Vem vet - inte du. Vem vet - inte jag.

Den 31 december 1994 fyllde jag 40 år. Inför denna dag kom en vän till mig med ett generöst erbjudande att hjälpa mig att arrangera en fyrtioårsfest i hans lägenhet... Den var milt sagt mycket större än min - jag hade ett studentrum.

Jag var nu lite tveksam, för jag har aldrig riktigt gillat tanken på att fira att jag blir äldre. Men det var ändå frestande, så jag tackade ja.

Erbjudandet kom kanske en och en halv månad innan jag fyllde år. Så jag började fundera över om jag skulle fixa nån form av musik till festen. Jag hade redan en hel del kassettband inspelade, men jag började spela in mer. Framförallt blev det min favoritmusik, sextiotalspop.

Men den kassettbandspelare jag hade inbyggd i radion kunde ju spela in även annat. Och jag spelade även in en hel del aktuella låtar.

Det var då jag första gången hörde denna. Alltså den sång vars främsta återkommande textrader finns i rubriken på detta inlägg. Jag inte endast hörde den - jag spelade in den också. Och blev fascinerad. Och tilltalad.

Det var alltså Lisa Ekdahls genombrottssång. Det var något suggestivt enkelt och rofyllt i den, Och ganska så fyndiga ordvändningar.

Varför kom jag att tänka på den idag? Jo, för just idag jag träffade jag en väninna som jag inte har träffat på länge, och som när det begav sig, troligen var ännu mer förtjust i sången än vad jag var.