Min bild av Kina genom åren

Jag har tidigare skrivit om hur jag sett på Sovjet genom åren .

Där beskrev jag hur jag redan i barndomen tidigt fick en relativt positiv bild av Sovjet, i någon form av protest mot de vuxnas negativa syn.

Men denna positiva bild av Sovjet motsvarades inte alls av någon motsvarande  positiv bild av Kina. Min bild av Kina var om något negativ. Jag uppfattade snarast Kina som skrämmande.

Den vikigaste orsaken till detta var nog Maokulten.

Mitt första minne av Kina var nog när Kina angrep Indien 1962. Nästa var när Kina hamnade i konflikt med Sovjet. Kina var för mig svårbegripligt. Det var något dunkelt över det.

Jag har ett minne av att min far på största allvar talade om Kina som "den gula faran". Jag brukade inte svälja min fars åsikter om någonting, så ej här. Han var oroad över att Kinas folkmängd växte och därför var en fara för världen. Det lät bara konstigt.

När Kina sprängde sin atombomb 1964 blev jag på allvar intresserad av vad Kina egentligen var för land. Då var jag nio år.

På det skolbibliotek som jag mycket ofta besökte fick de regelbundet bildtidningen "Kina". Det första numret jag läste var novembernumret 1964. Jag lyckade snabbt övertala bibliotekarierna att jag skulle få numret. De var inte intresserade av att ha det, så de gav det till mig. Sedan fick jag alla nummer av den tidningen fram till och med 1967.

Ju mer jag läste ju mer förundrad blev jag. Redan i det fösta numret reagerade jag på terminologin. Det talades om "folkets demokratiska diktatur". Det fick mig att tänka på Orwells "1984". En sorts absurt språk, som jag antog var ett totalitärt bedrägeri. Nu finns det en (stalinistisk) teoribildning bakom den termen, med det visste jag inte. Det förefäll mig bara som ett ovanligt absurt nyspråk.

Jag fortsatte att läsa ”Kina”, och dessutom en mer "teoretisk" tidning, som hette "Kinesisk bulletin", Det enda jag minns från den senare är en intervju med Lin Biao från 1965. Där fick han en fråga som ungefär löd så här (citerat ur minnet).

"Somliga anser att Kina har en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen. Vad anser du om det?"

Lin Biao svarade ungefär så här: "Jag anser inte att man kan ha en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen".

Jag tyckte formuleringarna var lite väl tillrättalagda och tänkte att de som ansåg att Kina har en alltför hård linje mot USA förmodligen inte använde termer som aggressiv, blodtörstig och imperialistisk om detta land. På något sätt följde svaret logiskt från hur frågan formulerades och det tyckte jag var lite pinsamt.

När kulturrevolutionen kom blev det än märkligare. Maokulten firade triumfer, och  tidningen "Kina" fylldes av stora idolbilder på Mao Zedong, sida upp och sida ner. Och av hans beundrare. På en bild satt  människor på en grässlätt och läste Maos lilla röda. Texten förklarade att det var kinesiska meteorologer som förbättrade sina kunskaper om sitt ämne genom att studera ordförande Mao. Det lät inte klokt.

På något sätt verkade Kinas politik för mig så oerhört irrationell. Jag hade en spontan motvilja mor personkult, och uppfattade det som att man med nödvändighet måste ha något att dölja om man gav ut tidningar som sida efter sida vältrade sig i sådan.

Biblioteket fick även propagandamaterial från Sovjet, som jag fick ta hem, Även om jag inte var okritisk mot detta, gav det ändå ett mer rationellt intryck.

Dessutom hyllade Kinas ledare Josef Stalin. Det var ju logiskt att ett regering som bedrev en hejdlös kult av sin ledare skulle hylla en annan ledare som också varit föremål för en hejdlös kult. Jag jämförde med Nordvietnam, där Ho Chi Minh naturligtvis var respekterad, men inte alls verkade vara föremål för en kult. Den behövdes inte, om en ledare var genuint respekterad. Eller det var så jag tänkte.

Sommaren 1967 träffade jag maoister för första gången i mitt liv. Jag var 12 år och vid affären i Gräddö stötte jag på några ungdomar som jag började diskutera politik med. De stödde Kina och jag var verkligen förundrad. Tyckte det var intressant, men blev inte övertygad av vad de sa.

Det var något märkligt med Kina. Efter ett tag började det komma tidningsartiklar som beskrev Kina som ett land som strävade efter jämlikhet. Det lät sympatiskt, men jag kunde inte förstå hur detta kunde förenas med att man hade en ledare som hyllades som en gud. Min magtraktskänsla sa mig att det måste ligga många hundar begravda, för att uttrycka det bildligt.

Så jag kunde aldrig bli maoist. När jag snabbt gick åt vänster 1971 blev jag istället trotskist. Det verkade ju betydligt mer rationellt. Men fortfarande var jag förbryllad över Kina. Sovjet var lätt att förstå, men Kinas underliga kombination av å ena sidan jämlikhetsretorik och (påstådd) demokrati på basplanet och den mest absurda och totalitära kulten av en påstått allvetande och allgod ledare gjorde mig förbryllad.

Det fanns en kinesisk trotskist som hette Peng Shuzhi. Han bodde i Hongkong och hade en linje som många tyckte var väldigt konstig, Han menade att man i kulturrevolutionen borde ha stött Liu Shaoqi, mot Mao Xedong. Trots min spontana anti-maoism tyckte jag också det verkade vara en konstig linje. Visserligen sa han att stödet skulle vara "kritiskt" men åndå...

Han menade att Mao stod för vad han kallade "hardline stalinism" medan hans motståndare under kulturrevolutionen stod för "softline stalinism". Det lät oerhört förenklat, tyckte jag.

Men så kom 5 april 1976. Jag läste i tidningarna hur polisen i Peking slagit ner massdemonstrationer till stöd för Deng Xiaoping. Demonstranter hade lagt ner blommor på Chou En Lais grav och ropat slagord till stöd för Deng.

På något sätt verkade för mig då pusselbitarna då falla på plats. Jag skrev till och med en liten text om saken, som jag dessbättre inte försökte sprida någonstans.

Men jag tänkte i alla fall att varje förändring bort från den totalitära Maoregimen, med dess personkult och dess bisarra retorik, måste vara ett steg i rätt riktning. Och den 12 oktober samma år föll så "de fyras gäng", Det var faktiskt en av de få politiska händelser som gjort mig genuint glad. Det kan nog endast jämföras med när Saigon befriades 30 april 1975, eller när Pol Pot-regimen störtades av Vietnam i januari 1979.

Ja, men vad säger jag om allt detta nu? Jag måste fortfarande erkänna att jag har mycket svårare att ha någon välgrundad åsikt om Kina än vad jag åtminstone trott mig ha om Sovjet.

Bortsett från att jag definitivt anser att revolutions i Kina 1949 liksom den i Ryssland 1917, var ett stort framsteg som hade en världshistorisk betydelse.  Men hur ska man se på utveckligen efter den?

Utvecklingen i Kina är mycket mer motsägelsefull än den i Sovjet. I Sovjet är det ganska lått att skija mellan en mycket positiv period efter revolutionen, den katastrof som stalinismen innebar, och den mer motsägelsefulla perioden efter Stalin.

Vad gäller Kina var min obehagskänsla inför Maokulten mer än motiverad, men så här i efterhand anser jag att kulturrevolutionen också var motsägelsefull, och inte enbart negativ. Å ena sidan en bisarr retorik, och en regim som upprätthöll sin makt genom förtryck och en rent av fnoskig personkult - å andra sidan massmobiliseringar och en jämlikhetsretorik (som på basplanet inte alltid var endast retorik).

Och vad ska man säga om Kina idag? Är det kapitalistiskt, eller inte ? Om det är det så hade ju Mao ändå rätt när han redan 1966 kallade Deng för "kapitalistfarare". Et epitet som när det begav sig jag uppfattade som bisarr retorik av samma typ som när Stalin anklagade vänsteroppositionen för att vara fascistisk.

Nej, jag tror inte att Kina ens idag är entydigt kapitalistiskt. Det finns mycket starka kapitalistiska inslag i dess ekonomi men trots det hart vi inte en borgarklass som på ett entydigt sätt har  makten över samhället, som den har i "riktiga" kapitalistländer.

Om man tror att Kina rakt av blev kapitalistiskt 1978 (när Deng till sist fick makten på allvar) måste man ju i så fall säga att det var en kapitalistisk  restauration som ledde till kanske det största och snabbare ekonomiska uppsvinget och välståndsökningen i världshistorien . Medan motsvarande process i Sovjet tvärtom ledde till vad som mest av allt liknade en total kollaps, som Ryssland först långt senare partiellt lyckades ta sig ur.

Kina idag är på sätt och vis lika svårbegripligt som Kina under kulturrevolutionen. En blandning av positiva och negativa drag, som ingen hade kunnat förutse före 1978. På samma sätt som ingen skulle ha kunnat förutse den likaså motsägelsefulla dynamiken under kulturrevolutionen.

Sovjet var på sätt och vis enklare att förklara - både före, under och efter Stalin-eran. Varenda fas i dess utveckling ser på sätt och vis logiskt begriplig ut. Kina däremot ter sig för mig lite som ett mysterium - åtminstone från 1966 och framåt...