Jag har då och då i denna blogg använt ordet "contactee". Det är en term inom ufologin för personer som fått (eller påstår sig ha fått) uppleva en viss typ av kontakt med "rymdmänniskor".
Den skiljer sig från en annan kategori, "abductees", som också hävdat att de haft kontakt med varelser med ett urprung utanför jorden.
Den stora skillnaden dem emellan är att contactees beskriver fredliga, frivilliga, möten med "rymdmänniskor" (ursäkta, rymdmänniskor äe en idiotisk term, men jag kommer just nu inte på någon bättre), medan abductees berättar om hur de ofrivilligt kidnappas - och ofta utsätts för obehagliga experiment.
Det finns också en tidsskillnad mellan dem, på nästan exakt tio år. De första contactee-berättelserna publicerades i början av 50-talet, de första abducteeberättelserna i början av 60-talet (även om det i det senare fallet finns några få tidigare gränsfall).
Contacteeberättelserna beskrivs i princip alltid som positiva upplevelser, abductee-berätteserna beskriver i samtliga fall antingen helt negativa, eller ambivalenta, upplevelser.
Båda typerna av berättelser har haft föregångare, som vagt innehållet några av dess element men som saknat de flesta andra.
Contacteeberättelserna präglade stora delen av vad man kanske kan kalla "tefatsdiskursen" under femtiotalet. Under sextiotalet kom dessa i bakgrunden, även om de inte alls försvann.
De som är skeptiskt inställda till alla berättelser om möten med "rymdmänniskor" tvingas för det mesta till skilda typer av teorier när de ska analysera dessa två grupper. Vad gäller "abductees" kan man (beroende på ens teoretiska grundsyn) välja nellan två alternativ vad gäller vissa abductees. Det handlar om de fall där det uppenbart ser ut att vara personer som genuint är skakade av upplevelserna, och inte verkar ljuga.
I dessa fall kan man antingen använda teorier om inplanterade "falska minnen", teorier så välbekanta från andra områden. Eller också kan man utgå från att det handlar om människor som utsatts för någon typ av traumatisk upplevelse, som de felaktigt tolkar som att de kidnappats av UFO:s. Å andra sidan finns det en mycket stor grupp (enligt min åsikt majoriteten) av påstådda abductees, där man mycket väl skulle kunna anta att det handlar om medvetna lögner.
Eftersom jag är övervägande skeptisk till renodlade "falska minnes"-teorier lutar jag alltså själv åt att de flesta påstådda abductees helt enkelt hittar på, men att det finns en hård kärna som utsatts för någonting mycket traumatiskt (men däremot troligen inte för ufonauter...).*
Nu lämnar jag abductees. Det är en grupp av berättelser som, om de vore sanna, skulle kunna ge bilden av ett monstruöst hot mot jorden, och utgör i de flesta fall en deprimerande läsning... i alla fall för mig,
Contactees är en helt annan sak. Deras berättelser är inte traumatiska, och kan inte gärna ses som täckminnen för traumatiska händelser. Och de är för exakta, icke drömlika och dessutom detaljfyllda, för att de ska passa in i någon rimlig (eller ens orimlig) FMS-teori.
I princip finns bara två alternativ för dessa. Antingen är de (helt eller delvis) sanna - eller också är de medvetna lögner. Själv lutar jag sorgligt nog mot det andra alternativet för i stort sett hela genren - även som jag gärna skulle vilja tro på det första...
En gång trodde jag på det första alternativet. Jag hade läst Max B Milers Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, troligen någon gång 1962. Den hade övertygande skildringar av UFO-observationer. Och så ett kapitel om contactees. De (för mig) övertygande kapitlen om observationer gjorde att jag kunde tro på UFO:s - kapitlet om contactees gjorde att jag ville tro på dem....
Visserligen presenterades sällan de i dessa sammanhang ofta förekommande politiska, filosofiska och kvasi-religiösa budskapen i just denna bok. Men de antyddes, och framförallt fick man bilden av att välvilliga varelser med en högt utverkad teknologi höll koll på vad som hände på jorden. Och kunde hoppas att om det verklige blev kris skulle de ingripa...
Alla contactee-berättelser beskrev inte någon form av budskap, men alla beskrev ufonauterna som goda och vänliga.
Ett exempel på det är ett fall från Norge från 1954. Två systrar, Asta Solvang och Edith Jakobsen, berättade att de hade stött på ett "tefat" och en tefatspilot, på en myr, när de skulle blocka bär. Tefaltspiloten framförde inget budskap till dem, och när han talade var det på ett språk som ingen av kvinnorna förstod, men hans utstrålning gjorde tydligen intryck:
"Det som gjorde det starkaste intrycket på oss. var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte alls kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter". (citerat i Miller 1959: 210).
Och här vill jag gärna berätta en händelse i grundskolan, någon gång mellan tredje och femte klass. Jag hade blivit en sorts missionär för tefatssaken. Vi hade en lärare - Helge Lundstedt - som var mån om att vi skulle få veta om vad som hände i världen. Så vi hade en timme som kallades "Aktuell timme." Där kunde man diskutera om vad man läst i tidningar och böcker, om samtida händelser. Det utnyttjade jag ofta till att berätta om alla hemskheter USA begick i Vietnam. Men till och från även för att berätta om flygande tefat.
Så en dag tog jag upp ämnet mer grundligt än vanligt. Och sa bland annat att de som verkligen mött tefatspiloter inte alls beskriver dem som nån sorts monster utan tvärtom säger att de utstrålar vänlighet och godhet. När jag sa det tittade jag på Helge Lundstedt. Just när han hört de orden kunde man se ett litet leende hos honom. Det var absolut inte elakt, men kanske man kan säga roat skeptiskt.
Jag fick det bestämda intrycket att just detta inte direkt bidrog till att hans villighet att tro på storyn i övrigt, ökade....
Men det var alltså därför jag ville tro. Jag såg min tillvaro som så otrygg, och världen omkring som så otrygg, att jag absolut ville tro på vad contactees hade berättat.
Man kan diskutera vem som var den första contacteen. Men det står nog ganska så klart att den förste som publicerade en typisk contactee-berättlse var George Adamski. Enligt honom själv hade den ägt rum i november 1952, och han publicerade den 1953. Den så vitt jag fattar andre, var Truman Bethurum, som 1953-54 började berätta om en händelse som han sade hade inträffat i juli 1952. Sedan kom flera – exempelvis Daniel Fry, Elizabeth Klarer, Orfeo Angelucci och Salvador Villanueva.
Det gemensamma för de av dessa som beskrev rena budskap från besökarna var att dessa hade ett man skulle kunna säga vagt vänsterinriktat, pacifistiskt, miljömedvetet, och ofta egalitärt innehåll. George Adamski beskrev de besökandes hemplaneter som så "kommunistiska" att det sägs att FBI startade en undersökning om honom.
Truman Bethurum beskrev ett samhälle som inte endast var socialt jämlikt, utan även jämställt mellan kvinnor och män. Den kvinnliga UFO-kapten han sade sig ha träffat, Aura Rhanes, sades sitta i regeringen på hennes hemplanet Clarion.
Elizabeth Klarer (vars kontakter först publicerades på femtiotalet, men som kom med en mer utförlig beskrivning långt senare) beskriver ett samhälle som lever i en ekologisk balans, och där ingen rovdrift på naturen förekommer.
I alla berättelser om besökarnas hemplaneter är nationsgränserna avskaffade - det finns inga nationer, och inga krig.
Bethurum berättar dessutom utförligt om andra aspekter av samhället på Clarion- bland annat om en barnuppfostran helt fri från våld (det var under en tid då aga i västvärlden allmänt accepterades som en legitim uppfostringsmetod...).
Men det allra mest centrala i de tidigare budskapen från besökarna var varningar för atombomben. Det var under en tid då atomvapen allmänt hyllades i USA som något nödvändigt i kampen mot kommunismen (och de flesta contactees kom från USA).
Nu var atombomber en hårt diskuterad fråga på femtiotalet - det skulle vara mycket mer intressant om besökarna hade varnat för den globala uppvärmingen. Men de gjorde de - så vitt jag vet - aldrig.
Om Miller verkligen trodde på contactees är lite oklart, men det år uppenbart att han ville det. På ett ställe skrivet han så här:
”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:192)
Han tillägger snabbt att det inte nödvändigtvis är hans egen uppfattning - han refererar anhängarnas argument. Men det är uppenbart att han just vill tro på dessa.
Som jag skrivit tidigare - det var ju just kombination av övertygande rapporter om radarekon, pilotobservationer, till synes autentiska bilder osv - och dessa contacteeberättelser som gjorde mig så hoppfull. När sedan K Gösta Rehn i en bok från 1966 presenterade en än mer övertygande skildring av UFO-observationer, blev det ändå inte lika roligt att tro längre.
Han förkastade alla positiva contactee-berättelser rakt av. Den enda berättelse om kontakt med rymdmänniskor han verkade godta var ett proto-abductee-fall i Sverige 1959, där två män berättade hur de överfölls av två ufonauter, med ett mycket motbjudande utseende, och som luktade ruttet ägg. Dessa försökte dra in de två männen in i ett flygande tefat - vilket de till sist misslyckades med.
Vem vill att sådana väsen ska besöka oss?
Det finns många bra skäl att inte alls tro på contactee-berättelserna. Men eftersom jag inte har någon lust att i allt för hög grad fylla detta inlägg med skeptisk "debunking" av berättelser som jag definitivt skulle vilja tro på, nöjer jag mig med att ta upp ett av dem.
De första contactee-berättelserna publicerades 1953 (möjligen någon enstaka publicering 1952). Dessa beskrev händelser som skulle ha ägt rum 1952. Det finns senare många contactees som i efterhand sade sig ha mött rymdmänniskor 1949, 1946 och ännu tidigare, men dessa valde alltså att publicera sig långt senare.
Om det hade funnits en, säger en, betättelse som hade publicerats före 1951 hade det vari lite lättare att övertygas.
Det året gjordes nämligen filmen "The day the Earth stood still", som handlade om en rymdmänniska som landar på jorden i ett typiskt tefat. Han har ett viktigt budskap: jorden är för krigisk, och hotande, med sin allt mer utvecklade vapenteknologi, och sina krig. Ni måste övergå till en mer fredlig och harmonisk livsstil. Mot slutet ger han en varning. Antingen övergår ni till att leva mer fredligt och harmoniskt eller så gör ni inte det - och då.... Hans slutord efter detta underförstådda hot innan han stiger in i tefatet är:"The decision is yours"...
Filmen kom alltså 1951 - före den fanns inga contactee-berättelser om ufonauter. De började dyka upp 1952-53 och spred sig sedan över världen.
Detta faktum gör det än svårare att tro på något som skulle vara väldigt skönt att kunna tro på. Tyvärr.
Referens: Max B Miller, Flygande tefat - fantasi eller verklighet? Parthenon 1959
-----------------------------------------------------------------------------------------
*För en kontroversiell teori, se denna text.
Bild som sägs avbilda Aura Rhanes från planeten Clarion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar