torsdag 6 juni 2019

Ett är nödvändigt

Jag har tidigare skrivit* om den ångest jag fick i 13-14-årsåldern efter att ha tagit del av psyskologiska teorier om moralens uppkomst. Alla de jag såg - vare sig de var freudianska, behavioristiska eller något annat - utgick från att den moraliska känslan inte var naturlig, utan skapades i barndomen genom rädsla för, och/eller  anpassning till de vuxnas auktoritet.

Om så var fallet skulle ju människan i grunden vara egoistisk. Jag stod inte ut med den tanken, men var å andra sidan oförmögen att hitta ett alternativ.

Ända tills en dag i början av november 1969 när jag satt i omklädningsrummet till badet (eller möjligen gymnastiken)  i skolan, jag plötsligt fick en aha-upplevelse. Den såg ut så här.

Freuds överjag och behavioristernas betingningsmoral fanns förvisso. Det var en auktoritär moral, skapad av uppfostrarna och var i grunden en falsk moral.

För under den låg en verklig, spontan moral som byggde på medkänsla. Den var i motsats till auktoritetsmoralen inte irrationell. Det var egentligen den enda verkliga moralen. Den utgick alltså från vad som idag brukar kallas empati. Denna fanns potentiellt hos alla människor redan från början,

Det verkar ju inte så originellt, men faktum var att jag då inte läst en, säger en psykologisk författare som fört fram den. Och jag hade läst åtskilliga böcker om psykologi.

Idag skulle det nog gå att hitta liknande tankat i psykologiböcker. Hoppas jag i alla fall. 

Så jag kände mig ensam med denna insikt. Den föreföll så självklar, så varför stötte jag  inte på denna självklara insikt  i den psykologiska litteratur som  jag närmat slukade?

Men så en dag i juni 1970. Jag hade fyllt 15 ett halvår tidigare. Jag hade lånat en bok skriven av en psykoterapeut som hette Iwan Bratt som hette "Ett är nödvändigt". Den kom ut 1946, för övrigt samma år som författaren dog.

Jag visste att han var psykoanalytiker, som efter ett tag hade distanserat sig från Freud och sades vara påverkad av Wilhelm Reich.

Vad jag däremot inte visste var att han faktiskt hade varit terapeut åt Karin Boye...

Redan på  sidorna 22-23 stötte jag på något som fick mig att haja till. Visserligen skrivet med en tung, troligen Wilhelm Reich-inspirerad, och på ett märkligt sätt "fysiologisk" terminologi. Men ändå - det var en nästan exakt beskrivning av vad jag tyckte mig ha kommit på i november året innan. Det blev en oerhörd lättnad.

De fanns i ett underkapitel med rubriken  "Den moraliska känslan" .

Först kommer en beskrivning av en spontan moral, byggd på medkänsla.

"Den ena  människans känsla ger genom sina yttringar eko i medmänniskan, vilket innebär förnimmelse av motoriska reaktioner inom det vegetativa systemet, exempelvis rörelser inom blodkärlssystemet som svar på de retningar förnimmelsen av medmänniskans känsloyttringar innebär.

Lider en människa och uppfattas detta lidande av en medmänniska som inte fått sitt känsloliv förryckt av desorganiserande upplevelser, så blir medlidande följden, och ur detta framgår naturligt den moraliska känslan.. Vi kan kalla denna känsla 'den naturliga moralen'."

Fantastiskt och klart -  bortsett från konstiga fysiologiska avstickare. Vad har blodkärlssystemet egentligen med saken att göra?

Sedan kommer en beskrivning av vad jag själv kallade för auktoritetsmoral.

"Denna moral kan sedan i hög grad modifieras genom den ur det sociala trycket framgångna samfundsmoral som har sina rötter i barnets fruktan för straff eller kärleksförlust".

Och liksom i mina funderingar hade även Bratt noterat att dessa två typer  av moral kan komma i motsättning till varandra.

"Som var man vet är vår samfundsmoral inte alltid uttryck för vare sig  primär eller sekundär medkänsla utan istället för de maktägandes individuella intressen."...

Jag minns när jag läste det. Skolan var slut och jag hade från och med året innan tillkämpat mig rätten att inte behöva åka  på landet så fort skollovet började.   Jag satt vid skrivbordet i mitt rum. Skrivbordet stod vid fönstret, så när jag tittade upp från boken kunde jag se hus och människor.

Och jag minns känslan. Den var mycket speciell
 -----------------------------------------
* Man kan ju tro att min beskrivning  är en efterrationalisering.  men när jag tog del av Gösta Hardings (mycket utförliga) journaler för några år sedan, insåg jag att det var det inte. Han beskriver mina funderingar både före och efter omsvängningen november 1969 (däremot inte mina reaktioner på Bratts bok).

2 kommentarer:

Anonym sa...

Har du en bra moral och är ärlig enligt dig själv ?

Erik Rodenborg sa...

Det är väl inte en fråga som jag själv är rätt person att svara på... Jag hoppas förstås att jag har och är det... men som sagt att rakt av svara "ja" på en sådan fråga skulle väl vara ett uttryck för storhetsvansinne.

Langoljärerna

Den kanske mest fascinerande, och en av de mest skrämmande, av Stephen Kings berättelser är nog  "Langoljärerna". Jag läste den n...