Runaways var något nytt

När jag fick en lägenhet i slutet av november 1977 började jag alltså köpa hem skivor. Det var första gången på länge. Det hade jag - med några få undantag - inte gjort sedan sextonårsåldern.

Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.

Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.

Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med  Diana Ross and the Supremes.  Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...

Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.

Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.

En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".

Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.

Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar -   alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.

Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.

De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga  tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".