onsdag 26 september 2012

Annie Besants "esoteriska kristendom"

Om jag skulle vilja irritera en extrem kristen fundamentalist ordentligt skulle jag nog ge denne ett exemplar av Annie Besants "Esoteric Christianity" från 1901. Den skulle nog uppfattas som mer outhärdlig än Richard Dawkins samlade verk...

Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.

Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.

I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!

Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!

För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.

Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.

Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.

Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.

Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).

Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.

Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.

Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé:  att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).

Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras  som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.

Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.

På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!

Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".

För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....


Annie Besant

8 kommentarer:

Tidlösa sa...

Jag läste också den här boken för några år sedan, och blev imponerad över att teosoferna vågade bjuda in en utomstående (Smoley) till att kritisera Besant. Han påpekar dessutom att Besant och Blavatsky hade delvis olika syn på kristendomen, vilket också "borde" vara kontroversiellt - Pasadena anklagar ju Besant för att ha förvrängt Blavatskys ursprungliga lära!

Jag har också läst en bok av Smoley själv, "Inner Christianity. A guide to the esoteric tradition". Det slog mig just att titeln kanske anspelar på Besants bok. Även i den här boken menar Smoley att kristendomen faktiskt är unik i en viss mening - den erbjuder "syndernas förlåtelse" vilket innebär att negativ karma tas bort, istället för att verkställas. Något Smoley alltså stödjer. Annars låter han väldigt gnostisk!

Intressant nog är han faktiskt oklar på frågan om Jesus verkligen har existerat som historisk person. Man undrar vem som i så fall kom med erbjudandet om syndernas förlåtelse? Grannens katt, eller vad? :D

Om man inte tror att Thomasevangeliet var väldigt tidigt, torde de kristna gnostikernas budskap inte kunna spåras längre tillbaks än omkring år 100, då Johannesevangeliet och Johannesbreven verkar polemisera mot en tidig form av gnosticism. Detsamma gäller Ignatius brev, som skrevs cirka 100-120.

Besant försvårar dessutom för sig själv genom att hävda att Jesus levde omkring år 100 f.Kr. - samma teori som Alvar Ellegård!

Hennes argumentation är ändå rätt så smart, men det stämmer att "riktiga" akademiker nog skulle ställa sig väldigt kritiska...

Tidlösa sa...

Det där med avmytologisering är förresten också intressant, eftersom hennes sätt att avmytologisera är "ockult" eller kanske "parapsykologiskt", snarare än materialistiskt.

Det kanske uppfattades som en mer "rationell" ståndpunkt när boken skrevs, men idag tror jag nästan att katoliker skulle uppfatta hennes ståndpunkter som närmare deras egna, medan materialisterna föraktfullt skulle förkasta dem.

Hon är ju egentligen ett slags supernaturalist...

Detta till skilland från många protestanter, som ju menar att nattvarden är rent symbolisk, o.s.v.

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

Jag antar att du menar "supranaturalist"? ;-)

Ja, jämförelsen mellan Bultmann och Besant (som nog ingen av dem skulle ha gillat - i synnerhet inte Bultmann!) handlade mest om metoden, inte så mycket om slutsatserna. Medan Bultmann lade ett på samma gång materialistiskt som existentialistiskt raster över Nya Testamentet, lade Besant ett teosofiskt-esoteriskt dito över det... Resultaten blev ganska så olika, men metoden har vissa likheter...

Men likheterna handlar nog inte ENBART om metoden. För om man måste jämföra är nog både Besants och Bultmanns tolkningar mer rationella än de fundamentalistiska...

Att jag tror att katoliker skulle bli mer sura än protestanter beror dels på att hon berömmer just katolikerna och menar att de står närmare den ockulta verkligheten än protestanterna, dels på att katoliker bryr sig mer om sakramentfrågor än protestanter.

Och Besant ställde ju sig bakom Leadbeaters "Liberala Katolska Kyrka" som i hög grad byggde på hennes och Leadbeaters lära om sakramenten!

Tidlösa sa...

Min vilda gissning är att boken skrevs vid en tidpunkt då många betraktade parapsykologin som en slags vetenskap, och de fenomen parapsykologin studerade som ett slags "rationella" alternativ till kristendomens rent mirakulösa förklaringar till övernaturliga fenomen.

Om Jesus hade något slags parapsykiska krafter, så kanske man skulle kunna förklara alla hans mirakel, utan hänvisning till Gud? Även tanken på en astralkropp som åtminstone tillfälligt överlever den fysiska kroppens död, skulle kunna användas på det sättet - det skulle ju kunna förklara den s.k. uppståndelsen.

Jag har t.o.m. läst en bok av en kristen teolog som driver tesen att Jesus hade krafter av det slag som studeras av parapsykologin, "The Easter Enigma" av Michael C. Perry (den var dock rätt så dålig).

Jag tror alltså att Besant försökte förmedla sig till den här typen av stämningar. Bultmann verkade något senare, och försökte antagligen förmedla sig till helt andra stämningar... Idag låter Besants version lika SUPRA-naturalistisk som kristendomen, detta för att "alla" numera förväntas vara strikta materialister. Egentligen är det ju ett slags magiskt tänkande hon försvarar. V

oF och Humanisterna hade ballat ur om de läst Besant, ha ha.

Du har förresten rätt i att en viss sorts fundamentalister är ännu mer upprörda över kristna eller pseudo-kristna "heresier" än över ateismen. Det är väl lite som när vänstersekter grälar med varandra?

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

Jag vet inte om Besants analys till någon större del är "parapsykologisk". Framförallt är den teosofisk, dvs. till stor del de facto - hinduisk.

Och avsnittet om sakramenten är ockult. Dvs det går långt utöver parapsykologins ramar.

Skillnaden mellan Besant och Bultmann beror nog inte så mycket på tidsperioden som på den sociala praktiken hos författarna. Besant var ledare för en ny religiös rörelse - Bultmann var en kristen akademiker.

Tidlösa sa...

Jo, det stämmer, men hur kommer det sig att Besant verkade tro att hennes version av berättelserna om Jesus skulle uppfattas som mer rationell, trots att den egentligen är lika övernaturlig som den kristna versionen, fast på ett annat sätt? Jag gissar att det kan ha berott på den tidsanda jag nämnde. ;-)

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

Kanske.

Det är helt klart att Besant, liksom exempelvis Kata Dalström, som låter som Besant i sin pamflett från 1922, ser teosofin som en form av andlig rationalitet.

Som den andliga uppföljningen av upplysningstidens rationalism, ungefär.

Den reellt existerande (i motsats till den "esoteriska"!) kristendomen är både irrationell och barbarisk, med sina läror om eviga helvetesstraff, med sitt avvisande av evolutionen, med sina sagor om Adam och Eva etc.

Teosofin är - "andevetenskap" /sic!/ - även om det var Steiner som först lade beslag på ordet. Den tror på evolutionen, men förlänger den och lägger till en andlig dimension till den. Den inser hur barbariskt det är att man ska dömas till himmel eller helvete endast på grund av vad man gjort några futtiga jordeår. Och har i stället den "rationella" reinkarnationsläran.

Dessutom står den - trots sina hemliga "brödraskap"!- för jämställdhet mellan kvinnor och män, i motsats till de kristnas svammel om Adams revben etc.

Det var så man såg på sig själva. Det var teosofin som var det moderna, det upplysta alternativet...

Tidlösa sa...

Ja, det verkar stämma. De var ett alternativ både till gamla tiders (exoteriska) religion och darwinismen-materialismen.

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...