristisk.
Brättelsen har också förvisso en del sedelärande inslag... kan man kanske kalla det.
Jag såg den just under de korta timmar i natt då det utomhus var mörkt på riktigt, och LITE läskigt var det nog ett kort tag...
Den kan i alla fall ses här.
Det är nog definitivt ingen fara att ni skriker rätt ut i luften när ni gör det. Men om ni ser den med släckt lampa när det är mörkt i övrigt och ni är ensam i lägenheten kanske ni ryser till lite grann under vissa partier.
Om ni har den rätta typen av känslighet.
lördag 14 juli 2018
Stephen Hawking om hur jorden kan bli som Venus
När Stephen Hawking dog glömde jag konstigt nog att lägga ut detta uttalande av honom, här hämtat från YouTube. Tidningarna skrev vid hans död mest om Hawkingstrålningen - dvs hans teori om att svarta hål genom kvantfluktuationer skulle producera en knappast ens mätbar strålning vid den så kallade händelsehorisonten.
Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.
Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare
Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.
Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare
fredag 13 juli 2018
En ängel som ratades av Tio i Topp
Idag för femtio är sedan - den 13 juli 1968. Till Tio i Topp testades då Merrilee Rush and the Turnabouts låt Angel of the Morning.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
----------------------------------------------------------------------------------- TILLÄGG
Om någon undrar varför jag på det mest konstiga sätt surrade om Gyllene Tider här förut beror det på att de hade gjort en svensk version av en annan av mina favoritlåtar från den tiden - Shocking Blues Send me a postcard. På något sätt blandade jag ihop det.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
----------------------------------------------------------------------------------- TILLÄGG
Om någon undrar varför jag på det mest konstiga sätt surrade om Gyllene Tider här förut beror det på att de hade gjort en svensk version av en annan av mina favoritlåtar från den tiden - Shocking Blues Send me a postcard. På något sätt blandade jag ihop det.
onsdag 11 juli 2018
Svarta hål
Idag läste jag ut Bengt Gustafssons bok "Svarta hål".
Den är fascinerande, och spännande, skriven. Man får reda på en massa både om forskningens nuvarande upptäckter och ståndpunkter, om forskningshistorien och om människorna bakom teorierna.
Det som började som en rent matematisk konstruktion - byggd på Einsteins relativitetsteori, blev en mer konkret fysisk teori på slutet av 30-talet.
Denna förde sedan ett liv i skymundan, och motarbetades av ledande kosmologer. Men under sextiotalet ökade intresset snabbt för idén, och idag har observationer av (exempelvis) förhållanden i galaxernas centrum i stort sett bevisat den.
Ämnet är spännande i sig, men forskningshistoriken är också spännande.
En sak som slog mig under läsningen var hur den kosmologiska diskussionen under den tid Sovjetunionen fanns, fördes nästan helt oberoende av, och över, den så kallade järnridån. Inte i någon högre grad under Stalintiden, förstås, men både före och efter denna. Teorierna utvecklades i ett konstant utbyte mellan forskare i västvärlden och Sovjet.
Om man är åtminstone lite intresserad av ämnet kan boken rekommenderas. Jag visste en del om svara hål innan, men vet garanterat mycket mer nu.... Och jag har sällan läst en bok som behandlar ett sådant ämne på ett så medryckande sätt som just denna.
En konstnärlig vision av en ackretionsskiva av het plasma i omkrets kring ett svart hål.
Den är fascinerande, och spännande, skriven. Man får reda på en massa både om forskningens nuvarande upptäckter och ståndpunkter, om forskningshistorien och om människorna bakom teorierna.
Det som började som en rent matematisk konstruktion - byggd på Einsteins relativitetsteori, blev en mer konkret fysisk teori på slutet av 30-talet.
Denna förde sedan ett liv i skymundan, och motarbetades av ledande kosmologer. Men under sextiotalet ökade intresset snabbt för idén, och idag har observationer av (exempelvis) förhållanden i galaxernas centrum i stort sett bevisat den.
Ämnet är spännande i sig, men forskningshistoriken är också spännande.
En sak som slog mig under läsningen var hur den kosmologiska diskussionen under den tid Sovjetunionen fanns, fördes nästan helt oberoende av, och över, den så kallade järnridån. Inte i någon högre grad under Stalintiden, förstås, men både före och efter denna. Teorierna utvecklades i ett konstant utbyte mellan forskare i västvärlden och Sovjet.
Om man är åtminstone lite intresserad av ämnet kan boken rekommenderas. Jag visste en del om svara hål innan, men vet garanterat mycket mer nu.... Och jag har sällan läst en bok som behandlar ett sådant ämne på ett så medryckande sätt som just denna.
En konstnärlig vision av en ackretionsskiva av het plasma i omkrets kring ett svart hål.
tisdag 10 juli 2018
Några grundläggande (och förvisso långtgående) antaganden...
1. Den absolut viktigaste frågan i världen är utan någon som helst tvekan att stoppa den globala uppvärmningen.
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.
3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.
4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.
5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.
6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.
7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...
8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.
9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...
måndag 9 juli 2018
Mordet på greve Mirbach
För hundra år sedan idag (9 juli 1918) domineras SvD av mordet på den tyska ambassadören i Moskva, greve Mirbach. Han dödades för några dagar sedan och mördarna har gripits, och visat sig tillhöra det vänstersocialrevolutionära partiet. Vid förhör säger de gripna att de agerade med partiledningens vetskap.
Något år tidigare hade det socialrevolutionära partiet splittrats i en höger- och en vänsterfalang. Högern allierade sig med mensjevikerna och gick emot oktoberrevolutionen, medan vänstern stödde revolutionen.
Den första sovjetregeringen var en allians mellan bolsjevikerna och vänstersocialrevolutionärerna. Vänster-SR gick dock senare emot fredsavtalet med Tyskland i Brest-Litovsk, som de såg som en förnedrande kapitulation för den tyska imperialismen.
Vänster-SR hamnade sedan snart i någon sorts halvopposition, och verkade i full frihet. Det mord som nu skedde kom att förändra detta.
Eftersom det visade sig att ledningen för vänster-SR stod bakom mordet, blev partiet ganska snart förbjudet.
Den tyska pressen var enligt SvD helt enig om att skulden för mordet inte kunde läggas på sovjetregeringen. Sovjetregeringen förklarade att alla som var med i sammansvärjningen skulle gripas och ställas inför rätta.
Vänster-SR:s kritik mot bolsjevikerna var en kritik just från "vänster". De ansåg alltså att bolsjevikerna kröp för det tyska kejsardömet.
Själva ville de återuppta kriget mot Tyskland - och förvandla det till ett revolutionärt krig.
De gripna förklarade att syftet med mordet var att sabotera fredsavtalet med Tyskland och få kriget att blossa upp igen.
Det lyckades som bekant inte. Däremot ledde det till att vänster-SR i fortsättningen fick verka i illegalitet. Senare försökte för övrigt en av dess medlemmar att döda Lenin.
Det är intressant att studera hur SvD behandlar situationen. De tycker intensivt illa om bolsjevikregeringen, men eftersom de är tyskvänliga tycker de än mer illa om vänster-SR. Dessutom vill även mensjeviker, kadeter och alla andra som i och utanför Ryssland angriper bolsjevikerna från höger återuppta kriget mot Tyskland.
Så om SvD får som de innerst inne vill - att bolsjevikerna förlorar makten - kommer alla andra tänkbara ryska regeringar att på nytt starta krig mot det land som SvD stöder i första världskriget. Fortsatt bolsjevikstyre är den enda garantin för att Tyskland ska slippa få ett krig på ytterligare en front.
Man kan förstå att situationen känns jobbig på SvD:s redaktion.
Sedan måste det sägas att bolsjevikerna förstås hade rätt mot vänster-SR. Röda armén hade just börjat byggas upp och ett krig mot Tyskland hade varit vansinne.
Bolsjevikernas linje var den enda möjliga för att revolutionen skulle stabiliseras - och dessutom den enda linje som kunde förskona det krigströtta ryska folket från än mer meningslöst dödande.
Något år tidigare hade det socialrevolutionära partiet splittrats i en höger- och en vänsterfalang. Högern allierade sig med mensjevikerna och gick emot oktoberrevolutionen, medan vänstern stödde revolutionen.
Den första sovjetregeringen var en allians mellan bolsjevikerna och vänstersocialrevolutionärerna. Vänster-SR gick dock senare emot fredsavtalet med Tyskland i Brest-Litovsk, som de såg som en förnedrande kapitulation för den tyska imperialismen.
Vänster-SR hamnade sedan snart i någon sorts halvopposition, och verkade i full frihet. Det mord som nu skedde kom att förändra detta.
Eftersom det visade sig att ledningen för vänster-SR stod bakom mordet, blev partiet ganska snart förbjudet.
Den tyska pressen var enligt SvD helt enig om att skulden för mordet inte kunde läggas på sovjetregeringen. Sovjetregeringen förklarade att alla som var med i sammansvärjningen skulle gripas och ställas inför rätta.
Vänster-SR:s kritik mot bolsjevikerna var en kritik just från "vänster". De ansåg alltså att bolsjevikerna kröp för det tyska kejsardömet.
Själva ville de återuppta kriget mot Tyskland - och förvandla det till ett revolutionärt krig.
De gripna förklarade att syftet med mordet var att sabotera fredsavtalet med Tyskland och få kriget att blossa upp igen.
Det lyckades som bekant inte. Däremot ledde det till att vänster-SR i fortsättningen fick verka i illegalitet. Senare försökte för övrigt en av dess medlemmar att döda Lenin.
Det är intressant att studera hur SvD behandlar situationen. De tycker intensivt illa om bolsjevikregeringen, men eftersom de är tyskvänliga tycker de än mer illa om vänster-SR. Dessutom vill även mensjeviker, kadeter och alla andra som i och utanför Ryssland angriper bolsjevikerna från höger återuppta kriget mot Tyskland.
Så om SvD får som de innerst inne vill - att bolsjevikerna förlorar makten - kommer alla andra tänkbara ryska regeringar att på nytt starta krig mot det land som SvD stöder i första världskriget. Fortsatt bolsjevikstyre är den enda garantin för att Tyskland ska slippa få ett krig på ytterligare en front.
Man kan förstå att situationen känns jobbig på SvD:s redaktion.
Sedan måste det sägas att bolsjevikerna förstås hade rätt mot vänster-SR. Röda armén hade just börjat byggas upp och ett krig mot Tyskland hade varit vansinne.
Bolsjevikernas linje var den enda möjliga för att revolutionen skulle stabiliseras - och dessutom den enda linje som kunde förskona det krigströtta ryska folket från än mer meningslöst dödande.
söndag 8 juli 2018
Reaktionära jurister - ett hot mot det parlamentariska systemet
Vi lever i ett borgerligt demokratiskt, parlamentariskt, system. Det är inte ett system som på djupet är demokratiskt - men det är bättre än öppet auktoritära alternativ.
I detta system ingår att riksdagen stiftar lagar - domstolar tillämpar dem. Och så brukar det också gå till, i alla fall i teorin.
Nu har riksdagen beslutat om en lag som möjliggör för nyanlända ungdomar att stanna, om de söker till gymnasiet. Man kan tycka vad man vill om det - men det är en lag, och domstolarna har att följa den.
Det trodde man i alla fall. Men nu har migrationsdomstolen avslagit en begära från en ung man om asyl - med motiveringen att denna lag är så dålig förberedd, att den inte bör tillämpas i vissa delar .
Det är en skandal.
Och än en större skandal är att inga ledande politiker säger ifrån på skarpen. De verkar inte inse vad detta domslut egentligen står för.
Domstolar som underkänner lagar tillhör inte det parlamentariska system som vi har. Det för tankar till begrepp som "den djupa staten" - en reaktionär ämbetsmannabyråkrati som tar sig rätten att vägra godta parlamentariskt fattade beslut.
Uppriktigt sagt - det kan närmast ses som en statskupp i miniatyr.
Visst - det är möjligt att lagen är ett hafsverk. Det kunde ledande jurister få skriva debattartiklar om. Men inte fatta domslut som motiveras med att lagen är felaktig och dålig.
Men jag har inte heller sett några upprörda kommentarer i pressen. Men får hoppas att det kommer. Men man kanske inte ska hoppas på för mycket - i den bisarra tid vi lever i.
Om vi hade haft en stark regering kanske Löfven eller några andra vågat uttrycka sig klart. De borde faktiskt ta upp frågan om jurister som bryter mot lagen bör få sitta kvar. . Men vi har en svag regering - i an riksdag där alla oroligt sneglar på SD. Och då vågar de inte. De accepterar då tydligen att domstolar bedriver ett öppet lagtrots.
Det bådar illa. Mycket illa.
I detta system ingår att riksdagen stiftar lagar - domstolar tillämpar dem. Och så brukar det också gå till, i alla fall i teorin.
Nu har riksdagen beslutat om en lag som möjliggör för nyanlända ungdomar att stanna, om de söker till gymnasiet. Man kan tycka vad man vill om det - men det är en lag, och domstolarna har att följa den.
Det trodde man i alla fall. Men nu har migrationsdomstolen avslagit en begära från en ung man om asyl - med motiveringen att denna lag är så dålig förberedd, att den inte bör tillämpas i vissa delar .
Det är en skandal.
Och än en större skandal är att inga ledande politiker säger ifrån på skarpen. De verkar inte inse vad detta domslut egentligen står för.
Domstolar som underkänner lagar tillhör inte det parlamentariska system som vi har. Det för tankar till begrepp som "den djupa staten" - en reaktionär ämbetsmannabyråkrati som tar sig rätten att vägra godta parlamentariskt fattade beslut.
Uppriktigt sagt - det kan närmast ses som en statskupp i miniatyr.
Visst - det är möjligt att lagen är ett hafsverk. Det kunde ledande jurister få skriva debattartiklar om. Men inte fatta domslut som motiveras med att lagen är felaktig och dålig.
Men jag har inte heller sett några upprörda kommentarer i pressen. Men får hoppas att det kommer. Men man kanske inte ska hoppas på för mycket - i den bisarra tid vi lever i.
Om vi hade haft en stark regering kanske Löfven eller några andra vågat uttrycka sig klart. De borde faktiskt ta upp frågan om jurister som bryter mot lagen bör få sitta kvar. . Men vi har en svag regering - i an riksdag där alla oroligt sneglar på SD. Och då vågar de inte. De accepterar då tydligen att domstolar bedriver ett öppet lagtrots.
Det bådar illa. Mycket illa.
lördag 7 juli 2018
Ludvig Rasmusson, Klas Burling - och Håkan Sandblad
Om tre popskribenter på sextiotalet...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
torsdag 5 juli 2018
Uppdrag Granskning kastar sten i mycket litet glashus
Uppdrag Granskning-redaktionen har i ett debattinlägg i Aftonbladet riktat ett utfall mot media för att de inte brukar kvalitetssäkra sin reportage. Utgångspunkten är förstås Expressens och SvD:s artiklar om Fredrik Virtanen.
Min spontana kommentar är "look who's talking". Som om UG:s klipp- och klistraprogram brukar hålla så där vansinnigt hög kvalitet. Uppdrag Granskning och liknande program är ökända för att hela tiden just klippa och klistra på ett demagogiskt sätt. Syftet är att de som de vill misstänkliggöra ska framtå som förvirrade, eller obehagliga, eller allmänt skumma. Eller en kombination av detta - och mycket mer.
Vad en sådan metod kunde leda till i SVT 1994 har vi idag fått se i Sveriges Radios program om Hästgården. Det skulle vara intresset om någon med resurser kunde gå in och skärskåda senare program i den genren – som Hannes Råstams, Evin Rubars, Dan Josefssons. Men ett sådant förslag skulle inte ges resurser av några större nyhetsmedia.
Uppdrag Granskning betonar att alla är oskyldiga intill motsatsen är bevisad. Men det gäller inte de som berättar om att de utsatts för övergrepp. Dessa - och de som stöder dem - är det nästan alltid helt fritt fram att karaktärsmörda på bästa sändningstid.
Uppdrag Granskning, Dokument Inifrån och andra liknande program har under åren producerat den ena ohederliga partsinlagan efter den andra. Idag ställer man sig alltså upp - och på ett skenheligt ;sätt klandrar andra för deras dåliga journalistiska moral.
Jag mådde illa redan innan jag läste UG:s artikel. Nu är det mycket nära att jag spyr.
Min spontana kommentar är "look who's talking". Som om UG:s klipp- och klistraprogram brukar hålla så där vansinnigt hög kvalitet. Uppdrag Granskning och liknande program är ökända för att hela tiden just klippa och klistra på ett demagogiskt sätt. Syftet är att de som de vill misstänkliggöra ska framtå som förvirrade, eller obehagliga, eller allmänt skumma. Eller en kombination av detta - och mycket mer.
Vad en sådan metod kunde leda till i SVT 1994 har vi idag fått se i Sveriges Radios program om Hästgården. Det skulle vara intresset om någon med resurser kunde gå in och skärskåda senare program i den genren – som Hannes Råstams, Evin Rubars, Dan Josefssons. Men ett sådant förslag skulle inte ges resurser av några större nyhetsmedia.
Uppdrag Granskning betonar att alla är oskyldiga intill motsatsen är bevisad. Men det gäller inte de som berättar om att de utsatts för övergrepp. Dessa - och de som stöder dem - är det nästan alltid helt fritt fram att karaktärsmörda på bästa sändningstid.
Uppdrag Granskning, Dokument Inifrån och andra liknande program har under åren producerat den ena ohederliga partsinlagan efter den andra. Idag ställer man sig alltså upp - och på ett skenheligt ;sätt klandrar andra för deras dåliga journalistiska moral.
Jag mådde illa redan innan jag läste UG:s artikel. Nu är det mycket nära att jag spyr.
tisdag 3 juli 2018
Svepande nationaliseringar...
I dag för 100 år sedan (3 juli 1918) fanns två betydelsefulla notiser i Svenska Dagbladet. De behandlade vad som i realiteten förmodligen var den snabbaste omdaningen av ett lands ekonomi som världshistorien känt.
Det var den svepande nationaliseringen av nästan hela den ryska storindustrin - som genomfördes efter en snabb serie beslut sommaren 1918.
Efter oktoberrevolutionen 1917 sattes industrin under arbetarkontroll, men med en bibehållen ägandestruktur. Detta ändrades alltså nu.
Genom att vad som senare kom att kallas "kommandohöjderna" inom ekonomin nationaliserades lades grunden till ett ekonomiskt system som kom att vara i cirka 70 år.
Det politiska systemet (en makt baserad på sovjeterna) blev däremot inte lika långvarigt. Det började försvagas och undermineras redan efter några år, för att slutligen krossas totalt vid det stalinistiska maktövertagandet 1928-29.
Nåväl, så här såg notiserna ut:
-------------------------------------------
Nationalisering av viktiga industrigrenar
PETROGRAD , 2 juli. (SvD.s Gnist-telegram)
Petrograds telegrambyrå meddelar: Sovjetregeringen har utfärdat ett nytt dekret om nationalisering av alla inom sovjetrepublikens gränser belägna viktiga industri-, fabriks- och handelsföretag med alla deras kapital och ägodelar.
Bland dessa företag märks bl.a: alla bränsle- , järn-, koppar-, silver- bly- och saltgruvor samt nästan alla guldgruvor.
Vidare metallurgiska, elektrotekniska och textilfabriker, skogsavverkning, tobaksplantering, fabrikation av kautchuk-, glas och keramikprodukter, biografer, ångkvarnar samt dessutom städernas företag sådana som gas- och vattenverken, spårvägar, samt alla kanal- och järnvägsbolag, huru gamla de än äro.
----------------------------------------------
Även Nafta-industrien i Ryssland nationaliseras
LONDON 1 juli (Sv.T.)
Till Reuter telegraferas den 22 juni från Moskva:
Folkkommissariatet har beslutat naftaindustriens nationalisering. Produktionen och försäljningen av nafta görs hädanefter till statsmonopol.
Det var den svepande nationaliseringen av nästan hela den ryska storindustrin - som genomfördes efter en snabb serie beslut sommaren 1918.
Efter oktoberrevolutionen 1917 sattes industrin under arbetarkontroll, men med en bibehållen ägandestruktur. Detta ändrades alltså nu.
Genom att vad som senare kom att kallas "kommandohöjderna" inom ekonomin nationaliserades lades grunden till ett ekonomiskt system som kom att vara i cirka 70 år.
Det politiska systemet (en makt baserad på sovjeterna) blev däremot inte lika långvarigt. Det började försvagas och undermineras redan efter några år, för att slutligen krossas totalt vid det stalinistiska maktövertagandet 1928-29.
Nåväl, så här såg notiserna ut:
-------------------------------------------
Nationalisering av viktiga industrigrenar
PETROGRAD , 2 juli. (SvD.s Gnist-telegram)
Petrograds telegrambyrå meddelar: Sovjetregeringen har utfärdat ett nytt dekret om nationalisering av alla inom sovjetrepublikens gränser belägna viktiga industri-, fabriks- och handelsföretag med alla deras kapital och ägodelar.
Bland dessa företag märks bl.a: alla bränsle- , järn-, koppar-, silver- bly- och saltgruvor samt nästan alla guldgruvor.
Vidare metallurgiska, elektrotekniska och textilfabriker, skogsavverkning, tobaksplantering, fabrikation av kautchuk-, glas och keramikprodukter, biografer, ångkvarnar samt dessutom städernas företag sådana som gas- och vattenverken, spårvägar, samt alla kanal- och järnvägsbolag, huru gamla de än äro.
----------------------------------------------
Även Nafta-industrien i Ryssland nationaliseras
LONDON 1 juli (Sv.T.)
Till Reuter telegraferas den 22 juni från Moskva:
Folkkommissariatet har beslutat naftaindustriens nationalisering. Produktionen och försäljningen av nafta görs hädanefter till statsmonopol.
Elaine Eksvärd skriver förnuftigt
Jag tycker Elaine Eksvärd här skriver förnuftigt om debatten efter Anton Magnussons låt.
Hon tar bland annat upp Åsa Linderborgs reaktion. Å andra sidan verkar hon inte riktigt inse att Åsa L även tidigare, under flera år, faktiskt har skrivit en rad problematiska saker om ämnen relaterade till sexuella övergrepp mot barn.
Hon tar bland annat upp Åsa Linderborgs reaktion. Å andra sidan verkar hon inte riktigt inse att Åsa L även tidigare, under flera år, faktiskt har skrivit en rad problematiska saker om ämnen relaterade till sexuella övergrepp mot barn.
måndag 2 juli 2018
Vampires
Jag kunde inte sova, och så hittade jag denna lite udda vampyrfilm från 1974. (För den som inte har en tanke på att se filmen men vill få en glimt - här finns en trailer.)
Eftersom jag är lite fascinerad av vampyrfilmen som genre började jag se den.
Den visade sig handla om två lesbiska vampyrer som bor i en slottsliknande byggnad och genom att låtsas vara liftare lurar in män i deras byggnad. män som de sedan suger på blod.
Ett heterosexuellt par som tillfälligt semestrar i en husvagn nära slottet håller dock efter ett tag på att upptäcka deras hemlighet.
Temat skulle kanske idag kunna beskrivas som aningen homfobiskt...
Filmen slutar dock lyckligt. För vampyrerna.
Eftersom jag är lite fascinerad av vampyrfilmen som genre började jag se den.
Den visade sig handla om två lesbiska vampyrer som bor i en slottsliknande byggnad och genom att låtsas vara liftare lurar in män i deras byggnad. män som de sedan suger på blod.
Ett heterosexuellt par som tillfälligt semestrar i en husvagn nära slottet håller dock efter ett tag på att upptäcka deras hemlighet.
Temat skulle kanske idag kunna beskrivas som aningen homfobiskt...
Filmen slutar dock lyckligt. För vampyrerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Stellivore Hypothesis
De mest långtgående hypoteser tycks numera föras fram i vad som verkar helt respektabla akademiska sammanhang. Här diskuteras en mycket d...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
