Avdelning U4 på ungdomskliniken på Långbro sjukhus var mitt "hem" under slutet av 1971 och större delen av 1972. Där hände det många saker. Jag tänkte börja berätta om en del av dessa
Hösten 1972 - i slutet av oktober eller början av november - kom en ny tjej in som patient. Hon hette Malin och var något alldeles speciellt. Hon kom från Djursholm och hade som sitt främsta kännetecken en aggressiv överklassidentitet.
Den drev hon på ett sådant sätt att hon blev ganska så impopulär hos både patienter och personal. Det skapade en hel del turbulens.
Hon försatte inget tillfälle att tala om hur otäcka vänsterextremister var. Och dit räknade hon allt till vänster om folkpartiet. En gång berättade hon om hur hon hade suttit på en oh så fin överklassrestaurang och upptäckte att några där hade fräckheten att samla namn för något krav av vänsterkaraktär. Jag minns inte vad.
Hon var utom sig. Hur KUNDE någon ha fräckheten att störa de som åt på den FINA restaurangen? För henne handlade det om en rå pöbel, som inte hade något begrepp om hyfs och etikett.
Hon blev som sagt impopulär även hos personalen. Hur impopulär kanske visas av följande.
En kvinna i personalen kom en dag fram till mig där jag stod i ett samlingsrum där det fanns en skivspelare. Jag hade en skiva som getts ut av (r):arna, "Internationalen och andra revolutionära arbetarsånger". Till min stora förvåning bad mig personalen att sätta på den. Jag förstod inte varför, men jag gjorde det.
Men jag förstod snart poängen. För så fort jag satte på den kom Malin inrusande och krävde att jag GENAST skulle stänga av den. Annars skulle hon minsann stänga av den själv.
Det var det personalen hade väntat på. Hon tittade strängt på Malin och sa, mycket bestämt. "Erik har satt på den här skivan och det har han all rätt i världen till. Du har ingen rätt att stänga av den, du måste lära dig att alla inte tycker som du".
När Malin hade gått, efter att ha fått ur sig diverse kraftuttryck, mumlade den kvinnliga personalen något om "skönt att sätta överklasstjejen på plats".
Men att reta Malin kunde ibland leda till värre saker än verbala attacker. Det fick jag erfara.
Hon lockade ju fram ens mindre polerade sidor och en gång hade hon råkat nämna hur fin monarkin var. Då sa jag något vanvördigt om den dåvarande kronprinsen (numera kungen) och hans frekventa besök på Alexandra. Jag sa att han var ett skämt och att det ju var pinsamt att det var han som skulle bli kung.
Det skulle jag inte ha gjort. Hon kastade sig över mig och började riva mig i ansiktet med sina ganska så vassa naglar. Jag kom fram till att jag inte borde göra motstånd så att hon skulle få ta det fulla ansvaret för vad som hände.
Så mitt ansikte började blöda och blev fullt av röda ränder. Jag ropade "sluta" lagom högt för att personalen skulle höra det. De kom rusande och stoppade henne. På det sättet blev Malin inte direkt mer populär.
Men egentligen tyckte jag inte alls illa om henne. Hon hade ryckts från en tillvaro där hon såg sig och sin klass som finare än alla andra och hade hamnat på den absoluta botten, bland de psykiskt störda inom populasen. Det var svårt att inte få sympatier för den situation hon var i.
Hon brukade dessutom ofta sjunga Dan Anderssons "Det finns något bortom bergen". När hon gjorde det var rösten fylld med innerlighet och värme. Det hela verkade avspegla en djup längtan. Det var vackert och på många sätt gripande. Då gick det VERKLIGEN inte att tycka illa om henne. ...
Jag såg henne kanske ett år senare, på en buss. Hon var utskriven och satt med några finklädda människor som kanske, eller kanske inte, var hennes föräldrar. Jag kände genast igen henne och jag antar att hon kände igen mig. Ingen av oss sa något.
Själv skulle jag aldrig ha drömt om att säga något till henne och genera henne inför hennes fina medpassagerare. Så ouppfostrad var jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar