torsdag 10 maj 2018

Trotskistisk travesti på en dikt från 1877

Här nedan ska jag lägga upp två dikter. Den första är från 1877. Eller rättare sagt det är inledningen till ett längre diktverk från 1877.

Den andra är en travesti på denna, och den återfinns i slutet av den trotskistiska tidskriften "Bolsjevik" nr 1, som kom ut i maj 1970. Den handlar om stalinismen.

Det närmast kosmiska innehållet i dikten från 1877 har här förvandlats till en polemisk dikt, med udden riktad mot just stalinismen.

Jag läste den andra dikten först. Närmare bestämt våren 1971, då jag gick i en trotskistisk studiecirkel. Jag fick tag i några exemplar av de två nummer av Bolsjevik som kom ut året innan, och blev då imponerad. Trots, eller kanske snarare på grund av, deras extremt teoretiska karaktär...  som var ganska typisk för just den grupp som gav ut denna tidskrift. I synnerhet blev jag förtjust i den kritik av KFML:s teoretiska grundsyn som fanns i nr 1.

Men dikten grep faktiskt också tag i mig på något sätt. Det fanns något i den som fascinerade mig.

Jag vet inte när jag först fick reda på att den anti-stalinistiska dikten byggde på en dikt från 1800-talet...
 --------------------------------------------------------------------------
KANTAT.

vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877.


Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?

I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.


Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
--------------------------------------------------------------------
Från Bolsjevik, nr 1- 1970

Till Stalinismen!
Ur nattomhöljda tider,
emot ett mål fördolt för dig, o stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig.
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt.
Se framom dig är dimma och bakom dig är natt!
Och släkten, när du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?

II

I dina alster röjes
att allt för dig en platthet är,
och ej till målet höjes
din forskarblick, du spanar här.
Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav.
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse!
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse.

III

Och dock om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt banér
och bär din hacka genom öknen oförvägen.
Än sen om spejarblicken ser,
hur bort från halsen några huv'en fejas?
Än sen om kommunister mejas
som gyllne säd av dina liar ned?
Vad fel du tänkt, vad du i enfald vill,
vad dumt du dömt, allt skall med tiden hämnas!
Och snart du åt ditt eget öde lämnas!
Ty du hör inte Kommunismens framtid till!
Framåt, du proletära International!
Ty endast du kan göra slut på arbetarnas kval!

Inga kommentarer: