Det spräckliga bandet

I tio- och elvaårsåldern läste jag ut alla Sherlock Holmes-berättelser. Åtminstone tror jag att det var alla.

Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.

Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en filmad version  från 1983, här.

Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat  skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga  slut.

Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen  "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna kan ses här.'

Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog  *Det spräckliga bandet" de delar  av Doyles produktion som  faktiskt på något sätt ger...  ett feministiskt intryck...(NOT)

Denna novell - som har en vederbörligt  kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också  otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...

I romanerna och novellerna  framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in.   Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.

Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT.  Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".


 Arthur Conan Doyle