/Nedan följer ett inlägg som först lades ut den 14 juli 2013, idag för sex år sedan. Och som alltså kan läsas under linjen....
Då hade NoBoyToy (NBT) varit försvunnen sedan den 15 maj samma år. Alltså ungefär två månader.
Många av hennes följare - inklusive jag - var riktigt oroliga. Hade verkligen denna orädda, provocerande, uppfriskande och oumbärliga bloggare lämnat oss?
Den 14 juli kom det i sanning glädjande svaret. Nej, det hade hon inte.
Tiden gick och den 8 februari 2018 försvann hon igen. Och är fortfarande försvunnen - nästan ett och ett halvt år senare! Kanske till glädje för "Mikael" och några andra bloggmarodörer, men till stor sorg för mig (och med alla säkerhet ett stort antal andra).
Kom tillbaks...../
---------------------------------------------------------------------------------
Ett ovanligt glädjande "God Morgon"
NBT (NoBoyToy) engagerar. Efter att hon försvann från bloggandet efter den 15 maj har många människor oroat sig för vad som hänt henne.
I kommentarsfältet under ett inlägg på denna blogg kom fler oroliga kommentarer. En hoppades att hon skulle ge ifrån sig ett livstecken.
För de oroliga som inte redan sett det vill jag presentera den glädjande nyheten att hon just har gjort det. :-)
Nämligen här.
NBT har inte upphört att existera, hon vilar. Det har hon väl gjort sig förtjänt av efter så lång tid av intressant och intensivt bloggande.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Och nu är hon tillbaks
PÅ RIKTIGT!!!
:-)
söndag 14 juli 2019
fredag 12 juli 2019
Madame Blavatsky, C.W. Leadbeater och spiritualismen
När Helena Petrovna Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet (TS) skedde det efter en brytning med den spiritualistiska rörelsen. Spiritualister (liksom spiritister) anser att det är möjligt att få kontakt med de döda, och att detta kan ske i seanser.
Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.
Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.
Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.
”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)
De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).
De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.
Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss, och de kan inte nå oss.
Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.
Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".
Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).
Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨
Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.
Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.
Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.
Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.
Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.
Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.
Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.
Det finns inget tal om astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.
Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.
Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.
Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.
Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.
Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.
Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.
Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.
Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.
Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.
”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)
De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).
De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.
Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss, och de kan inte nå oss.
Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.
Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".
Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).
Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨
Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.
Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.
Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.
Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.
Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.
Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.
Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.
Det finns inget tal om astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.
Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.
Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.
Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.
Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.
Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.
Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.
söndag 7 juli 2019
Att drömma om Mistletwo
Vet ni vad Mistletwo är för något? Och nu menar jag inte mistletoe - det engelska ordet för mistel.
Utan just Mistletwo, stavat på just detta sätt.
Det vet inte jag heller, men jag hade en konstig dröm om det inatt.
I drömmen råkade jag stöta på ett ord på svenska Wikipedia. som stavades just så.
Det förklarades vara namnet på en dansk lek som gick till på detta sätt.
Man tog kontakt med ett antal människor och sade att man tänkte starta ett motionsprogram. För de som var intresserade hade man skapat ett frågeformulär. Där fick dessa svara om sin subjektiva upplevelse av hur tjocka de var.
De fick välja mellan olika alternativ - två av dem var "Ungefär lika tjock som de flesta" och "Lite tjockare än normalt". Om de svarade "Lite tjockare ön normalt" fick de veta att de tillhörde precis den grupp som motionsprogrammet var avsett för.
Efter en månad, förklarade man för dem, skulle de inte längre uppleva sig som lite tjockare än normalt utan snarare som normaltjock.
Men egentligen, förklarade den fiktiva Wikipediaartikeln (jag har ännu inte kollat, men jag är övertygad om att den inte finns) var detta endast skenfrågor. Den verkliga bedömningen skulle göras i slutet av intervjun.
Då skulle man titta den sökande djupt, intensivt och länge i ögonen. För att på det sättet dra slutsatser om hur ärlig eller oärlig personen man tittade på var.
Mot slutet av den drömda artikeln förklarades det att i vissa varianter av leken, skulle man efter detta fortsätta att bibehålla illusionen om att de första frågorna var allvarligt menade.
Sedan var det slut. Det stod inget om vad som sedan skulle hända med det utlovade motionsprogrammet...
PS. Nej, det fanns inget uppslagsord i svenska Wikipedia om Mistletwo, men om man söker ordet på Google finner man lite olika betydelser.. Bland annat kan man se en tjusig bild av något som kallas "Mistletwo Garden Room"
Utan just Mistletwo, stavat på just detta sätt.
Det vet inte jag heller, men jag hade en konstig dröm om det inatt.
I drömmen råkade jag stöta på ett ord på svenska Wikipedia. som stavades just så.
Det förklarades vara namnet på en dansk lek som gick till på detta sätt.
Man tog kontakt med ett antal människor och sade att man tänkte starta ett motionsprogram. För de som var intresserade hade man skapat ett frågeformulär. Där fick dessa svara om sin subjektiva upplevelse av hur tjocka de var.
De fick välja mellan olika alternativ - två av dem var "Ungefär lika tjock som de flesta" och "Lite tjockare än normalt". Om de svarade "Lite tjockare ön normalt" fick de veta att de tillhörde precis den grupp som motionsprogrammet var avsett för.
Efter en månad, förklarade man för dem, skulle de inte längre uppleva sig som lite tjockare än normalt utan snarare som normaltjock.
Men egentligen, förklarade den fiktiva Wikipediaartikeln (jag har ännu inte kollat, men jag är övertygad om att den inte finns) var detta endast skenfrågor. Den verkliga bedömningen skulle göras i slutet av intervjun.
Då skulle man titta den sökande djupt, intensivt och länge i ögonen. För att på det sättet dra slutsatser om hur ärlig eller oärlig personen man tittade på var.
Mot slutet av den drömda artikeln förklarades det att i vissa varianter av leken, skulle man efter detta fortsätta att bibehålla illusionen om att de första frågorna var allvarligt menade.
Sedan var det slut. Det stod inget om vad som sedan skulle hända med det utlovade motionsprogrammet...
PS. Nej, det fanns inget uppslagsord i svenska Wikipedia om Mistletwo, men om man söker ordet på Google finner man lite olika betydelser.. Bland annat kan man se en tjusig bild av något som kallas "Mistletwo Garden Room"
onsdag 3 juli 2019
Rockmusik och satanism: två exempel från 1970
Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga
positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var
det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk kärlek. Och
även när den inte var det fanns det för det mesta någorlunda "ljusa"
teman i texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
söndag 30 juni 2019
Somebody to Love, White Rabbit - och Great Society
Som ett resultat av en initierad kommentar (se kommentarsfältet under föregående inlägg) insåg jag efter ett tag att både Somebody to Love och Withe Rabibit gjordes redan 1965. Av en grupp som hette "Great Society" och där Grace Slick var sångerska. Den existerade endast två år, 1965-66.
Ja, jag har hört talas om gruppen "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.
Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons (LBJ) sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen, om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ. Men när Great Society bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..
Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.
Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.
En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.
1967 var endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.
Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.
Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.
Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.
Grace Slick
Ja, jag har hört talas om gruppen "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.
Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons (LBJ) sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen, om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ. Men när Great Society bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..
Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.
Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.
En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.
1967 var endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.
Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.
Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.
Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.
Grace Slick
tisdag 25 juni 2019
Flower power, Jefferson Starship - och Cathy Richardson
Den psykedeliska flower power-musiken 1967 hade två huvudsakliga teman: kärlek och hallucinogena droger. Dessa hörde ihop. Denna kulturs företrädare menade att just hallucinogena, "psykedeliska" droger skulle öppna sinnet på ett sådant sätt att den verkliga, otvungna, spontana kärleken skulle växa fram.
Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.
Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...
Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.
"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...
"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.
Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.
Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.
På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.
Så i denna Jeffersom Starship-konsert kam man höra Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om) i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....
Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande, och den gör på många sätt ett ännu större intryck... Det kan höras här.
Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.
Jefferson Starship med Grace Slick, 1976.
lördag 22 juni 2019
Inget samband mellan "homosexualitet" och övergrepp
På förekommen anledning. Apropå det förra inlägget.
Det finns inget som tyder på att det finns ett samband mellan homosexualitet och sexuella övergrepp mot barn. Det finns alltså inget som tyder på att gruppen "homosexuella" är överrepresenterade bland de som begår övergrepp mot barn i förhållande till sin andel av befolkningen.
Däremot finns ett entydigt och definitivt samband mellan gruppen "män" och sexuella övergrepp mot barn.
Så vitt jag vet görs ingen specifik statistik som jämför sexuella övergrepp mot barn med "sexuell läggning" i övrigt men utifrån det vi vet om kön och övergrepp kan man definitivt utgå från att en betydligt större procent av män som ser sig som heterosexuella begår sexuella övergrepp mot barn - än det begås av kvinnor som definierar sig som lesbiska....
De flesta sexuella övergrepp begås inom familjen, och familjerna är i vårt samhälle till överväldigande del heterosexuella.
Så att använda existensen av sexuella övergrepp mot barn i ett homofobiskt syfte är lika malplacerat som att använda det i ex.vis ett invandrarfientligt eller islamofobiskt syfte.
En mycket stor majoritet av sexuella övergrepp mot barn i Sverige begås av män, en stor majoritet begås av etniska svenskar, och de flesta begås dessutom i heterosexuella familjer.
Det finns inget som tyder på att det finns ett samband mellan homosexualitet och sexuella övergrepp mot barn. Det finns alltså inget som tyder på att gruppen "homosexuella" är överrepresenterade bland de som begår övergrepp mot barn i förhållande till sin andel av befolkningen.
Däremot finns ett entydigt och definitivt samband mellan gruppen "män" och sexuella övergrepp mot barn.
Så vitt jag vet görs ingen specifik statistik som jämför sexuella övergrepp mot barn med "sexuell läggning" i övrigt men utifrån det vi vet om kön och övergrepp kan man definitivt utgå från att en betydligt större procent av män som ser sig som heterosexuella begår sexuella övergrepp mot barn - än det begås av kvinnor som definierar sig som lesbiska....
De flesta sexuella övergrepp begås inom familjen, och familjerna är i vårt samhälle till överväldigande del heterosexuella.
Så att använda existensen av sexuella övergrepp mot barn i ett homofobiskt syfte är lika malplacerat som att använda det i ex.vis ett invandrarfientligt eller islamofobiskt syfte.
En mycket stor majoritet av sexuella övergrepp mot barn i Sverige begås av män, en stor majoritet begås av etniska svenskar, och de flesta begås dessutom i heterosexuella familjer.
fredag 21 juni 2019
Varför blir vissa barn trodda, men inte andra?
Läser i SvD idag* om en man som när han var tolv år utsatts för övergrepp av en man han träffat på nätet. Det är mycket bra att detta tas upp, men jag kan inte låta bli att göra denna reflektion.
Barn som berättar att de utsatts av män de träffat på nätet blir för det mesta trodda
Detsamma gäller vuxna som berättat att de utsatts på nätet som barn.**
Men barn som berättar att de utsatts inom familjen utsätts genast för massivt tvivel. Har de inte hjärntvättats av den andra föräldern, fick de inte ledande frågor när de hördes, är de inte drabbade av PAS?
Och vuxna som berättar att de utsattes för sexuella övergrepp inom familjen som barn får ofta också samma reaktioner. Vilken terapeut har de egentligen gått hos, har de inte inplanterats falska minnen, lider de inte av FMS (False Memory Syndrome)?
Skillnaden i bemötande är anmärkningsvärd.
Och den leder också till att vi idag har den ena domstolen efter den andra som dömer barn till att bo hos föräldrar (vanligtvis fäder) som barnen säger de har utsatt för övergrepp av, som de är livrädda för, som de för allt i världen vill slippa.
Om dessa görs inga centralt placerade reportage i de stora media.
De barn som blir utsatta på nätet blir här vår tids motsvarighet till de som på femtiotalet blev utsatta av "fula gubbar" i en park. De var de enda som blev trodda på femtiotalet och kunde ses som exempel på vad FBI-agenten Kenneth Lanning*** en gång kallade för "stranger danger", en typ av övergrepp som var ofarligt att tro på.
Det var som sagt ofarligt att tro på dem, det onda kunde representeras av enkom udda, ofta smutsiga, figurer som smög omkring i skogsbrynen. Och idag kan kan man leta efter dem framförallt hos suspekta män som i nattens mörker sitter och letar offer på HBTQ-sidor på nätet....
Men när det gäller övergrepp inom familjen, som i Sverige började uppmärksammas på tidigt 80-tal, kom en backlash i mitten av 90-talet. Den växte gradvis, och idag är förnekandet nästan lika massivt som det var före 1981.
Missförstå mig inte. Jag tycker att det är mycket bra att de barn som blir våldtagna av skumma män som härjar på nätet blir trodda. Liksom det var mycket bra att barn som på femtiotalet råkade ut för skumma män som smög i buskarna blev trodda.
Men varför, varför, kan inte de förtvivlade barn som desperat skriker "Men jag vill inte träffa pappa!" också få bli trodda?
.......................
*Artikeln i SvD är låst.
** Barn som berättar att de utsatts för sexuella övergrepp av katolska präster blir också nästan alltid trodda idag. Det är mycket bra, men frågan varför det är så, är ganska komplex, och tas upp på andra ställen på denna blogg.
*** Är annars mycket skeptisk till mycket som Lanning skrivit, speciellt hans avfärdande av "rituella övergrepp"- men i vissa avseenden var han faktiskt klarsynt.
-----------------------------------------------------
PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING
Som någon påpekade. När det gäller organiserade övergrepp utanför familjen finns det också ofta ett starkt motstånd att erkänna detta, och tro på berättelser om detta. Det kan gälla barnprostitution, (jfr bordellhärvan 1976!), liksom andra typer av systematiska övergrepp. Men det var inte detta jag skrev om här.
Barn som berättar att de utsatts av män de träffat på nätet blir för det mesta trodda
Detsamma gäller vuxna som berättat att de utsatts på nätet som barn.**
Men barn som berättar att de utsatts inom familjen utsätts genast för massivt tvivel. Har de inte hjärntvättats av den andra föräldern, fick de inte ledande frågor när de hördes, är de inte drabbade av PAS?
Och vuxna som berättar att de utsattes för sexuella övergrepp inom familjen som barn får ofta också samma reaktioner. Vilken terapeut har de egentligen gått hos, har de inte inplanterats falska minnen, lider de inte av FMS (False Memory Syndrome)?
Skillnaden i bemötande är anmärkningsvärd.
Och den leder också till att vi idag har den ena domstolen efter den andra som dömer barn till att bo hos föräldrar (vanligtvis fäder) som barnen säger de har utsatt för övergrepp av, som de är livrädda för, som de för allt i världen vill slippa.
Om dessa görs inga centralt placerade reportage i de stora media.
De barn som blir utsatta på nätet blir här vår tids motsvarighet till de som på femtiotalet blev utsatta av "fula gubbar" i en park. De var de enda som blev trodda på femtiotalet och kunde ses som exempel på vad FBI-agenten Kenneth Lanning*** en gång kallade för "stranger danger", en typ av övergrepp som var ofarligt att tro på.
Det var som sagt ofarligt att tro på dem, det onda kunde representeras av enkom udda, ofta smutsiga, figurer som smög omkring i skogsbrynen. Och idag kan kan man leta efter dem framförallt hos suspekta män som i nattens mörker sitter och letar offer på HBTQ-sidor på nätet....
Men när det gäller övergrepp inom familjen, som i Sverige började uppmärksammas på tidigt 80-tal, kom en backlash i mitten av 90-talet. Den växte gradvis, och idag är förnekandet nästan lika massivt som det var före 1981.
Missförstå mig inte. Jag tycker att det är mycket bra att de barn som blir våldtagna av skumma män som härjar på nätet blir trodda. Liksom det var mycket bra att barn som på femtiotalet råkade ut för skumma män som smög i buskarna blev trodda.
Men varför, varför, kan inte de förtvivlade barn som desperat skriker "Men jag vill inte träffa pappa!" också få bli trodda?
.......................
*Artikeln i SvD är låst.
** Barn som berättar att de utsatts för sexuella övergrepp av katolska präster blir också nästan alltid trodda idag. Det är mycket bra, men frågan varför det är så, är ganska komplex, och tas upp på andra ställen på denna blogg.
*** Är annars mycket skeptisk till mycket som Lanning skrivit, speciellt hans avfärdande av "rituella övergrepp"- men i vissa avseenden var han faktiskt klarsynt.
-----------------------------------------------------
PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING
Som någon påpekade. När det gäller organiserade övergrepp utanför familjen finns det också ofta ett starkt motstånd att erkänna detta, och tro på berättelser om detta. Det kan gälla barnprostitution, (jfr bordellhärvan 1976!), liksom andra typer av systematiska övergrepp. Men det var inte detta jag skrev om här.
onsdag 19 juni 2019
Vampyren Carmilla - och en begravning
Jag har
tidigare skrivit om Carmilla av Sheridan Le Fanu.
En vampyrroman som kom ut redan 1872 (före Dracula!), och finns i en svensk översättning från 2015.
Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.
Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.
I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.
En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.
Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.
Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:
"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)
På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...
Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.
För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:
"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)
Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...
Nog om detta...
Hur upplever jag begravningar själv?
Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.
Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.
Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.
Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.
I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.
En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.
Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.
Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:
"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)
På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...
Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.
För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:
"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)
Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...
Nog om detta...
Hur upplever jag begravningar själv?
Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.
Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.
Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
lördag 15 juni 2019
Är det nya McDonalds ett hot mot min hälsa?
Ett nytt hot mot min hälsa har kanske dykt upp. Under flera år har det inte funnits ett McDonalds i Södertälje sedan det gamla lades ner. Det finns en del som talar för att mina matvanor blivit lite sundare sedan dess.
Men när jag för några dagar sedan åkte bussen mellan Södertälje centrum och Hovsjö såg jag en ny byggarbetsplats. Vid den fanns en skylt - "Här bygger McDonalds"...
Bara några dagar senare kunde jag konstatera att bygget går i rekordfart. Man kunde redan se konturerna av det framtida huset.
Det ligger mycket strategiskt för mig. Nära en av busshållplatserna - och nästan hela dagen går bussarna varje kvart, och fram till 18.30 ännu oftare.
Så frestelsen KAN ju tänkas bli stor att gå av, äta på McDonalds, och sedan ta nästa buss.
Hmm....
Bild av det gamla McDonalds i Södertälje, taget i december 2015. Det lades ner februari 2017..
Men när jag för några dagar sedan åkte bussen mellan Södertälje centrum och Hovsjö såg jag en ny byggarbetsplats. Vid den fanns en skylt - "Här bygger McDonalds"...
Bara några dagar senare kunde jag konstatera att bygget går i rekordfart. Man kunde redan se konturerna av det framtida huset.
Det ligger mycket strategiskt för mig. Nära en av busshållplatserna - och nästan hela dagen går bussarna varje kvart, och fram till 18.30 ännu oftare.
Så frestelsen KAN ju tänkas bli stor att gå av, äta på McDonalds, och sedan ta nästa buss.
Hmm....
Bild av det gamla McDonalds i Södertälje, taget i december 2015. Det lades ner februari 2017..
fredag 14 juni 2019
Gå med i Illuminati och bli rik?
Har upptäckt att på en av mina omodererade bloggar har någon lagt ut en uppmaning att gå med i Illuminati.
Illuminati brukar annars beskrivas som en världsomspännande ondskefull organisation som står för en satanisk ordning, Så ej här. Man får en rosenskimrande bild av alla de fördelar man kan få att gå med i Illuminati.
Jag har just raderat denna uppmaning, som kom i hela fyra kopior, men jag tog en kopia och har lagt ut en censurerad version här
Censurerad på endast ett sätt. Jag har raderat mailadressen. Det är en så pinsam bondfångartext så jag utgår från att ingen av mina normalt sett så klarsynta läsare kan gå på det. Men min blogg är ju offentlig, så vem vet om inte ändå någon som råkar se detta kan få för sig att medlemskap i denna icke-existerande organisation kan lösa alla deras ekonomiska problem....
Nåväl, här är texten.
------------------------------------
GREAT ILLUMINATI ORDER May 28, 2019 at 2:05 AM
Hälsningar från ILLUMINATIs stora ordning till Förenta staterna och över hela världen är detta en öppen möjlighet att ansluta sig till Illuminatis brödraskap där du kan återfå dina förlorade drömmar och också där du kan se ljuset av rikedom och lycka utan något blodoffer. Och vi betalar också summan av 650.000 USD för att välkomna alla nya medlemmar när de går med i broderskapet och också ett hus av deras val och placering med investeringar, tillsammans med denna möjlighet i livet för att de ska vara kända.
Förmåner till nya medlemmar som går med i ILLUMINATI.
1. En kontant belöning på USD 650.000 USD.
2. En ny Elegant Dream CAR värderad till USD 150 000 USD
3. Ett drömhus köpt i det land du vill ha.
En månad med möte med de 5 bästa i världen.
Ledarna och de 5 viktigaste kändisarna i världen. Om du är intresserad, vänligen kontakta den tidigare emailadressen = xxxxxxxxx.
NOTERA; detta Illuminati brödraskap som du kan gå med från var som helst i världen Indien, Turkiet, Afrika, USA, Malaysia,
Dubai, Kuwait, Storbritannien, Österrike, Tyskland, Europa. Asien, Australien, etc.,
Hälsningar TEMPLE ILLUMINATI UNITED STATES
--------------------
Bild nedan. Adam Weishaupt, som grundade det "riktiga" Illuninati på 1700-talet. Men det existerar inte längre, så det är ingen mening att försöka gå med i det.
Illuminati brukar annars beskrivas som en världsomspännande ondskefull organisation som står för en satanisk ordning, Så ej här. Man får en rosenskimrande bild av alla de fördelar man kan få att gå med i Illuminati.
Jag har just raderat denna uppmaning, som kom i hela fyra kopior, men jag tog en kopia och har lagt ut en censurerad version här
Censurerad på endast ett sätt. Jag har raderat mailadressen. Det är en så pinsam bondfångartext så jag utgår från att ingen av mina normalt sett så klarsynta läsare kan gå på det. Men min blogg är ju offentlig, så vem vet om inte ändå någon som råkar se detta kan få för sig att medlemskap i denna icke-existerande organisation kan lösa alla deras ekonomiska problem....
Nåväl, här är texten.
------------------------------------
GREAT ILLUMINATI ORDER May 28, 2019 at 2:05 AM
Hälsningar från ILLUMINATIs stora ordning till Förenta staterna och över hela världen är detta en öppen möjlighet att ansluta sig till Illuminatis brödraskap där du kan återfå dina förlorade drömmar och också där du kan se ljuset av rikedom och lycka utan något blodoffer. Och vi betalar också summan av 650.000 USD för att välkomna alla nya medlemmar när de går med i broderskapet och också ett hus av deras val och placering med investeringar, tillsammans med denna möjlighet i livet för att de ska vara kända.
Förmåner till nya medlemmar som går med i ILLUMINATI.
1. En kontant belöning på USD 650.000 USD.
2. En ny Elegant Dream CAR värderad till USD 150 000 USD
3. Ett drömhus köpt i det land du vill ha.
En månad med möte med de 5 bästa i världen.
Ledarna och de 5 viktigaste kändisarna i världen. Om du är intresserad, vänligen kontakta den tidigare emailadressen = xxxxxxxxx.
NOTERA; detta Illuminati brödraskap som du kan gå med från var som helst i världen Indien, Turkiet, Afrika, USA, Malaysia,
Dubai, Kuwait, Storbritannien, Österrike, Tyskland, Europa. Asien, Australien, etc.,
Hälsningar TEMPLE ILLUMINATI UNITED STATES
--------------------
Bild nedan. Adam Weishaupt, som grundade det "riktiga" Illuninati på 1700-talet. Men det existerar inte längre, så det är ingen mening att försöka gå med i det.
onsdag 12 juni 2019
Återigen till "Satanic Temple" och "Grey Faction"
En del som läst det förra inlägget har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.
Men så enkelt är det inte.
Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.
De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.
Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.
Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.
Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.
Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....
Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.
Detta tankefoster är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt. Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.
Men så enkelt är det inte.
Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.
De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.
Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.
Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.
Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.
Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....
Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.
Detta tankefoster är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt. Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.
tisdag 11 juni 2019
Satanic Temple - satanistgruppen som angriper terapeuter
Det finns en organisation som kallar sig The Satanic Temple, som på senare tid blivit uppmärksammad. Den är baserad i USA och beskriver sig själv som satanistisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.
I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.
En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump. De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...
De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och empati....
Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.
När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas, någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.
Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget av en grupp som kallas Grey Faction.
Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen. Och de som kan tänka sig att organiserade övergrepp med "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.
Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.
I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.
torsdag 6 juni 2019
Ett är nödvändigt
Jag har tidigare skrivit* om den ångest jag fick i 13-14-årsåldern efter att ha tagit del av psyskologiska teorier om moralens uppkomst. Alla de jag såg - vare sig de var freudianska, behavioristiska eller något annat - utgick från att den moraliska känslan inte var naturlig, utan skapades i barndomen genom rädsla för, och/eller anpassning till de vuxnas auktoritet.
Om så var fallet skulle ju människan i grunden vara egoistisk. Jag stod inte ut med den tanken, men var å andra sidan oförmögen att hitta ett alternativ.
Ända tills en dag i början av november 1969 när jag satt i omklädningsrummet till badet (eller möjligen gymnastiken) i skolan, jag plötsligt fick en aha-upplevelse. Den såg ut så här.
Freuds överjag och behavioristernas betingningsmoral fanns förvisso. Det var en auktoritär moral, skapad av uppfostrarna och var i grunden en falsk moral.
För under den låg en verklig, spontan moral som byggde på medkänsla. Den var i motsats till auktoritetsmoralen inte irrationell. Det var egentligen den enda verkliga moralen. Den utgick alltså från vad som idag brukar kallas empati. Denna fanns potentiellt hos alla människor redan från början,
Det verkar ju inte så originellt, men faktum var att jag då inte läst en, säger en psykologisk författare som fört fram den. Och jag hade läst åtskilliga böcker om psykologi.
Idag skulle det nog gå att hitta liknande tankat i psykologiböcker. Hoppas jag i alla fall.
Så jag kände mig ensam med denna insikt. Den föreföll så självklar, så varför stötte jag inte på denna självklara insikt i den psykologiska litteratur som jag närmat slukade?
Men så en dag i juni 1970. Jag hade fyllt 15 ett halvår tidigare. Jag hade lånat en bok skriven av en psykoterapeut som hette Iwan Bratt som hette "Ett är nödvändigt". Den kom ut 1946, för övrigt samma år som författaren dog.
Jag visste att han var psykoanalytiker, som efter ett tag hade distanserat sig från Freud och sades vara påverkad av Wilhelm Reich.
Vad jag däremot inte visste var att han faktiskt hade varit terapeut åt Karin Boye...
Redan på sidorna 22-23 stötte jag på något som fick mig att haja till. Visserligen skrivet med en tung, troligen Wilhelm Reich-inspirerad, och på ett märkligt sätt "fysiologisk" terminologi. Men ändå - det var en nästan exakt beskrivning av vad jag tyckte mig ha kommit på i november året innan. Det blev en oerhörd lättnad.
De fanns i ett underkapitel med rubriken "Den moraliska känslan" .
Först kommer en beskrivning av en spontan moral, byggd på medkänsla.
"Den ena människans känsla ger genom sina yttringar eko i medmänniskan, vilket innebär förnimmelse av motoriska reaktioner inom det vegetativa systemet, exempelvis rörelser inom blodkärlssystemet som svar på de retningar förnimmelsen av medmänniskans känsloyttringar innebär.
Lider en människa och uppfattas detta lidande av en medmänniska som inte fått sitt känsloliv förryckt av desorganiserande upplevelser, så blir medlidande följden, och ur detta framgår naturligt den moraliska känslan.. Vi kan kalla denna känsla 'den naturliga moralen'."
Fantastiskt och klart - bortsett från konstiga fysiologiska avstickare. Vad har blodkärlssystemet egentligen med saken att göra?
Sedan kommer en beskrivning av vad jag själv kallade för auktoritetsmoral.
"Denna moral kan sedan i hög grad modifieras genom den ur det sociala trycket framgångna samfundsmoral som har sina rötter i barnets fruktan för straff eller kärleksförlust".
Och liksom i mina funderingar hade även Bratt noterat att dessa två typer av moral kan komma i motsättning till varandra.
"Som var man vet är vår samfundsmoral inte alltid uttryck för vare sig primär eller sekundär medkänsla utan istället för de maktägandes individuella intressen."...
Jag minns när jag läste det. Skolan var slut och jag hade från och med året innan tillkämpat mig rätten att inte behöva åka på landet så fort skollovet började. Jag satt vid skrivbordet i mitt rum. Skrivbordet stod vid fönstret, så när jag tittade upp från boken kunde jag se hus och människor.
Och jag minns känslan. Den var mycket speciell
-----------------------------------------
* Man kan ju tro att min beskrivning är en efterrationalisering. men när jag tog del av Gösta Hardings (mycket utförliga) journaler för några år sedan, insåg jag att det var det inte. Han beskriver mina funderingar både före och efter omsvängningen november 1969 (däremot inte mina reaktioner på Bratts bok).
Om så var fallet skulle ju människan i grunden vara egoistisk. Jag stod inte ut med den tanken, men var å andra sidan oförmögen att hitta ett alternativ.
Ända tills en dag i början av november 1969 när jag satt i omklädningsrummet till badet (eller möjligen gymnastiken) i skolan, jag plötsligt fick en aha-upplevelse. Den såg ut så här.
Freuds överjag och behavioristernas betingningsmoral fanns förvisso. Det var en auktoritär moral, skapad av uppfostrarna och var i grunden en falsk moral.
För under den låg en verklig, spontan moral som byggde på medkänsla. Den var i motsats till auktoritetsmoralen inte irrationell. Det var egentligen den enda verkliga moralen. Den utgick alltså från vad som idag brukar kallas empati. Denna fanns potentiellt hos alla människor redan från början,
Det verkar ju inte så originellt, men faktum var att jag då inte läst en, säger en psykologisk författare som fört fram den. Och jag hade läst åtskilliga böcker om psykologi.
Idag skulle det nog gå att hitta liknande tankat i psykologiböcker. Hoppas jag i alla fall.
Så jag kände mig ensam med denna insikt. Den föreföll så självklar, så varför stötte jag inte på denna självklara insikt i den psykologiska litteratur som jag närmat slukade?
Men så en dag i juni 1970. Jag hade fyllt 15 ett halvår tidigare. Jag hade lånat en bok skriven av en psykoterapeut som hette Iwan Bratt som hette "Ett är nödvändigt". Den kom ut 1946, för övrigt samma år som författaren dog.
Jag visste att han var psykoanalytiker, som efter ett tag hade distanserat sig från Freud och sades vara påverkad av Wilhelm Reich.
Vad jag däremot inte visste var att han faktiskt hade varit terapeut åt Karin Boye...
Redan på sidorna 22-23 stötte jag på något som fick mig att haja till. Visserligen skrivet med en tung, troligen Wilhelm Reich-inspirerad, och på ett märkligt sätt "fysiologisk" terminologi. Men ändå - det var en nästan exakt beskrivning av vad jag tyckte mig ha kommit på i november året innan. Det blev en oerhörd lättnad.
De fanns i ett underkapitel med rubriken "Den moraliska känslan" .
Först kommer en beskrivning av en spontan moral, byggd på medkänsla.
"Den ena människans känsla ger genom sina yttringar eko i medmänniskan, vilket innebär förnimmelse av motoriska reaktioner inom det vegetativa systemet, exempelvis rörelser inom blodkärlssystemet som svar på de retningar förnimmelsen av medmänniskans känsloyttringar innebär.
Lider en människa och uppfattas detta lidande av en medmänniska som inte fått sitt känsloliv förryckt av desorganiserande upplevelser, så blir medlidande följden, och ur detta framgår naturligt den moraliska känslan.. Vi kan kalla denna känsla 'den naturliga moralen'."
Fantastiskt och klart - bortsett från konstiga fysiologiska avstickare. Vad har blodkärlssystemet egentligen med saken att göra?
Sedan kommer en beskrivning av vad jag själv kallade för auktoritetsmoral.
"Denna moral kan sedan i hög grad modifieras genom den ur det sociala trycket framgångna samfundsmoral som har sina rötter i barnets fruktan för straff eller kärleksförlust".
Och liksom i mina funderingar hade även Bratt noterat att dessa två typer av moral kan komma i motsättning till varandra.
"Som var man vet är vår samfundsmoral inte alltid uttryck för vare sig primär eller sekundär medkänsla utan istället för de maktägandes individuella intressen."...
Jag minns när jag läste det. Skolan var slut och jag hade från och med året innan tillkämpat mig rätten att inte behöva åka på landet så fort skollovet började. Jag satt vid skrivbordet i mitt rum. Skrivbordet stod vid fönstret, så när jag tittade upp från boken kunde jag se hus och människor.
Och jag minns känslan. Den var mycket speciell
-----------------------------------------
* Man kan ju tro att min beskrivning är en efterrationalisering. men när jag tog del av Gösta Hardings (mycket utförliga) journaler för några år sedan, insåg jag att det var det inte. Han beskriver mina funderingar både före och efter omsvängningen november 1969 (däremot inte mina reaktioner på Bratts bok).
onsdag 5 juni 2019
Skolplikt och dysfunktionella familjer
I Österlen har ett fall avslöjats, där föräldrarna lyckats hålla sina fem barn avskilda från yttervälden under arton år. De har inte fått gå ut, de har inte fått lära sig de mest elementära saker - och de har inte fått gå i skolan. Det går att läsa om fallet, bland annat här och här.
Den första frågan jag spontant ställde mig var - hur fungerar egentligen vår skolplikt? Denna är en viktig demokratisk landvinning, som funnits från och med folkskolestadgan från 1842. Hur kan man så flagrant bryta mot denna?
Att skolplikten i fallet i Österlen inte tillämpades har sedan fått någon form av förklaring. Föräldrarna har sagt att barnen gått på en webbaserad kurs i USA istället. Och skolan och de sociala myndigheterna gick på detta år efter år.
Eller rättare sagt, förklaring? För det första borde inte webbaserade distanskurser alls få ersätta grundskolan. För det andra kollades inte ens uppgifterna upp. När de till sist gjorde det visade sig de inte stämma.
Man förundras. Alla varningsklockor borde ha ringt. Hur skulle ex.vis första och andra klass i grundskolan ens i teorin kunna ersättas av mailundervisning från USA?
Det är ju för väl att det avslöjats nu, men skolplikten bör vara verklig, inte något som man så lätt kan slippa undan. Den är viktig, dels för kunskapernas skull, men också för att skolan öppnar ett fönster till yttervärlden för de barn som har oturen att leva i slutna och dysfunktionella familjer.
Man kan hoppas att det i fortsättningen kommer att dras några lärdomar av detta. Man ska inte kunna dra sig undan barnens skolplikt genom att hänvisa till mystiska alternativa utbildningar som inte ens kontrolleras.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Nya fakta framkommer hela tiden. De som är bäst att följa det är Expressen och dess syskontidning Sydsvenskan medan övriga media är anmärkningsvärt tysta. Barnen satt isolerade i arton år, så när jag ovan först skrev "minst tio år" var det ett understatement.
I en artikel i Expressen av Fredrik Sjöshult krävs en haverikommission för att reda ut hur det kunde bli så. Jag kan bara instämma.
I hans inlägg får vi också reda på detta:
"Sveket mot barnen i Ystad är extra allvarligt med tanke på att kommunen redan för flera år sedan larmades om familjen. Politiker fick information om fallet men inget gjordes och det avfärdades som löst prat på bygden om en familj som valt att vara annorlunda" .
Det förvånar mig tyvärr inte.
Första sidan i folkskolestadgan från 1842.
Den första frågan jag spontant ställde mig var - hur fungerar egentligen vår skolplikt? Denna är en viktig demokratisk landvinning, som funnits från och med folkskolestadgan från 1842. Hur kan man så flagrant bryta mot denna?
Att skolplikten i fallet i Österlen inte tillämpades har sedan fått någon form av förklaring. Föräldrarna har sagt att barnen gått på en webbaserad kurs i USA istället. Och skolan och de sociala myndigheterna gick på detta år efter år.
Eller rättare sagt, förklaring? För det första borde inte webbaserade distanskurser alls få ersätta grundskolan. För det andra kollades inte ens uppgifterna upp. När de till sist gjorde det visade sig de inte stämma.
Man förundras. Alla varningsklockor borde ha ringt. Hur skulle ex.vis första och andra klass i grundskolan ens i teorin kunna ersättas av mailundervisning från USA?
Det är ju för väl att det avslöjats nu, men skolplikten bör vara verklig, inte något som man så lätt kan slippa undan. Den är viktig, dels för kunskapernas skull, men också för att skolan öppnar ett fönster till yttervärlden för de barn som har oturen att leva i slutna och dysfunktionella familjer.
Man kan hoppas att det i fortsättningen kommer att dras några lärdomar av detta. Man ska inte kunna dra sig undan barnens skolplikt genom att hänvisa till mystiska alternativa utbildningar som inte ens kontrolleras.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Nya fakta framkommer hela tiden. De som är bäst att följa det är Expressen och dess syskontidning Sydsvenskan medan övriga media är anmärkningsvärt tysta. Barnen satt isolerade i arton år, så när jag ovan först skrev "minst tio år" var det ett understatement.
I en artikel i Expressen av Fredrik Sjöshult krävs en haverikommission för att reda ut hur det kunde bli så. Jag kan bara instämma.
I hans inlägg får vi också reda på detta:
"Sveket mot barnen i Ystad är extra allvarligt med tanke på att kommunen redan för flera år sedan larmades om familjen. Politiker fick information om fallet men inget gjordes och det avfärdades som löst prat på bygden om en familj som valt att vara annorlunda" .
Det förvånar mig tyvärr inte.
Första sidan i folkskolestadgan från 1842.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)