En inneboende motsättning i Råstams program

Det finns något underligt med hela grundteorin i Hannes Råstams program om Thomas Quick. Eftersom ingen har tagit upp det kommer jag mycket kort att beröra det här.

Å ena sidan var Quick neddrogad på lugnande medel, vilket gjorde honom hämningslös, och benägen till vilda fantasier, vilket utnyttjades av förhörsledarna och terapeuterna för att få honom att fabulera.

Men å andra sidan var Quick under samma period så oerhört välplanerad och manipulativ att han systematiskt och med en närmast akademisk exakthet kunde läsa in material, noga avläsa omgivningens reaktioner, locka förhörsledare att avslöja detaljer, och göra det på ett så skickligt sätt att han som enda människa i Sverige kunde bli dömd för åtta mord han inte hade begått. Kort sagt, han var ett iskallt kalkylerande geni.

De här bilderna går inte ihop. Den förtvivlat sönderdrogade förvirrade person som beskrivs skulle helt enkelt inte ha kunnat genomföra detta otroliga projekt.

Däremot ökar förvisso Quicks möjlighet att ljuga på ett manipulativt och övertygande sätt nu när han är nykter. Något att tänka på när man försöker bedöma vilken Quick som är mest trovärdig - den psykofarmakapåverkade som "hämningslöst" berättade om brott han hade begått – eller dagens drogfria, som systematiskt försöker förklara och förneka alla erkännanden.

Obs jag säger inte att detta innebär att Quick nödvändigtvis ljuger nu och talade sanning då – bara att det är något man bör beakta innan man faller för Råstam och menar att det självfallet är först nu Quick berättar ”sanningen”.