Lite om Karl Wittfogel, Dr Fu-Manchu och antikommunismens förhistoria

Den anti-kommunistiska diskursen i västvärlden kan lite slarvigt tidsmässigt uppdelas i två faser. Dels perioden från och med Karl Marx Kommunistiska Manifestet till ungefär 1927-29, dels perioden från och med 1927-29.

Vad som hände 1927-29 var att Josef Stalin rensade ut  både vänster- och högeroppositionen och att klicken runt honom sedan snabbt utvecklade samhället i riktning mot ett byråkratiskt styrt, och hierarkiskt samhälle. Det kom även att påverka antikommunismens bildspråk och stereotyper.

Innan dess hade det helt dominerade varit att den anti-kommunistiska propagandan slog nedåt. Kommunister var oborstade, ovårdade arbetare som om de inte hejdades skulle hänga fabriksägarna, godsägarna, och prästerna i lyktstolparna. Det som betonades var det "proletärt" barbariska. I den mån det fanna en anti-totalitär tendens i retoriken var den helt underordnad.

Detta ändrades med Stalin, och på ganska goda grunder. Sovjetunionen svängde på kort tid från en nästan total öppenhet (man hade ex.vis avskaffat den hemliga diplomatin efter revolutionen) till en extrem slutenhet. Man svängde också från en jämlikhetspolitik till en politik som bakom fasaden byggde upp ett extremt ojämlikt system - där klyftorna nästan konstant ökade från 1929 till Stalins död 1953 (då de började minska igen, men aldrig tillbaks till "utgångsläget").

Väl att märka - även perioden 1921- 1928 hade det funnits problem med ojämlikhet, men då berodde det mest på att kapitalister och framgångsrika bönder berikade sig genom NEP-politiken. Det sågs officiellt som något beklagligt, som förr eller senare skulle rättas till.

1929 avskaffades NEP, men istället började en ny typ av ojämlikhet accelerera, där parti- och statsbyråkratin samlade på sig allt större privilegier.

Samtidigt inleddes utrensningar av en typ man inte sett tidigare. Ett skräckvälde där till och med ett förfluget ord vid fel tillfälle kunde leda till döden. Denna terror blev som mest intensiv 1936-39 men fanns under hela Stalintiden kvar, som ett hot, och till och från som ett verklighet, fram till Stalins död i mars 1953. Även om den rena terrorn sedan upphörde, påverkade den skräck den hade skapat även i fortsättningen samhället i stort.

Detta kunde förstås utnyttjas av de som i väst ville slå mot allt som veckade vänsteråsikter. Så antikommunismen ändrade sitt huvudtema - från oborstade arbetare som ville ställa till blodbad på över- och medelklassen till skräcken för den allsmäktiga diktatorn (eller efter Stalins död partiet) som i dystra, mörka rum med sina högt uppsatta medkonspiratörer styr samhället och staten. Det var förstås inte endast propaganda. Som all effektiv sådan byggde den dessutom på ett stycke verklighet, som den sedan ofta ganska så grovt karikerade.

Och här började den faktiskt likna något som fanns långt före Sovjets bildande 1917, och även före Marx. Den tog sitt språk från den "anti-totalitära"  retoriken som präglat västbeskrivningar av mystiska "asiatiska" samhällena, alltsedan medeltiden

De härskande klasserna i väst har sedan medeltiden (med partiellt undantag för en period av absoluta monarkier från ca 1500 och några århundraden framåt) byggt upp ett en typ av utsugning vars grund byggt på en form av (vanligtvis) decentraliserat beslutsfattande. Detta i kontrast till länder som Kina, Indien, det tidiga Ryssland, där statens makt hade varit stor, och där den privata äganderätten ofta varit underordnad politiska beslut som kunde fattas i en stark stat.

Dessa samhällen var hierarkiska, slutna och despotiska. Och betraktades i väst från medeltiden och framåt ofta som "barbariska" och som något som stod i motsättning till den "frihet" som ansågs existera i väst.

Från och mer renässansen kombinerades denna självbild i väst av en idealisering av det antika Grekland. Där hade man hållit slavar, men det fanns ändå ingen mäktig härskare, de "fria männen" var beväpnade och man kunde inte sätta sig på dem hur som helst.

Så uppkom bilden av att förtryck inte var ett så att säga riktigt förryck om det inte var centralplanerat. Det var den kusliga statsmakten som utövade det verkligt otäcka förtrycket.  Ju mer okontrollerad statsmakt, ju mer förtryck.

Under 1900-talet har denna syn förmodligen fått sin främsta akademiska företrädare i Karl Wittfogel som i sitt arbete Oriental Despotism från 1957 lade ut texten om den djupa strukturella likheten mellan kommunismen och det som Marx en gång kallade "det asiatiska produktionssättet". Ett samhällstyp som trots sitt namn existerade inte endast i Asien utan på många andra ställen i världen (ex.vis inkaindianerna i Sydamerika och det faraoniska Egypten).

I Wittfogels mycket genomarbetade och bitvis välargumenterande arbete presenteras en skräckbild av de "orientaliska" samhällena. De hade från början uppstått genom regleringen av vattentillgångarna, vilket gav staten en makt som planerare och garant för det allmänna välståndet. Men när den väl satt där blev den ett totalitärt monster, där de härskande elitens makt blev helt obegränsad, och okontrollerad.

De styrande korrumperades totalt. Wittfogel citerar uttrycket "makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut" och ser detta uttryck som en bra beskrivning av dynamiken i "hydrauliska" samhällen. Han menar att de härskande i dessa samhällen i motsats till en spridd myt saknar varje "välvilja" ("benevolence"). De bryr sig endast om sin makt, och denna är obegränsad.  En central del i denna makt är rätten att när som helst expropriera privat äganderätt. Detta ger staten det absoluta övertaget och gör att den i sig förvandlas till en härskande klass.

Det finns inga gränser för denna totalitarism. Makten är absolut, så är möjligheten att bedriva terror mot befolkningen. Det finns heller inga gränser för denna terror. Skräcken råder, och enligt Wittfogel är även familjestrukturen mer auktoritär, och familjefaderns makt mer obegränsad, i dessa "despotiska" samhällen. (Han exemplifierar här med faraoniska Egypten. Han har tydligen inte hört talas om de vishetsböcker från detta samhälle där det sades att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen blint lyder sin hustru!)

I motats till dessa samhällen sätter faktiskt Wittfogel upp det grekiska slavsamhället och den medeltida feodalismen som en positiv kontrast. Han förnekar inte att det fanns förtryck  där, men det var på ett sätt inte lika totalt, inte lika... otäckt. Han ser det faktiskt som i grunden ett uttryck för samma frihet som idag han ser hos ”demokratierna”. Därför att där hade man en decentraliserad maktstruktur. I Grekland hade alla "fria män" makt och i feodalismen fanns det många jordägare, och det totalitära monstret kunde inte uppstå.

I slutet av boken hävdar Wittfogel att dagens kommunistiska stater är ÄNNU värre än de orientaliska despotierna. De har lyckats genomföra en nationalisering av sina ekonomier som inte ens den mest tyranniska kejsare lyckades med. Västerlandets framtid hänger på att kommunismen stoppas. Dessutom anser han sig kunna slå fast att anledningen till att man i Sovjet under Stalintiden övergav Marx teori om det "asiatiska produktionssättet" berodde på att man insåg att denna antydde  sanningar om det egna systemet. Här misstänker jag faktiskt att Wittfogel hade rätt, även om han går för långt när han tros sig upptäcka liknade reträtter redan hos Marx själv (!), hos Engels och hos Lenin.

Det anmärkningsvärda med hela synsättet är åsikten att förtrycket blir värre om det utförs av staten, än om det bygger på privategendom. Det antika Grekland som Wittfogel idealiserar må  ha varit mer decentraliserat än faraonernas Egypten - men historiska fakta talar definitivt för att de som arbetade för staten i Egypten hade en mycket bättre levnadsstandard och social ställning än vad den stora majoriteten av de som arbetade för grekiska (eller romerska) slavägare hade. De hade också en starkare ställning och en bättre levnadsstandard än vad medeltidens livegna bönder hade.

Dessutom hade kvinnorna en mycket starkare ställning i många ”orientaliska” samhällen, som det faraoniska Egypten eller Inkariket, än de hade i slaveriets Grekland (där de inte ens sågs som medborgare, utan hade en ställning som motsvarade slavarnas) eller den feodala medeltiden.

När Wittfogel fnysande avvisar "myten" om de härskandes välvilja i de "orientaliska despotierna" genom att säga att om något som ytligt sett liknade detta existerade handlade det inte om välvilja utan om en egoistiskt grundad strövan efter stabilitet i systemet, missar han att "välvilja” inte är ett politiskt utan ett psykologiskt begrepp. Vad som utspelade sig i huvudet på exempelvis de egyptiska härskare som förklarade att de såg sin plikt att befolkningen skulle få äta sig mätta, att kvinnorna i landet skulle vara fredade, och att de skulle följa och lyda rättvisans gudinna Maat, är inte det mest väsentliga. Det väsentliga är att de faktiskt ansåg sig tvungna att säga (och i viss mån också handla efter) den typen av saker, i ett samhälle där staten ansågs ha ett övergripande ansvar för hela landet.

I det grekiska slavsamhälle som Wittfogel faktisk verkar beundra hade vare sig "staten" eller de privata slavägarna några sådana krav på sig. Detsamma gäller i den medeltida feodalismen. Därför kan man mycket väl argumentera för att i dessa "decentraliserade" samhällen var makten betydligt MER nyckfull och okontrollerad än i de "orientaliska" despotierna.

Men Wittfogel har förstås sina inte lika akademiska föregångare, långt före uppkomsten av en "anti-totalitär" kommunistskräck. Skräcken för "orientaliska" despoter med en okontrollerad statsmakt har funnits i århundraden. Det kan ha handlat om Ryssland,  om det "otillgängliga" Kina eller Japan, det kan ha handlat om Djingis Khan. Men på något sätt har det sedan medeltiden varit en del av den härskande klassens världsbild i Europa. Vi är civiliserade, decentraliserade, och inte som dessa otäcka kungadömen österut. Lägg märke till hur detta genom åren slår igenom lite överallt - ex.vis i Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Karin Boye 1941!

Ett av de mest fascinerade exemplen på denna världsbild kan man hitta i Sax Rohmers serie av romaner om den kinesiska mästeragenten Dr Fu-Manchu. I en serie av böcker i början av 1900-talet konstruerade han upp exemplet Fu-Manchu, som den ondskefulla agenten för en totalitär kinesisk regering. Den första boken kom ut 1913, så det handlad ingalunda om någon ”kommunistskräck”! Men det är inte svårt att se likheten med senare tiders kallakrigs-romaner. Det totalitära "öst" beskrivs ofta på nästan samma sätt - vare sig det handlar om kejsaren i Kina, tsaren, Stalin, Bresjnev eller Mao

Likheten mellan Rohmer och antikommunistiska agentromaner är slående, möjligen med undantag för den mer öppna rasismen hos Rohmer . Det skulle som sagt vara mycket enkelt att i handlingen ersätta kejsaren med Mao, eller för den delen Stalin eller Bresjnev, och sedan föreställa sig ett typisk anti-kommunistiskt femtiotalstema...

Bara för att ge ett drastiskt exempel, och en effektfull avslutning, citerar jag här till sist från ett fascinerande stycke på sidan 21 från den svenska utgåvan av Rohmers första bok, Mysteriet Dr. Fu-Manchu från 1977 (det engelska originalet kom som sagt ut 1913). (Det bör påpekas att just den texten också finns på baksidan av denna svenska utgåva, med undantag för att de sex sista orden var borttagna... De såg nog lite FÖR illa ut för att få finnas på en baksidestext...)

"Föreställ dig en person som är lång och smärt och kattliknande, med höga axlar och med en panna som Shakespeares och ansikte som Satan, med slätrakat huvud och avlånga, magnetiska ögon av verkligt kattgrön färg, Utrusta honom med hela den österländska rasens grymma slughet, allt samlat hos ett intellekt och ett jättelikt sådant. Sätt så i hans händer alla möjligheter som vetenskapen av igår och idag kan frambringa och därtill de ekonomiska resurser som en förmögen regering kan förse honom med - en regering som dock redan har förnekat vetskap om hans existens. Föreställ dig denna hemska varelse, och du har skapat dig en rätt god bild av doktor Fu-Manchu, gula faran förkroppsligad i en man"....