Ikväll för femtio år sedan

Som jag skrev tidigare hade jag på fredagen den 13 (!) oktober 1967 lagits in på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var trevligt där. Fram till idag, tidsdag, på kvällen. (1967 liknar detta år genom att veckodagarna ligger på samma datum).

Jag hade blivit förkyld och därför fått ett enkelrum och isolerats från de andra barnen för att inte smitta dem. På kvällen lyssnade jag på Kvällstoppen.

Så plötsligt fick jag en oerhört otäck känsla, en ångestupplevelse som inte går att beskriva. Jag berättade detta för personalen. Jag vet inte vad jag förväntade mig att de skulle göra. Kanske sitta och prata med mig vid sängen, kanske hålla om mig.

Jag hade dock inte kunnat förutse vad som sedan skulle hända.

Det kom in två män. En höll fast mig, den andre gav mig en spruta i stjärten. När medicinen injicerades gjorde det oerhört ont, inte pga sprutan utan när vätskan trängde in,

Sedan släckte de lampan och gick sin väg. Efter en känsla av mardrömslik chock, somnade jag - jag antar att det var sömnmedel i sprutan.

På morgonen efteråt kändes allt overkligt. Denna känsla förstärktes än mer av att den läkare som hade huvudansvaret för mig, en doktor Henriksson, kom in och påstod att de hade kommit på orsaken till varför jag hade ångest. Den berodde på för lågt blodtryck.

Detta underbyggde han med att jag dels skulle ha svimmat när jag var uppe dagen innan, dels att de hade mätt mitt blodtryck och konstaterat just detta.

Jag mindes vare sig att jag skulle ha svimmat eller att de hade sagt något om mitt blodtryck. Jag undrade om det var dom eller jag som var helt förvirrade. Henriksson envisades med att – jo, jag hade svimmat.

Det var inte jag som var förvirrad. Några timmar senare kom doktor Henriksson in och erkände att han hade haft fel. Jag hade inte svimmat. Han hade blandat ihop min journal med en från en annan patient...