Den patriarkala antiken - och den humanitära stenåldern

Det har kommit ut en bok av Adele Änggård som heter "A Humanitarian Past: Antiquity's Impact on Present Social Conditions". (Authorhouse UK 2014). Den har ett förord av ingen mindre än Riane Eisler - och den är förvisso värd många läsare!

Den har i stort sett fyra teman. Dels kulturerna under stenåldern. Dessa analyseras som humanitära, jämlika, kollektiva, icke-auktoritära och - lekfulla. Kulturen beskrivs som kreativ, harmonisk - och, återigen, lekfull.

Dels den antika kulturen. Den analyseras utifrån att det handlar om icke-humana, patriarkala, krigiska, oempatiska, och auktoritära kulturer.

Dels hur dessa kulturer påverkade det mänskliga väsendet, som beskrivs utifrån både feministisk och psykodynamisk teoribildning.

Dessutom finns det ett fjärde underliggande tema, nämligen hur vi idag påverkas av denna vår motsägelsefulla förhistoria.

Mycket talar för att boken fångat något väsentligt i sin analys.

Änggård ansluter sig till Marija Gimbutas syn på hur den neolitiska kulturen i Europa slogs sönder av patriarkala boskapsskötande indoeuropeiska nomadstammar från de sydryska stäpperna. Denna syn har på senaste tid fått ett mycket starkt vetenskapligt stöd från studier av paleo-DNA. ett stöd som inte direkt framgår i massmedias behandling av ämnet.

Änggård visar, genom en rad exempel, på kontrasterna mellan "Gamla Europas" harmoniska kultur och det senare barbariet. Den paleolitiska och neolitiska konsten utgör den ena ändan i en historisk linje - de grekiska patriarkala myterna den andra.

Det är sant - ända fram till slutet av stenåldern ger samhället intryck av att ha varit jämlikt, och fredligt. Konsten är just lekfull, icke-våldsam, och, ja, ger ett harmoniskt intryck. Samtidigt sker en gradvis teknisk utveckling, som får en att undra hur det skulle ha sett ut idag om denna process hade fått fortsätta.

Men istället får vi ett brott i kulturen, med Kurganinvasioner och patriarkat. Var detta nödvändigt eller skulle vi ha kunnat fått en annan utveckling?

Änggård visar hur antika berättelser som Iliaden, Odyséen och Orestien avspeglar ett nytt, rått, oempatiskt och grymt samhälle. Samtidigt som det just i dessa också på olika ställen skymtar fram resten av något gammalt - en folklig egalitär moral som byggde på humanitet. Konflikten blir extra uppenbar i Orestien där den nya råa patriarkala logiken ställs mot den gamla moralen - företrädd av de andeväsen som sågs som kopplade till moderrätt och jämlikhet.

Den folkligt egalitära moral som på många ställen överlevde kurganinvasioner och patriarkalisering återkommer hon till senare i boken, bland annat i kapitel 16.

På en punkt skiljer sig Änggård klart från Gimbutas och hennes skola. Änggård accepterar inte att de kvinnofiguriner som tillverkades under paleolitkum och neolotikum representerade gudinnor. Hon ser dem snarare som avbildningar av människor, låt vara fantasifulla, låt vara icke-realistiska, men ändå mänskliga snarare än gudomliga. .

För Adele Änggård är tron på antropomorfa gudar något som kommer sent - under patriarkatet. Där skiljer hon sig från delar av den gudinnerörelse som bygger på Gimbutas.

Och det är klart, Gimbutas tar ofta begrepp från den tidiga antiken och applicerar dem, med vederbörliga förändringar, på stenåldern. Det har ju alltid tett sig lite vanskligt.

Läs gärna Adele Änggårds bok. Den ställer förvisso många intressanta och väsentliga frågor. Själv är jag nog lite benägen att tro att hon aningen överbetonar den humanitära karaktären av den förpatriarkala  kulturen -  det finns tyvärr en del som tyder på att det inte alltid var riktigt så humanitärt som det kan verka. Men klart är ändå att patriarkatets seger innebar en oerhörd brutalisering av samhället - och av människorna.

Boken kan beställas på olika sätt, exempelvis här.