Varför blir vissa barn trodda, men inte andra?

Läser i SvD idag* om en man som när han var tolv år utsatts för övergrepp av en man han träffat på nätet. Det är mycket bra att detta tas upp, men jag kan inte låta bli att göra denna reflektion.

Barn som berättar att de utsatts av män de träffat på nätet blir för det mesta trodda 

Detsamma gäller vuxna som berättat att de utsatts på nätet som barn.**

Men barn som berättar att de utsatts inom familjen utsätts genast för massivt tvivel. Har de inte hjärntvättats av den andra föräldern, fick de inte ledande frågor när de hördes, är de inte drabbade av PAS?

Och vuxna som berättar att de utsattes för sexuella övergrepp inom familjen som barn får ofta också samma reaktioner. Vilken terapeut har de egentligen gått hos, har de inte inplanterats falska minnen, lider de inte av FMS (False Memory Syndrome)?

Skillnaden i bemötande är anmärkningsvärd.

Och den leder också till att vi idag har den ena domstolen efter den andra som dömer barn till att bo hos föräldrar (vanligtvis fäder) som barnen säger de har utsatt för övergrepp av, som de är livrädda för, som de för allt i världen vill slippa.

Om dessa görs inga centralt placerade reportage i de stora media.

De barn som blir utsatta på nätet blir här vår tids motsvarighet till de som på femtiotalet blev utsatta av "fula gubbar" i en park. De var de enda som blev trodda på femtiotalet och kunde ses som exempel på vad FBI-agenten Kenneth Lanning*** en gång kallade för "stranger danger", en typ av övergrepp som var ofarligt att tro på.

Det var som sagt ofarligt att tro på dem, det onda kunde representeras av  enkom udda, ofta smutsiga, figurer som smög omkring i skogsbrynen. Och idag kan kan man leta efter dem framförallt hos suspekta män som i nattens mörker sitter och letar offer  på  HBTQ-sidor på nätet.... 

Men när det gäller övergrepp inom familjen, som i Sverige började uppmärksammas på tidigt 80-tal, kom en backlash i mitten av 90-talet. Den växte gradvis, och idag är förnekandet nästan lika massivt som det var före 1981.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är mycket bra att de barn som blir våldtagna av skumma män som härjar på nätet blir trodda.  Liksom det var mycket bra att barn som på femtiotalet råkade ut för skumma män som smög i buskarna blev trodda.

Men varför, varför, kan inte de förtvivlade barn som desperat skriker "Men jag vill inte träffa pappa!" också få bli trodda?
.......................
*Artikeln i SvD är låst.
** Barn som berättar att de utsatts för sexuella övergrepp av katolska präster blir också nästan alltid trodda idag. Det är mycket bra, men frågan varför det är så, är ganska komplex, och tas upp på andra ställen på denna blogg.
*** Är annars mycket skeptisk till mycket som Lanning skrivit, speciellt hans avfärdande av "rituella övergrepp"-  men i vissa avseenden var han faktiskt klarsynt.
 -----------------------------------------------------
PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING
Som någon påpekade. När det gäller organiserade övergrepp utanför familjen finns det också ofta ett starkt motstånd att erkänna detta, och tro på berättelser om detta. Det kan gälla barnprostitution, (jfr bordellhärvan 1976!), liksom andra typer av systematiska övergrepp. Men det var inte detta jag skrev om här.