DN - en drake på förövarnas sida

När jag var barn prenumererade familjen på Svenska Dagbladet. Jag var väldigt missnöjd med det, jag tyckte att den var reaktionär och obehaglig. Skulle hellre sett att vi prenumererade på DN, eller kanske ännu hellre Stockholms-Tidningen.

Nu lades Stockholms-Tidningen ned i februari 1966, så det återstod DN.  Och i april 1969 (när jag var 14)  lyckades det mig till sist att med mycket tjat åtminstone för en period få SvD ersatt med DN.

Därför ter det sig ju lite konstigt att jag nu prenumererar på SvD. Det har nog mer än en orsak, men den viktigaste är definitivt denna.

Under de senaste åren har DN systematiskt varit den av de största tidningarna som mest intensivt drivit veritabla kampanjer för att sexuella övergrepp mot barn nästan inte finns. Eller mer exakt: för att barns och vunnas vittnesmål, och medicinska diagnoser som säger att övergrepp har skett, mycket ofta är falska.

DN får här hård konkurrens av Aftonbladet, det är sant. Men dels är DN nog snäppet värre, dels kan man ju ändå inte prenumerera på en kvällstidning,

Nu finns det i praktiken bara två allmänna nyhetstidningar i Stockholm, som kommer på morgonen, dagligen. Det är ju DN och SvD.

SvD är ingen direkt bra tidning. Men om man prenumererar på den slipper man börja ;morgonen med att till och från läsa artiklar som lägger ut texten om att bortträngda minnen inte finns. att barn som säger sig vara rädd för pappa lider av "Parental Alienation Syndrome" pga att de har hjärntvättats av mamman, eller att de som anklagas för att använt skakvåld mot barn nog är oskyldiga nästan allihop.

Ja, faktum är att DN bedriver en kampanj i dessa frågor. Det började den göra redan 1994 och då var det mest Lilian Öhrström, som höll i pennan*. Sedan mattades kampanjen av en smula efter augusti 1996, då Marc Dutroux avslöjades.

Men 2004 kom den igång igen, med en större intensitet än någonsin. Och från och med det året har det ofta varit Stefan Lisinski som hållit i pennan.

Vad DN gör är alltså att bedriva en kampanj. De publicerar i stort sett aldrig artiklar med en motsatt tendens, De har inga stora intervjuer med forskare som anser att bortträngning existerar, eller psykologer som får lägga ut texten om hur PAS är en pseudodiagnos, eller läkare som står fast vid de medicinskt allmänt accepterade diagnostiska kriterierna för skakvåld.

Om man jämför skriver nog SvD mindre om just dessa ämnen. Men när man skriver om dem är man oftast ganska neutrala. Man driver inte en kampanj i någondera riktningen.

En sak till. När Christer van der Kwast kom ut med sin bok om Quick-fallet. intervjuade SvD - Christer van der Kwast. DN, AB och Expressen intervjuade Jan Guillou, Dan Josefsson och Leif GW Persson som utan att ha läst boken förklarade att det var en dålig bok som aldrig borde ha getts ut.

Nej, som sagt, SvD är ingen bra tidning. Men när man läser den är risken något mindre att få en hjärtattack än när man läser DN.

----------------------------------------------------------------
*Förlåt, det finns ju inga pennor längre, suttit vid tangentbordet ska det väl stå.