torsdag 30 juli 2015
U-båtshysterin som kom av sig
Den här gången blev u-båtshysterin ovanligt kortvarig. Läs gärna en tänkvärd artikel i Internationalen om saken...
onsdag 29 juli 2015
Nefilim contra den globala uppvärmningen
En av de sentida författare som fascinerar mig en del är Åsa Schwarz. Hon har skrivit fyra thrillers med mer eller mindre ockult handling som jag har läst, och en femte bok som jag inte har läst, ännu.
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
tisdag 28 juli 2015
Att få spöka om tusen år
När jag var barn hörde jag en sång som handlade om människans olika åldrar. Den första versen gick så här:
"När jag är tio år, bomfaderi och bomfadera, då jag i skolan går, bomfaderiora". Eller så minns jag den.
Vid tjugo år tror jag "i skolan går" hade ersatts med "till prästen går", underförstått att gifta sig. Sedan gick den igenom alla jämna tiotal, med det enda jag minns är att när man blir hundra år - "då jag i graven går" - och så en sak till...
När jag sökte på sökord till sången på nätet var det enda jag hittade detta blogginlägg. Dock ett bevis för att sången inte var ett "falskt minne", utan hörts av andra än mig....
Men denna bloggare hade tydligen inte hört den allra sista vers jag hörde som barn . För i den version jag tog del av då fanns det en vers om när man blev ... tusen år.
Den gick så här: "När jag blir tusen år, bomfaderi och bomfadera, då jag som spöke går, bomfaderiora". Det var min favoritvers. Som barn var jag redan rädd för att dö, och tanken på att man kunde leva kvar som spöke i evighet, eller så länge man ville, var hoppingivande*.
Dessutom tyckte jag nog att det var lite häftigt med att bli spöke. Vat inte riktigt varför, men att få skrämma vuxna gav mig nog någon form av tillfredställelse. Det kan möjligen ha varit en delförklaring...
Men om man antar att spöken finns, så där rent teoretiskt, borde den globala uppvärmingen vara ett nästan lika stort hot mot dem som för oss. För vilka ska man kunna spöka för om jorden blir som Venus?
Det leder mig osökt (?) över till ämnet för nästa inlägg, som jag hoppas kunna lägga ut i morgon....
--------------------------------------------------------------------------
*Med tanke på hur omåttligt populärt vampyrtemat har blivit idag, i och med framväxten av en helt ny genre med "mänskliga" och sympatiska vampyrer, undrar jag om det inte idag kan finnas barn som låter sin odödlighetsönskan projiceras på en föreställning att få bli en vampyr?
"När jag är tio år, bomfaderi och bomfadera, då jag i skolan går, bomfaderiora". Eller så minns jag den.
Vid tjugo år tror jag "i skolan går" hade ersatts med "till prästen går", underförstått att gifta sig. Sedan gick den igenom alla jämna tiotal, med det enda jag minns är att när man blir hundra år - "då jag i graven går" - och så en sak till...
När jag sökte på sökord till sången på nätet var det enda jag hittade detta blogginlägg. Dock ett bevis för att sången inte var ett "falskt minne", utan hörts av andra än mig....
Men denna bloggare hade tydligen inte hört den allra sista vers jag hörde som barn . För i den version jag tog del av då fanns det en vers om när man blev ... tusen år.
Den gick så här: "När jag blir tusen år, bomfaderi och bomfadera, då jag som spöke går, bomfaderiora". Det var min favoritvers. Som barn var jag redan rädd för att dö, och tanken på att man kunde leva kvar som spöke i evighet, eller så länge man ville, var hoppingivande*.
Dessutom tyckte jag nog att det var lite häftigt med att bli spöke. Vat inte riktigt varför, men att få skrämma vuxna gav mig nog någon form av tillfredställelse. Det kan möjligen ha varit en delförklaring...
Men om man antar att spöken finns, så där rent teoretiskt, borde den globala uppvärmingen vara ett nästan lika stort hot mot dem som för oss. För vilka ska man kunna spöka för om jorden blir som Venus?
Det leder mig osökt (?) över till ämnet för nästa inlägg, som jag hoppas kunna lägga ut i morgon....
--------------------------------------------------------------------------
*Med tanke på hur omåttligt populärt vampyrtemat har blivit idag, i och med framväxten av en helt ny genre med "mänskliga" och sympatiska vampyrer, undrar jag om det inte idag kan finnas barn som låter sin odödlighetsönskan projiceras på en föreställning att få bli en vampyr?
Ska Kuba betala exploatörerna?
Om det finns något definitivt "heligt" i denna egendomliga värld är det Mammon. Närmare bestämt den privata äganderätten.
Vad man än säger om det "östblock" som snabbt började vittra sönder i slutet av 80-talet (och, ja, det innehöll en hel del förfärliga saker!) var det i alla fall en utmaning mot denna princip...
Men nu rullas allt upp igen. Äganderättten är heligare än någonsin och de som vågar sticka upp riskerar allvarliga repressalier.
Läser att Kuba nu förhandlar med USA om att ge miljarder i ersättning till de amerikanska företag som förlorade på nationaliseringarna efter revolutionen. Det sägs gälla allt från storföretag som Coca-Cola till mindre ägare.
Lade ut detta på Facebook och blev försäkrad, av en person som vet mer än jag om saken, att det inte kommer att ske.
Jag hoppas verkligen att han har rätt. Det kubanska folket bör definitivt inte BETALA de företag som en gång sög ut landet!
Men ingenting skulle förvåna mig i en värld där allting ställs på huvudet i en allt snabbare takt.
Vad man än säger om det "östblock" som snabbt började vittra sönder i slutet av 80-talet (och, ja, det innehöll en hel del förfärliga saker!) var det i alla fall en utmaning mot denna princip...
Men nu rullas allt upp igen. Äganderättten är heligare än någonsin och de som vågar sticka upp riskerar allvarliga repressalier.
Läser att Kuba nu förhandlar med USA om att ge miljarder i ersättning till de amerikanska företag som förlorade på nationaliseringarna efter revolutionen. Det sägs gälla allt från storföretag som Coca-Cola till mindre ägare.
Lade ut detta på Facebook och blev försäkrad, av en person som vet mer än jag om saken, att det inte kommer att ske.
Jag hoppas verkligen att han har rätt. Det kubanska folket bör definitivt inte BETALA de företag som en gång sög ut landet!
Men ingenting skulle förvåna mig i en värld där allting ställs på huvudet i en allt snabbare takt.
måndag 27 juli 2015
Farväl till FPU
I förra inlägget var jag just ifärd med att söka medlemskap i FPU. Jag blev medlem, och gick på endast ett möte, söndagen den 27 september 1970. Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.
Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen.
"Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning. folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam. Dessutom fick jag reda på att FPU var för anslutning till EEC och för "fri"radio-TV. Dessutom har mina sympatier denna vecka alltmer flyttats från liberalismen till socialismen. Per Ahlmark var på mötet och han var /i och för sig/ en verkligt skicklig debattör."
Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen.
"Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning. folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam. Dessutom fick jag reda på att FPU var för anslutning till EEC och för "fri"radio-TV. Dessutom har mina sympatier denna vecka alltmer flyttats från liberalismen till socialismen. Per Ahlmark var på mötet och han var /i och för sig/ en verkligt skicklig debattör."
söndag 26 juli 2015
Dagbok 28/7 - 1/8 1970
Fram till och med sommaren 1968 (då jag var 13) var jag tvungen att vara på lantstället i Gräddö hela sommaren, från och med att skolan slutade tills den började igen. Detta ogillade jag kraftigt....
Sommaren 1969 lyckades jag tillkämpa mig rätten att bara behöva vara på landet när båda mina föräldrar var där. När någon av dem var i stan (vanligtvis min far) kunde jag välja att vara där istället för på landet.
Men det jag fick göra den sista veckan i juli 1970 (i praktiken blev det endast tisdag till och med fredag) var faktiskt unikt. Då var jag ensam i lägenheten vid Fyrverkarbacken den troligen längsta tiden dittills i mitt liv.
Det jag gjorde i min ensamhet var mest att läsa. Det väsentligaste var att jag läste ett stort antal artiklar Per Gahrton skrev i "Liberal Debatt" mellan 1963 och 1968. Hans typ av ovanligt radikal vänsterliberalism tilltalade mig så mycket så att jag ganska snart efteråt blev medlem i FPU. Något som jag kom att ångra redan första gången jag satte min fot på ett FPU-möte (27 september 1970) och efter dess började jag leta efter min politiska identitet långt mer vänsterut.
Här nedan kommer mina dagboksanteckningar från dessa dagar. På två ställen står det tre punkter (...). Det betyder att något är raderat nu...
"28/7
Väcktes 8. Mamma o pappa skjutsade mig till Norrtälje med bilen och sedan gick jag på bussen 10.45. Kom fram 12.15. Jarlaplan ligger alldeles bredvid där man går på bussen från Harding! Kom hem 1 ca. (Båda klockorna stod). Köpte mjölk och åt sedan Müsli och mjölk. Hämtade förstärkaren, men den var kass - "mono" hörs inget - "stereo" = mono! Ringde till FPU för att få broschyrer. Åt köttbullar till kvällsmat. Gott! Till Stockholms-terassen på kvällen. Hörde på "Sov gott Rose-Marie". Gick hem. /.../ Regnigt när jag gick hem. Soligt tidigare.
29/7
(Onsdag) Åt ostkaka till lunch. Köttbullar till kvällen. Saboterade tobaksreklam (Look) på kvällen. Läste i BLM -48. Har fått brev av Bertil enl. mamma. Lånade Med.För. Tidskr.. 37-54. Läste i dom på kvällen. Slutade ca 1. Somnade då.
30/7
Torsdag. Vaknade halv åtta! Åt ostkaka till lunch. Varm korv till kvällen. Soligt. Lånade "Liberal Debatt" 60-68 (pga Gahrton delvis). Läste i dom till halv tolv /på kvällen, anm. 2015/. Lånade också Kretchmers självbiografi, samt "Press på villovägar", H.H. (Från "Liberal Debatt"!) Per Gahrtons första artikel: från 63 om kvinnlig värnplikt!
31/7
Fredag. Vaknade halv åtta. Läst ut "Liberal Debatt". /... /Åt frukt på kvällen. Gahrton är ju verkligt radikal! Hur kan han stöda folkpartiet? FPU-materialet har kommit (/till/ landet). Läste ut Hans Hederbergs "Press på villovägar". Tobakssabotage på kvällen. Från i förrgår en kvar vid Draken.
1/8
Vaknade 9.Åkte till landet med buss..... "
Här slutar jag avskriften redan på morgonen, då det var de fyra dagarna i Stockholm jag skulle skildra. När jag skriver nu tycker jag nog att jag var en väldigt underlig femtonåring. Jag får chansen att vare helt ensam i stan... och vad gör jag? Läser "Liberal debatt", "Medicinska Föreningens Tidskrift" och en bok med namnet "Press på villovägar"!
Förutom det saboterar jag förstås tobaksreklam (vilket jag började med i februari samma år). Det mest tonårsartade jag gör är väl att gå till Stockholmsterassen (ungefär som Kulturhuset idag!) och lyssna på /International Harvesters/ proggskiva "Sov gott Rose-Marie"!
Lite udda val av aktiviteter som sagt. Men jag minns det som att jag hade väldigt roligt dessa fyra dagar...
Sommaren 1969 lyckades jag tillkämpa mig rätten att bara behöva vara på landet när båda mina föräldrar var där. När någon av dem var i stan (vanligtvis min far) kunde jag välja att vara där istället för på landet.
Men det jag fick göra den sista veckan i juli 1970 (i praktiken blev det endast tisdag till och med fredag) var faktiskt unikt. Då var jag ensam i lägenheten vid Fyrverkarbacken den troligen längsta tiden dittills i mitt liv.
Det jag gjorde i min ensamhet var mest att läsa. Det väsentligaste var att jag läste ett stort antal artiklar Per Gahrton skrev i "Liberal Debatt" mellan 1963 och 1968. Hans typ av ovanligt radikal vänsterliberalism tilltalade mig så mycket så att jag ganska snart efteråt blev medlem i FPU. Något som jag kom att ångra redan första gången jag satte min fot på ett FPU-möte (27 september 1970) och efter dess började jag leta efter min politiska identitet långt mer vänsterut.
Här nedan kommer mina dagboksanteckningar från dessa dagar. På två ställen står det tre punkter (...). Det betyder att något är raderat nu...
"28/7
Väcktes 8. Mamma o pappa skjutsade mig till Norrtälje med bilen och sedan gick jag på bussen 10.45. Kom fram 12.15. Jarlaplan ligger alldeles bredvid där man går på bussen från Harding! Kom hem 1 ca. (Båda klockorna stod). Köpte mjölk och åt sedan Müsli och mjölk. Hämtade förstärkaren, men den var kass - "mono" hörs inget - "stereo" = mono! Ringde till FPU för att få broschyrer. Åt köttbullar till kvällsmat. Gott! Till Stockholms-terassen på kvällen. Hörde på "Sov gott Rose-Marie". Gick hem. /.../ Regnigt när jag gick hem. Soligt tidigare.
29/7
(Onsdag) Åt ostkaka till lunch. Köttbullar till kvällen. Saboterade tobaksreklam (Look) på kvällen. Läste i BLM -48. Har fått brev av Bertil enl. mamma. Lånade Med.För. Tidskr.. 37-54. Läste i dom på kvällen. Slutade ca 1. Somnade då.
30/7
Torsdag. Vaknade halv åtta! Åt ostkaka till lunch. Varm korv till kvällen. Soligt. Lånade "Liberal Debatt" 60-68 (pga Gahrton delvis). Läste i dom till halv tolv /på kvällen, anm. 2015/. Lånade också Kretchmers självbiografi, samt "Press på villovägar", H.H. (Från "Liberal Debatt"!) Per Gahrtons första artikel: från 63 om kvinnlig värnplikt!
31/7
Fredag. Vaknade halv åtta. Läst ut "Liberal Debatt". /... /Åt frukt på kvällen. Gahrton är ju verkligt radikal! Hur kan han stöda folkpartiet? FPU-materialet har kommit (/till/ landet). Läste ut Hans Hederbergs "Press på villovägar". Tobakssabotage på kvällen. Från i förrgår en kvar vid Draken.
1/8
Vaknade 9.Åkte till landet med buss..... "
Här slutar jag avskriften redan på morgonen, då det var de fyra dagarna i Stockholm jag skulle skildra. När jag skriver nu tycker jag nog att jag var en väldigt underlig femtonåring. Jag får chansen att vare helt ensam i stan... och vad gör jag? Läser "Liberal debatt", "Medicinska Föreningens Tidskrift" och en bok med namnet "Press på villovägar"!
Förutom det saboterar jag förstås tobaksreklam (vilket jag började med i februari samma år). Det mest tonårsartade jag gör är väl att gå till Stockholmsterassen (ungefär som Kulturhuset idag!) och lyssna på /International Harvesters/ proggskiva "Sov gott Rose-Marie"!
Lite udda val av aktiviteter som sagt. Men jag minns det som att jag hade väldigt roligt dessa fyra dagar...
lördag 25 juli 2015
Intressant artikel i ETC
I ETC idag kan man läsa en intressant presentation av en bok av Ann-Marie Ljungberg. Av döma av denna presentation är jag benägen att tycka att det låter vettigt.
I ingressen presenteras Ljungbergs åsikter så här: "Feminismen kämpar idag för kvotering till styrelseposter och delad föräldrapenning. Den vänder sig till den välmående medelklassen, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. I hennes senaste bok efterlyser hon istället en prekärfeminism för de kvinnor som är utsatta på riktigt. – Individualiserad föräldraförsäkring är en nyliberal idé, säger hon."
Kravet på kvotering av styrelseposter ser jag definitivt som (för att nu använda ett slitet begrepp) småborgerligt, men i och för sig inte direkt skadligt. Det skadar i och för sig indirekt, då "feminism" av den typen inte kommer att vara angelägen för den överväldigande majoriteten av kvinnor. Om man ändå ska säga något positivt om det, är det i så fall att varje inskränkning i borgarklassens rätt att bestämma över sina egna domäner är lite välkommet.
Men individualiserad föräldraförsäkring har jag länge ansett vara något närmast entydigt skadligt, som försvårar för både kvinnor och barn. Och för övrigt också stärker fädernas makt över familjen (Ingrid Carlqvist har därför uttalat sig för den, vilket i sig borde få alla varningsklockor att ringa).
Det är ingen tillfällighet att alla opinionsundersökningar visar att den stora majoriteten av kvinnor är emot den.
I vilket fall som helst verkar Ljungbergs bok ställa väsentliga frågor, och man kan hoppas att den kommer att leda till en givande debatt.
I ingressen presenteras Ljungbergs åsikter så här: "Feminismen kämpar idag för kvotering till styrelseposter och delad föräldrapenning. Den vänder sig till den välmående medelklassen, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. I hennes senaste bok efterlyser hon istället en prekärfeminism för de kvinnor som är utsatta på riktigt. – Individualiserad föräldraförsäkring är en nyliberal idé, säger hon."
Kravet på kvotering av styrelseposter ser jag definitivt som (för att nu använda ett slitet begrepp) småborgerligt, men i och för sig inte direkt skadligt. Det skadar i och för sig indirekt, då "feminism" av den typen inte kommer att vara angelägen för den överväldigande majoriteten av kvinnor. Om man ändå ska säga något positivt om det, är det i så fall att varje inskränkning i borgarklassens rätt att bestämma över sina egna domäner är lite välkommet.
Men individualiserad föräldraförsäkring har jag länge ansett vara något närmast entydigt skadligt, som försvårar för både kvinnor och barn. Och för övrigt också stärker fädernas makt över familjen (Ingrid Carlqvist har därför uttalat sig för den, vilket i sig borde få alla varningsklockor att ringa).
Det är ingen tillfällighet att alla opinionsundersökningar visar att den stora majoriteten av kvinnor är emot den.
I vilket fall som helst verkar Ljungbergs bok ställa väsentliga frågor, och man kan hoppas att den kommer att leda till en givande debatt.
fredag 24 juli 2015
"Tiger" med ABBA
En av mina favoritlåtar är faktiskt ABBAs "Tiger". Här kan den höras i en fantasifull video med originalversionen från Abbas LP Arrival, från 1976. Eller live-versionen från Australien 1977.
onsdag 22 juli 2015
Kommer MLO att få rätt?
Att läsa tidningar idag är ofta ingenting som gör en lugnare. I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att 2015 verkar bli det varmaste året någonsin sedan temperaturmätningarna startade. I artikeln kan man bland annat läsa: "Sedan mätningarna startade 1880 har 13 av de 14 varmaste åren som uppmätts inträffat under 2000-talet."
Det låter faktiskt riktigt otäckt. Speciellt om man som jag har sett en intervju med Stephen Hawking på You Tube där han menar att det inte går att avgöra hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Han utesluter inte ens att jorden kommer att få ett klimat som påminner om vår systerplanet Venus, med flera hundra grader på jordytan, och ett klimat som är oförenligt med mänskligt liv.
Det hela ger mig, märkligt nog, associationer till ett mordfall 1997, som faktiskt ledde till att jag intervjuades i Rapports nyhetsmorgon den 22 december detta år.
Det handlade om ett mord i Keillers park i Göteborg. Det begicks i juli detta år, och i december greps så två män som senare dömdes för mordet. De var båda medlemmar i en satanistisk organisation som kallades MLO (Misantropiska Lucifer Orden).
Eftersom jag när mordet avslöjades höll på att förbereda en lic-uppsats som skulle handla om satanism försökte jag ta reda på lite om den gruppen, och dess trossystem. Det som jag upptäckte gjorde mig ganska så häpen.
Jag var van vid att "satanister" för det mesta hyllade egoism och någon form av socialdarwinistisk världsbild. Det gällde de allra flesta offentliga satanistgrupper jag hört talas om.
Men MLO var något helt annat. De hade en lära som bland annat gick ut på att detta universum var skapat av Marduk, en mindervärdig "gud", efter att ha dödat Tiamat, en gudinna som hade funnits innan universum skapades och i eoner "drömt sina mörka drömmar". Därför var denna värld något som måste bekämpas.
Det gällde även mänskligheten, som var en av de mest vedervärdiga av skapargudens produkter. Den måste utrotas. Men det var bara början. Medan MLO:s minimiprogam innefattade att mänskligheten skulle utrotas var dess slutliga mål att universum skulle gå under.
Vad vi nu ser är ju inget mindre än ett scenario som gör att chansen (eller snarare risken) för att MLO:s minimiprogram ska kunna förverkligas är ganska så goda. Men nej, jag är naturligtvis inte en spritt språngande konspirationsteoretiker, även om somliga tycks tro det. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att MLO-sekten styr regeringarna och/eller storföretagen...
De behöver de inte. För dessa verkar ju styras av en logik så "satanisk" att den motsvarar de högsta önskningarna hos denna säregna grupp.
Men det andra målet då - universums undergång? Tja, enligt den standardkosmologi som nu ses som allmänt accepterad kommer universum att gå under. Det beror, enligt denna, på att "mörk energi" håller på att slita det i stycken. MLO bildades innan begreppet mörk energi blev accepterat inom kosmologin och började användas i populärvetenskapliga program. MLO blev nog förtjusta när det hände...
Nåväl, det var ett tag sedan jag ägnade mig åt att följa utvecklingen bland satanistiska grupper. Jag har hört att MLO sedan dess ska ha bytt namn till "Temple of the black light", men om de fortfarande håller fast vid sina åsikter i dessa frågor vet jag inte.
I vilket fall som helst kan man kanske ändå hoppas att de får fel, både om mänskligheten och om universum.
Det låter faktiskt riktigt otäckt. Speciellt om man som jag har sett en intervju med Stephen Hawking på You Tube där han menar att det inte går att avgöra hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Han utesluter inte ens att jorden kommer att få ett klimat som påminner om vår systerplanet Venus, med flera hundra grader på jordytan, och ett klimat som är oförenligt med mänskligt liv.
Det hela ger mig, märkligt nog, associationer till ett mordfall 1997, som faktiskt ledde till att jag intervjuades i Rapports nyhetsmorgon den 22 december detta år.
Det handlade om ett mord i Keillers park i Göteborg. Det begicks i juli detta år, och i december greps så två män som senare dömdes för mordet. De var båda medlemmar i en satanistisk organisation som kallades MLO (Misantropiska Lucifer Orden).
Eftersom jag när mordet avslöjades höll på att förbereda en lic-uppsats som skulle handla om satanism försökte jag ta reda på lite om den gruppen, och dess trossystem. Det som jag upptäckte gjorde mig ganska så häpen.
Jag var van vid att "satanister" för det mesta hyllade egoism och någon form av socialdarwinistisk världsbild. Det gällde de allra flesta offentliga satanistgrupper jag hört talas om.
Men MLO var något helt annat. De hade en lära som bland annat gick ut på att detta universum var skapat av Marduk, en mindervärdig "gud", efter att ha dödat Tiamat, en gudinna som hade funnits innan universum skapades och i eoner "drömt sina mörka drömmar". Därför var denna värld något som måste bekämpas.
Det gällde även mänskligheten, som var en av de mest vedervärdiga av skapargudens produkter. Den måste utrotas. Men det var bara början. Medan MLO:s minimiprogam innefattade att mänskligheten skulle utrotas var dess slutliga mål att universum skulle gå under.
Vad vi nu ser är ju inget mindre än ett scenario som gör att chansen (eller snarare risken) för att MLO:s minimiprogram ska kunna förverkligas är ganska så goda. Men nej, jag är naturligtvis inte en spritt språngande konspirationsteoretiker, även om somliga tycks tro det. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att MLO-sekten styr regeringarna och/eller storföretagen...
De behöver de inte. För dessa verkar ju styras av en logik så "satanisk" att den motsvarar de högsta önskningarna hos denna säregna grupp.
Men det andra målet då - universums undergång? Tja, enligt den standardkosmologi som nu ses som allmänt accepterad kommer universum att gå under. Det beror, enligt denna, på att "mörk energi" håller på att slita det i stycken. MLO bildades innan begreppet mörk energi blev accepterat inom kosmologin och började användas i populärvetenskapliga program. MLO blev nog förtjusta när det hände...
Nåväl, det var ett tag sedan jag ägnade mig åt att följa utvecklingen bland satanistiska grupper. Jag har hört att MLO sedan dess ska ha bytt namn till "Temple of the black light", men om de fortfarande håller fast vid sina åsikter i dessa frågor vet jag inte.
I vilket fall som helst kan man kanske ändå hoppas att de får fel, både om mänskligheten och om universum.
När vällingklockan ringde
Nu till något trevligare än Hans Holmér...
Våren 1979 bodde jag på Jakobsbergs Folkhögskola men var mycket ofta i ett kollektiv i Täby som kallades "Kulturens Vagga".
Där hände det en hel del för mig denna vår.
Och där brukade jag också ofta lyssna på denna sång med Marie Bergman. Jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande.
Våren 1979 bodde jag på Jakobsbergs Folkhögskola men var mycket ofta i ett kollektiv i Täby som kallades "Kulturens Vagga".
Där hände det en hel del för mig denna vår.
Och där brukade jag också ofta lyssna på denna sång med Marie Bergman. Jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande.
tisdag 21 juli 2015
Förbannelsen
Har just läst ut Ann-Marie Åshedens bok Förbannelsen: Hans Holmérs öde. Det är en på många sätt djärv bok. Att idag försvara både Hans Holmér och PKK-spåret är inget den som inte vill bli marginaliserad i den offentliga debatten borde göra. Men just det gör Åsheden.
Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.
Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.
Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.
Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".
Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.
Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.
Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.
Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.
Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...
Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.
Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.
Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.
Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".
Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.
Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.
Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.
Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.
Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...
söndag 19 juli 2015
JS LaFontaine - en medborgare höjd över alla misstankar?
I mitt förra inlägg nämnde jag socialantropologen JS LaFontaine. Hon stod alltså i ledningen för en undersökningskommision tillsatt av den brittiska regeringen, med uppgiften att bedöma anklagelser om rituella övergrepp. Bedöma bör här läsas "avfärda", vilket ju också var vad kommissionen gjorde.
Idag vet vi att medlemmar i den brittiska regeringen, på högsta nivå under åratal deltagit i nedtystande av sexuella övergrepp mot barn, även sådana som utförts av många högt uppsatta personer. Det var möjligen inte en tillfällighet att just LaFontaine utseddes till att leda denna kommission.
Jag har nämligen haft det tveksamma nöjet att träffa LaFontaine IRL. Hon var inbjuden av socialantropologiska institutionen vid Stockholms Universitet för att presentera sin "rapport" - ”The extent and nature of organized and ritual abuse”, som gavs ut av hälsodepartementet 1994. Den var på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar.
Den var alltså i stort sett substanslös, och "bevisade" knappast någonting.
Nåväl, seminariet ägde rum måndagen den 28 oktober 1996. Det var med en stor tveksamhet jag gick dit. Men jag gjorde det i alla fall, och det var lärorikt.
LaFontaine gav ett mycket osympatiskt intryck. Hon var kall som en fisk, och gav intrycket av en närmast monumental empatilöshet.
Vad värre var - hon verkade helt okunnig om debatten om rituella övergrepp. När jag i diskussionsperioden tog upp fallet med officeren Michael Aquino, den satanistledare i USA som anklagats för rituella övergrepp mot barn på arméns förskola vid Presidio, svarade LaFontaine irriterat att han ju hade frikänts i en rättegång, varför hon tyckte det var onödigt att ta upp frågan.
Det var helt fel. Det hade aldrig blivit någon rättegång. Aquino hade undersökts av arméns CID, som ansåg att han var skyldig. Med motiveringen att de inte ville retraumatisera barnen lät CID dock bli att dra fallet till rättegång, men rekommenderade att Aquino skulle plockas ut ur aktiv tjänst. Vilket också skedde.
När jag redovisade för mina studier av den satanoide ockultisten Aleister Crowley, som fyllt sina skrifter med kryptiska uppmaningar till övergrepp, svarade hon att det aldrig bevisats att Crowley själv begick några övergrepp mot barn. Det enda som bevisats vad gäller Crowley, sade hon nästan förtjust, var att han var med i en ritual där man dödade och sedan drack blodet från en katt.... När hon sade det kom väl det närmast en flämtning från en del av de församlade antropologerna...
Nu var inte min poäng att Crowley nödvändigtvis skulle ha begått övergrepp själv, utan att han offentligt försvarat incest, pederasti, passionmord och till och med rituella barnoffer. Skulle det verkligen inte ha någon relevans i frågan om sådana övergrepp skulle kunnat förkomma i en satanistisk kontext? Det menade jag, men verkade tala för döva öron.
Vad gäller rapporten i sig berättade LaFontaine att kommissionen hade lyssnat på band med förhör av barn och ansett sig upptäcka att i en del fall hade barnen sagt andra saker än vad som hade påståtts. Som exempel tog hon upp att ett av barnen sades ha berättat att det hade utsatts för övergrepp av "a big master". LaFontaine slog triumferande fast att om man lyssnade på banden hade ett av barnen i själva verket sagt att "a big mister" hade begått övergrepp.
Sedan tillade hon märkligt nog att det fanns andra ställen i intervjuerna, där barnen verkligen hade sagt saker som pekade på ockulta inslag i övergreppen. Hon utvecklade inte detta närmare, lämnade snabbt frågan, och drog inga som helst slutsatser av detta faktum...
Efter ett tag hade jag fått nog och reste mig närmast demonstrativt upp och lämnade rummet utan ett ord.
Det bör kanske nämnas att LaFontaine långt senare har kommenterat anklagelserna om övergrepp mot ledande personer i Storbritannien i en intervju i den historierevisionistiska nätttidningen Spiked.
Där menar hon att "satanistpaniken" fått en uppföljare i anklagelser mot bland annat Jimmy Savile. Alla idéer om mörkläggning som innefattar ledande politiker avfärdar hon där kategoriskt som konspirationsteorier,
Och vad är då "Spiked" för någonting? Den hette förut "Living Marxism", vilket var ett milt sagt missvisande namn, men berodde på att redaktionskommitén har sitt ursprung i en vänstergrupp med namnet Revolutionary Communist Party. De är beryktade för en ganska konsekvent historierevisonism, som innefattar nästan allt utom Förintelsen. De har bland annat förnekat folkmordet i Rwanda och de serbiska massakrerna i Bosnien . Det sistnämnda ledde till juridiska förvecklingar då de hävdade att en mycket känd bild från ett serbiskt fångläger var ett rent falsarium.
Det tvingades efter ett tag lägga ned "Living Marxism", och ersatte den efter ett tag med "Spiked".
Om man går igenom Living Marxism/ Spiked kan man finna förnekande av sexuella övergrepp mot barn, men också av existensen av AIDS och ebolaviruset...
Är det inte lite märkligt att den arroganta, kyliga ledaren för en "banbrytande" regeringsrapport om rituella övergrepp väljer att låta sig intervjuas av en sådan diskrediterad tidskrift?
LaFontaine är en märklig person med en suspekt agenda. Det var som sagt knappast en tillfällighet att just hon, av alla människor, fick uppdraget av den sittande Toryregeringen att "utreda" (och få stopp på!) anklagelser om organiserade och rituella övergrepp mot barn.
---------------------------------------------------------------------
Mer avslöjanden om den tidning där LaFontaine tog avstånd från anklagelser om mörkläggning och organiserade övergrepp kan läsas här.
Idag vet vi att medlemmar i den brittiska regeringen, på högsta nivå under åratal deltagit i nedtystande av sexuella övergrepp mot barn, även sådana som utförts av många högt uppsatta personer. Det var möjligen inte en tillfällighet att just LaFontaine utseddes till att leda denna kommission.
Jag har nämligen haft det tveksamma nöjet att träffa LaFontaine IRL. Hon var inbjuden av socialantropologiska institutionen vid Stockholms Universitet för att presentera sin "rapport" - ”The extent and nature of organized and ritual abuse”, som gavs ut av hälsodepartementet 1994. Den var på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar.
Den var alltså i stort sett substanslös, och "bevisade" knappast någonting.
Nåväl, seminariet ägde rum måndagen den 28 oktober 1996. Det var med en stor tveksamhet jag gick dit. Men jag gjorde det i alla fall, och det var lärorikt.
LaFontaine gav ett mycket osympatiskt intryck. Hon var kall som en fisk, och gav intrycket av en närmast monumental empatilöshet.
Vad värre var - hon verkade helt okunnig om debatten om rituella övergrepp. När jag i diskussionsperioden tog upp fallet med officeren Michael Aquino, den satanistledare i USA som anklagats för rituella övergrepp mot barn på arméns förskola vid Presidio, svarade LaFontaine irriterat att han ju hade frikänts i en rättegång, varför hon tyckte det var onödigt att ta upp frågan.
Det var helt fel. Det hade aldrig blivit någon rättegång. Aquino hade undersökts av arméns CID, som ansåg att han var skyldig. Med motiveringen att de inte ville retraumatisera barnen lät CID dock bli att dra fallet till rättegång, men rekommenderade att Aquino skulle plockas ut ur aktiv tjänst. Vilket också skedde.
När jag redovisade för mina studier av den satanoide ockultisten Aleister Crowley, som fyllt sina skrifter med kryptiska uppmaningar till övergrepp, svarade hon att det aldrig bevisats att Crowley själv begick några övergrepp mot barn. Det enda som bevisats vad gäller Crowley, sade hon nästan förtjust, var att han var med i en ritual där man dödade och sedan drack blodet från en katt.... När hon sade det kom väl det närmast en flämtning från en del av de församlade antropologerna...
Nu var inte min poäng att Crowley nödvändigtvis skulle ha begått övergrepp själv, utan att han offentligt försvarat incest, pederasti, passionmord och till och med rituella barnoffer. Skulle det verkligen inte ha någon relevans i frågan om sådana övergrepp skulle kunnat förkomma i en satanistisk kontext? Det menade jag, men verkade tala för döva öron.
Vad gäller rapporten i sig berättade LaFontaine att kommissionen hade lyssnat på band med förhör av barn och ansett sig upptäcka att i en del fall hade barnen sagt andra saker än vad som hade påståtts. Som exempel tog hon upp att ett av barnen sades ha berättat att det hade utsatts för övergrepp av "a big master". LaFontaine slog triumferande fast att om man lyssnade på banden hade ett av barnen i själva verket sagt att "a big mister" hade begått övergrepp.
Sedan tillade hon märkligt nog att det fanns andra ställen i intervjuerna, där barnen verkligen hade sagt saker som pekade på ockulta inslag i övergreppen. Hon utvecklade inte detta närmare, lämnade snabbt frågan, och drog inga som helst slutsatser av detta faktum...
Efter ett tag hade jag fått nog och reste mig närmast demonstrativt upp och lämnade rummet utan ett ord.
Det bör kanske nämnas att LaFontaine långt senare har kommenterat anklagelserna om övergrepp mot ledande personer i Storbritannien i en intervju i den historierevisionistiska nätttidningen Spiked.
Där menar hon att "satanistpaniken" fått en uppföljare i anklagelser mot bland annat Jimmy Savile. Alla idéer om mörkläggning som innefattar ledande politiker avfärdar hon där kategoriskt som konspirationsteorier,
Och vad är då "Spiked" för någonting? Den hette förut "Living Marxism", vilket var ett milt sagt missvisande namn, men berodde på att redaktionskommitén har sitt ursprung i en vänstergrupp med namnet Revolutionary Communist Party. De är beryktade för en ganska konsekvent historierevisonism, som innefattar nästan allt utom Förintelsen. De har bland annat förnekat folkmordet i Rwanda och de serbiska massakrerna i Bosnien . Det sistnämnda ledde till juridiska förvecklingar då de hävdade att en mycket känd bild från ett serbiskt fångläger var ett rent falsarium.
Det tvingades efter ett tag lägga ned "Living Marxism", och ersatte den efter ett tag med "Spiked".
Om man går igenom Living Marxism/ Spiked kan man finna förnekande av sexuella övergrepp mot barn, men också av existensen av AIDS och ebolaviruset...
Är det inte lite märkligt att den arroganta, kyliga ledaren för en "banbrytande" regeringsrapport om rituella övergrepp väljer att låta sig intervjuas av en sådan diskrediterad tidskrift?
LaFontaine är en märklig person med en suspekt agenda. Det var som sagt knappast en tillfällighet att just hon, av alla människor, fick uppdraget av den sittande Toryregeringen att "utreda" (och få stopp på!) anklagelser om organiserade och rituella övergrepp mot barn.
---------------------------------------------------------------------
Mer avslöjanden om den tidning där LaFontaine tog avstånd från anklagelser om mörkläggning och organiserade övergrepp kan läsas här.
lördag 18 juli 2015
"Satanistpaniken" som aldrig fanns
Idag har många en allmän bild av att det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var en period av "satanistpanik" där såväl media, som allmänheten, som stora grupper av akademiker såg satanister i varje buske. Det handlade framförallt om anklagelser om övergrepp mot barn. Dessa skulle nästan undantagslöst vara falska och detta bevisades genom grundliga studier i såväl USA som Storbritannien.
Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".
Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.
Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.
Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.
Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.
Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.
I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.
Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.
Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.
Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?
Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.
Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,
Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.
Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.
Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.
Där står vi idag.
Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.
Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.
Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....
Det sista är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?
Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".
Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.
Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.
Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.
Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.
Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.
I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.
Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.
Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.
Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?
Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.
Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,
Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.
Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.
Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.
Där står vi idag.
Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.
Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.
Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....
Det sista är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?
torsdag 16 juli 2015
Barns rättsskydd
Barn som far illa idag är i stort sett rättslösa. Det gäller framförallt de som som utsätts för olika typer av övergrepp i sina egna hem.
Det har ett tag funnits en organisation som vill göra något åt detta. Den heter "Barns rättsskydd" och utför ett viktigt arbete.
De har funnits ett bra tag på Facebook, men nu har de också fått en egen webbsida. Den kan besökas här
Gör gärna det.
Det har ett tag funnits en organisation som vill göra något åt detta. Den heter "Barns rättsskydd" och utför ett viktigt arbete.
De har funnits ett bra tag på Facebook, men nu har de också fått en egen webbsida. Den kan besökas här
Gör gärna det.
onsdag 15 juli 2015
Den stora förnekelsen
Ovanstående titel är också rubriken på en artikel på Aftonbladets kultursida om försöken att förklara bort massakern i Srebrenica. Under rubriken kan vi läsa ingressen: "Serbiske författaren Vladimir Arsenijevic om försöken att förminska folkmordet trots alla motbjudande bevis".
Det är alltså en serbisk författare som här går emot de storserbiska nationalistiska myterna. Som inte endast sprids av serbiska nationalister...
Arsenijevic tar upp Carl Bildt som ett exempel på hur detta förnekande även frodas långt utanför de nationalistiska storserbiska kretsarna. Bildt är här definitivt en historierevisionist, vilket inte är förvånande om man vet något om hur han agerade när det begav sig.
Det är en viktig artikel, som bör läsas.
Det är alltså en serbisk författare som här går emot de storserbiska nationalistiska myterna. Som inte endast sprids av serbiska nationalister...
Arsenijevic tar upp Carl Bildt som ett exempel på hur detta förnekande även frodas långt utanför de nationalistiska storserbiska kretsarna. Bildt är här definitivt en historierevisionist, vilket inte är förvånande om man vet något om hur han agerade när det begav sig.
Det är en viktig artikel, som bör läsas.
tisdag 14 juli 2015
Mer om den grekiska tragedin
Panagiotis Sotiris är en grekisk professor i politisk filosofi och en känd vänsterprofil. Här tar han klart och tydligt ställning mot Tsipras kapitulation i Bryssel.
Klart läsvärd artikel....
Klart läsvärd artikel....
söndag 12 juli 2015
Grekland idag - absurditet och tragedi
Situationen i Grekland idag är både absurd och tragisk. Vill just nu inte skriva något själv, men länkar här till en mycket tankeväckande artikel av Stathis Kouvelakis, medlem av Syrizas ledning och en av ledarna för vänsteroppositionen inom denna organisation. .
Läs den gärna!
Läs den gärna!
lördag 11 juli 2015
Jag fick ett mycket vänligt pappersbrev...
... av en person som hade läst ett av mina inlägg och som ville ha kontakt.
Med i brevet var en mailaddress som inte verkar funka. När jag försöker skriva till den får jag bara reda på att adressen inte existerar.
Eftersom jag blev ganska så positivt berörd av en del som står i brevet skulle jag vara glad om den som skrev det kunde kontakta mig.
Jag kan nås på erik0570@gmail.com eller 073-154 06 40.
Med i brevet var en mailaddress som inte verkar funka. När jag försöker skriva till den får jag bara reda på att adressen inte existerar.
Eftersom jag blev ganska så positivt berörd av en del som står i brevet skulle jag vara glad om den som skrev det kunde kontakta mig.
Jag kan nås på erik0570@gmail.com eller 073-154 06 40.
fredag 10 juli 2015
Spegelvänd tunnelbana
Hade en mycket konstig dröm.
Jag drömde att jag på något sätt kommit fel i tunnelbanan så att hur jag än gick kom jag aldrig på rätt tåg. Anledningen var att jag på något sätt som inte direkt förklarades hade råkat komma in i den genom en (magisk?) ingång som gjorde att allt blev spegelvänt.
Den enda chansen att rätta till det var att hitta till en viss plats på den station jag var på och där antingen leta mig fram genom en närmast labyrintliknande passage eller också så att säga hugga av den förvirrande gordiska knuten genom att bryta mot SL:s regler och helt enkelt hoppa över ett stängsel man egentligen inte fick hoppa över.
Jag hittade platsen och hoppade över - och så var tunnelbanan normalt "rättvänd" igen.
Mycket mystiskt, speciellt som jag när jag vaknade också mindes ett drömfragment som handlade om Socialistiska Partiet. Det verkar komma från samma dröm, så jag undrar lite vad det ena har med det andra att göra.
Jag drömde att jag på något sätt kommit fel i tunnelbanan så att hur jag än gick kom jag aldrig på rätt tåg. Anledningen var att jag på något sätt som inte direkt förklarades hade råkat komma in i den genom en (magisk?) ingång som gjorde att allt blev spegelvänt.
Den enda chansen att rätta till det var att hitta till en viss plats på den station jag var på och där antingen leta mig fram genom en närmast labyrintliknande passage eller också så att säga hugga av den förvirrande gordiska knuten genom att bryta mot SL:s regler och helt enkelt hoppa över ett stängsel man egentligen inte fick hoppa över.
Jag hittade platsen och hoppade över - och så var tunnelbanan normalt "rättvänd" igen.
Mycket mystiskt, speciellt som jag när jag vaknade också mindes ett drömfragment som handlade om Socialistiska Partiet. Det verkar komma från samma dröm, så jag undrar lite vad det ena har med det andra att göra.
Göran Greider, SYRIZA och euron
Läs gärna denna tankeväckande artikel av Göran Greider. Han tar upp en sak jag skrivit om tidigare här, nämligen SYRIZAs skräck för att lämna euron, "Grexit".
SYRIZA kombinerar alltså en politik mot åtstramningar utifrån en socialistisk grundsyn med en vilja att till nästan vilket pris som helst stanna kvar i eurosamarbetet. Frågan är ju om dessa två saker kan kombineras någon längre tid eller om SYRIZA antingen måste överge det ena - eller det andra?
Det borde stå klart att eurosamarbetet inte endast är en neutral teknisk fråga - det är en del av den europeiska imperialistiska borgarklassens övergripande projekt. Det finns inom detta med all säkerhet inget utrymme för de åtgärder som rimligen måste tas för att stoppa åtstramningspolitiken i Grekland.
Eller tror någon verkligen att Grekland skulle kunna få stanna kvar om de konfiskerade bankerna, utan ersättning, och förklarade att landet inte alls godkänner den skuld som skapats av de tidigare regeringarnas agerande, och att man inte har några planer att betala ett öre av den?
Jag tror det inte. Alternativen blir troligen mycket snart - Grexit eller kapitulation. Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.
------------------------------------------------
PS. Just nu ser det ut som att SYRIZA förbereder något som mycket liknar en kapitulation. Deras senaste förslag kan man läsa om här.
SYRIZA kombinerar alltså en politik mot åtstramningar utifrån en socialistisk grundsyn med en vilja att till nästan vilket pris som helst stanna kvar i eurosamarbetet. Frågan är ju om dessa två saker kan kombineras någon längre tid eller om SYRIZA antingen måste överge det ena - eller det andra?
Det borde stå klart att eurosamarbetet inte endast är en neutral teknisk fråga - det är en del av den europeiska imperialistiska borgarklassens övergripande projekt. Det finns inom detta med all säkerhet inget utrymme för de åtgärder som rimligen måste tas för att stoppa åtstramningspolitiken i Grekland.
Eller tror någon verkligen att Grekland skulle kunna få stanna kvar om de konfiskerade bankerna, utan ersättning, och förklarade att landet inte alls godkänner den skuld som skapats av de tidigare regeringarnas agerande, och att man inte har några planer att betala ett öre av den?
Jag tror det inte. Alternativen blir troligen mycket snart - Grexit eller kapitulation. Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.
------------------------------------------------
PS. Just nu ser det ut som att SYRIZA förbereder något som mycket liknar en kapitulation. Deras senaste förslag kan man läsa om här.
torsdag 9 juli 2015
Inte ett barn som du
Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer. Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
onsdag 8 juli 2015
Blir de ansvariga för folkmordet aldrig dömda?
Ratko Mladic och Radovan Karadzic är två av de ansvariga för folkmordet mot bosniska muslimer under kriget 1992-1995. Efter att Slobodan Milosevic dog, är dessa två de kanske mest ansvariga.
Den största massakern under det bosniska kriget inträffade i Srebrenica den 11 juli 1995, för snart exakt 20 år sedan. Efter att de serbiska styrkorna erövrat staden, dödade de 8000 obeväpnade bosniska män, och pojkar.
Karadzic greps 2008, Mladic 2011. Både sitter i fängelse i Haag. Det sägs att de båda har ställts inför rätta. Det verkar dock handla om rättegångar vars manus skulle kunna ha skrivits av författaren till "I väntan på Godot". Karadzic lyckades fördröja rättegången många år, men om man får tro Wikipedia började till sist rättegångarna mot både honom och Mladic 2012. Det är för tre år sedan.
Tydligen pågår de, man man hör inget om dem. De verkar pågå i en sorts overklig snigelfart, där allt gå i slow motion. Det är obegripligt. Som jämförelse kan nämnas att rättegången mot nazistiska krigsförbrytare efter andra världskriget var avklarad på nästan exakt ett år.
Vad beror det Godot-liknade stillaståendet på? Jag har ingen aning. Kan det finnas krafter som inte vill ha en avslutad rättegång? I så fall kan man ju undra sig varför.
I vilket fall som helst kommer några av de i en djupare mening huvudansvariga ändå aldrig att dömas. Nämligen de europeiska politiker som gjorde massakrerna möjliga genom att aktivt hindra Bosnien att försvara sig. Det var mer än märkligt. Först uppmuntrades Kroatien och Bosnien att frigöra sig från Jugoslavien, men när de väl hade gjort de upptäckte de att de förbjöds och aktivt hindrades att skaffa vapen för att försvara sig.
Kroatien lyckades kringgå förbudet, men det omringade Bosnien hade ingen chans. Så under tre år massakrerades dåligt beväpnade bosniska muslimer av de serbiska styrkor som satt på det forna Jugoslaviens vapenarsenal. För detta var som sagt ledande europeiska politiker - inklusive Carl Bildt! - ansvariga. Något som idag tas upp i en debattartikel i SvD .
Är det kanske ytterst därför som det går så trögt att döma krigsförbrytarna i Bosnien? För att de huvudsansvariga fanns någon annanstans, i den europeiska politiska maktens centrum?
Eller har det någon svårbegriplig men ändå helt "naturlig" förklaring?
Konstigt är det i alla fall.
Den största massakern under det bosniska kriget inträffade i Srebrenica den 11 juli 1995, för snart exakt 20 år sedan. Efter att de serbiska styrkorna erövrat staden, dödade de 8000 obeväpnade bosniska män, och pojkar.
Karadzic greps 2008, Mladic 2011. Både sitter i fängelse i Haag. Det sägs att de båda har ställts inför rätta. Det verkar dock handla om rättegångar vars manus skulle kunna ha skrivits av författaren till "I väntan på Godot". Karadzic lyckades fördröja rättegången många år, men om man får tro Wikipedia började till sist rättegångarna mot både honom och Mladic 2012. Det är för tre år sedan.
Tydligen pågår de, man man hör inget om dem. De verkar pågå i en sorts overklig snigelfart, där allt gå i slow motion. Det är obegripligt. Som jämförelse kan nämnas att rättegången mot nazistiska krigsförbrytare efter andra världskriget var avklarad på nästan exakt ett år.
Vad beror det Godot-liknade stillaståendet på? Jag har ingen aning. Kan det finnas krafter som inte vill ha en avslutad rättegång? I så fall kan man ju undra sig varför.
I vilket fall som helst kommer några av de i en djupare mening huvudansvariga ändå aldrig att dömas. Nämligen de europeiska politiker som gjorde massakrerna möjliga genom att aktivt hindra Bosnien att försvara sig. Det var mer än märkligt. Först uppmuntrades Kroatien och Bosnien att frigöra sig från Jugoslavien, men när de väl hade gjort de upptäckte de att de förbjöds och aktivt hindrades att skaffa vapen för att försvara sig.
Kroatien lyckades kringgå förbudet, men det omringade Bosnien hade ingen chans. Så under tre år massakrerades dåligt beväpnade bosniska muslimer av de serbiska styrkor som satt på det forna Jugoslaviens vapenarsenal. För detta var som sagt ledande europeiska politiker - inklusive Carl Bildt! - ansvariga. Något som idag tas upp i en debattartikel i SvD .
Är det kanske ytterst därför som det går så trögt att döma krigsförbrytarna i Bosnien? För att de huvudsansvariga fanns någon annanstans, i den europeiska politiska maktens centrum?
Eller har det någon svårbegriplig men ändå helt "naturlig" förklaring?
Konstigt är det i alla fall.
måndag 6 juli 2015
Gunnar Hökmarks mardrömmar
Svenska Dagbladets ledarsida har publicerat ett blogginlägg skrivet av den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark om det grekiska valet. Där målar han upp vad han ser som ett verkligt skräckscenario för Grekland.
Det verkar ge honom mardrömmar, eller har han kanske i valresultatet sett kapitalismens "Mene tekel" skrivet på väggen?
Han föreställer sig alltså det värsta han kan tänka sig. "Det andra som kan hända är att kapitalkontrollen fortsätter och utvecklas till en kommandoekonomi där staten styr en allt större del av affärstransaktioner och avtal. Däri kan också ingå förstatliganden av de finansiella marknaderna och stora privata företag. Det ska inte uteslutas att det är detta som Syriza ser som en möjlighet, och inte som en risk. Vi kan få se framväxten av en socialistisk ekonomi av ett slag som vi inte trodde skulle återkomma i Europa."
Det är ju lite märkligt. Hökmarks mardrömmar verkar sammanfalla med mina önskedrömmar. Och det scenario han målar upp är förmodligen det bästa som kan hända för Grekland - och Europa.
Det verkar ge honom mardrömmar, eller har han kanske i valresultatet sett kapitalismens "Mene tekel" skrivet på väggen?
Han föreställer sig alltså det värsta han kan tänka sig. "Det andra som kan hända är att kapitalkontrollen fortsätter och utvecklas till en kommandoekonomi där staten styr en allt större del av affärstransaktioner och avtal. Däri kan också ingå förstatliganden av de finansiella marknaderna och stora privata företag. Det ska inte uteslutas att det är detta som Syriza ser som en möjlighet, och inte som en risk. Vi kan få se framväxten av en socialistisk ekonomi av ett slag som vi inte trodde skulle återkomma i Europa."
Det är ju lite märkligt. Hökmarks mardrömmar verkar sammanfalla med mina önskedrömmar. Och det scenario han målar upp är förmodligen det bästa som kan hända för Grekland - och Europa.
torsdag 2 juli 2015
"Son of Sam", David Berkowitz och "satanistpaniken"
Det har blivit populärt i vissa kretsar att beskriva 80- och 90-talen som en period av "satanistpanik".
Man har målat upp bilden av en paranoid period när man såg satanistiska konspirationer bakom varje buske. Men frågan är om det inte helt enkelt var så att man ställde frågor, som sedan har tystats ner.
1987 gav journalisten Maury Terry ut en bok som hette "The Ultimate Evil". Den handlade om fallet med "Son of Sam". "Son of Sam" blev namnet som sammanfattade en lång serie av mord och mordförsök som skedde mellan juli 1976 och juli 1977. Både polisen och tidningarna mottog brev där någon som kallade sig just ”Son of Sam” tog på sig ansvaret för morden.
I augusti 1977 greps så David Berkowitz, som misstänkt för morden. Han erkände nästan omedelbart alla de mord som tillskrivits "Son of Sam". Fallet sågs som löst, och Berkowitz beskrevs som en galning, som blivit psykotisk av LSD. Han sade sig ha utfört morden på order av en "Sam", som enligt Berkowitz talade till honom genom sin hund.
Fallet var alltså löst, eller så sades det. Maury Terry hade redan då börjat göra research på fallet. Han noterade tidigt en rad saker som helt enkelt inte stämde.
För det första stämde vittnesuppgifterna om mördarens utseende endast i två av fallen in på Berkowitz. I de flesta av fallen där det fanns vittnen passade deras beskrivning inte alls in på honom.
För det andra stämde Berkowitz uppgifter i många av fallen inte alls med vittnesuppgifter och andra fakta om hur morden gick till. Han verkade inte alls känna till elementära fakta som mördaren borde känna till.
För det tredje hade Berkowitz i åtminstone ett av fallen iakttagits på en plats långt från där mordet begicks.
För det fjärde var ett av de två huvudsakliga breven från "Son of Sam" skrivet med ett helt annorlunda språk än det andra. Språkexperter förklarade att det knappast var tänkbart att samma person skrivit båda breven.
”Son of Sam”-fallen innehöll många underligheten. Den förste person som tipsade polisen om Berkowitz var en kvinna med namnet Wheat Carr. Det märkliga var att det visade sig att hennes fader hette - Sam. Denne hade också två söner - John, och Michael. David hade tidigare varit i konflikt med John, som han bodde nära. .
De brev som hade skickats från "Son of Sam" innehäl många ockulta referenser, en del hämtade från 1800-talsockultisten Eliphas Levi. Ett av breven var mycket sofistikerat skrivet, och stämde definitivt inte in på bilden av Berkowitz som en psykotisk person som trodde att han styrdes av ”Sams hund”.
Berkowitz hade rapporterats visat en mycket fientlig inställning till schäfrar. Han hade hotat att döda schäfrar, och i närheten av hans hem hade flera schäfrar hittats döda.
Detta var nu inget specifikt för Carrs grannskap. Just detta år var det en ganska kuslig epidemi av mord på schäfrar och dobermans i New York. Sammanlagt 84 schäfrar och dobermans hade hittats dödade och flådda under en ettårsperiod.
Det var i samband med detta som någon uppmärksammade Maury Terry på att det faktiskt fanns en sekt som hade en mycket speciell relation med schäfrar och dobermans. Den hette ”The Process - Church of Final Jugdment” och var kända för att de närmast var fixerade vid schäfrar och dobermans, som de höll i stort antal.
Det visade sig att Process dessutom hade en retorik som i viss mån liknade åtminstone ett av breven från "Son of Sam".
Författaren Ed Sanders, tidigare medlem i rockgruppen The Fugs, hade tidigare i sin research inför ”The Family”, en bok han skrev om Charles Manson, hört talas om en utbrytargrupp från The Process, kallad "The Four P Movement". Denna grupp hade enligt rapporterna han fick specialiserat sig på att döda just schäfrar och dobermans.
Enligt Sanderss informanter hade även Manson varit medlem i denna grupp. Det var inte en helt extrem privatspanaråsikt. Även Manson -åklagaren Vincent Bugliosi hade noterat likheter mellan Mansons och The Process retorik, och antagit att Manson hade befunnits sig i samma miljöer som The Process. Han trodde att Manson kunde ha inspirerats av Process teologi när han beordrade morden. Han noterade även att Manson fick besök av medlemmar i Process när han satt i fängelset.
Men vad var då The Process? Det var en utbrytning från scientologikyrkan från tidigt 60-tal. Den hade grundats av Mary Anne and Robert DeGrimston ( tidigare hette de Robert Moor and Mary Anne MacLean). De hade 1965 av Ron Hubbard förklarats vara "supressive persons" efter att de hade fronderat mot ledningen. Väl utanför scientologikyrkan utvecklade de en mycket ovanlig lära.
I den sågs Gud och Satan som försonade. Gruppen sade sig dyrka Jehova, Lucifer och Satan, som de såg som tre entiteter. De hade delat upp sin organisation så att de som valde att vilja dyrka någon av dessa gick med i en specifik avdelning för att göra just detta. Jehova stod för moralistisk rigiditet, Lucifer för sexuell frigjordhet och Satan för - död och aggressivitet.
I deras "teologi" hade Jesus och Satan blivit vänner. Eftersom Jesus sa att man skulle älska sina ovänner och Satan var ovän till Jesus drog de slutsatsen av att dessa - älskade varandra. När domedagen kommer, kommer vi också att finna att Satan och Jesus samarbetar. Jesus utdelar domen, Satan verkställer den.
Deras tidning, där för övrigt även Charles Manson medverkade, hade temanummer som "Sex", "Fear", och "Death". I den glorifierades våld och död. Man kunde läsa saker som: "My prophecy upon this wasted earth and upon the corrupt creation that squats upon its ruined surface is: THOU SHALT KILL" (citerat från The Ultimate Evil, s. 175).
The Process rekryterade från alla nivåer i samhället. Där fanns dropouts och hippies, men även respektabla läkare och ingenjörer.
Om Process som organisation i sig någonsin varit inblandad i dåd som motsvarade deras våldsamma retorik går inte att veta med säkerhet. Enligt både Sanders och Terry fanns det dock många vittnen som utpekade utbrytargrupper, och personer i Process närhet, för detta.
För att återgå till Maury Terry. Han började efter ett tag försöka att få kontakt med Berkowitz. som nu avtjänade ett livstidsstraff. Tills sist lyckades han. Berkowitz hade redan tidigare, i kryptiska uttalanden, sagt saker som att "there are other sons out there, God help the world", samtidigt som han formellt fortfarande tog på sig ansvaret för alla morden.
Men under sina kontakter med Maury Terry började han gradvis, motvilligt, medge att han inte var ensam mördare. Det gick långsamt och han verkade vara rädd för att hans far skulle kunna drabbas av repressalier om han började berätta. Men han kom med antydningar, och slutligen medgav han att han endast genomfört två av morden.
Han HADE varit knuten till ett satanistiskt nätverk, som hade planerat hela mordserien. Och han pekade ut bröderna Carr, "Sams söner" som medverkande i morden. Maury Terry underrättade polisen, och började egna efterforskningar för att leta efter dessa bröder, som nu hade försvunnit. Efter ett tag hittades John Carr, död. Polisen rubricerade det officiellt som självmord, men medgav för Terry att det lika gärna kunde vart ett mord. Senare undersökningar stödde mordteorin.
Michael Carr hittades efter ett tag också död - drunknad.
En tredje person som utpekades som medverkande i nätverket, miljonären Roy Radin, hittades mördad.
Samtidigt som Berkowitz erkände att han inte varit ensam, gav han uppgifter om ett annat mord som han verkade ha märkligt stora kunskaper om. Han sade sig känna till hur det gått till, och vilka som planerat det. Det var mordet på Arlis Perry 1974. Hon hade hittats rituellt mördad i en kyrka, med kroppen och olika parafernalia arrangerade på ett så sätt att det såg ut som ett kryptiskt symboliskt budskap.
Det visade sig att Arlis Perry, liksom hennes pojkvän, varit en aktiv missionerande kristen av fundamentalistisk typ. Hon hade enligt vittnen dagarna före sin död aktivt försökt söka upp satanister i trakten för att omvända dem.
Det finns förresten en märklig fortsättning till denna historia, För Arlis Perrys pojkvän lämnade sedan uppenbarligen den fundamentalistiska kristendom han hade stött 1974, och började studera psykologi. Han blev senare en forskare, och tog hårt avstånd från rapporter om att övergrepp mot barn kunde kopplas till satanism. Han uttalade sig närmast föraktfullt och förklarade att han inte alls var fixerad vid tankar på Satan. Det ser misstänkt likt ut någon form av försvarsmekanism...
Nåväl, vad ska man säga om detta? Är det "satanistpanik” av en typ som nu är effektivt vederlagd? Saken är den att Maury Terrys bok definitivt inte är vederlagd. Ingen har kunnat bemöta det myller av fakta den innehåller. Trots detta har de slutsatser som den drar hamnat i någon sorts vacuum. De är inte alls vederlagda, men de ledde aldrig till några konsekvenser.
Idag skulle en bok av den typen knappast ges ut. Bara två år efter dess publicering kom Special Agent Kenneth Lanning i FBI ut med den "rapport" (läs essä!) som i svepande ordalag förklarade att inte ett enda satanistiskt mord någonsin hade avslöjats i USA. Och senare i en ny "rapport" 1992 att det var ointressant att söka efter "satanistiska" motiv bakom brott, eftersom "satanism" ändå är ett så svårdefinierat begrepp, och det dessutom inte är någon mening att utforska vilken typ av religion som en förövare tillhörde.
Ja, "satanism" ÄR ett svårdefinierat begrepp, och man kan ju diskutera i oändlighet om "The Process” och deras olika utbrytningar var ”satanistiska” eller inte. Men att blunda för den typen av kopplingar och samband gör ju ändå att man blundar för en viktig del av verkligheten.
Det som idag brukar kallas för "satanistpanik" bestod faktiskt till stor del av att man började ställa frågor om olika typer av satanismrelaterad brottslighet. Frågor som idag inte längre kan ställas offentligt, om man inte ska marginaliseras och avfärdas som en ovanligt extrem galning...
Litteratur
Michael Newton, Raising Hell: an A-Z of the occult/satanic underworld, Warner Books 1993
Maury Terry, The Ultimate Evil: An investigation of Americas most dangerous satanic cult, Doubleday & Co, 1987
--------------------------------------------------------------------------
På nätet finns numera en webbsida som presenterar det synsätt som finns i Maury Terrys "The Ultimate Evil". Den kan läsas här.
Man har målat upp bilden av en paranoid period när man såg satanistiska konspirationer bakom varje buske. Men frågan är om det inte helt enkelt var så att man ställde frågor, som sedan har tystats ner.
1987 gav journalisten Maury Terry ut en bok som hette "The Ultimate Evil". Den handlade om fallet med "Son of Sam". "Son of Sam" blev namnet som sammanfattade en lång serie av mord och mordförsök som skedde mellan juli 1976 och juli 1977. Både polisen och tidningarna mottog brev där någon som kallade sig just ”Son of Sam” tog på sig ansvaret för morden.
I augusti 1977 greps så David Berkowitz, som misstänkt för morden. Han erkände nästan omedelbart alla de mord som tillskrivits "Son of Sam". Fallet sågs som löst, och Berkowitz beskrevs som en galning, som blivit psykotisk av LSD. Han sade sig ha utfört morden på order av en "Sam", som enligt Berkowitz talade till honom genom sin hund.
Fallet var alltså löst, eller så sades det. Maury Terry hade redan då börjat göra research på fallet. Han noterade tidigt en rad saker som helt enkelt inte stämde.
För det första stämde vittnesuppgifterna om mördarens utseende endast i två av fallen in på Berkowitz. I de flesta av fallen där det fanns vittnen passade deras beskrivning inte alls in på honom.
För det andra stämde Berkowitz uppgifter i många av fallen inte alls med vittnesuppgifter och andra fakta om hur morden gick till. Han verkade inte alls känna till elementära fakta som mördaren borde känna till.
För det tredje hade Berkowitz i åtminstone ett av fallen iakttagits på en plats långt från där mordet begicks.
För det fjärde var ett av de två huvudsakliga breven från "Son of Sam" skrivet med ett helt annorlunda språk än det andra. Språkexperter förklarade att det knappast var tänkbart att samma person skrivit båda breven.
”Son of Sam”-fallen innehöll många underligheten. Den förste person som tipsade polisen om Berkowitz var en kvinna med namnet Wheat Carr. Det märkliga var att det visade sig att hennes fader hette - Sam. Denne hade också två söner - John, och Michael. David hade tidigare varit i konflikt med John, som han bodde nära. .
De brev som hade skickats från "Son of Sam" innehäl många ockulta referenser, en del hämtade från 1800-talsockultisten Eliphas Levi. Ett av breven var mycket sofistikerat skrivet, och stämde definitivt inte in på bilden av Berkowitz som en psykotisk person som trodde att han styrdes av ”Sams hund”.
Berkowitz hade rapporterats visat en mycket fientlig inställning till schäfrar. Han hade hotat att döda schäfrar, och i närheten av hans hem hade flera schäfrar hittats döda.
Detta var nu inget specifikt för Carrs grannskap. Just detta år var det en ganska kuslig epidemi av mord på schäfrar och dobermans i New York. Sammanlagt 84 schäfrar och dobermans hade hittats dödade och flådda under en ettårsperiod.
Det var i samband med detta som någon uppmärksammade Maury Terry på att det faktiskt fanns en sekt som hade en mycket speciell relation med schäfrar och dobermans. Den hette ”The Process - Church of Final Jugdment” och var kända för att de närmast var fixerade vid schäfrar och dobermans, som de höll i stort antal.
Det visade sig att Process dessutom hade en retorik som i viss mån liknade åtminstone ett av breven från "Son of Sam".
Författaren Ed Sanders, tidigare medlem i rockgruppen The Fugs, hade tidigare i sin research inför ”The Family”, en bok han skrev om Charles Manson, hört talas om en utbrytargrupp från The Process, kallad "The Four P Movement". Denna grupp hade enligt rapporterna han fick specialiserat sig på att döda just schäfrar och dobermans.
Enligt Sanderss informanter hade även Manson varit medlem i denna grupp. Det var inte en helt extrem privatspanaråsikt. Även Manson -åklagaren Vincent Bugliosi hade noterat likheter mellan Mansons och The Process retorik, och antagit att Manson hade befunnits sig i samma miljöer som The Process. Han trodde att Manson kunde ha inspirerats av Process teologi när han beordrade morden. Han noterade även att Manson fick besök av medlemmar i Process när han satt i fängelset.
Men vad var då The Process? Det var en utbrytning från scientologikyrkan från tidigt 60-tal. Den hade grundats av Mary Anne and Robert DeGrimston ( tidigare hette de Robert Moor and Mary Anne MacLean). De hade 1965 av Ron Hubbard förklarats vara "supressive persons" efter att de hade fronderat mot ledningen. Väl utanför scientologikyrkan utvecklade de en mycket ovanlig lära.
I den sågs Gud och Satan som försonade. Gruppen sade sig dyrka Jehova, Lucifer och Satan, som de såg som tre entiteter. De hade delat upp sin organisation så att de som valde att vilja dyrka någon av dessa gick med i en specifik avdelning för att göra just detta. Jehova stod för moralistisk rigiditet, Lucifer för sexuell frigjordhet och Satan för - död och aggressivitet.
I deras "teologi" hade Jesus och Satan blivit vänner. Eftersom Jesus sa att man skulle älska sina ovänner och Satan var ovän till Jesus drog de slutsatsen av att dessa - älskade varandra. När domedagen kommer, kommer vi också att finna att Satan och Jesus samarbetar. Jesus utdelar domen, Satan verkställer den.
Deras tidning, där för övrigt även Charles Manson medverkade, hade temanummer som "Sex", "Fear", och "Death". I den glorifierades våld och död. Man kunde läsa saker som: "My prophecy upon this wasted earth and upon the corrupt creation that squats upon its ruined surface is: THOU SHALT KILL" (citerat från The Ultimate Evil, s. 175).
The Process rekryterade från alla nivåer i samhället. Där fanns dropouts och hippies, men även respektabla läkare och ingenjörer.
Om Process som organisation i sig någonsin varit inblandad i dåd som motsvarade deras våldsamma retorik går inte att veta med säkerhet. Enligt både Sanders och Terry fanns det dock många vittnen som utpekade utbrytargrupper, och personer i Process närhet, för detta.
För att återgå till Maury Terry. Han började efter ett tag försöka att få kontakt med Berkowitz. som nu avtjänade ett livstidsstraff. Tills sist lyckades han. Berkowitz hade redan tidigare, i kryptiska uttalanden, sagt saker som att "there are other sons out there, God help the world", samtidigt som han formellt fortfarande tog på sig ansvaret för alla morden.
Men under sina kontakter med Maury Terry började han gradvis, motvilligt, medge att han inte var ensam mördare. Det gick långsamt och han verkade vara rädd för att hans far skulle kunna drabbas av repressalier om han började berätta. Men han kom med antydningar, och slutligen medgav han att han endast genomfört två av morden.
Han HADE varit knuten till ett satanistiskt nätverk, som hade planerat hela mordserien. Och han pekade ut bröderna Carr, "Sams söner" som medverkande i morden. Maury Terry underrättade polisen, och började egna efterforskningar för att leta efter dessa bröder, som nu hade försvunnit. Efter ett tag hittades John Carr, död. Polisen rubricerade det officiellt som självmord, men medgav för Terry att det lika gärna kunde vart ett mord. Senare undersökningar stödde mordteorin.
Michael Carr hittades efter ett tag också död - drunknad.
En tredje person som utpekades som medverkande i nätverket, miljonären Roy Radin, hittades mördad.
Samtidigt som Berkowitz erkände att han inte varit ensam, gav han uppgifter om ett annat mord som han verkade ha märkligt stora kunskaper om. Han sade sig känna till hur det gått till, och vilka som planerat det. Det var mordet på Arlis Perry 1974. Hon hade hittats rituellt mördad i en kyrka, med kroppen och olika parafernalia arrangerade på ett så sätt att det såg ut som ett kryptiskt symboliskt budskap.
Det visade sig att Arlis Perry, liksom hennes pojkvän, varit en aktiv missionerande kristen av fundamentalistisk typ. Hon hade enligt vittnen dagarna före sin död aktivt försökt söka upp satanister i trakten för att omvända dem.
Det finns förresten en märklig fortsättning till denna historia, För Arlis Perrys pojkvän lämnade sedan uppenbarligen den fundamentalistiska kristendom han hade stött 1974, och började studera psykologi. Han blev senare en forskare, och tog hårt avstånd från rapporter om att övergrepp mot barn kunde kopplas till satanism. Han uttalade sig närmast föraktfullt och förklarade att han inte alls var fixerad vid tankar på Satan. Det ser misstänkt likt ut någon form av försvarsmekanism...
Nåväl, vad ska man säga om detta? Är det "satanistpanik” av en typ som nu är effektivt vederlagd? Saken är den att Maury Terrys bok definitivt inte är vederlagd. Ingen har kunnat bemöta det myller av fakta den innehåller. Trots detta har de slutsatser som den drar hamnat i någon sorts vacuum. De är inte alls vederlagda, men de ledde aldrig till några konsekvenser.
Idag skulle en bok av den typen knappast ges ut. Bara två år efter dess publicering kom Special Agent Kenneth Lanning i FBI ut med den "rapport" (läs essä!) som i svepande ordalag förklarade att inte ett enda satanistiskt mord någonsin hade avslöjats i USA. Och senare i en ny "rapport" 1992 att det var ointressant att söka efter "satanistiska" motiv bakom brott, eftersom "satanism" ändå är ett så svårdefinierat begrepp, och det dessutom inte är någon mening att utforska vilken typ av religion som en förövare tillhörde.
Ja, "satanism" ÄR ett svårdefinierat begrepp, och man kan ju diskutera i oändlighet om "The Process” och deras olika utbrytningar var ”satanistiska” eller inte. Men att blunda för den typen av kopplingar och samband gör ju ändå att man blundar för en viktig del av verkligheten.
Det som idag brukar kallas för "satanistpanik" bestod faktiskt till stor del av att man började ställa frågor om olika typer av satanismrelaterad brottslighet. Frågor som idag inte längre kan ställas offentligt, om man inte ska marginaliseras och avfärdas som en ovanligt extrem galning...
Litteratur
Michael Newton, Raising Hell: an A-Z of the occult/satanic underworld, Warner Books 1993
Maury Terry, The Ultimate Evil: An investigation of Americas most dangerous satanic cult, Doubleday & Co, 1987
--------------------------------------------------------------------------
På nätet finns numera en webbsida som presenterar det synsätt som finns i Maury Terrys "The Ultimate Evil". Den kan läsas här.
onsdag 1 juli 2015
Grexit - en väg till Hades?
En av de saker som förbryllar mig vad gäller den grekiska krisen är hur möjligheten att Grekland lämnar, eller tvingas lämna, euron, framställs som ett steg ned i en avgrund, som om det handlade om att påbörja vägen ned mot Hades.
Det brukar kallas "Grexit". Alla verkar livrädda för denna utväg, inklusive grekerna själva, och ibland får man intrycket att den grekiska regeringen är beredd till de mest långtgående eftergifter för att få stanna kvar. i euron.
Det konstigaste av allt är när även svenska debattörer verkar dela denna skräck. Behöver det verkligen påpekas att Sverige inte är med i eurosamarbetet själva, och att vi 2003 i en folkomröstning beslöt att stå utanför? Jag har hittills inte stött på någon som framställt det som om vi 2003 störtade ner i en avgrund.
Det brukar kallas "Grexit". Alla verkar livrädda för denna utväg, inklusive grekerna själva, och ibland får man intrycket att den grekiska regeringen är beredd till de mest långtgående eftergifter för att få stanna kvar. i euron.
Det konstigaste av allt är när även svenska debattörer verkar dela denna skräck. Behöver det verkligen påpekas att Sverige inte är med i eurosamarbetet själva, och att vi 2003 i en folkomröstning beslöt att stå utanför? Jag har hittills inte stött på någon som framställt det som om vi 2003 störtade ner i en avgrund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
