Det har kommit till min kännedom att saker jag tidigare skrivit på nytt används av båda parter i en serie av förtalsrättegångar, en dokusåpa som aldrig verkar ta slut. Den ena sidan (låt oss här kalla den X) använder sig av ett inlägg jag skrivit för lite mindre än ett år sedan, som de verkar se som någon sorts stöd, den andra sidan (låt oss kalla den Y) blir oerhört upprörd och mullrar om att jag minsann kan komma att förhöras av polisen, och ställer sedan den insinuanta frågan om jag då kommer att tala sanning.
Jag betvivlar att jag kommer att "förhöras" av polisen, men om jag nu blir det kommer jag självfallet inte att ljuga. Jag har en gång hörts av en polis, via telefon, i anknytning till härvan, och då berättade jag sanningen som jag uppfattade den. Däremot svek mig mitt minne på en punkt, så i det jag sa fanns ett litet fel. Då var det anonyma representanter för X som blev upprörda.
Nu är det alltså Y-sidan som är upprörd för saker jag tidigare skrivit och alltså oroad för att jag inte kommer att tala sanning vid ett ev. "polisförhör"....
Man blir bara trött.
Jag stöder ingen av sidorna i denna tragiska fars. Den har i sanning gett en ny mening till begreppet "storm i ett vattenglas".
Jag har tidigare i olika sammanhang hårt kritiserat båda sidor.
Numera vill jag helst slippa ha något med eländet att göra, men när mitt namn nu dyker upp i dessa sammanhang, lite här och var på nätet, känner jag mig tvungen att markera detta - än en gång.
måndag 13 augusti 2018
Påskfirandet - den kusliga bakgrunden
Långfredag.... Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan. Många vet dock inte bakgrun...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Av någon märklig anledning kom jag att tänka på Kjell Höglunds (ganska så otäcka) sång ”De refuserades salong” när jag tvingade mig igen...
-
Den här sången sjöng vi i "lekskolan" (en variant av förskola ) när jag fem-sex år. Det är en av de barnvisor som jag minns bäst...