Att busa på Långbro ungdomsklinik

Jag hade ofta roligt på Långbro. Vistelsen där är nog trots allt en av de roligare i mitt liv.

Nej, "vård" vill jag inte direkt kalla det. I alla fall inte i betydelsen "terapi". Men det var ett andrum på nåt sätt - och åtminstone 75 procent av personalen var sympatiska.

De flesta hade också humor. Vilket gjorde nedanstående lilla äventyr möjligt.

Jag tror det var i september 1972. En dag kom jag på att jag skulle skrämma personalen från vettet. Inte elakt menat, direkt, men....

Jag fick gå som jag ville, jag var inte tvångsintagen (det har jag aldrig varit). Så jag sa att jag skulle vara borta över dagen. Men när jag gick såg jag till att jag skulle kunna komma tillbaks på ett inte helt väntat sätt.

Jag såg till att fönstret inte var helt stängt. Det såg stängt ut, men det var möjligt att öppna utifrån. U4 låg vid markytan.

Jag kom hem till U4 sent på kvällen. Så sent att det var nattpersonal som tjänstgjorde och patienterna hade lagt sig. Jag kände nattpersonalen, så jag behövde inte vara oroade för att de skulle reagera alltför negativt på det jag tänkte göra.

Jag gick inte och ringde på dörren till ungdomskliniken. Jag åkte till Fruängen, kom in på Långbro sjukhusområde från andra sidan. På det sättet kunde jag kunna komma direkt till fönstret till mitt rum.

Och, ja, det funkade. Jag kröp in i mitt rum via fönstret, och sen började det roliga.

Det fanns en larmknapp på varje rum. Jag tryckte på knappen - och stängde av den igen. Jag hörde genom dörren hur personalen reagerade - vad var det, nej, det måste vara något tekniskt fel, det upphörde.

Då gjorde jag det igen . Och igen.

Men sista gången jag tryckte in knappen stängde jag inte av larmet. Det var då jag lyckades skrämmas ordentligt.

För personalen visste att jag hade åkt iväg och inte kommit tillbaka. Eller det var det de trodde. Jag kunde höra oroliga röster när de till sist såg att larmet kom från mitt rum. "Men han är ju inte hemma? Vem kan det vara i hans rum? Ingen kan ju ta sig in där?"

Till sist hörde jag den kvinnliga personalen säga till den manliga - "jag vågar inte öppna - kan inte du göra det?".

Och öppna gjorde han. Och där stod jag och log förtjust.

Barnsligt, javisst. Jag var 17 år och hade nästan aldrig vågat busa som barn. Nu vågade jag det. Det kändes bra.

Och personalen blev inte sura. Det hade varit ett roligt äventyr, och ett minne för livet. (Ja, visst var det det, jag minns ju det som det var igår...)

Jag sov gott den natten.