Claes Borgströms sista artikel

Strax före sin tragiska död skrev Claes Borgström denna debattartikel till Svenska Dagbladet. Nu har den tagits in.

Det är alltså hans sista inlägg i Quickdebatten.  Det är faktiskt mycket läsvärt. Och än så länge olåst.

Läs den gärna.

Agneta Bravelius blogg

Det finns en blogg som de som är beredda att lyssna på barn, och respektera dess vilja, bör läsa.

Den finns redan på min blogglista, men eftersom kvinnan som driver bloggen på sistone har blivit ettrigt  och osakligt angripen, har jag valt att också lägga ut den i detta inlägg.

De som angripit den är uppenbarligen den typ av personer, som med en sömngångaraktig säkerhet brukar liera sig med fäder, som anklagats för att göra barn illa.

Det vore väl inte så farligt om det endast var ett gäng bittra papparättsaktivister som satt och skrålade på en pub, men när SVT-journalister ansluter sig till denna illustra skara blir det verkligt otäckt.

Barnfientlighet frodas ju tyvärr hos de som har högt uppsatta positioner i samhället - alltifrån journalister till jurister och politiker.

Därför är varje motröst viktig.

För att komma  tillbaks till bloggen  heter den alltså Agneta Bravelius blogg och kan nås här.
-----------------------------------------------------------
TILLÄGG.
SVT:s agerande visade sig vara värre än jag kunde föreställa mig. Jag kommer inte att orka ta tag i det på allvar. Har varit med om sånt elände förut. Och jag blir tyvärr inte yngre. Min enda spontana kommentar just nu är nog:  NoBoyToy, var är du när vi behöver dig? /suckar/

Och vad skulle Lisbeth Salander ha tyckt?

Det enda jag visste om Paolo Roberto fram till igår - förutom att han har varit boxare - är att han spelade sig själv som "good guy" i den definitivt feministiska spelfilmen Flickan som lekte med elden (filmad efter del två i Stieg Larssons trilogi!). I filmen samarbetade han med, och försökte hjälpa - Lisbeth Salander...

Det verkar ju inte ha hindrat honom att själv (enligt vad han säger  i en intervju) bli "militant motståndare till feminism".

Sorgligt. Och sedan gick det som det gick.

Claes Borgström in memorian

Claes Borgström är död, ett offer för covid-19. Jag kände honom inte personligen, men de senaste åren har jag fått mer och mer sympati med honom. Hans orädda försvar för det han trodde på i debatten om Quickmålet är en av de saker han kommer att minnas för. Liksom hans feministiska engagemang, bl.a som JämO. Att han bara för några år sedan tog steget från socialdemokratin till Vänsterpartiet ser jag förstås också som ett plus.

Jag uppfattade honom som väldigt ärlig. Och han var en av de som mest orättvist drabbades av lynch-drevet mot de som pekades ut av Råstam och Josefsson i Quickmålet  Att Borgström hade försvarat den linje som hans klient drev, istället för att aktivt ifrågasätta denna, användes på det mest absurda sätt för att ta heder och ära av honom.

Det han gjorde där var ju vad varje advokat i hans situation borde - och måste! - göra. Vad de som tog heder och ära av honom verkar ha menat, är att han istället för att föra ut sin klients linje, borde ha blivit någon sorts märklig privatspanare, som skulle försöka bevisa att hans egen klient hade fel....

Om man bortser från att vi i oktober möttes på på ett offentligt möte om Quickmålet har jag alltså inte träffat honom IRL. Likväl sörjer jag honom. Han har gjort många viktiga insatser. Och han skulle med all säkerhet fortsatt ha stått upp för det han ansåg vara rätt, om inte detta lömska virus hade förkortat hans liv.

Vila i frid...

Det spräckliga bandet

I tio- och elvaårsåldern läste jag ut alla Sherlock Holmes-berättelser. Åtminstone tror jag att det var alla.

Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.

Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en filmad version  från 1983, här.

Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat  skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga  slut.

Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen  "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna kan ses här.'

Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog  *Det spräckliga bandet" de delar  av Doyles produktion som  faktiskt på något sätt ger...  ett feministiskt intryck...(NOT)

Denna novell - som har en vederbörligt  kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också  otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...

I romanerna och novellerna  framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in.   Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.

Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT.  Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".


 Arthur Conan Doyle 

Enid Blyton på YouTube

Någon som vill återknyta kontakten med Enid Blyton -  på sextiotalet många barns favorit och många skolbibliotekariers skräck? Hur mycket de än försökte att få barnen att sluta låna Blyton, och istället låna "bättre" barnböcker, lyckades de inte. Och, ja, två bibliotekarier försökte också med mig.

På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.

Den är faktiskt riktigt spännande.

Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.

Här är första avsnittet. Sedan kan man ganska lätt komma till de andra 7.


Framsidan på Enid Blytons första bok.

Covid-19 - inte ett virus som andra?

Covid-19 blir mer och mer konstig. Och därmed kuslig. 

Nyligen har man fått reda på två saker - som tillsammans får tanken att svindla.

Det första är att viruset drastiskt kan sänka lungkapaciteten, inte på det sätt som lunginflammationer vanligtvis gör, men genom att skapa blodproppar som stänger av en stor del av lungorna ..  vilket skapar syrebrist.

Läskigt värre, men ändå inom ramarna för vad man kan tänka sig att ett ovanligt otäckt virus kan göra.

Men det andra går långt utöver vad åtminstone jag kan tänka sig i den vägen.

Viruset tycks nämligen ha kapaciteten  att i dessa lägen ge kroppen extra krafter -  så att den sjuke kan vara uppe, och gå, eller skriva SMS, och mycket annat, när lungkapaciteten är så låg så att människor i det tillståndet annars ligger medvetslösa. Hur kan ett sjukdomsalstrande virus också skapa en sådan extraenergi?

Varifrån kommer kraften?

Nästan spöklikt.. Och åtminstone hittills oförklarligt. 

Covid-19 skiljer sig definitivt från alla andra virus jag har hört talas om.

Joe Biden är gränslös... eller vad ska man kalla detta?

Kommer Trump-sidan att offentligt gå ut med dessa scener, låt oss säga en vecka före valet?

Bilder som dessa har spridits, inte ofta, men tillräckligt mycket för att man ska kunna utgå från att strategerna på båda sidor i USA-valet torde känna till dem.

De är uppenbarligen autentiska och de visar en Joe Biden som är lika gränslös mot barn som han är mot kvinnor.

Gränslös är ett försiktigt uttryck, man borde faktiskt lägga till "sexualiserat" före ordet gränslös, så blir det mer adekvat.

Att kalla Biden för pedofil, som sägs i ovan länkade YouTube-videon,, är måhända lite oförsiktigt.. Men att inleda gränslösa episoder av kroppskontakt med barn, med ska vi ändå säga, någon forn av "sexuella undertoner", är faktiskt ett adekvat uttryck.

Dessutom är Biden här gränslös på mer än ett sätt. Dels mot barnen, men han ignorerar även det faktum att det är offentliga tillställningar och att han filmas hela tiden.

Det toppskikt som  i praktiken styr det demokratiska partiet måste ju vara desperata. Hellre en man som Joe Biden, än Bernie Sanders... Jag tror de hellre ser en Trump-seger i valet, än att Bernie Sanders ska kunna bli Demokraternas presidentkandidat.

En Trump-seger i valet innebär  fyra år till med en president som förnekar den globala uppvärmningen...  Det är en mardröm. Men toppskiktet  hos Demokraterna verkar vara mer intresserad av att stoppa vänstern i det egna partiet än de är av  att vinna nästa val..

Tryptizol

I detta inlägg beskrev jag 2009 hur jag efter mycket vånda vid 14 års ålder lyckades ta mig bort från Freuds obehagliga teori om  moralens orsaker. Freud ansåg att moralen och det så kallade överjaget uppstod genom att barnet internaliserade föräldrarnas påbud. Eftersom min egen moral snarare uppstod i en strid med mina föräldrars åsikter tyckte jag inte om teorin - men jag hade svårt att helt befria mig från den,

Jag lyckades till sist i november 1969 och i det ovan länkade inlägget spekulerar jag att detta delvis blev möjligt när jag fick en antidepressiv medicin med namnet Tryptizol:

"Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse."

Alltså en aha-upplevelse av att den från föräldrarna internaliserade moralen var en osjälvständig auktoritetsmoral - men att varje rationell moral ytterst bottnade i empati. 

Någon gång i höst fick jag för mig att försöka få Tryptizol utskrivet igen. Jag trodde inte att det skulle lyckas. Mitt intryck av psykiater hade formats under 70- och 80-talen och då hade jag inte fått intrycket att de var så benägna att godta ett djärvt förslag av en patient om en ny medicinering.

Men jag tog upp idén med en sjuksköterska och hon trodde visst att jag skulle kunna övertyga läkaren.

Den 23 oktober 2019 skulle jag då träffa läkaren. Jag hade som sagt inga större förhoppningar. Jag hade i minnet att en vän till mig en gång hade träffat en psykiater som formulerade sin cyniska filosofi på detta sätt:"Jag brukar se det på det sättet att om en psykpatient hårt driver en viss idé om behandlingen ser jag det som ett uttryck för sjukdomen och brukar då göra motsatsen mot vad patienten tror är bra".

Så jag satt nervös när jag började argumentera. Min argumentering bestod av två delar. Den mest rationella var att medicinen hade gett positiva effekter när jag var 14. Men dessutom fanns en mer, till synes, "irrationell" del av min plädering. Jag hänvisade till mina starka drag av nostalgi, och menade att bara det faktum att jag skulle återuppleva ett kemiskt tillstånd som jag hade varit i när jag var 14, en period som jag hade en stark nostalgisk känsla för,  i sig skulle ha en positiv effekt.,

Det sista var jag rädd att det skulle låta alltför tunt, och psykiatern såg också oroande skeptisk ut.

Nu visade det sig att Tryptizol inte längre finns som varumärke, men det fanns ändå tabletter med samma verksamma substans.

Psykiatern såg som  sagt skeptisk ut, och hon sade något om att ”ja, den  där tabletten är ju ... hmm... lite gammalmodig; den används ju inte så ofta nu.”

Men efter en kvart hade hon låtit sig övertygas.  Så jag fick ett recept på dagers motsvarighet till Tryptizol. Det gav mig en känsla av lättnad. Jag skulle i alla fall få chansen att pröva om min idé höll.

Jag tror faktiskt att detta glädjande accepterande av mitt förslag avspeglar att psykiatrin är lite mer demokratisk än den var på 70- och 80-talen. Att ge efter för den typen av, vad som då sågs som någon sorts ”hugskott”, rakt av, tror jag var extremt ovanligt då. En psykiater skulle nog då kanske ha sagt ungefär att "ja, du upplevde positiva effekter en gång i tiden men jag skriver nog i alla fall ut ett medel som har en del av de positiva effekter du vill ha, men som är bättre i X och Y avseende.” Typ.

Psykiatrin idag har många nackdelar och mycket har inte alls gått till det bättre . Men jag uppfattar som att den ändå på något sätt ofta har en lite större respekt för patientens vilja. Det har visat sig för mig även på annat sätt. När jag vägrade att gå över till den neuropsykiatriska avdelningen gick de efter mycket om och men med på att jag inte skulle tvingas dit.(Nu är den striden nog inaktuell; när man är över 65 hamnar man i en äldrepsykiatrisk enhet...)

Jag tror också faktiskt att åtminstone en del av orsakerna till patienternas starkare ställning är det enträgna arbete som RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) drivit under många år....  Det är absolut inte hela delen, men utan RSMH skulle nog det ha sett värre ut nu.
--------------------------------------------------------
PS. Någon har undrat hur det gick med mina förväntningar på den nya medicinen. Jo, jag tar den fortfarande, och det funkar relativt bra. Det finns nu olika varumärken för den. Det billigaste heter Amitriptylin , som också  är namnet på den verksamma substansen. Det är sannerligen inget lyckopiller, men den har även idag  de positiva effekter som den hade 1969-70. .

Covid-19 - och att dö i ensamhet

Mitt tidigaste medvetna minne av dödsångest är från fem- eller sexårsåldern.

Då frågade jag en vuxen varför folk ibland sa att man aldrig dog, och ibland att man inte kan bli mer ön 100 år gammal.

Svaret blev att alla dog, men att man hoppades på att det fanns ett liv efter detta.

Jag minns tillfället mycket väl. Jag minns vilket rum jag stod i, och till och med vilken del av rummet jag stod i. Men framförallt minns jag en känsla av förödande skräck.

Väl att märka - den mildrades inte en sekund av det uttalade hoppet om ett liv efter detta. Jag såg detta som en absurd önskefantasi, som på intet sätt var värd att ta på allvar.

Under många år lyckades jag inte påverka denna rädsla på något annat sätt än genom att tränga bort den. Den fanns hela tiden kvar under ytan.

Men 1982 lyckades jag för första gången modifiera den.

Jag kom fram till att döden föreföll mindre otäck om man tänkte sig att man vid slutet hade nära vänner omkring sig, som kunde prata med en och framförallt hålla om en. Resonemanget byggde inte på ett liv efter detta - tvärtom hade det som förutsättning att inget sådant fanns.

När man väl var död fanns man inte - det man bör oroa sig för är inte detta tillstånd. Det skulle ju inte ens vara ett tillstånd. - endast ett icke-vara.

Det man kunde oroa sig för var tiden strax före döden. Om man då kände sig totalt ensam skulle rädslan för det kommande icke-varat kunna bli ohyggligt. Men om man hade kärleksfulla människor omkring sig skulle det kunna bli rofyllt i alla fall. Men behövde inte tänka på hur det skulle vara när man inte fanns - man kunde både tänka och känna att det just nu finns nära vänner runt omkring.

Det behövde inte ens vara människor man känt tidigare, Det kunde ju också vara empatisk sjukhuspersonal.

Och så kommer nu covid-19. För det första kommer inte covid-19-patienter som är döende att få ha sina vänner bredvid sig. Och för det andra kommer den sjukhuspersonal som ändå finns omkring en att vara klädda i en skyddsutrustning som gör att man aldrig får känna en mänsklig hand som håller i en.

Och detta ofta efter en lång tidigare de facto-karantän där i alla fall de som bott ensamma har genomlidit en lång tillvaro utan IRL-kontakter. Eller också har de inte helt stått ut med det - och kan följaktligen misstänkas för att vara en sorts massmördare, som hjälpt till att sprida smittan till gudinnan vet hur många.

Skyddsåtgärderna har som syfte att minska dödsfallen - men de kommer att leda till att de som ändå dör, ofta kommer att få en mycket hemskare död än vad de annars skulle ha fått.

Jag har ingen lösning på detta problem. Man jag vill påpeka att det är ett stort problem. Ett mycket stort problem. För att uttrycka det en aning försiktigt.


Döden personifierad som en lieman

 

Två popklassiker - som Trump-satir

Polariseringen i USA idag är dem största sedan Vietnamkriget. Att Donald Trump är helt bisarr är nog en mycket vanlig uppfattning från i alla fall kanske hälften av USA:s befolkning, möjligen fler. Om Trump kan klara sig fyra år till beror det kanske delvis på att den trolige utmanaren, Joe Biden, har en hel del ska vi kanske säga svagheter, som möjligen efter ett tag kan göra honom omöjlig.
  
Bland Demokraterna är Trump nog både hatad och föraktad, Kanske på ett sätt som ingen annan republikansk president varit någonsin.

Denna speciella kombination av hat och förakt gör alltså honom kanske unik. Richard Nixon var hatad av många, men inte föraktad på ett sådant sätt. .

Ett av de uttryck som dessa känslor tar sig, är satiriska sånger... Här ska jag ta upp två sådana, vars melodier är hämtade frän popklassiker,

Den första kom för ungefär två år sedan och tog melodin från Simon & Garfunkels "The Sound of Silence". Den fick här namnet Confounds the Science, och tog upp Trumps avfärdande av den globala uppvärmningen. Det konstiga för mig är att jag har varit helt övertygad att jag lade ut den på min blogg redan när den kom. Men det verkar jag inte ha gjort. Ni kan gärna lyssna på den via länken ovan. Det är den värd.

Som imitation av Simon & Garfunkel är den dessutom mycket välgjord.

Men nu har det kommit en annan, som utgår från Trunmps kaotiska agerande i den nuvarande Corona-krisen. Melodin är här hämtad från den också klassiska poplåten "The Lion Sleeps Tonight".

Den spelades bland annat 1967 av den svenska popgruppen The Hounds. Deras version kan höras här.

I denna sång finns en refräng som går ungefär så här: "a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh" Det visar sig att det går att sjunga frasen "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away" så att det låter nästan exakt som refrängen till "The Lion Sleepss Tonight"...

Denna Trump-kritiska version heter "The Liar Tweets Tonight". . Medan "Confounds the Science" tog upp Trumps inställning till den globala uppvärmningen tar alltså "The Liar Tweets Tonight" upp Trump i den nuvarande Corona-krisen. Den är faktiskt infamt rolig.. Den kan höras här...

No One Notices Your Brand New T-shirt

Detta är namnet på den engelska versionen av Raymond & Marias genombrottssång. Den kan höras här .

Det är alltså den sång  som på svenska heter "Ingen vill veta var du köpt din tröja".

Jag är alltså mycket fascinerad av den gruppen och har skrivit om dem förut, bland annat här.

Många har funderat över deras sångers  innersta mening. Den är säkert komplex, men en viktig del är att de nästan hela tiden verkar beskriva ett samhälle med ytliga, falska och ofta även  kommersialiserade relationer.

Men samtidigt lyser det ibland igenom något annat.  Texter som verkar avspegla vad jag ser som en stark längtan till något verkligt och vackert.   

Ett fint exempel finns i sången När jag blundar. Den är väl värd att lyssna på. 

Gör gärna det.

 
Raymond & Maria i Kungsträdgården 2008.

Dirty Weekend på YouTube

Upptäckte just att filmen "Dirty Weekend" i sin helhet finns på YouTube.

Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.

Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.

Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.

Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .

Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...

I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...

Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.

Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.

Så här står det:

”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.

Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..

När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.

Sedan skrev jag en recension till en vänstertidning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den.  

Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.

Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.

Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...

Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet

"Snobbar som jobbar"

/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. /

I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra.

En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72.

Den hade 24 avsnitt.

Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet.

Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18.

Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/ Moore den mest centrala.

Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair) respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för det mesta också utspelar sig inom  överklassen (om än kanske inte så nära hundraprocentigt  som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The Saint/).

Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders",  trots att det där också finns en andra huvudperson.

"Helgonet" såg jag  på TV i mitten och slutet på 60-talet. The Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en nostalgitripp att se den.

När den kom till Sverige såg jag den alltså inte.  Jag hade i ganska snabb takt  gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk korrekthet. Denna excentriska period  varade kanske ett år (ungefär sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls slösade tid på något som inte var politiskt.

Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971.

När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut. Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte se den.

Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland  faktiskt även jag.

Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så idiotiskt namn!)  började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin. Den var mycket suggestiv,   och fascinerande,tyckte jag, i motsats till "Helgonets" som bara var intetsägande.

Så jag stod där framför TV:n  och fängslades motvilligt av signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt rum och slängde igen dörren...

Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett överklassperspektiv -  men det gör den ju inte mindre intressant. .

En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just det här  sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella diskussioner.

Roger Moore 1971.

SvD och den offentliga sektorn

Igår hade SvD en ledare som var lite anmärkningsvärd. Man tog upp att nedskärningar i den offentliga sektorn hade gjort Sverige svagare inför Coronakrisen.

Kors i taket? Nej, faktiskt inte.

För det handlade inte om sjukvården. Det handlade om ... försvaret

Att vilja höja anslagen till militär och polis men vilja sänka dem i nästan alla andra delar av den offentliga sektorn är ju en klassisk högerposition.

Här var Reinfeldt närmast en kättare. Han ville inte prioritera anslagen till militären och sa att armén var ett särintresse.

Men Reinfeldt avgick och nu är det som vanligt igen..

Det är sant att ett stort antal respiratorer skrotades när militären skar ned. Det är naturligtvis fel. Men det år ju i så fall lika, eller ännu mer, fel att den civila sjukvården har för lite respiratorer. Men detta betonas inte i SvD...

I SvD har det de senaste åren förts fram att militär och polis är statens kärna som absolut inte får försvagas. Så de skattesänkningar man anser bör genomföras måste drabba andra delar av offentliga sektorn... .

De rika har inte så stort intresse av förbättrad offentlig sjukvård, eftersom de har råd med privatkliniker. Eller det trodde de kanske före covid-19...

Däremot vill de gärna ha en stark polis och militär som kan försvara deras intressen när dessa hotas underifrån eller utifrån.

"Det befästa fattighuset" hette en bok av Z Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ströms om SSU gav ut 1913. Den gavs på nytt ut 1971..

Det kanske är en lämplig läsning dessa dagar.

Friedrich Engels menade att den borgerliga staten ytterst är en våldsapparat och att dess kärna inte är vad många antar. . Dess kärna beskrev han rätt och slätt som "grupper av beväpnade män".

De nyliberaler och nykonservativa som ibland i SvD drömmer om en "nattväktarstat" verkar hålla med Engels i detta. Förvisso utifrån helt motsatta ståndpunkter. Och motsatta klassintressen.

Men covid-19 är ju en påminnelse om att en sådan linje i krissituationer med besked kan slå tillbaka mot de som normalt sett gynnas av den.


Friedrich Engels