En av mina svagheter är nog att jag ibland kan gå på de mest uppenbara skämt. När jag 2001 såg detta inslag första gången på TV visste jag inte vad Reuter & Skoog var för program. Och jag hade nog knappat hört talas om Suzanne Reuter. Jag bara råkade slå på detta avsnitt när jag en dag satte på TV:n.
Det tog nog flera minuter innan jag insåg att det var ett skämt, och jag hann faktiskt börja undra varför jag aldrig hört talas om Ulla Rundqvist och den antisemitiska pilsnerfilmen "Fyra fula fariséer".
Men när jag väl insett misstaget började jag också inse att Suzanne Reuter hade något visst, och snart blev hon som skådespelare en av mina absoluta favoriter ....
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag lade ju ovan upp en länk till en You Tube-video om Ulla Rundqvist, spelad av Suzanne Reuter. Men när jag kollar avsnittet på SVT Play inser jag att avsnittet i You Tube är både sönderklippt och ofullständigt . Här kan programmet i sin helhet ses på SVT Play.
fredag 28 augusti 2015
torsdag 27 augusti 2015
Frälsningsarmén ska INTE lägga ner
Jag har tidigare skrivit om Frälsningsarmén. Jag tycker att de som kristet samfund är ovanligt sympatiska, om inte annat för att de på sätt och vis är raka motsatsen till Martin Luthers egendomliga tes "rättfärdiggörelsen genom tron allena"! För Frälsningsarmén är tron uppenbarligen av värde endast om den åtföljs av väldigt konkreta handlingar till hjälp för nödställda.
Men för ett tag sedan läste jag i någon tidning i att Frälsningsarmén skulle lägga ner. Jag tänkte resignerat att det kanske var ett uttryck för tidsandan - de samfund som bedriver socialt arbete läggs ner, medan framgångsteologer inte gör det.
Men så var det inte, i alla fall inte i detta fall. I morse kom jag på att jag skulle kolla Frälsningsarmén på nätet, och jag började med vad som verkade vara deras egen webbsida.
Och där kunde jag läsa att jag tydligen inte var ensam om att missförstå saker. Vad det handlade om var att det var en liten grupp som hette "Svenska Frälsningsarmén" som bildades som en utbrytning från den större rörelsen 1905, som skulle lägga ner.
Så för de som läste tidningsartiklarna och drog samma felaktiga slutsats som jag - den "riktiga" Frälsningsarmén finns alltså kvar.
Även om man faktiskt ser dem mycket mindre på gator och torg än vad man gjorde för kanske tio-tjugo år sedan... Men det kan ju bero på att de har hittat andra former för sin verksamhet?
Men för ett tag sedan läste jag i någon tidning i att Frälsningsarmén skulle lägga ner. Jag tänkte resignerat att det kanske var ett uttryck för tidsandan - de samfund som bedriver socialt arbete läggs ner, medan framgångsteologer inte gör det.
Men så var det inte, i alla fall inte i detta fall. I morse kom jag på att jag skulle kolla Frälsningsarmén på nätet, och jag började med vad som verkade vara deras egen webbsida.
Och där kunde jag läsa att jag tydligen inte var ensam om att missförstå saker. Vad det handlade om var att det var en liten grupp som hette "Svenska Frälsningsarmén" som bildades som en utbrytning från den större rörelsen 1905, som skulle lägga ner.
Så för de som läste tidningsartiklarna och drog samma felaktiga slutsats som jag - den "riktiga" Frälsningsarmén finns alltså kvar.
Även om man faktiskt ser dem mycket mindre på gator och torg än vad man gjorde för kanske tio-tjugo år sedan... Men det kan ju bero på att de har hittat andra former för sin verksamhet?
onsdag 26 augusti 2015
Eric J Lerner ger sig inte
Big Bang-kosmologin är idag nästan universellt accepterad, och en av dess allra mest framstående teoretiker har ju just kommit till Sverige. Eftersom denna standardkosmologi närmast ger mig mardrömmar är det lite kul att en Big Bang-kritiker som Eric J Lerner inte ger sig.
Jag har faktiskt ingen som helst kompetens att bedöma den vetenskapliga halten av hans ovan länkade föredrag.
Men jag hoppas att han har rätt, ett icke-expanderande euklidiskt universum ser ju ut att vara en tryggare plats att leva i än ett exploderande dito som slits sönder av "mörk energi".
Men det finns ju tyvärr ingen direkt anledning att anta att universums grundstruktur. skulle vara förenligt med just det universum jag SKULLE vilja leva i...
Jag har faktiskt ingen som helst kompetens att bedöma den vetenskapliga halten av hans ovan länkade föredrag.
Men jag hoppas att han har rätt, ett icke-expanderande euklidiskt universum ser ju ut att vara en tryggare plats att leva i än ett exploderande dito som slits sönder av "mörk energi".
Men det finns ju tyvärr ingen direkt anledning att anta att universums grundstruktur. skulle vara förenligt med just det universum jag SKULLE vilja leva i...
söndag 23 augusti 2015
Lite om Karl Wittfogel, Dr Fu-Manchu och antikommunismens förhistoria
Den anti-kommunistiska diskursen i västvärlden kan lite slarvigt tidsmässigt uppdelas i två faser. Dels perioden från och med Karl Marx Kommunistiska Manifestet till ungefär 1927-29, dels perioden från och med 1927-29.
Vad som hände 1927-29 var att Josef Stalin rensade ut både vänster- och högeroppositionen och att klicken runt honom sedan snabbt utvecklade samhället i riktning mot ett byråkratiskt styrt, och hierarkiskt samhälle. Det kom även att påverka antikommunismens bildspråk och stereotyper.
Innan dess hade det helt dominerade varit att den anti-kommunistiska propagandan slog nedåt. Kommunister var oborstade, ovårdade arbetare som om de inte hejdades skulle hänga fabriksägarna, godsägarna, och prästerna i lyktstolparna. Det som betonades var det "proletärt" barbariska. I den mån det fanna en anti-totalitär tendens i retoriken var den helt underordnad.
Detta ändrades med Stalin, och på ganska goda grunder. Sovjetunionen svängde på kort tid från en nästan total öppenhet (man hade ex.vis avskaffat den hemliga diplomatin efter revolutionen) till en extrem slutenhet. Man svängde också från en jämlikhetspolitik till en politik som bakom fasaden byggde upp ett extremt ojämlikt system - där klyftorna nästan konstant ökade från 1929 till Stalins död 1953 (då de började minska igen, men aldrig tillbaks till "utgångsläget").
Väl att märka - även perioden 1921- 1928 hade det funnits problem med ojämlikhet, men då berodde det mest på att kapitalister och framgångsrika bönder berikade sig genom NEP-politiken. Det sågs officiellt som något beklagligt, som förr eller senare skulle rättas till.
1929 avskaffades NEP, men istället började en ny typ av ojämlikhet accelerera, där parti- och statsbyråkratin samlade på sig allt större privilegier.
Samtidigt inleddes utrensningar av en typ man inte sett tidigare. Ett skräckvälde där till och med ett förfluget ord vid fel tillfälle kunde leda till döden. Denna terror blev som mest intensiv 1936-39 men fanns under hela Stalintiden kvar, som ett hot, och till och från som ett verklighet, fram till Stalins död i mars 1953. Även om den rena terrorn sedan upphörde, påverkade den skräck den hade skapat även i fortsättningen samhället i stort.
Detta kunde förstås utnyttjas av de som i väst ville slå mot allt som veckade vänsteråsikter. Så antikommunismen ändrade sitt huvudtema - från oborstade arbetare som ville ställa till blodbad på över- och medelklassen till skräcken för den allsmäktiga diktatorn (eller efter Stalins död partiet) som i dystra, mörka rum med sina högt uppsatta medkonspiratörer styr samhället och staten. Det var förstås inte endast propaganda. Som all effektiv sådan byggde den dessutom på ett stycke verklighet, som den sedan ofta ganska så grovt karikerade.
Och här började den faktiskt likna något som fanns långt före Sovjets bildande 1917, och även före Marx. Den tog sitt språk från den "anti-totalitära" retoriken som präglat västbeskrivningar av mystiska "asiatiska" samhällena, alltsedan medeltiden
De härskande klasserna i väst har sedan medeltiden (med partiellt undantag för en period av absoluta monarkier från ca 1500 och några århundraden framåt) byggt upp ett en typ av utsugning vars grund byggt på en form av (vanligtvis) decentraliserat beslutsfattande. Detta i kontrast till länder som Kina, Indien, det tidiga Ryssland, där statens makt hade varit stor, och där den privata äganderätten ofta varit underordnad politiska beslut som kunde fattas i en stark stat.
Dessa samhällen var hierarkiska, slutna och despotiska. Och betraktades i väst från medeltiden och framåt ofta som "barbariska" och som något som stod i motsättning till den "frihet" som ansågs existera i väst.
Från och mer renässansen kombinerades denna självbild i väst av en idealisering av det antika Grekland. Där hade man hållit slavar, men det fanns ändå ingen mäktig härskare, de "fria männen" var beväpnade och man kunde inte sätta sig på dem hur som helst.
Så uppkom bilden av att förtryck inte var ett så att säga riktigt förryck om det inte var centralplanerat. Det var den kusliga statsmakten som utövade det verkligt otäcka förtrycket. Ju mer okontrollerad statsmakt, ju mer förtryck.
Under 1900-talet har denna syn förmodligen fått sin främsta akademiska företrädare i Karl Wittfogel som i sitt arbete Oriental Despotism från 1957 lade ut texten om den djupa strukturella likheten mellan kommunismen och det som Marx en gång kallade "det asiatiska produktionssättet". Ett samhällstyp som trots sitt namn existerade inte endast i Asien utan på många andra ställen i världen (ex.vis inkaindianerna i Sydamerika och det faraoniska Egypten).
I Wittfogels mycket genomarbetade och bitvis välargumenterande arbete presenteras en skräckbild av de "orientaliska" samhällena. De hade från början uppstått genom regleringen av vattentillgångarna, vilket gav staten en makt som planerare och garant för det allmänna välståndet. Men när den väl satt där blev den ett totalitärt monster, där de härskande elitens makt blev helt obegränsad, och okontrollerad.
De styrande korrumperades totalt. Wittfogel citerar uttrycket "makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut" och ser detta uttryck som en bra beskrivning av dynamiken i "hydrauliska" samhällen. Han menar att de härskande i dessa samhällen i motsats till en spridd myt saknar varje "välvilja" ("benevolence"). De bryr sig endast om sin makt, och denna är obegränsad. En central del i denna makt är rätten att när som helst expropriera privat äganderätt. Detta ger staten det absoluta övertaget och gör att den i sig förvandlas till en härskande klass.
Det finns inga gränser för denna totalitarism. Makten är absolut, så är möjligheten att bedriva terror mot befolkningen. Det finns heller inga gränser för denna terror. Skräcken råder, och enligt Wittfogel är även familjestrukturen mer auktoritär, och familjefaderns makt mer obegränsad, i dessa "despotiska" samhällen. (Han exemplifierar här med faraoniska Egypten. Han har tydligen inte hört talas om de vishetsböcker från detta samhälle där det sades att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen blint lyder sin hustru!)
I motats till dessa samhällen sätter faktiskt Wittfogel upp det grekiska slavsamhället och den medeltida feodalismen som en positiv kontrast. Han förnekar inte att det fanns förtryck där, men det var på ett sätt inte lika totalt, inte lika... otäckt. Han ser det faktiskt som i grunden ett uttryck för samma frihet som idag han ser hos ”demokratierna”. Därför att där hade man en decentraliserad maktstruktur. I Grekland hade alla "fria män" makt och i feodalismen fanns det många jordägare, och det totalitära monstret kunde inte uppstå.
I slutet av boken hävdar Wittfogel att dagens kommunistiska stater är ÄNNU värre än de orientaliska despotierna. De har lyckats genomföra en nationalisering av sina ekonomier som inte ens den mest tyranniska kejsare lyckades med. Västerlandets framtid hänger på att kommunismen stoppas. Dessutom anser han sig kunna slå fast att anledningen till att man i Sovjet under Stalintiden övergav Marx teori om det "asiatiska produktionssättet" berodde på att man insåg att denna antydde sanningar om det egna systemet. Här misstänker jag faktiskt att Wittfogel hade rätt, även om han går för långt när han tros sig upptäcka liknade reträtter redan hos Marx själv (!), hos Engels och hos Lenin.
Det anmärkningsvärda med hela synsättet är åsikten att förtrycket blir värre om det utförs av staten, än om det bygger på privategendom. Det antika Grekland som Wittfogel idealiserar må ha varit mer decentraliserat än faraonernas Egypten - men historiska fakta talar definitivt för att de som arbetade för staten i Egypten hade en mycket bättre levnadsstandard och social ställning än vad den stora majoriteten av de som arbetade för grekiska (eller romerska) slavägare hade. De hade också en starkare ställning och en bättre levnadsstandard än vad medeltidens livegna bönder hade.
Dessutom hade kvinnorna en mycket starkare ställning i många ”orientaliska” samhällen, som det faraoniska Egypten eller Inkariket, än de hade i slaveriets Grekland (där de inte ens sågs som medborgare, utan hade en ställning som motsvarade slavarnas) eller den feodala medeltiden.
När Wittfogel fnysande avvisar "myten" om de härskandes välvilja i de "orientaliska despotierna" genom att säga att om något som ytligt sett liknade detta existerade handlade det inte om välvilja utan om en egoistiskt grundad strövan efter stabilitet i systemet, missar han att "välvilja” inte är ett politiskt utan ett psykologiskt begrepp. Vad som utspelade sig i huvudet på exempelvis de egyptiska härskare som förklarade att de såg sin plikt att befolkningen skulle få äta sig mätta, att kvinnorna i landet skulle vara fredade, och att de skulle följa och lyda rättvisans gudinna Maat, är inte det mest väsentliga. Det väsentliga är att de faktiskt ansåg sig tvungna att säga (och i viss mån också handla efter) den typen av saker, i ett samhälle där staten ansågs ha ett övergripande ansvar för hela landet.
I det grekiska slavsamhälle som Wittfogel faktisk verkar beundra hade vare sig "staten" eller de privata slavägarna några sådana krav på sig. Detsamma gäller i den medeltida feodalismen. Därför kan man mycket väl argumentera för att i dessa "decentraliserade" samhällen var makten betydligt MER nyckfull och okontrollerad än i de "orientaliska" despotierna.
Men Wittfogel har förstås sina inte lika akademiska föregångare, långt före uppkomsten av en "anti-totalitär" kommunistskräck. Skräcken för "orientaliska" despoter med en okontrollerad statsmakt har funnits i århundraden. Det kan ha handlat om Ryssland, om det "otillgängliga" Kina eller Japan, det kan ha handlat om Djingis Khan. Men på något sätt har det sedan medeltiden varit en del av den härskande klassens världsbild i Europa. Vi är civiliserade, decentraliserade, och inte som dessa otäcka kungadömen österut. Lägg märke till hur detta genom åren slår igenom lite överallt - ex.vis i Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Karin Boye 1941!
Ett av de mest fascinerade exemplen på denna världsbild kan man hitta i Sax Rohmers serie av romaner om den kinesiska mästeragenten Dr Fu-Manchu. I en serie av böcker i början av 1900-talet konstruerade han upp exemplet Fu-Manchu, som den ondskefulla agenten för en totalitär kinesisk regering. Den första boken kom ut 1913, så det handlad ingalunda om någon ”kommunistskräck”! Men det är inte svårt att se likheten med senare tiders kallakrigs-romaner. Det totalitära "öst" beskrivs ofta på nästan samma sätt - vare sig det handlar om kejsaren i Kina, tsaren, Stalin, Bresjnev eller Mao
Likheten mellan Rohmer och antikommunistiska agentromaner är slående, möjligen med undantag för den mer öppna rasismen hos Rohmer . Det skulle som sagt vara mycket enkelt att i handlingen ersätta kejsaren med Mao, eller för den delen Stalin eller Bresjnev, och sedan föreställa sig ett typisk anti-kommunistiskt femtiotalstema...
Bara för att ge ett drastiskt exempel, och en effektfull avslutning, citerar jag här till sist från ett fascinerande stycke på sidan 21 från den svenska utgåvan av Rohmers första bok, Mysteriet Dr. Fu-Manchu från 1977 (det engelska originalet kom som sagt ut 1913). (Det bör påpekas att just den texten också finns på baksidan av denna svenska utgåva, med undantag för att de sex sista orden var borttagna... De såg nog lite FÖR illa ut för att få finnas på en baksidestext...)
"Föreställ dig en person som är lång och smärt och kattliknande, med höga axlar och med en panna som Shakespeares och ansikte som Satan, med slätrakat huvud och avlånga, magnetiska ögon av verkligt kattgrön färg, Utrusta honom med hela den österländska rasens grymma slughet, allt samlat hos ett intellekt och ett jättelikt sådant. Sätt så i hans händer alla möjligheter som vetenskapen av igår och idag kan frambringa och därtill de ekonomiska resurser som en förmögen regering kan förse honom med - en regering som dock redan har förnekat vetskap om hans existens. Föreställ dig denna hemska varelse, och du har skapat dig en rätt god bild av doktor Fu-Manchu, gula faran förkroppsligad i en man"....
Vad som hände 1927-29 var att Josef Stalin rensade ut både vänster- och högeroppositionen och att klicken runt honom sedan snabbt utvecklade samhället i riktning mot ett byråkratiskt styrt, och hierarkiskt samhälle. Det kom även att påverka antikommunismens bildspråk och stereotyper.
Innan dess hade det helt dominerade varit att den anti-kommunistiska propagandan slog nedåt. Kommunister var oborstade, ovårdade arbetare som om de inte hejdades skulle hänga fabriksägarna, godsägarna, och prästerna i lyktstolparna. Det som betonades var det "proletärt" barbariska. I den mån det fanna en anti-totalitär tendens i retoriken var den helt underordnad.
Detta ändrades med Stalin, och på ganska goda grunder. Sovjetunionen svängde på kort tid från en nästan total öppenhet (man hade ex.vis avskaffat den hemliga diplomatin efter revolutionen) till en extrem slutenhet. Man svängde också från en jämlikhetspolitik till en politik som bakom fasaden byggde upp ett extremt ojämlikt system - där klyftorna nästan konstant ökade från 1929 till Stalins död 1953 (då de började minska igen, men aldrig tillbaks till "utgångsläget").
Väl att märka - även perioden 1921- 1928 hade det funnits problem med ojämlikhet, men då berodde det mest på att kapitalister och framgångsrika bönder berikade sig genom NEP-politiken. Det sågs officiellt som något beklagligt, som förr eller senare skulle rättas till.
1929 avskaffades NEP, men istället började en ny typ av ojämlikhet accelerera, där parti- och statsbyråkratin samlade på sig allt större privilegier.
Samtidigt inleddes utrensningar av en typ man inte sett tidigare. Ett skräckvälde där till och med ett förfluget ord vid fel tillfälle kunde leda till döden. Denna terror blev som mest intensiv 1936-39 men fanns under hela Stalintiden kvar, som ett hot, och till och från som ett verklighet, fram till Stalins död i mars 1953. Även om den rena terrorn sedan upphörde, påverkade den skräck den hade skapat även i fortsättningen samhället i stort.
Detta kunde förstås utnyttjas av de som i väst ville slå mot allt som veckade vänsteråsikter. Så antikommunismen ändrade sitt huvudtema - från oborstade arbetare som ville ställa till blodbad på över- och medelklassen till skräcken för den allsmäktiga diktatorn (eller efter Stalins död partiet) som i dystra, mörka rum med sina högt uppsatta medkonspiratörer styr samhället och staten. Det var förstås inte endast propaganda. Som all effektiv sådan byggde den dessutom på ett stycke verklighet, som den sedan ofta ganska så grovt karikerade.
Och här började den faktiskt likna något som fanns långt före Sovjets bildande 1917, och även före Marx. Den tog sitt språk från den "anti-totalitära" retoriken som präglat västbeskrivningar av mystiska "asiatiska" samhällena, alltsedan medeltiden
De härskande klasserna i väst har sedan medeltiden (med partiellt undantag för en period av absoluta monarkier från ca 1500 och några århundraden framåt) byggt upp ett en typ av utsugning vars grund byggt på en form av (vanligtvis) decentraliserat beslutsfattande. Detta i kontrast till länder som Kina, Indien, det tidiga Ryssland, där statens makt hade varit stor, och där den privata äganderätten ofta varit underordnad politiska beslut som kunde fattas i en stark stat.
Dessa samhällen var hierarkiska, slutna och despotiska. Och betraktades i väst från medeltiden och framåt ofta som "barbariska" och som något som stod i motsättning till den "frihet" som ansågs existera i väst.
Från och mer renässansen kombinerades denna självbild i väst av en idealisering av det antika Grekland. Där hade man hållit slavar, men det fanns ändå ingen mäktig härskare, de "fria männen" var beväpnade och man kunde inte sätta sig på dem hur som helst.
Så uppkom bilden av att förtryck inte var ett så att säga riktigt förryck om det inte var centralplanerat. Det var den kusliga statsmakten som utövade det verkligt otäcka förtrycket. Ju mer okontrollerad statsmakt, ju mer förtryck.
Under 1900-talet har denna syn förmodligen fått sin främsta akademiska företrädare i Karl Wittfogel som i sitt arbete Oriental Despotism från 1957 lade ut texten om den djupa strukturella likheten mellan kommunismen och det som Marx en gång kallade "det asiatiska produktionssättet". Ett samhällstyp som trots sitt namn existerade inte endast i Asien utan på många andra ställen i världen (ex.vis inkaindianerna i Sydamerika och det faraoniska Egypten).
I Wittfogels mycket genomarbetade och bitvis välargumenterande arbete presenteras en skräckbild av de "orientaliska" samhällena. De hade från början uppstått genom regleringen av vattentillgångarna, vilket gav staten en makt som planerare och garant för det allmänna välståndet. Men när den väl satt där blev den ett totalitärt monster, där de härskande elitens makt blev helt obegränsad, och okontrollerad.
De styrande korrumperades totalt. Wittfogel citerar uttrycket "makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut" och ser detta uttryck som en bra beskrivning av dynamiken i "hydrauliska" samhällen. Han menar att de härskande i dessa samhällen i motsats till en spridd myt saknar varje "välvilja" ("benevolence"). De bryr sig endast om sin makt, och denna är obegränsad. En central del i denna makt är rätten att när som helst expropriera privat äganderätt. Detta ger staten det absoluta övertaget och gör att den i sig förvandlas till en härskande klass.
Det finns inga gränser för denna totalitarism. Makten är absolut, så är möjligheten att bedriva terror mot befolkningen. Det finns heller inga gränser för denna terror. Skräcken råder, och enligt Wittfogel är även familjestrukturen mer auktoritär, och familjefaderns makt mer obegränsad, i dessa "despotiska" samhällen. (Han exemplifierar här med faraoniska Egypten. Han har tydligen inte hört talas om de vishetsböcker från detta samhälle där det sades att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen blint lyder sin hustru!)
I motats till dessa samhällen sätter faktiskt Wittfogel upp det grekiska slavsamhället och den medeltida feodalismen som en positiv kontrast. Han förnekar inte att det fanns förtryck där, men det var på ett sätt inte lika totalt, inte lika... otäckt. Han ser det faktiskt som i grunden ett uttryck för samma frihet som idag han ser hos ”demokratierna”. Därför att där hade man en decentraliserad maktstruktur. I Grekland hade alla "fria män" makt och i feodalismen fanns det många jordägare, och det totalitära monstret kunde inte uppstå.
I slutet av boken hävdar Wittfogel att dagens kommunistiska stater är ÄNNU värre än de orientaliska despotierna. De har lyckats genomföra en nationalisering av sina ekonomier som inte ens den mest tyranniska kejsare lyckades med. Västerlandets framtid hänger på att kommunismen stoppas. Dessutom anser han sig kunna slå fast att anledningen till att man i Sovjet under Stalintiden övergav Marx teori om det "asiatiska produktionssättet" berodde på att man insåg att denna antydde sanningar om det egna systemet. Här misstänker jag faktiskt att Wittfogel hade rätt, även om han går för långt när han tros sig upptäcka liknade reträtter redan hos Marx själv (!), hos Engels och hos Lenin.
Det anmärkningsvärda med hela synsättet är åsikten att förtrycket blir värre om det utförs av staten, än om det bygger på privategendom. Det antika Grekland som Wittfogel idealiserar må ha varit mer decentraliserat än faraonernas Egypten - men historiska fakta talar definitivt för att de som arbetade för staten i Egypten hade en mycket bättre levnadsstandard och social ställning än vad den stora majoriteten av de som arbetade för grekiska (eller romerska) slavägare hade. De hade också en starkare ställning och en bättre levnadsstandard än vad medeltidens livegna bönder hade.
Dessutom hade kvinnorna en mycket starkare ställning i många ”orientaliska” samhällen, som det faraoniska Egypten eller Inkariket, än de hade i slaveriets Grekland (där de inte ens sågs som medborgare, utan hade en ställning som motsvarade slavarnas) eller den feodala medeltiden.
När Wittfogel fnysande avvisar "myten" om de härskandes välvilja i de "orientaliska despotierna" genom att säga att om något som ytligt sett liknade detta existerade handlade det inte om välvilja utan om en egoistiskt grundad strövan efter stabilitet i systemet, missar han att "välvilja” inte är ett politiskt utan ett psykologiskt begrepp. Vad som utspelade sig i huvudet på exempelvis de egyptiska härskare som förklarade att de såg sin plikt att befolkningen skulle få äta sig mätta, att kvinnorna i landet skulle vara fredade, och att de skulle följa och lyda rättvisans gudinna Maat, är inte det mest väsentliga. Det väsentliga är att de faktiskt ansåg sig tvungna att säga (och i viss mån också handla efter) den typen av saker, i ett samhälle där staten ansågs ha ett övergripande ansvar för hela landet.
I det grekiska slavsamhälle som Wittfogel faktisk verkar beundra hade vare sig "staten" eller de privata slavägarna några sådana krav på sig. Detsamma gäller i den medeltida feodalismen. Därför kan man mycket väl argumentera för att i dessa "decentraliserade" samhällen var makten betydligt MER nyckfull och okontrollerad än i de "orientaliska" despotierna.
Men Wittfogel har förstås sina inte lika akademiska föregångare, långt före uppkomsten av en "anti-totalitär" kommunistskräck. Skräcken för "orientaliska" despoter med en okontrollerad statsmakt har funnits i århundraden. Det kan ha handlat om Ryssland, om det "otillgängliga" Kina eller Japan, det kan ha handlat om Djingis Khan. Men på något sätt har det sedan medeltiden varit en del av den härskande klassens världsbild i Europa. Vi är civiliserade, decentraliserade, och inte som dessa otäcka kungadömen österut. Lägg märke till hur detta genom åren slår igenom lite överallt - ex.vis i Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Karin Boye 1941!
Ett av de mest fascinerade exemplen på denna världsbild kan man hitta i Sax Rohmers serie av romaner om den kinesiska mästeragenten Dr Fu-Manchu. I en serie av böcker i början av 1900-talet konstruerade han upp exemplet Fu-Manchu, som den ondskefulla agenten för en totalitär kinesisk regering. Den första boken kom ut 1913, så det handlad ingalunda om någon ”kommunistskräck”! Men det är inte svårt att se likheten med senare tiders kallakrigs-romaner. Det totalitära "öst" beskrivs ofta på nästan samma sätt - vare sig det handlar om kejsaren i Kina, tsaren, Stalin, Bresjnev eller Mao
Likheten mellan Rohmer och antikommunistiska agentromaner är slående, möjligen med undantag för den mer öppna rasismen hos Rohmer . Det skulle som sagt vara mycket enkelt att i handlingen ersätta kejsaren med Mao, eller för den delen Stalin eller Bresjnev, och sedan föreställa sig ett typisk anti-kommunistiskt femtiotalstema...
Bara för att ge ett drastiskt exempel, och en effektfull avslutning, citerar jag här till sist från ett fascinerande stycke på sidan 21 från den svenska utgåvan av Rohmers första bok, Mysteriet Dr. Fu-Manchu från 1977 (det engelska originalet kom som sagt ut 1913). (Det bör påpekas att just den texten också finns på baksidan av denna svenska utgåva, med undantag för att de sex sista orden var borttagna... De såg nog lite FÖR illa ut för att få finnas på en baksidestext...)
"Föreställ dig en person som är lång och smärt och kattliknande, med höga axlar och med en panna som Shakespeares och ansikte som Satan, med slätrakat huvud och avlånga, magnetiska ögon av verkligt kattgrön färg, Utrusta honom med hela den österländska rasens grymma slughet, allt samlat hos ett intellekt och ett jättelikt sådant. Sätt så i hans händer alla möjligheter som vetenskapen av igår och idag kan frambringa och därtill de ekonomiska resurser som en förmögen regering kan förse honom med - en regering som dock redan har förnekat vetskap om hans existens. Föreställ dig denna hemska varelse, och du har skapat dig en rätt god bild av doktor Fu-Manchu, gula faran förkroppsligad i en man"....
lördag 22 augusti 2015
Motståndet växer mot SYRIZA-ledningens kapitulation
Nu har SYRIZAs vänsterflygel brutit med det pariet, och bildat en egen organisation.
Man kan bara hoppas på stora framgångar för denna!
Man kan bara hoppas på stora framgångar för denna!
fredag 21 augusti 2015
Den 21 augusti 1968
Jag har en smått kuslig förmåga att ofta minnas vad jag gjorde på exakta datum under de senaste 50 åren eller så. Just den 21 augusti minns jag ovanligt bra. Jag kan mycket snabbt berätta vad jag gjorde den 21 augusti 1968, 21 augusti 1969, 21 augusti 1970, 21 augusti 1971, 21 augusti 1972, 21 augusti 1975, 21 augusti 1976, 21 augusti 1978, 21 augusti 1993, 21 augusti 2002, och 21 augusti 2007.
Som synes är minnet av denna dag bäst från och med 1968 fram till 1978, sedan blir det sämre. 1970 förde jag dagbok i augusti, men inte de andra åren under denna period.
21 augusti hade under dessa år ofta en intensiv grundkänsla, detta kanske på grund av vad som hände det första året jag minns denna dag, 1968. Möjligen var det det som hände denna dag som gjort att jag också så lått minns just den dagen tio år framåt från det året.
Den 21 augusti1968 var alltså den dagen då Sovjet invaderade Tjeckoslovakien. Då var jag 13 år.
När det hände var jag i Gräddö. Fram till och med 1968 var jag tvungen att vara på landet i Gräddö hela sommaren. Jag åkte dit så fort skolan slutade och stannade där tills skolan började igen. Det var outhärdligt. Alla somrar fram till och med 1968 ägnade jag åt att längta till den dag jag skulle få åka till stan igen. Där hände det i alla fall saker. På landet var det så dött, så tråkigt, så stillastående.
Den 21 augusti 1968 var en onsdag. Det var sista veckan i Gräddö, och den sista veckan hade ofta karaktären av en förväntansfull, men just därför snudd på outhärdlig, väntan inför Den Stora Dagen - lördagen - då man fick sätta sig i bilen och åka hem.
Men just 1968 bröts den spända väntan av en förvisso otäck händelse. Redan på förmiddagen fick jag höra nyheten. Jag tror radion stod på, och plötsligt hörde jag på nyheterna. Sovjet hade alltså invaderat.
Jag lyssnade på radio hela dan, jag köpte Aftonbladet på eftermiddagen, på kvällen gick jag till farmor för att se på Aktuellt i TV (som då bara hade en kanal).
Att man befann sig i den gudsförgätna hålan i Gräddö spelade plötsligt ingen roll, nu var det hela värden som hade flyttat in, så att säga.
Mina känslor var blandade. Även om invasionen bara kunde fördömas, reagerade jag på hur stora dela av media använde sig av det som skedde för att piska upp en antikommunistisk hysteri. USA:s ständiga terror i Vietnam VAR faktiskt mycket värre. Jag tyckte att Sovjet ändå verkade mer civiliserade än USA. Då Sovjet invaderade Tjeckoslovakien var det nästan helt oblodigt. Man sköt mycket litet, man bombade inte, man startade inga massavrättnngar, inte ens (vad jag minns) några massarresteringar. Det verkade alltså för mig som om Sovjet var mer humana än USA, även när man utövade förtryck.
Samtidigt fick de svenska kommunisterna en chans att visa hur självständiga de var. Redan den första dagen såg jag i TV hur CH Hermansson till och med - som ende partiledare! - krävde att Sverige skulle avbryta de diplomatiska kontakterna med Sovjet. Det var absurt, så vitt jag fattar krävde man inte detsamma vad gäller USA, trots Vietnamkriget. (Senare lär man ha gjort självkritik, och sagt att det var en överreaktion).
Missförstå mig inte - jag VAR genuint emot att Sovjet invaderade. Jag hade hoppats på Dubceks "socialism med mänskligt ansikte" och jag tyckte att det var sorgligt att Sovjet skulle krossa den möjligheten,
(Därför blev det väl långt senare extra sorgligt att när Östeuropa äntligen slapp Sovjet 1989, skulle det efter en mycket kort tid visa sig att det nu inte längre handlade om "socialism med mänskligt ansikte” utan snarare om "kapitalism med nyliberalt ansikte".)
Vad gäller 21 augusti, är väl den andra dag jag minns detta datum allra bäst den som inträffade tio år senare, 1978, då jag började på Jakobsbergs Folkhögskola, Den dagen minns jag nog timme för timme. Även där var Tjeckoslovakien inblandat, för efter att ha installerat mig på internatet på skolan och ätit mat i skolans matsal åkte jag in till Stockholm för att delta i en demonstration till stöd för Tjeckoslovakien på tioårsdagen av invasionen. Den arrangerades av några små vänstergrupper så den hade definitivt inte någon antisocialistisk agenda...
Som synes är minnet av denna dag bäst från och med 1968 fram till 1978, sedan blir det sämre. 1970 förde jag dagbok i augusti, men inte de andra åren under denna period.
21 augusti hade under dessa år ofta en intensiv grundkänsla, detta kanske på grund av vad som hände det första året jag minns denna dag, 1968. Möjligen var det det som hände denna dag som gjort att jag också så lått minns just den dagen tio år framåt från det året.
Den 21 augusti1968 var alltså den dagen då Sovjet invaderade Tjeckoslovakien. Då var jag 13 år.
När det hände var jag i Gräddö. Fram till och med 1968 var jag tvungen att vara på landet i Gräddö hela sommaren. Jag åkte dit så fort skolan slutade och stannade där tills skolan började igen. Det var outhärdligt. Alla somrar fram till och med 1968 ägnade jag åt att längta till den dag jag skulle få åka till stan igen. Där hände det i alla fall saker. På landet var det så dött, så tråkigt, så stillastående.
Den 21 augusti 1968 var en onsdag. Det var sista veckan i Gräddö, och den sista veckan hade ofta karaktären av en förväntansfull, men just därför snudd på outhärdlig, väntan inför Den Stora Dagen - lördagen - då man fick sätta sig i bilen och åka hem.
Men just 1968 bröts den spända väntan av en förvisso otäck händelse. Redan på förmiddagen fick jag höra nyheten. Jag tror radion stod på, och plötsligt hörde jag på nyheterna. Sovjet hade alltså invaderat.
Jag lyssnade på radio hela dan, jag köpte Aftonbladet på eftermiddagen, på kvällen gick jag till farmor för att se på Aktuellt i TV (som då bara hade en kanal).
Att man befann sig i den gudsförgätna hålan i Gräddö spelade plötsligt ingen roll, nu var det hela värden som hade flyttat in, så att säga.
Mina känslor var blandade. Även om invasionen bara kunde fördömas, reagerade jag på hur stora dela av media använde sig av det som skedde för att piska upp en antikommunistisk hysteri. USA:s ständiga terror i Vietnam VAR faktiskt mycket värre. Jag tyckte att Sovjet ändå verkade mer civiliserade än USA. Då Sovjet invaderade Tjeckoslovakien var det nästan helt oblodigt. Man sköt mycket litet, man bombade inte, man startade inga massavrättnngar, inte ens (vad jag minns) några massarresteringar. Det verkade alltså för mig som om Sovjet var mer humana än USA, även när man utövade förtryck.
Samtidigt fick de svenska kommunisterna en chans att visa hur självständiga de var. Redan den första dagen såg jag i TV hur CH Hermansson till och med - som ende partiledare! - krävde att Sverige skulle avbryta de diplomatiska kontakterna med Sovjet. Det var absurt, så vitt jag fattar krävde man inte detsamma vad gäller USA, trots Vietnamkriget. (Senare lär man ha gjort självkritik, och sagt att det var en överreaktion).
Missförstå mig inte - jag VAR genuint emot att Sovjet invaderade. Jag hade hoppats på Dubceks "socialism med mänskligt ansikte" och jag tyckte att det var sorgligt att Sovjet skulle krossa den möjligheten,
(Därför blev det väl långt senare extra sorgligt att när Östeuropa äntligen slapp Sovjet 1989, skulle det efter en mycket kort tid visa sig att det nu inte längre handlade om "socialism med mänskligt ansikte” utan snarare om "kapitalism med nyliberalt ansikte".)
Vad gäller 21 augusti, är väl den andra dag jag minns detta datum allra bäst den som inträffade tio år senare, 1978, då jag började på Jakobsbergs Folkhögskola, Den dagen minns jag nog timme för timme. Även där var Tjeckoslovakien inblandat, för efter att ha installerat mig på internatet på skolan och ätit mat i skolans matsal åkte jag in till Stockholm för att delta i en demonstration till stöd för Tjeckoslovakien på tioårsdagen av invasionen. Den arrangerades av några små vänstergrupper så den hade definitivt inte någon antisocialistisk agenda...
torsdag 20 augusti 2015
Ännu ett exempel på barns rättslöshet
Här kan man ta del av ännu ett exempel på vad som händer dag efter dag i Sverige. Ett land där barn oftare än vad många inser tvingas att bo hos personer (oftast pappor), som de är helt och hållet skräckslagna för. När barnen vill slippa vara där hämtas de av polisen, vad de än berättar. Domstolarna tror vare sig på barnen eller mammorna.
En ny otäck episod från ännu ett otäckt exempel på dessa tragiska fall.
Varför reagerar så få? Att så få reagerar på denna situation är nog det otäckaste av allt. Det får en nästan att förlora hoppet om människorna.
En ny otäck episod från ännu ett otäckt exempel på dessa tragiska fall.
Varför reagerar så få? Att så få reagerar på denna situation är nog det otäckaste av allt. Det får en nästan att förlora hoppet om människorna.
onsdag 19 augusti 2015
The Mass
Jag är lite svag för suggestiva och mystiska musikvideos. I kommentarsfältet under förra inlägget tipsade mig signaturen Tidlösa om en sådan på YouTube med titeln "The Mass".
Den är gjord av en New Age-inspirerad musikgrupp som heter ERA, och som jag aldrig hört talas om förut.
Jag blev riktigt fascinerad av den, och de som tror sig dela min svaghet för den typen av musikvideos kan ju klicka på länken ovan.
Den har för övrigt en handling som i viss mån påminner om Kalivideon jag lade upp i måndags, men här är framtoningen lite mer fredlig.
Jag blev riktigt fascinerad av den, och de som tror sig dela min svaghet för den typen av musikvideos kan ju klicka på länken ovan.
Den har för övrigt en handling som i viss mån påminner om Kalivideon jag lade upp i måndags, men här är framtoningen lite mer fredlig.
tisdag 18 augusti 2015
"Organ för buddhism-marxismen"
Om jag skulle försöka hitta på ett avskräckande namn för en blogg, skulle det nog kunna bli något som det ovanstående. Det låter ju som om det vore ett "organ" för en alldeles ovanligt konstig sekt. Men skenet bedrar.
Det är faktiskt ett namn på en existerande blogg, även om den slutade vara aktiv 2009. Jag har faktiskt skrivit om den förut, på min egen blogg, i december 2008. Och det handlar inte om en sektblogg, utan snarare om en blogg som för det mesta för riktigt intressanta diskussioner om (framförallt) asiatiskt produktionssätt och urkommunism. De "buddistiska" inslagen finns där, men är klart underordnade.
Den kan läsas här.
De läsare som mot förmodan är intresserad av de udda ämnen jag nämnde ovan, kan ju gärna kolla den...
Det är faktiskt ett namn på en existerande blogg, även om den slutade vara aktiv 2009. Jag har faktiskt skrivit om den förut, på min egen blogg, i december 2008. Och det handlar inte om en sektblogg, utan snarare om en blogg som för det mesta för riktigt intressanta diskussioner om (framförallt) asiatiskt produktionssätt och urkommunism. De "buddistiska" inslagen finns där, men är klart underordnade.
Den kan läsas här.
De läsare som mot förmodan är intresserad av de udda ämnen jag nämnde ovan, kan ju gärna kolla den...
Devi-Mahatmyam och Gudinnans återkomst
/För att min senaste länk till dansen om Kali ska bli mer begriplig, lyfter jag upp detta inlägg från oktober 2011/.
Durga, Kali, och arvet från Induskulturen.
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost.
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
Durga, Kali, och arvet från Induskulturen.
We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost.
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9
Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.
Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...
I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.
Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.
Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.
Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.
Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.
"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"
På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.
Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.
Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"
Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?
En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.
Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.
Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.
En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...
De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.
Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.
De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.
Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.
Erik Rodenborg
Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988
Gudinnan Kali
måndag 17 augusti 2015
Kali Tandav Stuti
Jag fullkomligen älskar detta dansmummer om hur Kali besegrar en manlig demonarmé för att rädda världen. Den sägs beskrivna ett uråldrigt drama - men en hastig titt på världsläget gör att man nog önskar att detta drama ska återupprepas en gång till, innan det är för sent...
söndag 16 augusti 2015
Har "ingenting" eller "Gud" skapat universum?
Någon gång i våras upptäckte jag att jag hade en granne som var sjundedagsadventist. Vi började prata, och det ledde till att han bjöd in mig till ett sjundedagsadventistiskt möte. Vad som utspelades på det ska jag inte diskutera här, mer än att jag där fick en pamflett, som jag långt senare började läsa.
Pamfletten hette "Escape" men var trots det skriven på svenska. Den handlade huvudsakligen om hur man ska se på ondskan men inledningsvis på sidorna 5-7 fanns en diskussion om hur det hela hade börjat.
Argumenteringen där var mycket enkel. Man citerade några av världens mest kända kosmologer, som förklarade att de ansåg att universum vid Big Bang hade skapats från, och av, "ingenting". Om jag inte hade tagit del av kosmologiska debatter skulle jag trott att pamfletten förvrängde, ungefär som Jehovas Vittnen brukar förvränga debatten om C14-metodens svagheter. Men nu visste jag att - ja, det var så kosmologer idag brukar låta.
Efter några sidors diskussion om dessa uttalanden och deras eget (teistiska) alternativ kunde pamfletten sedan ställa denna fråga.
"Kort sagt är vi lämnade inför ett val mellan de två: 'I begynnelsen skapade Gud himmel och jord' (1 Mos 1:1). Eller 'I begynnelsen skapade ingenting himmel och jord'.
Vilket alternativ verkar mest logiskt för dig?"
Det är sällan jag hittar argument i den typen av pamfletter som ser bestickande ut. Att jag här gjorde det ser jag nog mest som ett resultat av det mardrömslika gungfly av overkliga spekulationer som dagens mainstream-kosmologi vimlar av.
Ja, jag är faktiskt beredd att falla i den fälla som pamflettens författare gillrade för de intet ont anande läsarna. Om jag måste välja mellan deras två alternativ ovan väljer jag det första.
Detta trots att jag inte ÄR teist. Föreställningen om en Gud "utanför" universum som hux flux skapat det anser jag vara närmast absurd. Men dagens ledande kosmologer har nu visat att det finns ett alternativ som är ännu absurdare.
I valet mellan en teistisk Gud som vid en given tidpunkt "skapade" universum och ett "ingenting" som för 13,7 miljarder år sedan skapande detsamma ser jag trots allt det första alternativet som det mest logiska, och sannolika. Men själv tycker jag nog som sagt att det framförallt säger en hel del om dagens kosmologi - att en pamflett frän sjundedagsadventisterna definitivt ter sig mer rationell än uttalanden frän världens mest ansedda kosmologer!
Hannes Alfvén, var är du när vi behöver dig?
Pamfletten hette "Escape" men var trots det skriven på svenska. Den handlade huvudsakligen om hur man ska se på ondskan men inledningsvis på sidorna 5-7 fanns en diskussion om hur det hela hade börjat.
Argumenteringen där var mycket enkel. Man citerade några av världens mest kända kosmologer, som förklarade att de ansåg att universum vid Big Bang hade skapats från, och av, "ingenting". Om jag inte hade tagit del av kosmologiska debatter skulle jag trott att pamfletten förvrängde, ungefär som Jehovas Vittnen brukar förvränga debatten om C14-metodens svagheter. Men nu visste jag att - ja, det var så kosmologer idag brukar låta.
Efter några sidors diskussion om dessa uttalanden och deras eget (teistiska) alternativ kunde pamfletten sedan ställa denna fråga.
"Kort sagt är vi lämnade inför ett val mellan de två: 'I begynnelsen skapade Gud himmel och jord' (1 Mos 1:1). Eller 'I begynnelsen skapade ingenting himmel och jord'.
Vilket alternativ verkar mest logiskt för dig?"
Det är sällan jag hittar argument i den typen av pamfletter som ser bestickande ut. Att jag här gjorde det ser jag nog mest som ett resultat av det mardrömslika gungfly av overkliga spekulationer som dagens mainstream-kosmologi vimlar av.
Ja, jag är faktiskt beredd att falla i den fälla som pamflettens författare gillrade för de intet ont anande läsarna. Om jag måste välja mellan deras två alternativ ovan väljer jag det första.
Detta trots att jag inte ÄR teist. Föreställningen om en Gud "utanför" universum som hux flux skapat det anser jag vara närmast absurd. Men dagens ledande kosmologer har nu visat att det finns ett alternativ som är ännu absurdare.
I valet mellan en teistisk Gud som vid en given tidpunkt "skapade" universum och ett "ingenting" som för 13,7 miljarder år sedan skapande detsamma ser jag trots allt det första alternativet som det mest logiska, och sannolika. Men själv tycker jag nog som sagt att det framförallt säger en hel del om dagens kosmologi - att en pamflett frän sjundedagsadventisterna definitivt ter sig mer rationell än uttalanden frän världens mest ansedda kosmologer!
Hannes Alfvén, var är du när vi behöver dig?
fredag 14 augusti 2015
Ett klargörande
Bara för att klarlägga mer principiellt hur jag ser på de "socialistiska" samhällen som existerat - vare sig det handlar om Sovjet, DDR, Kina eller Kuba.
Jag är för planekonomi och mot partidiktatur. Jag är för jämlikhet, och mot existensen av privilegierade skikt, i synnerhet sådana som monopoliserar den politiska makten.
Jag är för att försvara planekonomin, eller vad som finns kvar av den, i "socialistiska" länder, men inte för att försvara bristen på demokratiska rättigheter....
Av de "socialistiska" länder som funnits är det enda som jag har en entydigt positiv hållning till det tidigaste Sovjet, före den stalinistiska mardrömmen. Om man tar de som funnits senare är väl Kuba det som jag varit mest positivt till.
Och sedan fanns det förstås ett mardrömsland som kallades för "socialistiskt" men som saknade varje försonande drag, och där det inte gick att försvara någonting alls, inte ens "planekonomin". Nämligen Pol Pots Kambodja. Det var förmodligen en av de värsta regimer som någonsin existerat, även om man jämför med oerhört brutala högerdiktaturer...
Jag är för planekonomi och mot partidiktatur. Jag är för jämlikhet, och mot existensen av privilegierade skikt, i synnerhet sådana som monopoliserar den politiska makten.
Jag är för att försvara planekonomin, eller vad som finns kvar av den, i "socialistiska" länder, men inte för att försvara bristen på demokratiska rättigheter....
Av de "socialistiska" länder som funnits är det enda som jag har en entydigt positiv hållning till det tidigaste Sovjet, före den stalinistiska mardrömmen. Om man tar de som funnits senare är väl Kuba det som jag varit mest positivt till.
Och sedan fanns det förstås ett mardrömsland som kallades för "socialistiskt" men som saknade varje försonande drag, och där det inte gick att försvara någonting alls, inte ens "planekonomin". Nämligen Pol Pots Kambodja. Det var förmodligen en av de värsta regimer som någonsin existerat, även om man jämför med oerhört brutala högerdiktaturer...
Min bild av Kina genom åren
Jag har tidigare skrivit om hur jag sett på Sovjet genom åren .
Där beskrev jag hur jag redan i barndomen tidigt fick en relativt positiv bild av Sovjet, i någon form av protest mot de vuxnas negativa syn.
Men denna positiva bild av Sovjet motsvarades inte alls av någon motsvarande positiv bild av Kina. Min bild av Kina var om något negativ. Jag uppfattade snarast Kina som skrämmande.
Den vikigaste orsaken till detta var nog Maokulten.
Mitt första minne av Kina var nog när Kina angrep Indien 1962. Nästa var när Kina hamnade i konflikt med Sovjet. Kina var för mig svårbegripligt. Det var något dunkelt över det.
Jag har ett minne av att min far på största allvar talade om Kina som "den gula faran". Jag brukade inte svälja min fars åsikter om någonting, så ej här. Han var oroad över att Kinas folkmängd växte och därför var en fara för världen. Det lät bara konstigt.
När Kina sprängde sin atombomb 1964 blev jag på allvar intresserad av vad Kina egentligen var för land. Då var jag nio år.
På det skolbibliotek som jag mycket ofta besökte fick de regelbundet bildtidningen "Kina". Det första numret jag läste var novembernumret 1964. Jag lyckade snabbt övertala bibliotekarierna att jag skulle få numret. De var inte intresserade av att ha det, så de gav det till mig. Sedan fick jag alla nummer av den tidningen fram till och med 1967.
Ju mer jag läste ju mer förundrad blev jag. Redan i det fösta numret reagerade jag på terminologin. Det talades om "folkets demokratiska diktatur". Det fick mig att tänka på Orwells "1984". En sorts absurt språk, som jag antog var ett totalitärt bedrägeri. Nu finns det en (stalinistisk) teoribildning bakom den termen, med det visste jag inte. Det förefäll mig bara som ett ovanligt absurt nyspråk.
Jag fortsatte att läsa ”Kina”, och dessutom en mer "teoretisk" tidning, som hette "Kinesisk bulletin", Det enda jag minns från den senare är en intervju med Lin Biao från 1965. Där fick han en fråga som ungefär löd så här (citerat ur minnet).
"Somliga anser att Kina har en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen. Vad anser du om det?"
Lin Biao svarade ungefär så här: "Jag anser inte att man kan ha en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen".
Jag tyckte formuleringarna var lite väl tillrättalagda och tänkte att de som ansåg att Kina har en alltför hård linje mot USA förmodligen inte använde termer som aggressiv, blodtörstig och imperialistisk om detta land. På något sätt följde svaret logiskt från hur frågan formulerades och det tyckte jag var lite pinsamt.
När kulturrevolutionen kom blev det än märkligare. Maokulten firade triumfer, och tidningen "Kina" fylldes av stora idolbilder på Mao Zedong, sida upp och sida ner. Och av hans beundrare. På en bild satt människor på en grässlätt och läste Maos lilla röda. Texten förklarade att det var kinesiska meteorologer som förbättrade sina kunskaper om sitt ämne genom att studera ordförande Mao. Det lät inte klokt.
På något sätt verkade Kinas politik för mig så oerhört irrationell. Jag hade en spontan motvilja mor personkult, och uppfattade det som att man med nödvändighet måste ha något att dölja om man gav ut tidningar som sida efter sida vältrade sig i sådan.
Biblioteket fick även propagandamaterial från Sovjet, som jag fick ta hem, Även om jag inte var okritisk mot detta, gav det ändå ett mer rationellt intryck.
Dessutom hyllade Kinas ledare Josef Stalin. Det var ju logiskt att ett regering som bedrev en hejdlös kult av sin ledare skulle hylla en annan ledare som också varit föremål för en hejdlös kult. Jag jämförde med Nordvietnam, där Ho Chi Minh naturligtvis var respekterad, men inte alls verkade vara föremål för en kult. Den behövdes inte, om en ledare var genuint respekterad. Eller det var så jag tänkte.
Sommaren 1967 träffade jag maoister för första gången i mitt liv. Jag var 12 år och vid affären i Gräddö stötte jag på några ungdomar som jag började diskutera politik med. De stödde Kina och jag var verkligen förundrad. Tyckte det var intressant, men blev inte övertygad av vad de sa.
Det var något märkligt med Kina. Efter ett tag började det komma tidningsartiklar som beskrev Kina som ett land som strävade efter jämlikhet. Det lät sympatiskt, men jag kunde inte förstå hur detta kunde förenas med att man hade en ledare som hyllades som en gud. Min magtraktskänsla sa mig att det måste ligga många hundar begravda, för att uttrycka det bildligt.
Så jag kunde aldrig bli maoist. När jag snabbt gick åt vänster 1971 blev jag istället trotskist. Det verkade ju betydligt mer rationellt. Men fortfarande var jag förbryllad över Kina. Sovjet var lätt att förstå, men Kinas underliga kombination av å ena sidan jämlikhetsretorik och (påstådd) demokrati på basplanet och den mest absurda och totalitära kulten av en påstått allvetande och allgod ledare gjorde mig förbryllad.
Det fanns en kinesisk trotskist som hette Peng Shuzhi. Han bodde i Hongkong och hade en linje som många tyckte var väldigt konstig, Han menade att man i kulturrevolutionen borde ha stött Liu Shaoqi, mot Mao Xedong. Trots min spontana anti-maoism tyckte jag också det verkade vara en konstig linje. Visserligen sa han att stödet skulle vara "kritiskt" men åndå...
Han menade att Mao stod för vad han kallade "hardline stalinism" medan hans motståndare under kulturrevolutionen stod för "softline stalinism". Det lät oerhört förenklat, tyckte jag.
Men så kom 5 april 1976. Jag läste i tidningarna hur polisen i Peking slagit ner massdemonstrationer till stöd för Deng Xiaoping. Demonstranter hade lagt ner blommor på Chou En Lais grav och ropat slagord till stöd för Deng.
På något sätt verkade för mig då pusselbitarna då falla på plats. Jag skrev till och med en liten text om saken, som jag dessbättre inte försökte sprida någonstans.
Men jag tänkte i alla fall att varje förändring bort från den totalitära Maoregimen, med dess personkult och dess bisarra retorik, måste vara ett steg i rätt riktning. Och den 12 oktober samma år föll så "de fyras gäng", Det var faktiskt en av de få politiska händelser som gjort mig genuint glad. Det kan nog endast jämföras med när Saigon befriades 30 april 1975, eller när Pol Pot-regimen störtades av Vietnam i januari 1979.
Ja, men vad säger jag om allt detta nu? Jag måste fortfarande erkänna att jag har mycket svårare att ha någon välgrundad åsikt om Kina än vad jag åtminstone trott mig ha om Sovjet.
Bortsett från att jag definitivt anser att revolutions i Kina 1949 liksom den i Ryssland 1917, var ett stort framsteg som hade en världshistorisk betydelse. Men hur ska man se på utveckligen efter den?
Utvecklingen i Kina är mycket mer motsägelsefull än den i Sovjet. I Sovjet är det ganska lått att skija mellan en mycket positiv period efter revolutionen, den katastrof som stalinismen innebar, och den mer motsägelsefulla perioden efter Stalin.
Vad gäller Kina var min obehagskänsla inför Maokulten mer än motiverad, men så här i efterhand anser jag att kulturrevolutionen också var motsägelsefull, och inte enbart negativ. Å ena sidan en bisarr retorik, och en regim som upprätthöll sin makt genom förtryck och en rent av fnoskig personkult - å andra sidan massmobiliseringar och en jämlikhetsretorik (som på basplanet inte alltid var endast retorik).
Och vad ska man säga om Kina idag? Är det kapitalistiskt, eller inte ? Om det är det så hade ju Mao ändå rätt när han redan 1966 kallade Deng för "kapitalistfarare". Et epitet som när det begav sig jag uppfattade som bisarr retorik av samma typ som när Stalin anklagade vänsteroppositionen för att vara fascistisk.
Nej, jag tror inte att Kina ens idag är entydigt kapitalistiskt. Det finns mycket starka kapitalistiska inslag i dess ekonomi men trots det hart vi inte en borgarklass som på ett entydigt sätt har makten över samhället, som den har i "riktiga" kapitalistländer.
Om man tror att Kina rakt av blev kapitalistiskt 1978 (när Deng till sist fick makten på allvar) måste man ju i så fall säga att det var en kapitalistisk restauration som ledde till kanske det största och snabbare ekonomiska uppsvinget och välståndsökningen i världshistorien . Medan motsvarande process i Sovjet tvärtom ledde till vad som mest av allt liknade en total kollaps, som Ryssland först långt senare partiellt lyckades ta sig ur.
Kina idag är på sätt och vis lika svårbegripligt som Kina under kulturrevolutionen. En blandning av positiva och negativa drag, som ingen hade kunnat förutse före 1978. På samma sätt som ingen skulle ha kunnat förutse den likaså motsägelsefulla dynamiken under kulturrevolutionen.
Sovjet var på sätt och vis enklare att förklara - både före, under och efter Stalin-eran. Varenda fas i dess utveckling ser på sätt och vis logiskt begriplig ut. Kina däremot ter sig för mig lite som ett mysterium - åtminstone från 1966 och framåt...
Där beskrev jag hur jag redan i barndomen tidigt fick en relativt positiv bild av Sovjet, i någon form av protest mot de vuxnas negativa syn.
Men denna positiva bild av Sovjet motsvarades inte alls av någon motsvarande positiv bild av Kina. Min bild av Kina var om något negativ. Jag uppfattade snarast Kina som skrämmande.
Den vikigaste orsaken till detta var nog Maokulten.
Mitt första minne av Kina var nog när Kina angrep Indien 1962. Nästa var när Kina hamnade i konflikt med Sovjet. Kina var för mig svårbegripligt. Det var något dunkelt över det.
Jag har ett minne av att min far på största allvar talade om Kina som "den gula faran". Jag brukade inte svälja min fars åsikter om någonting, så ej här. Han var oroad över att Kinas folkmängd växte och därför var en fara för världen. Det lät bara konstigt.
När Kina sprängde sin atombomb 1964 blev jag på allvar intresserad av vad Kina egentligen var för land. Då var jag nio år.
På det skolbibliotek som jag mycket ofta besökte fick de regelbundet bildtidningen "Kina". Det första numret jag läste var novembernumret 1964. Jag lyckade snabbt övertala bibliotekarierna att jag skulle få numret. De var inte intresserade av att ha det, så de gav det till mig. Sedan fick jag alla nummer av den tidningen fram till och med 1967.
Ju mer jag läste ju mer förundrad blev jag. Redan i det fösta numret reagerade jag på terminologin. Det talades om "folkets demokratiska diktatur". Det fick mig att tänka på Orwells "1984". En sorts absurt språk, som jag antog var ett totalitärt bedrägeri. Nu finns det en (stalinistisk) teoribildning bakom den termen, med det visste jag inte. Det förefäll mig bara som ett ovanligt absurt nyspråk.
Jag fortsatte att läsa ”Kina”, och dessutom en mer "teoretisk" tidning, som hette "Kinesisk bulletin", Det enda jag minns från den senare är en intervju med Lin Biao från 1965. Där fick han en fråga som ungefär löd så här (citerat ur minnet).
"Somliga anser att Kina har en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen. Vad anser du om det?"
Lin Biao svarade ungefär så här: "Jag anser inte att man kan ha en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen".
Jag tyckte formuleringarna var lite väl tillrättalagda och tänkte att de som ansåg att Kina har en alltför hård linje mot USA förmodligen inte använde termer som aggressiv, blodtörstig och imperialistisk om detta land. På något sätt följde svaret logiskt från hur frågan formulerades och det tyckte jag var lite pinsamt.
När kulturrevolutionen kom blev det än märkligare. Maokulten firade triumfer, och tidningen "Kina" fylldes av stora idolbilder på Mao Zedong, sida upp och sida ner. Och av hans beundrare. På en bild satt människor på en grässlätt och läste Maos lilla röda. Texten förklarade att det var kinesiska meteorologer som förbättrade sina kunskaper om sitt ämne genom att studera ordförande Mao. Det lät inte klokt.
På något sätt verkade Kinas politik för mig så oerhört irrationell. Jag hade en spontan motvilja mor personkult, och uppfattade det som att man med nödvändighet måste ha något att dölja om man gav ut tidningar som sida efter sida vältrade sig i sådan.
Biblioteket fick även propagandamaterial från Sovjet, som jag fick ta hem, Även om jag inte var okritisk mot detta, gav det ändå ett mer rationellt intryck.
Dessutom hyllade Kinas ledare Josef Stalin. Det var ju logiskt att ett regering som bedrev en hejdlös kult av sin ledare skulle hylla en annan ledare som också varit föremål för en hejdlös kult. Jag jämförde med Nordvietnam, där Ho Chi Minh naturligtvis var respekterad, men inte alls verkade vara föremål för en kult. Den behövdes inte, om en ledare var genuint respekterad. Eller det var så jag tänkte.
Sommaren 1967 träffade jag maoister för första gången i mitt liv. Jag var 12 år och vid affären i Gräddö stötte jag på några ungdomar som jag började diskutera politik med. De stödde Kina och jag var verkligen förundrad. Tyckte det var intressant, men blev inte övertygad av vad de sa.
Det var något märkligt med Kina. Efter ett tag började det komma tidningsartiklar som beskrev Kina som ett land som strävade efter jämlikhet. Det lät sympatiskt, men jag kunde inte förstå hur detta kunde förenas med att man hade en ledare som hyllades som en gud. Min magtraktskänsla sa mig att det måste ligga många hundar begravda, för att uttrycka det bildligt.
Så jag kunde aldrig bli maoist. När jag snabbt gick åt vänster 1971 blev jag istället trotskist. Det verkade ju betydligt mer rationellt. Men fortfarande var jag förbryllad över Kina. Sovjet var lätt att förstå, men Kinas underliga kombination av å ena sidan jämlikhetsretorik och (påstådd) demokrati på basplanet och den mest absurda och totalitära kulten av en påstått allvetande och allgod ledare gjorde mig förbryllad.
Det fanns en kinesisk trotskist som hette Peng Shuzhi. Han bodde i Hongkong och hade en linje som många tyckte var väldigt konstig, Han menade att man i kulturrevolutionen borde ha stött Liu Shaoqi, mot Mao Xedong. Trots min spontana anti-maoism tyckte jag också det verkade vara en konstig linje. Visserligen sa han att stödet skulle vara "kritiskt" men åndå...
Han menade att Mao stod för vad han kallade "hardline stalinism" medan hans motståndare under kulturrevolutionen stod för "softline stalinism". Det lät oerhört förenklat, tyckte jag.
Men så kom 5 april 1976. Jag läste i tidningarna hur polisen i Peking slagit ner massdemonstrationer till stöd för Deng Xiaoping. Demonstranter hade lagt ner blommor på Chou En Lais grav och ropat slagord till stöd för Deng.
På något sätt verkade för mig då pusselbitarna då falla på plats. Jag skrev till och med en liten text om saken, som jag dessbättre inte försökte sprida någonstans.
Men jag tänkte i alla fall att varje förändring bort från den totalitära Maoregimen, med dess personkult och dess bisarra retorik, måste vara ett steg i rätt riktning. Och den 12 oktober samma år föll så "de fyras gäng", Det var faktiskt en av de få politiska händelser som gjort mig genuint glad. Det kan nog endast jämföras med när Saigon befriades 30 april 1975, eller när Pol Pot-regimen störtades av Vietnam i januari 1979.
Ja, men vad säger jag om allt detta nu? Jag måste fortfarande erkänna att jag har mycket svårare att ha någon välgrundad åsikt om Kina än vad jag åtminstone trott mig ha om Sovjet.
Bortsett från att jag definitivt anser att revolutions i Kina 1949 liksom den i Ryssland 1917, var ett stort framsteg som hade en världshistorisk betydelse. Men hur ska man se på utveckligen efter den?
Utvecklingen i Kina är mycket mer motsägelsefull än den i Sovjet. I Sovjet är det ganska lått att skija mellan en mycket positiv period efter revolutionen, den katastrof som stalinismen innebar, och den mer motsägelsefulla perioden efter Stalin.
Vad gäller Kina var min obehagskänsla inför Maokulten mer än motiverad, men så här i efterhand anser jag att kulturrevolutionen också var motsägelsefull, och inte enbart negativ. Å ena sidan en bisarr retorik, och en regim som upprätthöll sin makt genom förtryck och en rent av fnoskig personkult - å andra sidan massmobiliseringar och en jämlikhetsretorik (som på basplanet inte alltid var endast retorik).
Och vad ska man säga om Kina idag? Är det kapitalistiskt, eller inte ? Om det är det så hade ju Mao ändå rätt när han redan 1966 kallade Deng för "kapitalistfarare". Et epitet som när det begav sig jag uppfattade som bisarr retorik av samma typ som när Stalin anklagade vänsteroppositionen för att vara fascistisk.
Nej, jag tror inte att Kina ens idag är entydigt kapitalistiskt. Det finns mycket starka kapitalistiska inslag i dess ekonomi men trots det hart vi inte en borgarklass som på ett entydigt sätt har makten över samhället, som den har i "riktiga" kapitalistländer.
Om man tror att Kina rakt av blev kapitalistiskt 1978 (när Deng till sist fick makten på allvar) måste man ju i så fall säga att det var en kapitalistisk restauration som ledde till kanske det största och snabbare ekonomiska uppsvinget och välståndsökningen i världshistorien . Medan motsvarande process i Sovjet tvärtom ledde till vad som mest av allt liknade en total kollaps, som Ryssland först långt senare partiellt lyckades ta sig ur.
Kina idag är på sätt och vis lika svårbegripligt som Kina under kulturrevolutionen. En blandning av positiva och negativa drag, som ingen hade kunnat förutse före 1978. På samma sätt som ingen skulle ha kunnat förutse den likaså motsägelsefulla dynamiken under kulturrevolutionen.
Sovjet var på sätt och vis enklare att förklara - både före, under och efter Stalin-eran. Varenda fas i dess utveckling ser på sätt och vis logiskt begriplig ut. Kina däremot ter sig för mig lite som ett mysterium - åtminstone från 1966 och framåt...
torsdag 13 augusti 2015
onsdag 12 augusti 2015
Mysrysare gånger tre
Något helt annat.
En gång ägde jag kanske nära hundra Mysrysare.
Jag var mellan kanske 1974 och 1979, egenartat nog, oerhört fascinerad av genren. Det var kanske inte helt politiskt korrekt då, men det struntade jag i.
För ett bra tag skrev jag ett blogginlägg om denne genre. Där försökte jag sammanfatta den genomsnittliga handlingen i den stora majoriteten av mysrysarna på detta sätt:
"En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet. På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen."
När jag skrev ovanstående trodde jag att jag förlorat alla Mysrysare. Nu upptäckte jag tre av dessa bland några kartonger i ett stall (!) i Gräddö. Egentligen borde det funnits många fler, men det fanns bara tre. Nåväl, det är bättre än inga alls, om man nu är så intresserad av denna egenartade genre som jag (märkligt nog) är.
De tre som jag hittade var "Häxsabbaten" , "Kvinnan från skuggorna" och "Intrigernas ö"
Alla dessa tre innehåller åtminstone de flesta ingredienser i den ovan beskrivna karikatyrartade handlingen. Den mest udda var nog den första, som komplicerade historien genom att dessutom plocka in en satanistgrupp. Eftersom den skrevs så tidigt som 1971, var det ett lite ovanligt trema när det begav sig.
Tråkigt att jag inte hittade fler. De kan vara bra att ha, om man man vill läsa något när man inte kan sova....
En gång ägde jag kanske nära hundra Mysrysare.
Jag var mellan kanske 1974 och 1979, egenartat nog, oerhört fascinerad av genren. Det var kanske inte helt politiskt korrekt då, men det struntade jag i.
För ett bra tag skrev jag ett blogginlägg om denne genre. Där försökte jag sammanfatta den genomsnittliga handlingen i den stora majoriteten av mysrysarna på detta sätt:
"En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet. På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen."
När jag skrev ovanstående trodde jag att jag förlorat alla Mysrysare. Nu upptäckte jag tre av dessa bland några kartonger i ett stall (!) i Gräddö. Egentligen borde det funnits många fler, men det fanns bara tre. Nåväl, det är bättre än inga alls, om man nu är så intresserad av denna egenartade genre som jag (märkligt nog) är.
De tre som jag hittade var "Häxsabbaten" , "Kvinnan från skuggorna" och "Intrigernas ö"
Alla dessa tre innehåller åtminstone de flesta ingredienser i den ovan beskrivna karikatyrartade handlingen. Den mest udda var nog den första, som komplicerade historien genom att dessutom plocka in en satanistgrupp. Eftersom den skrevs så tidigt som 1971, var det ett lite ovanligt trema när det begav sig.
Tråkigt att jag inte hittade fler. De kan vara bra att ha, om man man vill läsa något när man inte kan sova....
måndag 10 augusti 2015
Men vad ser Jan Guillou hos Abd al Haqq Kielan?
Det finns en svensk konvertit till islam som tidigare hette Leif Karlsson och som numera kallar sig Abd al Haqq Kielan. Han intervjuas ofta i media och framställs som en positiv, icke-fundamentlistisk röst inom islam.
I sin senaste Aftonbladet-krönika föreslår Jan Guillou att denne Kielan ska få undervisa muslimska ungdomar för att motverka IS-vurm bland dessa.
Jag skulle nog vilja säga att Kielen är en av de minst lämpade till att stå i ledningen för något sådant.
Åtminstone om han inte radikalt ändrat sig sedan han intervjuades 2004. Där utvecklade han olika åsikter som han så vitt jag vet aldrig sedan har tagit avstånd från.
Där förklarade Kielan hur hans variant av "islam" ser på kvinnor och män. Det var en blandning av rent otäcka och märkligt absurda formuleringar.
Det mest otäcka är kanske detta: "Men vad anser du om kvinnans rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet? - Det är tveksamt. Om kvinnan vill besöka muslimska väninnor går det bra, men om mannen säger nej, så är det nej, svarar Abd al Haqq Kielan med en tydlig skärpa i rösten."
Mannen ska alltså helt och hållet få bestämma vilka hans hustru ska få umgås med, och om han säger nej, ÄR det ett nej....
Dessutom ska äktenskapen inte vara frivilliga, de ska arrangeras av manliga släktingar: "Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet."
Men nu ska ingen tro att Kielan anser att kvinnan ska vara en hushållsslav. Nej, så menar han inte alls.. Och där övergår det otäcka till det rent absurda. Kielan säger: "... inom islam är det mannens ansvar att hyra in en amma, han är även tvungen till att anställa ett hembiträde. Husets härskarinna har inget tvång till marktjänst, eftersom hennes ansvar bara är barnen, resten sköter tjänstefolket. Det är mannen som betalar inom islam."
Det är lite märkligt, för Kielan har annars ofta påpekat att muslimer i Västeuropa ofta står långt ner på den socioekonomiska skalan och har ibland argumenterat för att en del av hatet mot muslimer i själva verket är en form av klassförakt. Där kan han mycket väl ha rätt, men hur i allsina dar kan han då tro att muslimska män i allmänhet har råd att skaffa ett heltidsantält hembiträde?
Kielans tolkning av islams syn på kvinnor och män är ingenting som kan härledas från Koranen eller ens från speciellt många hadither. Frågan är varför just han har utvecklat just denna monstruösa kombination av mardrömslik patriarkalism och social naivitet.
Kielan är som sagt en svensk manlig konvertit till islam. Problemet är nu att några av dessa män verkar ha dragits till islam framförallt för att de tror att islam är den religion som tillfredställer deras patriarkala önskedrömmar bäst. På så sätt kommer de när de väl har konverterat att förstärka de mest patriarkala tolkningarna av islam. Kielan är nästan ett skolexempel på detta.
Det går annars lätt att hitta hur många exempel på icke-patriarkala islamtolkningar som helst, från Minangkabau-folket i Indonesien, till en akademisk röst som Asma Barlas.
Det mest radikala är förmodligen den linje som drevs av muslimsk reformator i Sudan, som innan han dödades 1985 föreslog att såväl haditherna som de suror från Medina, som tillkommit efter att islam fått makten, och tvingats att upprätta en hård regim för att överleva i en krigisk omvärld, skulle underordnas de suror från Mecka, som på ett mycket mer konsekvent sätt var egalitära och fredliga.
Det är faktiskt klart möjligt att tolka islam på ett helt underbart sätt .... Men att låta en manschauvinistisk drömmare som konverterat till islam för att han hoppas finna en tillvaro där kvinnan äntligen kan sättas på den plats han som man vill ha henne på, få ta hand om utbildningen av unga muslimska män är inte speciellt underbart. Det riskerar snarare att skapa en mentalitet som bäst kan beskrivas som mardrömslik.
Och, för att återgå till titeln på denna post, vad ser Jan Guillou egentligen hos Abd al Haqq Kielan?
I sin senaste Aftonbladet-krönika föreslår Jan Guillou att denne Kielan ska få undervisa muslimska ungdomar för att motverka IS-vurm bland dessa.
Jag skulle nog vilja säga att Kielen är en av de minst lämpade till att stå i ledningen för något sådant.
Åtminstone om han inte radikalt ändrat sig sedan han intervjuades 2004. Där utvecklade han olika åsikter som han så vitt jag vet aldrig sedan har tagit avstånd från.
Där förklarade Kielan hur hans variant av "islam" ser på kvinnor och män. Det var en blandning av rent otäcka och märkligt absurda formuleringar.
Det mest otäcka är kanske detta: "Men vad anser du om kvinnans rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet? - Det är tveksamt. Om kvinnan vill besöka muslimska väninnor går det bra, men om mannen säger nej, så är det nej, svarar Abd al Haqq Kielan med en tydlig skärpa i rösten."
Mannen ska alltså helt och hållet få bestämma vilka hans hustru ska få umgås med, och om han säger nej, ÄR det ett nej....
Dessutom ska äktenskapen inte vara frivilliga, de ska arrangeras av manliga släktingar: "Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet."
Men nu ska ingen tro att Kielan anser att kvinnan ska vara en hushållsslav. Nej, så menar han inte alls.. Och där övergår det otäcka till det rent absurda. Kielan säger: "... inom islam är det mannens ansvar att hyra in en amma, han är även tvungen till att anställa ett hembiträde. Husets härskarinna har inget tvång till marktjänst, eftersom hennes ansvar bara är barnen, resten sköter tjänstefolket. Det är mannen som betalar inom islam."
Det är lite märkligt, för Kielan har annars ofta påpekat att muslimer i Västeuropa ofta står långt ner på den socioekonomiska skalan och har ibland argumenterat för att en del av hatet mot muslimer i själva verket är en form av klassförakt. Där kan han mycket väl ha rätt, men hur i allsina dar kan han då tro att muslimska män i allmänhet har råd att skaffa ett heltidsantält hembiträde?
Kielans tolkning av islams syn på kvinnor och män är ingenting som kan härledas från Koranen eller ens från speciellt många hadither. Frågan är varför just han har utvecklat just denna monstruösa kombination av mardrömslik patriarkalism och social naivitet.
Kielan är som sagt en svensk manlig konvertit till islam. Problemet är nu att några av dessa män verkar ha dragits till islam framförallt för att de tror att islam är den religion som tillfredställer deras patriarkala önskedrömmar bäst. På så sätt kommer de när de väl har konverterat att förstärka de mest patriarkala tolkningarna av islam. Kielan är nästan ett skolexempel på detta.
Det går annars lätt att hitta hur många exempel på icke-patriarkala islamtolkningar som helst, från Minangkabau-folket i Indonesien, till en akademisk röst som Asma Barlas.
Det mest radikala är förmodligen den linje som drevs av muslimsk reformator i Sudan, som innan han dödades 1985 föreslog att såväl haditherna som de suror från Medina, som tillkommit efter att islam fått makten, och tvingats att upprätta en hård regim för att överleva i en krigisk omvärld, skulle underordnas de suror från Mecka, som på ett mycket mer konsekvent sätt var egalitära och fredliga.
Det är faktiskt klart möjligt att tolka islam på ett helt underbart sätt .... Men att låta en manschauvinistisk drömmare som konverterat till islam för att han hoppas finna en tillvaro där kvinnan äntligen kan sättas på den plats han som man vill ha henne på, få ta hand om utbildningen av unga muslimska män är inte speciellt underbart. Det riskerar snarare att skapa en mentalitet som bäst kan beskrivas som mardrömslik.
Och, för att återgå till titeln på denna post, vad ser Jan Guillou egentligen hos Abd al Haqq Kielan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
