Jag är tydligen inte den ende som dragit paralleller mellan debatten om Uppdrag Gransknings famösa program om Fredrik Virtanen, och Sveriges Radios dokumentärer om Hästgården. I denna debattartikel av Gustav Almestad på sidan "Politism", diskuteras UG:s program just utifrån avslöjandena i programmen om Hästgården.
Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.
Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.
Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.
Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.
Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Linderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.
torsdag 31 maj 2018
onsdag 30 maj 2018
Hästgården, Uppdrag Granskning - och Cissi Wallin
Under 90-talet skapades en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.
Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.
Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar, med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.
Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.
Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.
Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.
Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.
Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.
Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet
Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det
De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande "dokumentärer" i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka Med besked.
På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch
Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom - längt senare! - glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.
Då och då händer det positiva saker. Trots allt
Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.
Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar, med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.
Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.
Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.
Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.
Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.
Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.
Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet
Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det
De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande "dokumentärer" i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka Med besked.
På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch
Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom - längt senare! - glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.
Då och då händer det positiva saker. Trots allt
Regnmagi
Hur ska man häva den här värme-och torrperioden?
Extrema och osäkra förhållanden uppmuntrar till magiskt tänkande. Det fastslog antropologen Bronislav Malinovski redan i början av 1900-talet.
Det gäller kanske mig med. Så om jag lägger ut en massa låtar som handlar om regn kanske jag kan tro att vädergudarna kan påverkas. Vem vet.
Jag börjar med att på nytt (!) länka till Tages helt underbara låt "Every raindrop means a lot" från 1967. Det är nog den av de låtar jag lägger ut här som jag gillar bäst. Den är också den som ser ut att ha en verkligt positiv bild av regnet....
Nästa är Beatleslåten 'Rain" . Den kom 1966, och har ett uppmärksammat baklängesparti mot slutet.
Vi fortätter med Dionne Warwick - "Raindrop keeps falling on my head" från 1970.
Creedence Clearwater Revival ;gjorde ju "Have you ever seen the rain" 1970. Jag föredrar den framför deras "Who stops the rain?" vars titel möjligen kan skicka helt fel signaler till vädergudarna... Och jag väljer att länka till den i Joan Jetts version (men inte samma video som när jag la ut den sist) här.
Rank Strangers "Early morning rain" från 1969 är väl också ganska självklar.
Vi slutar den här gången med Anna-Lena Lögfrens "Regniga natt" från 1962.
Vi får se om det räcker. Annars finns det säkert en uppsjö av låtar som handlar om regn. De jag lagt ut här kom ju under 60- och tidigt 70-tal. * Jag har mindre grepp om senare års popuärmuskik, men jag tar gärna emot tips. :-)
________________________________
*Joan Jetts Creedencetolkning kom i och för sig senare, men originalet var ju som sagt från 1970.
Extrema och osäkra förhållanden uppmuntrar till magiskt tänkande. Det fastslog antropologen Bronislav Malinovski redan i början av 1900-talet.
Det gäller kanske mig med. Så om jag lägger ut en massa låtar som handlar om regn kanske jag kan tro att vädergudarna kan påverkas. Vem vet.
Jag börjar med att på nytt (!) länka till Tages helt underbara låt "Every raindrop means a lot" från 1967. Det är nog den av de låtar jag lägger ut här som jag gillar bäst. Den är också den som ser ut att ha en verkligt positiv bild av regnet....
Nästa är Beatleslåten 'Rain" . Den kom 1966, och har ett uppmärksammat baklängesparti mot slutet.
Vi fortätter med Dionne Warwick - "Raindrop keeps falling on my head" från 1970.
Creedence Clearwater Revival ;gjorde ju "Have you ever seen the rain" 1970. Jag föredrar den framför deras "Who stops the rain?" vars titel möjligen kan skicka helt fel signaler till vädergudarna... Och jag väljer att länka till den i Joan Jetts version (men inte samma video som när jag la ut den sist) här.
Rank Strangers "Early morning rain" från 1969 är väl också ganska självklar.
Vi slutar den här gången med Anna-Lena Lögfrens "Regniga natt" från 1962.
Vi får se om det räcker. Annars finns det säkert en uppsjö av låtar som handlar om regn. De jag lagt ut här kom ju under 60- och tidigt 70-tal. * Jag har mindre grepp om senare års popuärmuskik, men jag tar gärna emot tips. :-)
________________________________
*Joan Jetts Creedencetolkning kom i och för sig senare, men originalet var ju som sagt från 1970.
tisdag 29 maj 2018
Värmeböljor ...
...brukar komma i juli och ibland i augusti. Men då vet man i alla fall att det håller på att bli mörkare och därmed potentiellt svalare.
Det som händer nu är mer oroväckande. Jag vet inte hur länge det pågått, tror det i alla l fall är tre veckor.
Anta att Murphys lag slår till på allvar, tänk om det fortsätter så här i en månad. Eller två. Då kan nog folk börja dö som flugor, i alla fall de med klen fysik.
Ett litet smakprov på vad som kan bli vardagsmat när den globala uppvärmningen har kommit några steg längre?
Får väl om ett tag undersöka om det finns billiga resor till Island, eller Grönland....
Det som händer nu är mer oroväckande. Jag vet inte hur länge det pågått, tror det i alla l fall är tre veckor.
Anta att Murphys lag slår till på allvar, tänk om det fortsätter så här i en månad. Eller två. Då kan nog folk börja dö som flugor, i alla fall de med klen fysik.
Ett litet smakprov på vad som kan bli vardagsmat när den globala uppvärmningen har kommit några steg längre?
Får väl om ett tag undersöka om det finns billiga resor till Island, eller Grönland....
Vem vet - inte du. Vem vet - inte jag.
Den 31 december 1994 fyllde jag 40 år. Inför denna dag kom en vän till mig med ett generöst erbjudande att hjälpa mig att arrangera en fyrtioårsfest i hans lägenhet... Den var milt sagt mycket större än min - jag hade ett studentrum.
Jag var nu lite tveksam, för jag har aldrig riktigt gillat tanken på att fira att jag blir äldre. Men det var ändå frestande, så jag tackade ja.
Erbjudandet kom kanske en och en halv månad innan jag fyllde år. Så jag började fundera över om jag skulle fixa nån form av musik till festen. Jag hade redan en hel del kassettband inspelade, men jag började spela in mer. Framförallt blev det min favoritmusik, sextiotalspop.
Men den kassettbandspelare jag hade inbyggd i radion kunde ju spela in även annat. Och jag spelade även in en hel del aktuella låtar.
Det var då jag första gången hörde denna. Alltså den sång vars främsta återkommande textrader finns i rubriken på detta inlägg. Jag inte endast hörde den - jag spelade in den också. Och blev fascinerad. Och tilltalad.
Det var alltså Lisa Ekdahls genombrottssång. Det var något suggestivt enkelt och rofyllt i den, Och ganska så fyndiga ordvändningar.
Varför kom jag att tänka på den idag? Jo, för just idag jag träffade jag en väninna som jag inte har träffat på länge, och som när det begav sig, troligen var ännu mer förtjust i sången än vad jag var.
Jag var nu lite tveksam, för jag har aldrig riktigt gillat tanken på att fira att jag blir äldre. Men det var ändå frestande, så jag tackade ja.
Erbjudandet kom kanske en och en halv månad innan jag fyllde år. Så jag började fundera över om jag skulle fixa nån form av musik till festen. Jag hade redan en hel del kassettband inspelade, men jag började spela in mer. Framförallt blev det min favoritmusik, sextiotalspop.
Men den kassettbandspelare jag hade inbyggd i radion kunde ju spela in även annat. Och jag spelade även in en hel del aktuella låtar.
Det var då jag första gången hörde denna. Alltså den sång vars främsta återkommande textrader finns i rubriken på detta inlägg. Jag inte endast hörde den - jag spelade in den också. Och blev fascinerad. Och tilltalad.
Det var alltså Lisa Ekdahls genombrottssång. Det var något suggestivt enkelt och rofyllt i den, Och ganska så fyndiga ordvändningar.
Varför kom jag att tänka på den idag? Jo, för just idag jag träffade jag en väninna som jag inte har träffat på länge, och som när det begav sig, troligen var ännu mer förtjust i sången än vad jag var.
söndag 27 maj 2018
Samtyckeslagen - en feministisk lag?
Det har klubbats en ny lag som gör samtycket till det centrala i definitionen av våldtäkt. Det har presenterats som en feministtisk lag.
Alla håller inte med.
I detta tänkvärda inlägg framför ROKS nya ordförande Jenny Westerstrand en del av den kritik som riktats mot den nya lagen
Hon visar att i våldsamma relationer är begreppet "samtycke" i sig själv ofta problematiskt.
I en situation där våldet normaliserats är tal om samtycke ofta ganska meningslöst. Ett offer kan pressas till "samtycke" på olika sätt.
Dessutom är bevisfrågan densamma som förut. Det anses allmänt att den nya lagen därför inte kommer att leda till fler fällande domar. Frågan är i så fall vad poängen är med den.
Dessutom finns det en annan aspekt, som andra tagit upp. Den nya lagen riskerar att leda till att fokus läggs på offret, som ju, när det gäller de vuxenvåldtäkter som den nya lagen handlar om, kanske i 99 fall av 100 är en kvinna. Hon måste nu försöka visa att hon inte samtyckt till handlingen. Vägen öppnas på så sätt för psykologiska spekulationer om vad hon "egentligen" ville.
Jenny Westerstrand avslutar sin artikel med detta stycke.
"En verkligt feministisk politik vore därför att genomföra ett genomgripande arbete med att utbilda rättskedjans aktörer och effektivisera dess institutioner. Kvinnor och tjejer i Sverige behöver inte främst nya juridiska definitioner av sexuellt våld. De behöver kunniga poliser, åklagare och domare och politiker som vill se hela spektrat av det våld män och killar utövar, inom och utom nära relation.".
Jag kan bara hålla med.
Alla håller inte med.
I detta tänkvärda inlägg framför ROKS nya ordförande Jenny Westerstrand en del av den kritik som riktats mot den nya lagen
Hon visar att i våldsamma relationer är begreppet "samtycke" i sig själv ofta problematiskt.
I en situation där våldet normaliserats är tal om samtycke ofta ganska meningslöst. Ett offer kan pressas till "samtycke" på olika sätt.
Dessutom är bevisfrågan densamma som förut. Det anses allmänt att den nya lagen därför inte kommer att leda till fler fällande domar. Frågan är i så fall vad poängen är med den.
Dessutom finns det en annan aspekt, som andra tagit upp. Den nya lagen riskerar att leda till att fokus läggs på offret, som ju, när det gäller de vuxenvåldtäkter som den nya lagen handlar om, kanske i 99 fall av 100 är en kvinna. Hon måste nu försöka visa att hon inte samtyckt till handlingen. Vägen öppnas på så sätt för psykologiska spekulationer om vad hon "egentligen" ville.
Jenny Westerstrand avslutar sin artikel med detta stycke.
"En verkligt feministisk politik vore därför att genomföra ett genomgripande arbete med att utbilda rättskedjans aktörer och effektivisera dess institutioner. Kvinnor och tjejer i Sverige behöver inte främst nya juridiska definitioner av sexuellt våld. De behöver kunniga poliser, åklagare och domare och politiker som vill se hela spektrat av det våld män och killar utövar, inom och utom nära relation.".
Jag kan bara hålla med.
lördag 26 maj 2018
En annan sida av Lilium
Det finns en helt annan sida av Lilium än den man ser i hennes ASMR-videor. Hon beskriver här varför hon blev vegan - och börjar med hälsoargument, fortsätter med klimatargument och slutar med det som hon uppenbarligen ser som det viktigaste - medkänsla med djuren, och upprördhet över hur de benhandlas.
Som köttätare med en aning dåligt samvete påverkar den mig. Hon är både empatisk och logisk.
Som köttätare med en aning dåligt samvete påverkar den mig. Hon är både empatisk och logisk.
fredag 25 maj 2018
Captain of your ship
Idag för femtio år (25 maj 1968) sedan testades denna låt med Reparata end the Delrons för första gången på Tio i Topp. Den kom på elfte plats. Veckan efter gick det bättre, och den kom in på listan.
Den 1 juni kom den alltså in, på nionde plats, den 9 juni låg den på sjunde plats, den 16 på femte, den 22 på fjärde plats. Den 29 sjönk den igen till femte plats. Den 6 juli låg den som nummer 6, den 13 juli som nummer åtta, och den 20 juli föll den ut ur listan.
Om någon nu är intresserad. ;-)
Den 1 juni kom den alltså in, på nionde plats, den 9 juni låg den på sjunde plats, den 16 på femte, den 22 på fjärde plats. Den 29 sjönk den igen till femte plats. Den 6 juli låg den som nummer 6, den 13 juli som nummer åtta, och den 20 juli föll den ut ur listan.
Om någon nu är intresserad. ;-)
torsdag 24 maj 2018
Numerologi och vidskepelse
Jag tillhör inte dem som som kollar horoskop, eller lägger tarotkort, när jag ska fatta beslut. Jag har en tarotkortlek som jag köpte för några år sedan - men förlorade intresset för den mycket snart efter köpet. Astrologi har jag aldrig intresserat mig för.
Men jag har närmast automatiska, närmast ryggradsmässiga, numerologiska reflexer. Nej, jag vill inte alls säga att jag tror på det - men det sitter mycket djupt.
En av dessa är att jag ofta är nervös inför den 24 varje månad. En annan är att samma känsla infinner sig den 21.
Vad beror det på? Det kan nog till stor del ha omedvetna orsaker jag inte känner till. En sak, när det gäller just den 24 är att jag verkar ha en speciell relation till siffran 4.
Det upptäckte jag nog först en dag i maj 1970. Jag förde under en dag denna månad statistik på melodiradion i P3.. Det har jag gjort sammanlagt fyra gånger i mitt liv.
En dag i juli 1969, en dag i december 1969, en dag i maj 1970, en dag i augusti 1970.
Det gick till så här att jag höll mig vaken i ett dygn och lyssande på P3. Jag skrev ner namn och artist på alla låtar som spelades, och även kategorin på musiken. Som exempelvis pop, jazz, folkvisa etc. Varje låt numrerades i ordningsföljd, Den första på dygnet fick nummer ett, den andra två, osv. det blev hundratals nummer.
Det var alltså när jag efteråt gick igenom listan från maj 1970 som jag upptäckte en sak. Mycket ofta hade jag direkt gått från nummer som slutade på 3 till nummer som slutade på 5. Jag hoppade alltså ofta omedvetet över den 4, den 14 och den 24.
Jag hade ingen aning om varför, men det verkade som om jag hade en omedveten motvilja mot siffran 4...
Jag har fortfarande ingen aning om varför.
När det gäller den 21 får jag en association till att sommar- och vintersolstånden brukar infalla omkring den 21. Liksom vår- och höstdagjämningarna. De år ju ofta någon sorts helgdagar i vissa ockulta grupper, Möjligen har reflektioner runt dessa hos mig smittat av sig på andra dagar som inträffar den 21, i andra månader.
När det gäller just siffran 24 får jag en annan märklig association. När jag läste böcker om flygande tefat i början av 70-talet fick jag tag i en bok av, tror jag, Staffan Stigsjöö. Där fanns den udda iakttagelsen att folk som var aktiva ufologer, eller ifologer, ofta brukade dö omkring den 24 i månaden. Perioden mellan den 21 och den 27 var enligt Stigsjöö farliga datum för personer med dessa intressen....
Det låter inte klokt . Nu var jag ju inte ufolog, och än mindre ifolog, i någon rimlig mening. Men ingen kunde ju förneka att jag var fascinerad av ämnet. Så det började utvecklas en vana att jag kände mig lite nervös under dessa dagar. Och speciellt farlig kändes just den 24, som enligt Stigsjöös system var i mitten i denna serie av dagar.
Det är inget jag tror på i någon allvarlig mening, men det är alltså en ryggmärgsreflex. Om den fanns innan jag läste boken, och denna bara förstärker något jag hade innan, eller om den skapades vid läsningen, vet jag inte.
Jag brukar alltså vara nervös under den perioden, och i synnerhet i dess mitt. Och framförallt alltså den 24.
Och av någon anledning brukar det vara starkast just i maj. Det har jag också en del teorier om, som jag dock inte tar upp här.
När jag kommer till den 27 brukar det bli lugnare, trots att det är en av de dagar som ingår i serien.
Stämmer nu de där påstådda datumen om kända UFO-aktivister? Gör nu en snabb koll och ser att den kanske mest kända av dem, George Adamski, dog den 23 april 1965. Den jag är mest fascinerad av, Truman Bethurum, som sade sig ha träffat den kvinnliga tefatspiloten Aura Rhanes i 1952, dog den 21 maj 1969. Ingen av dem den 24, alltså., men båda ganska nära....
Tja, jag har inga synpunkter i övrigt. Men själva föreställningen påverkar mig alltså känslomässigt, hur töntig och vidskeplig den än må vara.
Men jag har närmast automatiska, närmast ryggradsmässiga, numerologiska reflexer. Nej, jag vill inte alls säga att jag tror på det - men det sitter mycket djupt.
En av dessa är att jag ofta är nervös inför den 24 varje månad. En annan är att samma känsla infinner sig den 21.
Vad beror det på? Det kan nog till stor del ha omedvetna orsaker jag inte känner till. En sak, när det gäller just den 24 är att jag verkar ha en speciell relation till siffran 4.
Det upptäckte jag nog först en dag i maj 1970. Jag förde under en dag denna månad statistik på melodiradion i P3.. Det har jag gjort sammanlagt fyra gånger i mitt liv.
En dag i juli 1969, en dag i december 1969, en dag i maj 1970, en dag i augusti 1970.
Det gick till så här att jag höll mig vaken i ett dygn och lyssande på P3. Jag skrev ner namn och artist på alla låtar som spelades, och även kategorin på musiken. Som exempelvis pop, jazz, folkvisa etc. Varje låt numrerades i ordningsföljd, Den första på dygnet fick nummer ett, den andra två, osv. det blev hundratals nummer.
Det var alltså när jag efteråt gick igenom listan från maj 1970 som jag upptäckte en sak. Mycket ofta hade jag direkt gått från nummer som slutade på 3 till nummer som slutade på 5. Jag hoppade alltså ofta omedvetet över den 4, den 14 och den 24.
Jag hade ingen aning om varför, men det verkade som om jag hade en omedveten motvilja mot siffran 4...
Jag har fortfarande ingen aning om varför.
När det gäller den 21 får jag en association till att sommar- och vintersolstånden brukar infalla omkring den 21. Liksom vår- och höstdagjämningarna. De år ju ofta någon sorts helgdagar i vissa ockulta grupper, Möjligen har reflektioner runt dessa hos mig smittat av sig på andra dagar som inträffar den 21, i andra månader.
När det gäller just siffran 24 får jag en annan märklig association. När jag läste böcker om flygande tefat i början av 70-talet fick jag tag i en bok av, tror jag, Staffan Stigsjöö. Där fanns den udda iakttagelsen att folk som var aktiva ufologer, eller ifologer, ofta brukade dö omkring den 24 i månaden. Perioden mellan den 21 och den 27 var enligt Stigsjöö farliga datum för personer med dessa intressen....
Det låter inte klokt . Nu var jag ju inte ufolog, och än mindre ifolog, i någon rimlig mening. Men ingen kunde ju förneka att jag var fascinerad av ämnet. Så det började utvecklas en vana att jag kände mig lite nervös under dessa dagar. Och speciellt farlig kändes just den 24, som enligt Stigsjöös system var i mitten i denna serie av dagar.
Det är inget jag tror på i någon allvarlig mening, men det är alltså en ryggmärgsreflex. Om den fanns innan jag läste boken, och denna bara förstärker något jag hade innan, eller om den skapades vid läsningen, vet jag inte.
Jag brukar alltså vara nervös under den perioden, och i synnerhet i dess mitt. Och framförallt alltså den 24.
Och av någon anledning brukar det vara starkast just i maj. Det har jag också en del teorier om, som jag dock inte tar upp här.
När jag kommer till den 27 brukar det bli lugnare, trots att det är en av de dagar som ingår i serien.
Stämmer nu de där påstådda datumen om kända UFO-aktivister? Gör nu en snabb koll och ser att den kanske mest kända av dem, George Adamski, dog den 23 april 1965. Den jag är mest fascinerad av, Truman Bethurum, som sade sig ha träffat den kvinnliga tefatspiloten Aura Rhanes i 1952, dog den 21 maj 1969. Ingen av dem den 24, alltså., men båda ganska nära....
Tja, jag har inga synpunkter i övrigt. Men själva föreställningen påverkar mig alltså känslomässigt, hur töntig och vidskeplig den än må vara.
onsdag 23 maj 2018
Oproportionerlig oro
Chris Impey skriver i sin lite deprimerande bok "How it ends: From you to the universe" - som handlar om såväl din egen, som jordens, solsystemets, Vintergatans och universums slut - följande: "Fear of a terrorist attack is just silly. For every American killed by a terrorist 10.000 are shot to death by nonterrorists, and most of those nonterroristts are people they know, usually relatives" (s. 49).
Och lite senare: "Snakes are more dangerous than terrrorists" (samma sida).
Det kan ju verka stötande att avfärda människors oro med ordet "silly" men han har en obestridlig statistisk poäng.
Citatet finns i ett avsnitt där han beskriver hur människor ofta är mer oroliga för helt osannolika faror än för mycket mer sannolika.
Jag är inte det minsta orolig för terrorattacker, men desto mer för cancer, Alzheimer, och hjärtproblem. Där står jag på säker statistisk grund. Däremot tar han ett annat exempel där jag kanske bör känna mig mer träffad. Han tar upp att få människor är rädda för att åka bil, men desto fler för att flyga, fast risken för att dö i en bilolycka är oerhört nycket större än att dö i en flygolycka.
Han skrev sin bok 2010, men i stort sett stämmer hans data åtta år senare
Även i Sverige, trots att dödligt våld här är mindre frekvent än i USA. Två exempel. Det finns oerhört mycket större risk att bli dödad av en vanlig bilist än av en terrorist. Och även i Sverige är förstås risken att bli dödad av en närstående mycket större än den att bli dödad av en terrorist.
Och lite senare: "Snakes are more dangerous than terrrorists" (samma sida).
Det kan ju verka stötande att avfärda människors oro med ordet "silly" men han har en obestridlig statistisk poäng.
Citatet finns i ett avsnitt där han beskriver hur människor ofta är mer oroliga för helt osannolika faror än för mycket mer sannolika.
Jag är inte det minsta orolig för terrorattacker, men desto mer för cancer, Alzheimer, och hjärtproblem. Där står jag på säker statistisk grund. Däremot tar han ett annat exempel där jag kanske bör känna mig mer träffad. Han tar upp att få människor är rädda för att åka bil, men desto fler för att flyga, fast risken för att dö i en bilolycka är oerhört nycket större än att dö i en flygolycka.
Han skrev sin bok 2010, men i stort sett stämmer hans data åtta år senare
Även i Sverige, trots att dödligt våld här är mindre frekvent än i USA. Två exempel. Det finns oerhört mycket större risk att bli dödad av en vanlig bilist än av en terrorist. Och även i Sverige är förstås risken att bli dödad av en närstående mycket större än den att bli dödad av en terrorist.
tisdag 22 maj 2018
Mörkblått gift
För några år sedan kunde man undra om borgerligheten i framtiden skulle domineras av nyliberalism eller nationalism. I och med Kristenssons nygamla moderater fruktar jag att svaret blir en ovanligt giftigt mörkblå kombination av båda.
För övrigt börjar värderingarna på SvD:s ledarsida 2018 få mer och mer kusliga likheter med de som de hade 1918.
För övrigt börjar värderingarna på SvD:s ledarsida 2018 få mer och mer kusliga likheter med de som de hade 1918.
måndag 21 maj 2018
Förföljd av Maria?
Under förra året byggdes en kyrka några hundra meter utanför mitt fönster i lägenheten i Hovsjö. Jag trodde det skulle bli en ny syriansk ortodox kyrka - senare var det någon som sa att det skulle bli en armenisk kyrka.
Den stod klar i början av året, och så plötsligt för några dar sedan kom jag nära den och upptäckte att den hette "Jungfru Maria kyrka".
Det fick mig att googla , och då upptäckte jag att det var en katolsk kyrka. Som jag alltså jag kan se varje gång jag tittar ut från fönstret.
Det är faktiskt ytterligare en egenartat händelse - där både Maria och katolska kyrkan dyker upp på oväntade sätt i mitt liv.
Några exempel.
Jag har tidigare berättat om hur jag 2002 när jag satt i rotfyllning på Tandläkarhögskolan och bedövningen inte tog, började tyst viska. "Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig". Och hur detta inom en vecka ledde till att jag på underliga vägar kom i behandling hos en kvinnlig katolsk tandläkare, som endast tog 300 kronor per gång, oavsett åtgärd.
Ett annat exempel som jag berättat om var vad som hände på platsen där jag hade mitt första egentliga boende efter att jag hade flyttat hemifrån - i ett kollektiv i Täby. Ett kollektiv där jag efter intensiva diskussioner slutade att vara ateist och materialist 1973. Och där jag bodde i två omgångar, 1973 och 1979.
När huset revs i början av 80-talet gav det plats för - en katolsk kyrka med namnet "Vårfrukyrkan" . Ett namn som, förstås, syftar på just Jungfru Maria.
Och nu detta. Den första gång jag någonsin får en utsikt mot en kyrka direkt utanför mitt fönster, är den katolsk och heter "Jungfru Maria kyrka",
Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?
;-)
Den stod klar i början av året, och så plötsligt för några dar sedan kom jag nära den och upptäckte att den hette "Jungfru Maria kyrka".
Det fick mig att googla , och då upptäckte jag att det var en katolsk kyrka. Som jag alltså jag kan se varje gång jag tittar ut från fönstret.
Det är faktiskt ytterligare en egenartat händelse - där både Maria och katolska kyrkan dyker upp på oväntade sätt i mitt liv.
Några exempel.
Jag har tidigare berättat om hur jag 2002 när jag satt i rotfyllning på Tandläkarhögskolan och bedövningen inte tog, började tyst viska. "Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig". Och hur detta inom en vecka ledde till att jag på underliga vägar kom i behandling hos en kvinnlig katolsk tandläkare, som endast tog 300 kronor per gång, oavsett åtgärd.
Ett annat exempel som jag berättat om var vad som hände på platsen där jag hade mitt första egentliga boende efter att jag hade flyttat hemifrån - i ett kollektiv i Täby. Ett kollektiv där jag efter intensiva diskussioner slutade att vara ateist och materialist 1973. Och där jag bodde i två omgångar, 1973 och 1979.
När huset revs i början av 80-talet gav det plats för - en katolsk kyrka med namnet "Vårfrukyrkan" . Ett namn som, förstås, syftar på just Jungfru Maria.
Och nu detta. Den första gång jag någonsin får en utsikt mot en kyrka direkt utanför mitt fönster, är den katolsk och heter "Jungfru Maria kyrka",
Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?
;-)
söndag 20 maj 2018
NoBoyToy - en blogg som betytt mycket för mig
Jag är 63 år. Jag har ännu inte kommit upp i den åldern då personer jag känner börjar dö. Men jag känner de som har det. Det är något oundvikligt och sorgligt om man kommer upp till hög ålder. Det enda sättet att undvika det är om man själv dör i förtid. Men det är ju också sorgligt.
Å andra sidan har jag en blogg som har haft en kanske ovanligt lång aktiv livslängd. Den har fått se grannbloggar dö. Eller fått se att andra blivit inaktiva och orkeslösa.
Det är sorgligt, det med.
Man kan faktiskt också sörja bloggar . Nej, det är definitivt inte samma sak, men sörja kan man ändå. Jag kan sörja bloggar som jag en gång stått nära - som Motherwitch eller Suspiciio. Jag kan ibland även sörja sådana som jag inte stod speciellt nära, men som ändå var intressant läsning...
Just nu börjar jag dessutom undra om det inte snart kommer att bli dags att sörja NoBoyToy (NBT). Jag hoppas att så inte är fallet.
Jag minns inte exakt när jag först upptäckte NBT. Förmodligen någon gång i början av 2011. Då hade den redan funnits en tid.
Det som imponerade med NBT var hennes oräddhet. Hon var inte "feminist light" på något sätt. Hon var tvärtom både djärv, provokativ, men åndå faktiskt ofta mycket saklig.
Hon gjorde en hel del mycket bra saker. Dit hör hennes research runt den s.k. Mangamannen. Visserligen hade jag och NBT olika åsikter om förbudet mot tecknad barnpornografi, men fallet med Mangamannen hade en annan dimension som de stora media aldrig tog upp.
Anledningen till att barnporr hade upptäckts hos honom var en konkret anklagelse om övergrepp mot barn. Där nöjde jag mig med att komma med principiella ställningstaganden och konstatera detta faktum. Och ansåg att innehavet av tecknad barnporr borde få en betydelse i den vårdnadstvist som Mangamannen var inblandad i.
Men NBT gick längre.
Hon genomförde en research, som var imponerade. Hon fick sedan kommentarer som hotade henne med åtal. Hon svarade närmast underbart - ungefär "du ska inte tro att jag är rädd för farbror polisen" .Typ. Jag minns inte det exakta ordvalet, men om man letar torde man kunna hitta det.
Ett annat fall var en man som Uppdrag Granskning gjorde ett snyftprogram om hösten 2013. Han hade friats för anklagelser om incest pga brist på bevis, men hade ändå förlorat vårdnaden. Det var UG oerhört upprört över. De verkade tycka att alla som friades för brott mot barn pga brist på bevis borde få vårdnad.
Det var samma sak där. Jag skrev liksom NBT principiellt hållna artiklar, men NBT gick längre. Hon gjorde en grundlig faktakoll, vilket (bland annat) gjorde att jag kunde hänvisa till hennes blogg för att svara kommentatorer på min egen...
Under sin, ska man kanske säga storhetstid, gjorde NBT avsevärd nytta.. Detta kunde inte fördunklas av att hennes retorik ibland kunde te sig lite avskräckande - även för mig. Men det gjorde också bloggen mer personlig.
Och jag stördes egentligen (nästan) aldrig av den retoriken. Det gjorde däremot många andra. Det fanns en man som under en tid brukade skriva på min blogg. Han kallade sig Mikael och fick nervösa anfall varje gång NBT nämndes. Han hade NBT-allergi.
Vara gång NBT blandade sig i diskussionen på min blogg drog han sig ur, fräsande att nu ville han minsann inte vara med längre, eftersom NBT var den otrevligaste person ha någonsin stött på.
Inte nog med det, han producerade också en skröna om att han hade haft en relation med NBT (formuleringarna var så pass oklara, att man inte direkt visste om han med "relation" rentav menade "förhållande"...) och att han visste vem hon var.
Han ringde mig faktisk en gång. Jag frågade honom om var NBT i så fall skulle ha bott. Han uppgav namnet på en stad. Nu visste jag inte alls var NBT bodde, men av anledningar som jag inte ska gå in på här visste jag i alla fall att hans uppgift inte kunde stämma.
Jag tyckte NBT var en frisk fläkt. En mycket frisk fläkt. Men i åtminstone ett avseende var jag faktiskt under en period en mer "extrem" feminist än vad hon var...
Det visade sig när hon plötsligt i slutet av 2012 hamnade i en diskussion om en vårdnadstvist. Till allas förvåning började hon energiskt försvara en man, som slogs om vårdnaden. En grannbloggare som NBT hade en hel del med att göra försvarade kvinnan... Det blev nog de mest lästa av NBT:s inlägg. Eller kanske inte. Men det blev i alla fall de inlägg som fick mest kommentarer.
Jag skrev kort om saken, och sade mig inte vilja blanda mig i vårdnadstvister som inte innefattade anklagelser om övergrepp. Men att jag rent principiellt var för matrilinjärt släktskap och därför själv inte skulle kunna tänka mig att driva ett försvar av en man i en vårdnadstvist – möjligen med undantag av ev. extremfall där kvinnan var extremt olämplig som vårdnadshavare (sådana fall finns, även om de är mycket sällsynta).
Men något år senare ändrade sig NBT och sade sig nu stöda min principiella åsikt. Det var lite kul, men samtidigt också lite tråkigt, För det innebar att det inte längre fanns någon fråga där jag kunde se mig som MER "feministisk" än NBT...
Fast å andra sidan hade hon faktiskt en gång en underlig post som andades en märkligt okritisk inställning till den patrilinjära de facto-monarkin i Nordkorea. Det tyckte jag inte hängde ihop. Jag tyckte dessutom att man mycket väl kunde fördöma Trumps krigshets utan att för den skull sprida illusioner om Kim Jung Un...
Jag har aldrig träffat NBT. Jag har heller aldrig haft telefonkontakt med henne. Jag vet som sagt inte var hon bor, eller vad hon heter. Men jag gillar henne. Eller, för att uttrycka det mer försiktigt, jag har redan från början gillat hennes blogg.
Inte alls allt som stått i den. Ibland kunde även jag tycka att det verkade extremt. Men det var som sagt en frisk fläkt. Hon var djärv, orädd, provokativ - och ofta helt underbar.
Men bloggar skrivs inte av maskiner. De skrivs av människor och människor kan bli trötta. Eller kan ha andra mycket bra skäl för att inte längre blogga.
Jag vill ändå säga att NBT:s blogg har betytt mycket för mig. På ett fundamentalt sätt kunde man alltid lita på den. Inte så att man jämt höll med den - men på ett mycket djupare plan.
Om bloggen NoBoyToy till sist försvinner från bloggvärlden kommer den med all säkerhet att säkra sin plats i bloggarnas himmelrike... om det nu finns något sådant.. ;-)
Å andra sidan har jag en blogg som har haft en kanske ovanligt lång aktiv livslängd. Den har fått se grannbloggar dö. Eller fått se att andra blivit inaktiva och orkeslösa.
Det är sorgligt, det med.
Man kan faktiskt också sörja bloggar . Nej, det är definitivt inte samma sak, men sörja kan man ändå. Jag kan sörja bloggar som jag en gång stått nära - som Motherwitch eller Suspiciio. Jag kan ibland även sörja sådana som jag inte stod speciellt nära, men som ändå var intressant läsning...
Just nu börjar jag dessutom undra om det inte snart kommer att bli dags att sörja NoBoyToy (NBT). Jag hoppas att så inte är fallet.
Jag minns inte exakt när jag först upptäckte NBT. Förmodligen någon gång i början av 2011. Då hade den redan funnits en tid.
Det som imponerade med NBT var hennes oräddhet. Hon var inte "feminist light" på något sätt. Hon var tvärtom både djärv, provokativ, men åndå faktiskt ofta mycket saklig.
Hon gjorde en hel del mycket bra saker. Dit hör hennes research runt den s.k. Mangamannen. Visserligen hade jag och NBT olika åsikter om förbudet mot tecknad barnpornografi, men fallet med Mangamannen hade en annan dimension som de stora media aldrig tog upp.
Anledningen till att barnporr hade upptäckts hos honom var en konkret anklagelse om övergrepp mot barn. Där nöjde jag mig med att komma med principiella ställningstaganden och konstatera detta faktum. Och ansåg att innehavet av tecknad barnporr borde få en betydelse i den vårdnadstvist som Mangamannen var inblandad i.
Men NBT gick längre.
Hon genomförde en research, som var imponerade. Hon fick sedan kommentarer som hotade henne med åtal. Hon svarade närmast underbart - ungefär "du ska inte tro att jag är rädd för farbror polisen" .Typ. Jag minns inte det exakta ordvalet, men om man letar torde man kunna hitta det.
Ett annat fall var en man som Uppdrag Granskning gjorde ett snyftprogram om hösten 2013. Han hade friats för anklagelser om incest pga brist på bevis, men hade ändå förlorat vårdnaden. Det var UG oerhört upprört över. De verkade tycka att alla som friades för brott mot barn pga brist på bevis borde få vårdnad.
Det var samma sak där. Jag skrev liksom NBT principiellt hållna artiklar, men NBT gick längre. Hon gjorde en grundlig faktakoll, vilket (bland annat) gjorde att jag kunde hänvisa till hennes blogg för att svara kommentatorer på min egen...
Under sin, ska man kanske säga storhetstid, gjorde NBT avsevärd nytta.. Detta kunde inte fördunklas av att hennes retorik ibland kunde te sig lite avskräckande - även för mig. Men det gjorde också bloggen mer personlig.
Och jag stördes egentligen (nästan) aldrig av den retoriken. Det gjorde däremot många andra. Det fanns en man som under en tid brukade skriva på min blogg. Han kallade sig Mikael och fick nervösa anfall varje gång NBT nämndes. Han hade NBT-allergi.
Vara gång NBT blandade sig i diskussionen på min blogg drog han sig ur, fräsande att nu ville han minsann inte vara med längre, eftersom NBT var den otrevligaste person ha någonsin stött på.
Inte nog med det, han producerade också en skröna om att han hade haft en relation med NBT (formuleringarna var så pass oklara, att man inte direkt visste om han med "relation" rentav menade "förhållande"...) och att han visste vem hon var.
Han ringde mig faktisk en gång. Jag frågade honom om var NBT i så fall skulle ha bott. Han uppgav namnet på en stad. Nu visste jag inte alls var NBT bodde, men av anledningar som jag inte ska gå in på här visste jag i alla fall att hans uppgift inte kunde stämma.
Jag tyckte NBT var en frisk fläkt. En mycket frisk fläkt. Men i åtminstone ett avseende var jag faktiskt under en period en mer "extrem" feminist än vad hon var...
Det visade sig när hon plötsligt i slutet av 2012 hamnade i en diskussion om en vårdnadstvist. Till allas förvåning började hon energiskt försvara en man, som slogs om vårdnaden. En grannbloggare som NBT hade en hel del med att göra försvarade kvinnan... Det blev nog de mest lästa av NBT:s inlägg. Eller kanske inte. Men det blev i alla fall de inlägg som fick mest kommentarer.
Jag skrev kort om saken, och sade mig inte vilja blanda mig i vårdnadstvister som inte innefattade anklagelser om övergrepp. Men att jag rent principiellt var för matrilinjärt släktskap och därför själv inte skulle kunna tänka mig att driva ett försvar av en man i en vårdnadstvist – möjligen med undantag av ev. extremfall där kvinnan var extremt olämplig som vårdnadshavare (sådana fall finns, även om de är mycket sällsynta).
Men något år senare ändrade sig NBT och sade sig nu stöda min principiella åsikt. Det var lite kul, men samtidigt också lite tråkigt, För det innebar att det inte längre fanns någon fråga där jag kunde se mig som MER "feministisk" än NBT...
Fast å andra sidan hade hon faktiskt en gång en underlig post som andades en märkligt okritisk inställning till den patrilinjära de facto-monarkin i Nordkorea. Det tyckte jag inte hängde ihop. Jag tyckte dessutom att man mycket väl kunde fördöma Trumps krigshets utan att för den skull sprida illusioner om Kim Jung Un...
Jag har aldrig träffat NBT. Jag har heller aldrig haft telefonkontakt med henne. Jag vet som sagt inte var hon bor, eller vad hon heter. Men jag gillar henne. Eller, för att uttrycka det mer försiktigt, jag har redan från början gillat hennes blogg.
Inte alls allt som stått i den. Ibland kunde även jag tycka att det verkade extremt. Men det var som sagt en frisk fläkt. Hon var djärv, orädd, provokativ - och ofta helt underbar.
Men bloggar skrivs inte av maskiner. De skrivs av människor och människor kan bli trötta. Eller kan ha andra mycket bra skäl för att inte längre blogga.
Jag vill ändå säga att NBT:s blogg har betytt mycket för mig. På ett fundamentalt sätt kunde man alltid lita på den. Inte så att man jämt höll med den - men på ett mycket djupare plan.
Om bloggen NoBoyToy till sist försvinner från bloggvärlden kommer den med all säkerhet att säkra sin plats i bloggarnas himmelrike... om det nu finns något sådant.. ;-)
lördag 19 maj 2018
Och Lilium...
... är här lika karismatiskt förförisk som hon brukar vara när hon sätter den sidan till.
"You thought it was over" heter videon. Nej, jag trodde faktiskt inte det var över. ;-)
"You thought it was over" heter videon. Nej, jag trodde faktiskt inte det var över. ;-)
torsdag 17 maj 2018
Ina och Nina och Stina
1967 låg en märklig melodi, med den än märkligare titeln I Was Kaiser Bill's Batman på listorna. Det var inte en sång, för den visslades fram av någon som kallade sig Whistling Jack Smith.
Men den fick en svensk version som faktiskt var en sång, och hade en text. Den har jag letat efter på YouTube under många år.
Anledningen är att den gick in i mitt huvud när den kom, också 1967. Den hette Ina och Nina och Stina och sjöngs av Mona Wessman. Jag har länge velat höra om den.
Om man hoppas på att en viss sång ska komma in på YouTube blir man ofta bönhörd, men det kan ta en tid. Jag vet inte hur länge jag väntat på denna, men nu detta år lades den faktiskt upp där.
Jag har bara mints låten, och har inte kommit ihåg texten. Nu när jag gjort det tycker jag nog att den är nästan lika konstig som titeln på den engelska förlagan - men framför allt är den en smula töntig.
Men sången är suggestiv, på något gåtfullt sätt - tyckte jag då, och tycker jag nog fortfarande. I alla fall lite grann.
En varning. Kolla längst ner hur långt det är kvar till slutet så att ni inte stänger av den i förtid. Precis som I Was Kaiser Bill's Batman har den nämligen ett falskt slut, en bit efter mitten av sången.
Den kan höras här.
Men den fick en svensk version som faktiskt var en sång, och hade en text. Den har jag letat efter på YouTube under många år.
Anledningen är att den gick in i mitt huvud när den kom, också 1967. Den hette Ina och Nina och Stina och sjöngs av Mona Wessman. Jag har länge velat höra om den.
Om man hoppas på att en viss sång ska komma in på YouTube blir man ofta bönhörd, men det kan ta en tid. Jag vet inte hur länge jag väntat på denna, men nu detta år lades den faktiskt upp där.
Jag har bara mints låten, och har inte kommit ihåg texten. Nu när jag gjort det tycker jag nog att den är nästan lika konstig som titeln på den engelska förlagan - men framför allt är den en smula töntig.
Men sången är suggestiv, på något gåtfullt sätt - tyckte jag då, och tycker jag nog fortfarande. I alla fall lite grann.
En varning. Kolla längst ner hur långt det är kvar till slutet så att ni inte stänger av den i förtid. Precis som I Was Kaiser Bill's Batman har den nämligen ett falskt slut, en bit efter mitten av sången.
Den kan höras här.
Live-version av Dixie Chicks "Goodbye, Earl"
För nästan exakt fem år sedan skrev jag ett inlägg om Dixie Chicks, en kvinnlig countrygrupp, som utsattes för hårda angrepp efter att de hade tagit avstånd från George W Bush.
Där länkade jag också till musikvideon till "Goodbye Earl", en mycket suggestiv sång de har gjort, om hur en brutal kvinnomisshandlare dödas av några kvinnor, och sänks ner i en sjö.
De hade själva gjort den videon, och den var mycket välgjord, med ett bildspel som beskrev handlingen.
Nu upptäcker jag att det också finns en live-version av denna sång. Den är oerhört intensiv, och man kan definitivt se hur publiken lever sig in i handlingen.
Se och hör den gärna. Liksom deras musikvideo, om ni inte har sett den förut.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Texten kan läsas här.
Där länkade jag också till musikvideon till "Goodbye Earl", en mycket suggestiv sång de har gjort, om hur en brutal kvinnomisshandlare dödas av några kvinnor, och sänks ner i en sjö.
De hade själva gjort den videon, och den var mycket välgjord, med ett bildspel som beskrev handlingen.
Nu upptäcker jag att det också finns en live-version av denna sång. Den är oerhört intensiv, och man kan definitivt se hur publiken lever sig in i handlingen.
Se och hör den gärna. Liksom deras musikvideo, om ni inte har sett den förut.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Texten kan läsas här.
onsdag 16 maj 2018
Jag vill ha regn
I tidningarna kan man fortfarande läsa saker som "glad nyhet - rekordvärmen kan vara tio dar till", numera då och då paradoxalt uppblandade med varningar att äldre personer ska akta sig, rekordvärmen kan vara potentiellt dödlig för dem...
Jag undrar hur länge det har funnits likhetstecken mellan å ena sidan begreppet "vackert väder" å andra sidan ordet "varmt" (och för den delen också ordet "ljust") i det allmänna medvetandet.
Det kommer väl att få finnas kvar ett bit till in i den globala uppvärmningen. Sedan blir det nog efter ett tag helt annorlunda.
Den långvariga, tryckande och ovanligt tidiga värmeperioden påverkar mig nu rent fysiskt, med illamående och huvudvärk. Jag hoppas att den försvinner så snabbt som möjligt.
Och lyssna gärna på Tages "Every raindrop means a lot" ...
Jag undrar hur länge det har funnits likhetstecken mellan å ena sidan begreppet "vackert väder" å andra sidan ordet "varmt" (och för den delen också ordet "ljust") i det allmänna medvetandet.
Det kommer väl att få finnas kvar ett bit till in i den globala uppvärmningen. Sedan blir det nog efter ett tag helt annorlunda.
Den långvariga, tryckande och ovanligt tidiga värmeperioden påverkar mig nu rent fysiskt, med illamående och huvudvärk. Jag hoppas att den försvinner så snabbt som möjligt.
Och lyssna gärna på Tages "Every raindrop means a lot" ...
Argument mot Hans Rosling
Jag har nästan inte läst något av Hans Rosling, men har fått uppfattningen att han är hyllad, och nästan blivit lite av en helig ko.
Han sägs representera "fakta" emot alla de som motsätter sig sådana. Det är ju i så fall utmärkt, om det nu är så, men när man får reda på att han säger att det blir bättre och bättre i världen blir i alla fall jag automatiskt misstänksam.
Den marxistiske ekonomen Michael Roberts tar upp Roslings av så många hyllade bok Factfulness, i ett inlägg här .
Jag har inte läst Factfulness, men de aspekter av den som Roberts tar upp, känner jag ju igen från beskrivningar i andra media. Så kritiken mot denna ack så hyllade bok verkar i hög grad vara angelägen.
Han sägs representera "fakta" emot alla de som motsätter sig sådana. Det är ju i så fall utmärkt, om det nu är så, men när man får reda på att han säger att det blir bättre och bättre i världen blir i alla fall jag automatiskt misstänksam.
Den marxistiske ekonomen Michael Roberts tar upp Roslings av så många hyllade bok Factfulness, i ett inlägg här .
Jag har inte läst Factfulness, men de aspekter av den som Roberts tar upp, känner jag ju igen från beskrivningar i andra media. Så kritiken mot denna ack så hyllade bok verkar i hög grad vara angelägen.
måndag 14 maj 2018
Partenogenes
Skulle det rent teoretiskt kunna finnas en värld utan män? Eller mer exakt - skulle släktet Homo Sapiens kunna fortplanta sig partenogenetiskt? Därom tvista de lärde.
Jag kom att tänka på frågan efter att jag på Facebook hade länkat till en artikel, som visade att korrelationen mellan män och brottslighet var mycket större än korrelationen mellan invandrare och brottslighet - och som förklarade att medan inget tyder på att brottsligheten skulle minska nämnvärt om alla invandare utvisades, skulle den tveklöst minska om alla män utvisades.
På detta kom en kommentar som slog fast att om det inte fanns några män skulle mänskligheten gå under. Jag svarade att förslaget förstås inte var menat att tas bokstavligt, och att även oavsett detta, det dessutom endast gick ut på att männen skulle lämna Sverige, inte att det skulle försvinna...
Men sedan kom jag att tänka lite mer på själva frågeställningen.
Partenogenes (att honan kan få avkomma utan sexuell reproduktion) förekommer - så vitt man vet - inte hos däggdjur - men hos många andra djurarter. Hos några sker det parallellt med sexuell befruktning - men hos många sker det endast partenogenetiskt. Hos de senare finns helt enkelt inga hanar.
En fascinerande sak är att det finns djurarter utan hanar där det ändå finns parning - mellan honorna. Trots att det i dessa fall vare sig sker befruktning eller inseminering , produceras då en sorts hormoner som ger högre fruktsamhet.
Jag har känt till ordet partenogenes mer än 30 år och vetat vad det betyder - men att det finns så många arter som tillämpar detta har jag inte fattat förrän i går kväll, då jag plötsligt fick ett infall att kolla ordet på svenska och engelska Wikipedia.
Det blev faktiskt en mycket intressant läsning.
Frågan om partenogenes skulle kunna uppkomma bland människor är tills vidare obesvarad. Det har faktiskt funnits forskare som hävdat att detta redan skulle kunna ha förekommit i enstaka fall, men det ser ut att vara en ganska så ovanlig minoritetsståndpunkt.
-------------------------------
TILLÄGG
Se också "Många vittnar om jungfrufödslar".
Jag kom att tänka på frågan efter att jag på Facebook hade länkat till en artikel, som visade att korrelationen mellan män och brottslighet var mycket större än korrelationen mellan invandrare och brottslighet - och som förklarade att medan inget tyder på att brottsligheten skulle minska nämnvärt om alla invandare utvisades, skulle den tveklöst minska om alla män utvisades.
På detta kom en kommentar som slog fast att om det inte fanns några män skulle mänskligheten gå under. Jag svarade att förslaget förstås inte var menat att tas bokstavligt, och att även oavsett detta, det dessutom endast gick ut på att männen skulle lämna Sverige, inte att det skulle försvinna...
Men sedan kom jag att tänka lite mer på själva frågeställningen.
Partenogenes (att honan kan få avkomma utan sexuell reproduktion) förekommer - så vitt man vet - inte hos däggdjur - men hos många andra djurarter. Hos några sker det parallellt med sexuell befruktning - men hos många sker det endast partenogenetiskt. Hos de senare finns helt enkelt inga hanar.
En fascinerande sak är att det finns djurarter utan hanar där det ändå finns parning - mellan honorna. Trots att det i dessa fall vare sig sker befruktning eller inseminering , produceras då en sorts hormoner som ger högre fruktsamhet.
Jag har känt till ordet partenogenes mer än 30 år och vetat vad det betyder - men att det finns så många arter som tillämpar detta har jag inte fattat förrän i går kväll, då jag plötsligt fick ett infall att kolla ordet på svenska och engelska Wikipedia.
Det blev faktiskt en mycket intressant läsning.
Frågan om partenogenes skulle kunna uppkomma bland människor är tills vidare obesvarad. Det har faktiskt funnits forskare som hävdat att detta redan skulle kunna ha förekommit i enstaka fall, men det ser ut att vara en ganska så ovanlig minoritetsståndpunkt.
-------------------------------
TILLÄGG
Se också "Många vittnar om jungfrufödslar".
lördag 12 maj 2018
Då hände det saker
Svenska Dagbladets första nyhetssida idag för 50 år sedan- 12 maj 1968. (Första sidan bestod endast av annonser fram till september 1970.)
Fransk kris efter kravaller
Värsta striderna sedan 1944
Seger för studenterna i Paris
Fransk kris efter kravaller
Värsta striderna sedan 1944
Seger för studenterna i Paris
fredag 11 maj 2018
"Statens aptit"
Svenska Dagbladets ledare idag oroar sig under rubriken '”Statens aptit” för statens växande ekonomiska roll.
”Aptiten växer medan man äter, säger man, och det tycks då verkligen besanna sig i fråga om statens lust att utvidga sin ekonomiska verksamhet, Just under allra sista tiden har vi fått skåda en rad av förslag från statens affärsverk till övertagande av privata företag. Vattenfallstyrelsen vill utvidga sitt kraftnät och stärka sin monopolställning genom köp av olika kraftstationer.
Telegrafstyrelsen vill lägga under sig det enskilda telefonnätet i Stockholm och sålunda göra av sig med sin enda återstående konkurrent. Och nu senast kommer järnvägsstyrelsen och vill ta för sig hela det svenska privatbanenätet eller åtminstone en huvuddel därav.
Samtidigt väcker finansministern till liv den sedan gammalt inom vissa riksdagskretsar närda önskan om en utvidgning av riksbankens verksamhet genom konkurrens med privatbankerna på inlåningens område och frågan om upprättandet av en särskild statens affärsbank är anförtrodd åt en kommitté.”
Det säger sig självt att SvDs ledare kraftigt ogillar detta. Den säger bland annat att de inte på något sätt är bevisat att staten kan sköta sådan verksamhet bättre än privata intressen.
Det bör förstås tilläggas att det handlar om idag för 100 år sedan - den 11 maj 1918.
Om SvD:s redaktörer hade haft en ovanligt effektiv kristallkula, eller på något annat sätt förvärvat prekognitiv förmåga, skulle de till sin glädje ha kunnat upptäcka att statens aptit i alla fall började minska ca 70 år senare och att den efter hundra år sjunkit till en närmast anorektisk nivå.
”Aptiten växer medan man äter, säger man, och det tycks då verkligen besanna sig i fråga om statens lust att utvidga sin ekonomiska verksamhet, Just under allra sista tiden har vi fått skåda en rad av förslag från statens affärsverk till övertagande av privata företag. Vattenfallstyrelsen vill utvidga sitt kraftnät och stärka sin monopolställning genom köp av olika kraftstationer.
Telegrafstyrelsen vill lägga under sig det enskilda telefonnätet i Stockholm och sålunda göra av sig med sin enda återstående konkurrent. Och nu senast kommer järnvägsstyrelsen och vill ta för sig hela det svenska privatbanenätet eller åtminstone en huvuddel därav.
Samtidigt väcker finansministern till liv den sedan gammalt inom vissa riksdagskretsar närda önskan om en utvidgning av riksbankens verksamhet genom konkurrens med privatbankerna på inlåningens område och frågan om upprättandet av en särskild statens affärsbank är anförtrodd åt en kommitté.”
Det säger sig självt att SvDs ledare kraftigt ogillar detta. Den säger bland annat att de inte på något sätt är bevisat att staten kan sköta sådan verksamhet bättre än privata intressen.
Det bör förstås tilläggas att det handlar om idag för 100 år sedan - den 11 maj 1918.
Om SvD:s redaktörer hade haft en ovanligt effektiv kristallkula, eller på något annat sätt förvärvat prekognitiv förmåga, skulle de till sin glädje ha kunnat upptäcka att statens aptit i alla fall började minska ca 70 år senare och att den efter hundra år sjunkit till en närmast anorektisk nivå.
torsdag 10 maj 2018
Trotskistisk travesti på en dikt från 1877
Här nedan ska jag lägga upp två dikter. Den första är från 1877. Eller rättare sagt det är inledningen till ett längre diktverk från 1877.
Den andra är en travesti på denna, och den återfinns i slutet av den trotskistiska tidskriften "Bolsjevik" nr 1, som kom ut i maj 1970. Den handlar om stalinismen.
Det närmast kosmiska innehållet i dikten från 1877 har här förvandlats till en polemisk dikt, med udden riktad mot just stalinismen.
Jag läste den andra dikten först. Närmare bestämt våren 1971, då jag gick i en trotskistisk studiecirkel. Jag fick tag i några exemplar av de två nummer av Bolsjevik som kom ut året innan, och blev då imponerad. Trots, eller kanske snarare på grund av, deras extremt teoretiska karaktär... som var ganska typisk för just den grupp som gav ut denna tidskrift. I synnerhet blev jag förtjust i den kritik av KFML:s teoretiska grundsyn som fanns i nr 1.
Men dikten grep faktiskt också tag i mig på något sätt. Det fanns något i den som fascinerade mig.
Jag vet inte när jag först fick reda på att den anti-stalinistiska dikten byggde på en dikt från 1800-talet...
--------------------------------------------------------------------------
KANTAT.
vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877.
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
--------------------------------------------------------------------
Från Bolsjevik, nr 1- 1970
Till Stalinismen!
Ur nattomhöljda tider,
emot ett mål fördolt för dig, o stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig.
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt.
Se framom dig är dimma och bakom dig är natt!
Och släkten, när du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
II
I dina alster röjes
att allt för dig en platthet är,
och ej till målet höjes
din forskarblick, du spanar här.
Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav.
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse!
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse.
III
Och dock om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt banér
och bär din hacka genom öknen oförvägen.
Än sen om spejarblicken ser,
hur bort från halsen några huv'en fejas?
Än sen om kommunister mejas
som gyllne säd av dina liar ned?
Vad fel du tänkt, vad du i enfald vill,
vad dumt du dömt, allt skall med tiden hämnas!
Och snart du åt ditt eget öde lämnas!
Ty du hör inte Kommunismens framtid till!
Framåt, du proletära International!
Ty endast du kan göra slut på arbetarnas kval!
Den andra är en travesti på denna, och den återfinns i slutet av den trotskistiska tidskriften "Bolsjevik" nr 1, som kom ut i maj 1970. Den handlar om stalinismen.
Det närmast kosmiska innehållet i dikten från 1877 har här förvandlats till en polemisk dikt, med udden riktad mot just stalinismen.
Jag läste den andra dikten först. Närmare bestämt våren 1971, då jag gick i en trotskistisk studiecirkel. Jag fick tag i några exemplar av de två nummer av Bolsjevik som kom ut året innan, och blev då imponerad. Trots, eller kanske snarare på grund av, deras extremt teoretiska karaktär... som var ganska typisk för just den grupp som gav ut denna tidskrift. I synnerhet blev jag förtjust i den kritik av KFML:s teoretiska grundsyn som fanns i nr 1.
Men dikten grep faktiskt också tag i mig på något sätt. Det fanns något i den som fascinerade mig.
Jag vet inte när jag först fick reda på att den anti-stalinistiska dikten byggde på en dikt från 1800-talet...
--------------------------------------------------------------------------
KANTAT.
vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877.
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
--------------------------------------------------------------------
Från Bolsjevik, nr 1- 1970
Till Stalinismen!
Ur nattomhöljda tider,
emot ett mål fördolt för dig, o stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig.
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt.
Se framom dig är dimma och bakom dig är natt!
Och släkten, när du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
II
I dina alster röjes
att allt för dig en platthet är,
och ej till målet höjes
din forskarblick, du spanar här.
Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav.
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse!
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse.
III
Och dock om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt banér
och bär din hacka genom öknen oförvägen.
Än sen om spejarblicken ser,
hur bort från halsen några huv'en fejas?
Än sen om kommunister mejas
som gyllne säd av dina liar ned?
Vad fel du tänkt, vad du i enfald vill,
vad dumt du dömt, allt skall med tiden hämnas!
Och snart du åt ditt eget öde lämnas!
Ty du hör inte Kommunismens framtid till!
Framåt, du proletära International!
Ty endast du kan göra slut på arbetarnas kval!
onsdag 9 maj 2018
Spindelfobi inte längre irrationell
Har tidigare skrivit om spindelfobi. Då såg jag den som en irrationell skräck, ungefär som musfobi. Jag minns från tidigare hur jag kunde bli förbluffad över att människor som i andra avseenden faktiskt var modigare än mig plötsligt kunde bli skräckslagna för en liten spindel.
Då var det fortfarande en irrationell skräck. Men det är det inte längre. För nu har tydligen svarta änkan etablerat sig i Sverige.
I motsats till alla spindelarter vi har haft här tidigare är det gift man i värsta fall kan få i sig vid ett möte med henne potentiellt dödligt, Det är väl därför Alice Cooper gjort en låt om henne - "Black Widow". Det är en ryslig skräcklåt- som ni mycket enkelt kan hitta på YouTube - om ni mot förmodan vill höra den...
Om ni nu ändå skulle göra det, kan ni kanske notera hur svarta änkan i Alice Coopers tappning byter kön i mitten av texten. Från att ganska korrekt beskrivas som "she" (honorna dominerar, och äter upp hanen efter parningen) byts hennes personliga pronomen ut till "he" när talet slutar och sången tar över. Det är ju också där den skräckslagna beskrivningen över att denna spindelart ska ta över världen inleds.
Även i andra avseenden än rent grammatiskt beskriver låten efter detta henne som manlig.
Det är kanske så att Alice Cooper kunde känna sig mer bekväm med tanken på att en manlig giftspindel ska ta över världen än att en kvinnlig ska göra detsamma? Oavsett vad, är könsbytet mitt i låten lite anmärkningsvärt.
Nåväl, ta över världen gör hon knappast, men nu kommer kanske även jag att snabbt rygga tillbaks när jag ser en spindel. Och tycka mig ha riktigt goda skäl till det.
Då var det fortfarande en irrationell skräck. Men det är det inte längre. För nu har tydligen svarta änkan etablerat sig i Sverige.
I motsats till alla spindelarter vi har haft här tidigare är det gift man i värsta fall kan få i sig vid ett möte med henne potentiellt dödligt, Det är väl därför Alice Cooper gjort en låt om henne - "Black Widow". Det är en ryslig skräcklåt- som ni mycket enkelt kan hitta på YouTube - om ni mot förmodan vill höra den...
Om ni nu ändå skulle göra det, kan ni kanske notera hur svarta änkan i Alice Coopers tappning byter kön i mitten av texten. Från att ganska korrekt beskrivas som "she" (honorna dominerar, och äter upp hanen efter parningen) byts hennes personliga pronomen ut till "he" när talet slutar och sången tar över. Det är ju också där den skräckslagna beskrivningen över att denna spindelart ska ta över världen inleds.
Även i andra avseenden än rent grammatiskt beskriver låten efter detta henne som manlig.
Det är kanske så att Alice Cooper kunde känna sig mer bekväm med tanken på att en manlig giftspindel ska ta över världen än att en kvinnlig ska göra detsamma? Oavsett vad, är könsbytet mitt i låten lite anmärkningsvärt.
Nåväl, ta över världen gör hon knappast, men nu kommer kanske även jag att snabbt rygga tillbaks när jag ser en spindel. Och tycka mig ha riktigt goda skäl till det.
tisdag 8 maj 2018
"Maj 1968 - en generalrepetition"
För femtio år sedan var det i dessa dagar studentrevolt i Frankrike. Efter ytterligare någon vecka hade den utvidgats och arbetarrörelsen drogs in - det blev generalstrejk mot regeringen, fabriksockupationer, och vad som nog kan beskrivas som en revolutionär (eller åtminstone förrevolutionär) situation.
När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.
Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.
Den gjorde ett stort intryck.
Jag har inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.
Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.
Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.
Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.
Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.
Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.
Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.
Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig ett viktigt historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...
Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.
När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.
Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.
Den gjorde ett stort intryck.
Jag har inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.
Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.
Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.
Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.
Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.
Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.
Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.
Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig ett viktigt historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...
Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.
söndag 6 maj 2018
På mardrömslika äventyr i ett exotiskt land
Igår råkade jag få se en film som inte direkt kan rekommenderas. Men den var lite udda.
Det var en skräckfilm om hur fyra män åker på semester till ett exotiskt land. I landet finns mörka skogar, som döljer fasansfulla hemligheter.
I dessa mörka skogar har hedendomen aldrig dött ut. Där finns en urbefolkning som dyrkar otäcka monster - som de offrar människor till.
De fyra decimeras en efter en, och blir till offer för dessa väsen. Endast en överlever.
Det som gör filmen så udda är att det exotiska landet med sina djupa och otäcka skogar, och primitiva och mordiska urbefolkning är - Sverige.
Filmen utspelar sig någonstans i svenska skogar, på gränsen till Norge.
De fyra männen talar engelska och har aldrig varit i Sverige förut. Och ångrar nog att de någonsin satte sin fot i detta gudsförgätna land.
Hur kommer denna film att påverka vår turistindustri? Kommer folk att undvika detta otäcka land eller kommer det kanske att leda till att monsterfantaster kommer att invadera de svenska skogarna? ;-)
Om någon till äventyrs vill se den, kan ju hen först kolla trailern - här.
PS. Och ja, handlingen utspelar sig uppenbarligen så pass långt söderut att ingen torde misstänka att "urbefolkningen" syftar på samer. Det är en svensk urbefolkning - och någonstans i filmen finns också, om jag minns rätt, referenser till fornnordisk religion - och fornnordiska gudar.
Det var en skräckfilm om hur fyra män åker på semester till ett exotiskt land. I landet finns mörka skogar, som döljer fasansfulla hemligheter.
I dessa mörka skogar har hedendomen aldrig dött ut. Där finns en urbefolkning som dyrkar otäcka monster - som de offrar människor till.
De fyra decimeras en efter en, och blir till offer för dessa väsen. Endast en överlever.
Det som gör filmen så udda är att det exotiska landet med sina djupa och otäcka skogar, och primitiva och mordiska urbefolkning är - Sverige.
Filmen utspelar sig någonstans i svenska skogar, på gränsen till Norge.
De fyra männen talar engelska och har aldrig varit i Sverige förut. Och ångrar nog att de någonsin satte sin fot i detta gudsförgätna land.
Hur kommer denna film att påverka vår turistindustri? Kommer folk att undvika detta otäcka land eller kommer det kanske att leda till att monsterfantaster kommer att invadera de svenska skogarna? ;-)
Om någon till äventyrs vill se den, kan ju hen först kolla trailern - här.
PS. Och ja, handlingen utspelar sig uppenbarligen så pass långt söderut att ingen torde misstänka att "urbefolkningen" syftar på samer. Det är en svensk urbefolkning - och någonstans i filmen finns också, om jag minns rätt, referenser till fornnordisk religion - och fornnordiska gudar.
fredag 4 maj 2018
Att vinna striden men förlora kriget
/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen. Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../
Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.
Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.
Resultatet är* fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska diagnoser
Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.
Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.
Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5
Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.
Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.
Resultatet är* fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska diagnoser
Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.
Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.
Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5
torsdag 3 maj 2018
Inte ens framtiden är vad den har varit
Den var bättre förr.
Vad sägs om dessa fantasieggande bilder som sammanställts under rubriken "How Soviet Artists Imagined Communist Life in Space".
Man kan tycka vad man vill om det byråkratiska styret i Sovjetunionen , men under det tidiga sextiotalet fanns en sorts tilltalande, om än lite naiv, teknikoptimism i Sovjet.
Orsaken var förstås Sovjets framgångsrika rymdprogram. Det såg ut som om värdsrymden låg öppen och det socialistiska Sovjet låg först i dess utforskning - och erövring.
Idag finns förstås inte Sovjetunionen. Inte nog med det - perspektivet har de senaste årtiondena förskjutits från att människan ska kunna nå andra planeter till att vi håller på att förstöra vår egen.
Som sagt - framtiden VAR bättre förr.
Vad sägs om dessa fantasieggande bilder som sammanställts under rubriken "How Soviet Artists Imagined Communist Life in Space".
Man kan tycka vad man vill om det byråkratiska styret i Sovjetunionen , men under det tidiga sextiotalet fanns en sorts tilltalande, om än lite naiv, teknikoptimism i Sovjet.
Orsaken var förstås Sovjets framgångsrika rymdprogram. Det såg ut som om värdsrymden låg öppen och det socialistiska Sovjet låg först i dess utforskning - och erövring.
Idag finns förstås inte Sovjetunionen. Inte nog med det - perspektivet har de senaste årtiondena förskjutits från att människan ska kunna nå andra planeter till att vi håller på att förstöra vår egen.
Som sagt - framtiden VAR bättre förr.
onsdag 2 maj 2018
Borgerligt själsliv
Det kan vara enerverande att läsa gamla dagstidningen, eller i alla fall dess ledare, i alla fall om tidningen heter Svenska Dagbladet. Har just nu tagit del av denna tidnings ledare från den 2 maj 1975 och det är den första dagen tidningen kommer ut efter FNL:s intåg i Saigon. (Den kom ju inte ut 1 maj).
Huvudledaren handlar som sig bör om detta ämne. Men medan så vitt jag minns till och med DN då visade en viss entusiasm över utgången, är SvD magsur som vanligt. Man oroar sig för att den kommunistiska politik som nu kommer att föras i hela Vietnam, och man gnäller över att FNL bröt mot Parisavtalet 1973.
På slutet angriper man de förstamajtalare som dagen innan sagt negativa saker om USA:s krig. Ledaren avslutas med meningen. "Är det omöjligt för dem att föreställa sig att de motiv som kom USA att låta sig dras in i Vietnams katastrofala onda cirkel, för amerikanerna själva länge tedde sig lika hedervärda som skälen för ingripandet mot Hitler?"
Denna lätt absurda mening (som bland annat verkar utgå att "amerikanerna" är en monolitisk enhet där alla uppfattar saker på samma sätt) får alltså avsluta SvD:s ledare om en av de mest glädjande och omtumlande händelserna under 1900-talet.
Huvudledaren handlar som sig bör om detta ämne. Men medan så vitt jag minns till och med DN då visade en viss entusiasm över utgången, är SvD magsur som vanligt. Man oroar sig för att den kommunistiska politik som nu kommer att föras i hela Vietnam, och man gnäller över att FNL bröt mot Parisavtalet 1973.
På slutet angriper man de förstamajtalare som dagen innan sagt negativa saker om USA:s krig. Ledaren avslutas med meningen. "Är det omöjligt för dem att föreställa sig att de motiv som kom USA att låta sig dras in i Vietnams katastrofala onda cirkel, för amerikanerna själva länge tedde sig lika hedervärda som skälen för ingripandet mot Hitler?"
Denna lätt absurda mening (som bland annat verkar utgå att "amerikanerna" är en monolitisk enhet där alla uppfattar saker på samma sätt) får alltså avsluta SvD:s ledare om en av de mest glädjande och omtumlande händelserna under 1900-talet.
Runaways var något nytt
När jag fick en lägenhet i slutet av november 1977 började jag alltså köpa hem skivor. Det var första gången på länge. Det hade jag - med några få undantag - inte gjort sedan sextonårsåldern.
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
tisdag 1 maj 2018
Joan Jett och "I love playing with fire"
Jag kände till Runaways sedan sent 1977, men vad som hände efteråt hade jag väl inget direkt grepp om förrän några år sedan.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
