Claes Borgströms sista artikel

Strax före sin tragiska död skrev Claes Borgström denna debattartikel till Svenska Dagbladet. Nu har den tagits in.

Det är alltså hans sista inlägg i Quickdebatten.  Det är faktiskt mycket läsvärt. Och än så länge olåst.

Läs den gärna.

Agneta Bravelius blogg

Det finns en blogg som de som är beredda att lyssna på barn, och respektera dess vilja, bör läsa.

Den finns redan på min blogglista, men eftersom kvinnan som driver bloggen på sistone har blivit ettrigt  och osakligt angripen, har jag valt att också lägga ut den i detta inlägg.

De som angripit den är uppenbarligen den typ av personer, som med en sömngångaraktig säkerhet brukar liera sig med fäder, som anklagats för att göra barn illa.

Det vore väl inte så farligt om det endast var ett gäng bittra papparättsaktivister som satt och skrålade på en pub, men när SVT-journalister ansluter sig till denna illustra skara blir det verkligt otäckt.

Barnfientlighet frodas ju tyvärr hos de som har högt uppsatta positioner i samhället - alltifrån journalister till jurister och politiker.

Därför är varje motröst viktig.

För att komma  tillbaks till bloggen  heter den alltså Agneta Bravelius blogg och kan nås här.
-----------------------------------------------------------
TILLÄGG.
SVT:s agerande visade sig vara värre än jag kunde föreställa mig. Jag kommer inte att orka ta tag i det på allvar. Har varit med om sånt elände förut. Och jag blir tyvärr inte yngre. Min enda spontana kommentar just nu är nog:  NoBoyToy, var är du när vi behöver dig? /suckar/

Och vad skulle Lisbeth Salander ha tyckt?

Det enda jag visste om Paolo Roberto fram till igår - förutom att han har varit boxare - är att han spelade sig själv som "good guy" i den definitivt feministiska spelfilmen Flickan som lekte med elden (filmad efter del två i Stieg Larssons trilogi!). I filmen samarbetade han med, och försökte hjälpa - Lisbeth Salander...

Det verkar ju inte ha hindrat honom att själv (enligt vad han säger  i en intervju) bli "militant motståndare till feminism".

Sorgligt. Och sedan gick det som det gick.

Claes Borgström in memorian

Claes Borgström är död, ett offer för covid-19. Jag kände honom inte personligen, men de senaste åren har jag fått mer och mer sympati med honom. Hans orädda försvar för det han trodde på i debatten om Quickmålet är en av de saker han kommer att minnas för. Liksom hans feministiska engagemang, bl.a som JämO. Att han bara för några år sedan tog steget från socialdemokratin till Vänsterpartiet ser jag förstås också som ett plus.

Jag uppfattade honom som väldigt ärlig. Och han var en av de som mest orättvist drabbades av lynch-drevet mot de som pekades ut av Råstam och Josefsson i Quickmålet  Att Borgström hade försvarat den linje som hans klient drev, istället för att aktivt ifrågasätta denna, användes på det mest absurda sätt för att ta heder och ära av honom.

Det han gjorde där var ju vad varje advokat i hans situation borde - och måste! - göra. Vad de som tog heder och ära av honom verkar ha menat, är att han istället för att föra ut sin klients linje, borde ha blivit någon sorts märklig privatspanare, som skulle försöka bevisa att hans egen klient hade fel....

Om man bortser från att vi i oktober möttes på på ett offentligt möte om Quickmålet har jag alltså inte träffat honom IRL. Likväl sörjer jag honom. Han har gjort många viktiga insatser. Och han skulle med all säkerhet fortsatt ha stått upp för det han ansåg vara rätt, om inte detta lömska virus hade förkortat hans liv.

Vila i frid...

Det spräckliga bandet

I tio- och elvaårsåldern läste jag ut alla Sherlock Holmes-berättelser. Åtminstone tror jag att det var alla.

Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.

Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en filmad version  från 1983, här.

Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat  skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga  slut.

Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen  "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna kan ses här.'

Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog  *Det spräckliga bandet" de delar  av Doyles produktion som  faktiskt på något sätt ger...  ett feministiskt intryck...(NOT)

Denna novell - som har en vederbörligt  kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också  otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...

I romanerna och novellerna  framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in.   Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.

Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT.  Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".


 Arthur Conan Doyle 

Enid Blyton på YouTube

Någon som vill återknyta kontakten med Enid Blyton -  på sextiotalet många barns favorit och många skolbibliotekariers skräck? Hur mycket de än försökte att få barnen att sluta låna Blyton, och istället låna "bättre" barnböcker, lyckades de inte. Och, ja, två bibliotekarier försökte också med mig.

På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.

Den är faktiskt riktigt spännande.

Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.

Här är första avsnittet. Sedan kan man ganska lätt komma till de andra 7.


Framsidan på Enid Blytons första bok.

Covid-19 - inte ett virus som andra?

Covid-19 blir mer och mer konstig. Och därmed kuslig. 

Nyligen har man fått reda på två saker - som tillsammans får tanken att svindla.

Det första är att viruset drastiskt kan sänka lungkapaciteten, inte på det sätt som lunginflammationer vanligtvis gör, men genom att skapa blodproppar som stänger av en stor del av lungorna ..  vilket skapar syrebrist.

Läskigt värre, men ändå inom ramarna för vad man kan tänka sig att ett ovanligt otäckt virus kan göra.

Men det andra går långt utöver vad åtminstone jag kan tänka sig i den vägen.

Viruset tycks nämligen ha kapaciteten  att i dessa lägen ge kroppen extra krafter -  så att den sjuke kan vara uppe, och gå, eller skriva SMS, och mycket annat, när lungkapaciteten är så låg så att människor i det tillståndet annars ligger medvetslösa. Hur kan ett sjukdomsalstrande virus också skapa en sådan extraenergi?

Varifrån kommer kraften?

Nästan spöklikt.. Och åtminstone hittills oförklarligt. 

Covid-19 skiljer sig definitivt från alla andra virus jag har hört talas om.

Joe Biden är gränslös... eller vad ska man kalla detta?

Kommer Trump-sidan att offentligt gå ut med dessa scener, låt oss säga en vecka före valet?

Bilder som dessa har spridits, inte ofta, men tillräckligt mycket för att man ska kunna utgå från att strategerna på båda sidor i USA-valet torde känna till dem.

De är uppenbarligen autentiska och de visar en Joe Biden som är lika gränslös mot barn som han är mot kvinnor.

Gränslös är ett försiktigt uttryck, man borde faktiskt lägga till "sexualiserat" före ordet gränslös, så blir det mer adekvat.

Att kalla Biden för pedofil, som sägs i ovan länkade YouTube-videon,, är måhända lite oförsiktigt.. Men att inleda gränslösa episoder av kroppskontakt med barn, med ska vi ändå säga, någon forn av "sexuella undertoner", är faktiskt ett adekvat uttryck.

Dessutom är Biden här gränslös på mer än ett sätt. Dels mot barnen, men han ignorerar även det faktum att det är offentliga tillställningar och att han filmas hela tiden.

Det toppskikt som  i praktiken styr det demokratiska partiet måste ju vara desperata. Hellre en man som Joe Biden, än Bernie Sanders... Jag tror de hellre ser en Trump-seger i valet, än att Bernie Sanders ska kunna bli Demokraternas presidentkandidat.

En Trump-seger i valet innebär  fyra år till med en president som förnekar den globala uppvärmningen...  Det är en mardröm. Men toppskiktet  hos Demokraterna verkar vara mer intresserad av att stoppa vänstern i det egna partiet än de är av  att vinna nästa val..