I juni 2014 lade Per Faxneld fram sin avhandling Satanic Feminism vid Stockholms Universitet. Den lades fram som en avhandling i religionshistoria, men den skulle kanske bättre platsat som idéhistoria.
För om det var något den inte gjorde var det att presentera någon form av "satanistisk feministisk" rörelse. Endast en av de i avhandlingen diskuterade personerna kallade sig själv för satanist och knappast någon av dem skulle godtagit att bli beskrivna som "satanistiska feminister".
Vad avhandlingen handlade om var hur kritik mot patriarkatet och ett försvar av kvinnors rättigheter under framförallt 1800-talet på helt olika håll kopplades till Satan som figur. Dels av antifeminister som såg kvinnorörelsen som influerad av Satan - dels i underhållningslitteratur utan någon entydigt definierad könspolitisk tendens - och dels av feminister eller profeminister som uttryckte någon form av sympati med Satan som figur eller symbol.
Att sådant inte var helt ovanligt är ju inte konstigt, då den kristna kyrkan nästan överallt var kopplad till den patriarkala makten. Att koppla en revolt mot patriarkatet till den entitet som kyrkan sade sig bekämpa var ju helt rimligt.
Men det räcker nog inte som förklaring. Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att göra den Satan som beskrivs i Nya Testamentet till en feministisk symbol. Om det inte vore för en sak. Nämligen att Satan på några ställen i just Nya Testamentet identifieras med ormen i Första Mosebok. Då faller pusselbitarna väldigt mycket på plats.
För ormen i GT ger kvinnan kunskap, och fördöms för detta av en outhärdligt patriarkal och auktoritär gud. Och straffas av denne gud genom att hon tvingas underordna sig män. Och tillika föda sina barn med smärta.
En del tidiga kättare sympatiserade med ormen - framförallt en stor del av gnostikerna. Dock utan att godta NT: s identifikation mellan denna och Satan. Men senare kom det författare som just godtog denna identifikation, och genom detta började se Satan i någon form av förklarat ljus.
Det innebar inte att de behövde tro på Satan, eller ens Gud. De stod för vad Per Faxneld kallar satanism sensu latu vilket innebär att de använde sig av Satan i en form av polemisk diskurs, som ett vapen mot den rådande ordningen och patriarkatet.
Faxneld tar upp exempel från bland annat tidiga anarkister, socialdemokrater, teosofer, "dekadenta" författare liksom författare som skrev romantiserade böcker om häxor, och lesbiska kvinnor som kämpade för rätten till sin sexualitet.
Men han tar även upp personer som hade en negativ eller indifferent syn på feminism eller kvinnors rättigheter, och som i olika sammanhang kopplar denna till Satansgestalten. Ett exempel är hur denna behandlas i den gotiska skräckromanen.
När Faxneld började lägga fram sina kapitel vid forskarseminariet i Stockholm var jag på väg att lämna institutionen men fortsatte att delta på seminarierna. Något som jag nästan aldrig missade var när han lade fram sina kapitel. Och det berodde inte huvudsakligen på att jag 1981 på Jakobsbergs Folkhögskola faktiskt varit med om att bilda en skämtsam parodi på en sekt, som vi då kallade Feministiska Satanister.
Ämnet var i sig fascinerande, och jag deltog ganska flitigt i seminarierna. Det var en ny typ av infallsvinkel och innebar också att jag själv tog ett steg åt sidan, och för tillfället fick anledning att diskutera ett ämne som "satanism" utifrån en helt annan infallsvinkel än den jag brukade ha...
Det är nog ett av dessa seminarier som jag minns mer än andra. Det var när Faxneld tog upp en gotisk roman - Matthew G Lewis The Monk. Jag hade nämligen läst den i en svensk översättning redan 1977, och hade då blivit ganska så fascinerad av den.
The Monk är en märklig roman. Den kom ut 1796 och blev då hårt angripen. Den anklagades för att propagera ondska och omoral, trots att dess värderingssystem på ytan höll sig strikt inom den förhärskande världsbildens ramar. Men problemet var att det just var - på ytan. Under denna yta kunde många läsare ta del av en annan, ganska så annorlunda, undertext .
Den handlar om just en munk, vid namn Ambrosio. Han förförs av en ung novis i klostret, som snart visar sig vara en förklädd kvinna, vid namn Matilda. Denna Matilda får sedan stå som ett alternativ till munkens uppenbarligen ganska glädjelösa liv.
Dels är Matilda på många sätt en tänkare. Hon argumenterar mot den tidens officiella kristna moral, och även mot Bibeln. Hon angriper celibatet, och förklarar att om Gud verkligen hade haft något emot en utövad sexualitet hade han inte gjort den så glädjefylld.
Dessutom är hon inte på något sätt beroende av män. Hennes sexualitet är helt självständig - hon förför honom, men när hon inte vill ha sex själv tvekar hon inte en sekund att neka honom detta. Hon är beslutsam och vet vad hon vill - han är vankelmodig och svag - och slits mellan sina munklöften och sin dragning till Matilda.
Dessutom visar det sig efter ett tag att Matilda har magiska krafter. Hon säger själv att hon har kontakt med demoner, men att hon inte alls är underkastad dessa. I själva verket, säger hon, behärskar hon dem, och har därmed en roll som på den tiden brukade tillskrivas manliga magiker, men absolut inte kvinnor.
Både Ambrosio och Matilda ställs inom ett tag inför rätta av inkvisitionen. Men Matilda har som sagt magiska krafter och räddar både sig själv och Ambrosio ur fängelset. Allt skulle kunna sluta riktigt lyckligt, men det gör det förstås inte. Ett lyckligt slut på en sådan story var knappast möjlig 1796.
För alldeles mot slutet visar det sig att Matilda inte är en kvinna med magiska krafter, utan själv en demon. Och när Ambrosio till sist slipper fängelset avslöjas den grunvliga sanningen. Ambrosio dödas. och man får anta att även hans själ är hopplöst förlorad.
Vad Faxneld visade på seminariet (och senare i avhandlingen, på sidorna 227-234) var att The Monk ser ut att vara skriven så att människor som på något sätt hade en sympati för en självständig kvinnlig sexualtet, och/eller var kritik mot kyrkan, och/eller kritiska mot det traditionella förhållandet mellan könen, inte kunde undvika att få sympatier med Matilda. Ända fram till slutet framtår hennes alternativ så tilltalande och starkt - och Ambrosios tidigare tillvaro så torftig. Att slutet ändå blir det som man kan förvänta kan man ju lätt avfärda som påklistrat och fyrkantigt...
Det som fick mig att förundras på detta seminarium var att Faxneld beskrev den tänkte anti-patriakala läsarens reaktioner på ett sätt som ganska väl motsvarade mina egna när jag läste boken 1977. Jag läste den faktiskt på en Gotlandsresa - på färjan, Jag gjorde flitiga understrykningar, men tyvärr har jag inte kvar boken. Men vad jag minns från dem är att alla mina sympatier låg på Matildas sida. Jag kom med instämmande kommentarer i kanten till hennes uttalanden - och slutet avfärdade jag väl mest som ett tidstypiskt moralistiskt trams.
På så sätt liknande jag som sagt Faxnelds tänkta 1700-talsläsare. I en värld där kvinnans uppgift var att underordna sig mannen och i övrigt vara tyst, fridsam och gudfruktig, var (den för övrigt inte så sällan aggressivt uttrycksfulla) Matilda något som av många kvinnor, och förmodligen även en hel del män, kunde te sig som ett ganska så. låt oss säga häftigt, om än demoniserat, alternativ.
När jag läst klart boken på färjans cafeteria denna februarinatt 1977, kände jag mig nog själv nästan som en ... "feministisk satanist".
Att någon skulle reagera positivt på Matilda var knappast författarens avsikt. Av hans kvarlämnande brev framgår att han hade en traditionellt konservativ kvinnosyn. Men oavsett denna lyckades han formulera en antites till en sådan, som var mer färgstark - och på många säkert verkade både dynamisk - och förvisso förförisk.
Att han inte var ensam om detta inser man vid en läsning av de över 700 sidorna i Faxnelds avhandling, som förresten snart ska komma ut på ett större förlag.
måndag 30 oktober 2017
söndag 29 oktober 2017
Borde de inte ha frågat Josefsson först?
I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.
Där skriver de nämligen:
"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."
I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.
Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.
Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.
Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....
Där skriver de nämligen:
"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."
I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.
Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.
Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.
Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....
-----------------------------------------
*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.
torsdag 26 oktober 2017
Alexander Bard
Alexander Bard är en märklig person. Å ena sidan är han en allmänt amoralisk sexliberal; å andra sidan säger han sig vara bekännande zoroastrier och tror att just denna religion kan användas som stöd för hans egen amoraliska världsbild.
En gång hamnade jag i en intressant debatt med honom på Newsmill. Där skrev han att det fina med just zoroastrismen var att den inte talade om godhet och ondska utan endast om vad som var praktiskt lämpligt, Jag baxnade.
Det är nämligen så att om det är något som zoroastrismen är känd för är det att det var den första kända religion som gjorde dikotomin mellan just godhet och ondska till centrum i sitt system. Den målar upp en strid mellan den onde Angra Mainyu och den gode Ahura Mazda som grunden för hela universums utveckling. Den var också den första kända religion som hade en helveteslära. De onda ska slängas ner i en brinnade eld...
Jag påpekade detta för Bard. Han frågade sarkastiskt om jag hade fått mina upplysningar från Nordisk Familjebok från 1910. Jag svarade med att hänvisa till fem akademiska arbeten om zoroastrismen som jag hade läst. Och citerade också några relevanta rader från zoroastrismens heliga skrift Avesta om just kampen mellan gott och ont. På det svarade han inte alls. Han blev helt tyst.
Nu är han i blåsväder igen. Han har visat sig vara vän med Fredrik Virtanen och var väldigt upprörd för att Expressen outade denne.Till Expressens reporter sade han detta: "– Ni publicerar anfall på oskyldiga män hela tiden i er jävla skittidning. Fuck off" . Senare skickade han detta SMS till samma tidning: ”Det du och din jävla skittidning har gjort mot mina vänner Borg och Virtanen den gångna hösten bevisar vilka ljugande och vidriga hyenor ni är. Snacka om fake news, era jävla as!”
Han låtsas alltså vara "zoroastrier" utan att veta det mest elementära om denna religion. Och han är dessutom en medievan person som inte inser (eller bryr sig om) det mest elementära om hur sådana debila utfall torde uppfattas av vanliga tidningsläsare
Det är både intressant och beklämmande.
En gång hamnade jag i en intressant debatt med honom på Newsmill. Där skrev han att det fina med just zoroastrismen var att den inte talade om godhet och ondska utan endast om vad som var praktiskt lämpligt, Jag baxnade.
Det är nämligen så att om det är något som zoroastrismen är känd för är det att det var den första kända religion som gjorde dikotomin mellan just godhet och ondska till centrum i sitt system. Den målar upp en strid mellan den onde Angra Mainyu och den gode Ahura Mazda som grunden för hela universums utveckling. Den var också den första kända religion som hade en helveteslära. De onda ska slängas ner i en brinnade eld...
Jag påpekade detta för Bard. Han frågade sarkastiskt om jag hade fått mina upplysningar från Nordisk Familjebok från 1910. Jag svarade med att hänvisa till fem akademiska arbeten om zoroastrismen som jag hade läst. Och citerade också några relevanta rader från zoroastrismens heliga skrift Avesta om just kampen mellan gott och ont. På det svarade han inte alls. Han blev helt tyst.
Nu är han i blåsväder igen. Han har visat sig vara vän med Fredrik Virtanen och var väldigt upprörd för att Expressen outade denne.Till Expressens reporter sade han detta: "– Ni publicerar anfall på oskyldiga män hela tiden i er jävla skittidning. Fuck off" . Senare skickade han detta SMS till samma tidning: ”Det du och din jävla skittidning har gjort mot mina vänner Borg och Virtanen den gångna hösten bevisar vilka ljugande och vidriga hyenor ni är. Snacka om fake news, era jävla as!”
Han låtsas alltså vara "zoroastrier" utan att veta det mest elementära om denna religion. Och han är dessutom en medievan person som inte inser (eller bryr sig om) det mest elementära om hur sådana debila utfall torde uppfattas av vanliga tidningsläsare
Det är både intressant och beklämmande.
onsdag 25 oktober 2017
På Sicilien kallas det Omerta
Alltså inställningen att det man sett eller hört om, i synnerher maffians, brottslighet ska man inte tala öppet om.
I Sverige finns förstås ingen direkt motsvarighet till just den sicilianska maffian men motsvarigheter till ett fenomen som Omerta finns det ju gott om. I synnerhet när det gäller sexuella övergrepp.
Men den börjar gradvis lösas upp. Idag skriver ibland till och med stora media om saker som ingen skulle sprida utanför mycket små kretsar för ett antal år sedan.
Därför är det ändå inte så konstigt att Expressen idag till sist outade Fredrik Virtanen. I motsats till de som här talar om en "smutskastningskampanj" anser jag absolut att det var en helt befogad publicering...
Och förvånad över dessa anklagelser är jag inte alls.
-------------------
PS, SvD följer upp det hela här. Det handlar ju inte längre om en utsatt person, och några vittnen, utan det hela har i hög grad utvidgats
I Sverige finns förstås ingen direkt motsvarighet till just den sicilianska maffian men motsvarigheter till ett fenomen som Omerta finns det ju gott om. I synnerhet när det gäller sexuella övergrepp.
Men den börjar gradvis lösas upp. Idag skriver ibland till och med stora media om saker som ingen skulle sprida utanför mycket små kretsar för ett antal år sedan.
Därför är det ändå inte så konstigt att Expressen idag till sist outade Fredrik Virtanen. I motsats till de som här talar om en "smutskastningskampanj" anser jag absolut att det var en helt befogad publicering...
Och förvånad över dessa anklagelser är jag inte alls.
-------------------
PS, SvD följer upp det hela här. Det handlar ju inte längre om en utsatt person, och några vittnen, utan det hela har i hög grad utvidgats
tisdag 24 oktober 2017
Kommentarsfunktionen på denna blogg
För lite mer än ett år sedan stängde jag av möjligheten att kommentera på denna blogg. Eller rättare sagt - det gjorde jag inte, inte helt.
Vad jag gjorde var att de inlägg som finns på bloggens startsida inte gick att kommentera. Allt som låg "bakom" gick att kommentera, men det visste de flesta ju inte om. De flesta tittar ju endast på den sida som syns utåt
Anledningen till detta var att jag hamnade i centrum av ett inflammerat bloggkrig som blev mer och mer komplicerat Det var inte längre så att det fanns två sidor - varav jag stödde det ena. Då var det inga större problem.
Man vad gör man när även personer som av vissa brukade ses som "allierade" med mig gjort sig skyldiga till helt ohemula övertramp? Och där det på sina häll utvecklades rent kremlologiska spekulationer över vilka som fick eller inte fick kommentera här.
Om jag lät vissa personer kommentera här skulle det leda till en dj-a liv. Om å andra sidan dessa inte fick det, men några av deras motståndare fick det skulle det leda till något liknande Jag kände mig som en av Pavlovs hundar när de utsatts för värre och värre obehagliga betingningar, som ledde till att de uppfattade det som att vad de än gjorde skulle de bestraffas.
Min lösning var att spärra alla inlägg på startsidan, för kommentarer. Personer som upptäckt någon äldre post genom att googla kunde fortfarande kommentera.
Nu har allt ställts på sin spets, genom bland annat offentliggörandet av diverse märkliga nätkonversationer. där jag själv är inblandad. Och hur obehagligt detta än må vara för mig (och möjligen för en del andra) har det lett till att jag kommit ur en över ett år gammal låsning.
Så jag kommer att öppna de flesta av mina inlägg på startsidan för kommentarer. Dock inte de som berör de nämnda konflikterna... De mer neutrala inläggen ska gå att kommentera. Men inte hur som helst. och inte av vem som helst.
De som varit alltför inblandade i dessa strider, och som i samband med dessa (eller i vissa andra sammanhang) i mina ögon blamerat sig mer än ordentligt får inte skriva, ens om de mest neutrala ämnen. Lite rått, kan tyckas, men det är mitt sätt att hnntera en fortfarande ganska så penibel situation.
Jag tänker inte outa, som det heter, de som inte får skriva här, men de kommer väl att märka det själva, om de försöker...
Det finns en del som förklarat att de slutat läsa bloggen för att det är så tråkigt att inte kunna kommentera. En del av dessa kanske kan börja läsa den igen....
PS. Detta inlägg går EJ att kommentera...
----------------------------------
Tillägg
På förekommen anledning. Bloggen är alltså fortfarande förhandsmodererad, så kommentarer läggs inte ut genast.
Vad jag gjorde var att de inlägg som finns på bloggens startsida inte gick att kommentera. Allt som låg "bakom" gick att kommentera, men det visste de flesta ju inte om. De flesta tittar ju endast på den sida som syns utåt
Anledningen till detta var att jag hamnade i centrum av ett inflammerat bloggkrig som blev mer och mer komplicerat Det var inte längre så att det fanns två sidor - varav jag stödde det ena. Då var det inga större problem.
Man vad gör man när även personer som av vissa brukade ses som "allierade" med mig gjort sig skyldiga till helt ohemula övertramp? Och där det på sina häll utvecklades rent kremlologiska spekulationer över vilka som fick eller inte fick kommentera här.
Om jag lät vissa personer kommentera här skulle det leda till en dj-a liv. Om å andra sidan dessa inte fick det, men några av deras motståndare fick det skulle det leda till något liknande Jag kände mig som en av Pavlovs hundar när de utsatts för värre och värre obehagliga betingningar, som ledde till att de uppfattade det som att vad de än gjorde skulle de bestraffas.
Min lösning var att spärra alla inlägg på startsidan, för kommentarer. Personer som upptäckt någon äldre post genom att googla kunde fortfarande kommentera.
Nu har allt ställts på sin spets, genom bland annat offentliggörandet av diverse märkliga nätkonversationer. där jag själv är inblandad. Och hur obehagligt detta än må vara för mig (och möjligen för en del andra) har det lett till att jag kommit ur en över ett år gammal låsning.
Så jag kommer att öppna de flesta av mina inlägg på startsidan för kommentarer. Dock inte de som berör de nämnda konflikterna... De mer neutrala inläggen ska gå att kommentera. Men inte hur som helst. och inte av vem som helst.
De som varit alltför inblandade i dessa strider, och som i samband med dessa (eller i vissa andra sammanhang) i mina ögon blamerat sig mer än ordentligt får inte skriva, ens om de mest neutrala ämnen. Lite rått, kan tyckas, men det är mitt sätt att hnntera en fortfarande ganska så penibel situation.
Jag tänker inte outa, som det heter, de som inte får skriva här, men de kommer väl att märka det själva, om de försöker...
Det finns en del som förklarat att de slutat läsa bloggen för att det är så tråkigt att inte kunna kommentera. En del av dessa kanske kan börja läsa den igen....
PS. Detta inlägg går EJ att kommentera...
----------------------------------
Tillägg
På förekommen anledning. Bloggen är alltså fortfarande förhandsmodererad, så kommentarer läggs inte ut genast.
måndag 23 oktober 2017
Har jag inte uttryckt mig tillräckligt klart?
Monica Antonsson (MA) har skickat nya PM till mig på Facebook. Jag har inte läst dem, och kommer inte att läsa dem - i alla fall inte på överskådlig tid
När jag skrev att man inte bör ha elektronisk kommunikation med MA menade jag det.
En person som utan att ens fråga lägger ut extremt känsliga personliga PM som jag skickat, och som var skrivna i någon sorts naiv illusion att de skulle få förbli privata, vill och bör jag inte ha någon som helst kontakt med.
Om jag nu skulle ha svarat på de senaste, vilken av Yakidarättegångarna skulle svaret i så fall komma att skickas som bilaga till? MA verkar inte förstå det mest elementära. Om någon gör känsliga personliga PM offentliga kommer den drabbade (och möjligen en del andra) i fortsättningen att undvika att svara på några fler PM från denne.
MA har också fått mig att göra något jag aldrig förut gjort, och aldrig trott att jag någonsin skulle göra. Jag har blockerat henne på Facebook. Jag har alltid tyckt att det är någon sorts bisarrt "atombombsalternativ", men nu känner jag mig tvingad att göra det.
Det gäller naturligtvis inte endast MA. Var och en som utan att fråga mig offentliggör mina PM, eller mail, eller pappersbrev som denne fått, i alla fall de som har ett klart personligt innehåll, kan räkna med att jag inte mer kommer vare sig läsa eller svara på framtida PM etc. från dennes sida.
Jag hoppas att jag i alla fall nu har uttryckt mig tillräckligt klart.
.......................................
TILLÄGG
Ju mer man tänker på det ju mer ger den bild man får när man läser mina och MA:s elektroniska samtal (som hon av någon obegriplig anledning gjort offentliga - det gynnar inte henne själv, vare sig i rättegången mot Yakida eller på något annat sätt!) - är att så här kan det bli när principiellt viktiga konflikter om centrala frågor perverteras genom att de kopplas till strider mellan nätbaserade personliga kotterier. Intriger, futtiga taktikdiskussioner, gissningar om andra personers motiv....
Det ser inte roligt ut, och det är inte speciellt uppbyggligt. Jag hoppas att både jag och andra kan dra någon sorts lärdomar av det.
När jag skrev att man inte bör ha elektronisk kommunikation med MA menade jag det.
En person som utan att ens fråga lägger ut extremt känsliga personliga PM som jag skickat, och som var skrivna i någon sorts naiv illusion att de skulle få förbli privata, vill och bör jag inte ha någon som helst kontakt med.
Om jag nu skulle ha svarat på de senaste, vilken av Yakidarättegångarna skulle svaret i så fall komma att skickas som bilaga till? MA verkar inte förstå det mest elementära. Om någon gör känsliga personliga PM offentliga kommer den drabbade (och möjligen en del andra) i fortsättningen att undvika att svara på några fler PM från denne.
MA har också fått mig att göra något jag aldrig förut gjort, och aldrig trott att jag någonsin skulle göra. Jag har blockerat henne på Facebook. Jag har alltid tyckt att det är någon sorts bisarrt "atombombsalternativ", men nu känner jag mig tvingad att göra det.
Det gäller naturligtvis inte endast MA. Var och en som utan att fråga mig offentliggör mina PM, eller mail, eller pappersbrev som denne fått, i alla fall de som har ett klart personligt innehåll, kan räkna med att jag inte mer kommer vare sig läsa eller svara på framtida PM etc. från dennes sida.
Jag hoppas att jag i alla fall nu har uttryckt mig tillräckligt klart.
.......................................
TILLÄGG
Ju mer man tänker på det ju mer ger den bild man får när man läser mina och MA:s elektroniska samtal (som hon av någon obegriplig anledning gjort offentliga - det gynnar inte henne själv, vare sig i rättegången mot Yakida eller på något annat sätt!) - är att så här kan det bli när principiellt viktiga konflikter om centrala frågor perverteras genom att de kopplas till strider mellan nätbaserade personliga kotterier. Intriger, futtiga taktikdiskussioner, gissningar om andra personers motiv....
Det ser inte roligt ut, och det är inte speciellt uppbyggligt. Jag hoppas att både jag och andra kan dra någon sorts lärdomar av det.
lördag 21 oktober 2017
Elektronisk kommunikation med Monica Antonsson
/13/8 2018. Denna post har långt senare på nytt väckt en del uppmärksamhet. I den inflammerade striden i anknytning till en serie av förtalsrättegångar har den på senare tid, både implicit och explicit, beskrivits som om den innebär att jag har tagit ställning i denna strid. Det har jag inte. Jag stöder definitivt inget av dessa läger. Jag har kritiserat båda./
Någon gång i början av 2009 hamnade jag i en hård konflikt med författaren och journalisten Monica Antonsson (MA). Hon var en varm anhängare av Ingrid Carlqvist (IC) som drev linjen att sexuella övergrepp inom familjen nästan inte existerade. Och att bortträngda minnen inte existerade alls.
I februari 2010 bröt hon med IC och någon gång i slutet av 2011 fick vi någon form av kontakt. Det var när jag påpekat att en del påståenden hon kommit med var uppenbart felaktiga. Hon ringde mig och fick mig med viss tvekan att ta bort mina kommentarer,
Hon hade då ändrat sig i väsentliga frågor, och låg nära vad jag tyckte, och jag tänkte att jag kanske kunde undvika offentlig polemik med henne.
Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna. MA.s åsikter har sedan dess ändrats fram och tillbaka, och jag kan inte säga att jag står henne nära i speciellt många frågor nu.
Samtidigt hamnade hon i en hård strid mot en viss John Johansson, mera känd som Yakida. De blev dödsfiender men hade samtidigt en sak gemensamt. En grälsjuk polemisk ådra, med en fallenhet för våldsamma personangrepp.
Från början var deras strid kopplad till principfrågor om övergrepp mot barn, men dessa har sedan länge hamnat i bakgrunden. Nu ser det i mycket ut som en ömsesidig vendetta. Och MA är inte längre en person som man kan lita på tar ställning för de som utsatts för övergrepp, något som hon visat vid flera tillfällen på senare tid.
Men med åren har dock jag och MA haft en del privat kommunikation., Bland annat efter att vi båda angripits i en vanvettig kampanj i kommentarsfälten under artiklar i Nyhetsverket. Där har det bland annat påståtts att hon skulle skriva en bok om min barndom, andra dumheter at förtiga.
Nu pågår en juridik kamp mellan MA och Yakida, i form av ömsesidiga förtalsanmälningar.
I denna har MA börjat lämna över de PM jag skrivit till henne till tingsrätten. Som därmed blivit offentliga handlingar. De har ingen rimlig funktion i striden mot Yakida. Däremot slår det ganska hårt mot mig och även mot en del personer som jag har haft kontakt med.
Det mest extrema är att hon lagt ut ett antal PM jag skrev i mars 2016, då jag av mycket personliga orsaker, som jag inte ska eller bör nämna här, befann mig i ett förtvivlat tillstånd, där jag kände att marken under mig bildligt talat rämnade. I detta tillstånd skrev jag till MA en del mindre vänliga personliga kommentarer om olika människor som jag till en del kanske står fast vid än idag, till en del inte gör det.*
Men vad jag står fast vid eller inte är här av underordnad betydelse. Det väsentliga är att man skriver personliga PM just för att det är - personligt. Det är inte avsett för alla andra.
Nu är de offentliga och i princip kan ju vem som helst som tar del av dem sprida dem till i princip hela världen. Och en del har också börjat göra det.
Sensmoral. Undvik all, och jag säger all, elektronisk kommunikation med Monica Antonsson. Om du inte vill att dina mest personliga kommentarer riskerar att offentligt diskuteras, på låt oss säga, caféer i Buenos Aires. Eller för den delen på Nyhetsverket eller Flashback.
--------------------------------------------------------------------------------------
*Till det senare hör nog att jag överbetonade det inflytande "PN" (för att inte tala om "KF") hade över ett konkret handlande gentemot mig av en i texten omnämnd person. Det är också troligt att jag misstolkade "PN"s avsikter i just det avseendet.
Och i den mån jag ser ut att tillskriva "KF" liknande avsikter (har inte läst om det jag skrev så noga) var jag i så fall helt ute och cyklade. Allt såg väldigt logiskt ut just då, men det var inte riktigt så logiskt.
Mina allmänna negativa omdömen om den roll PN spelar i debatten står jag självfallet för än idag, liksom alla andra dagar....
Någon gång i början av 2009 hamnade jag i en hård konflikt med författaren och journalisten Monica Antonsson (MA). Hon var en varm anhängare av Ingrid Carlqvist (IC) som drev linjen att sexuella övergrepp inom familjen nästan inte existerade. Och att bortträngda minnen inte existerade alls.
I februari 2010 bröt hon med IC och någon gång i slutet av 2011 fick vi någon form av kontakt. Det var när jag påpekat att en del påståenden hon kommit med var uppenbart felaktiga. Hon ringde mig och fick mig med viss tvekan att ta bort mina kommentarer,
Hon hade då ändrat sig i väsentliga frågor, och låg nära vad jag tyckte, och jag tänkte att jag kanske kunde undvika offentlig polemik med henne.
Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna. MA.s åsikter har sedan dess ändrats fram och tillbaka, och jag kan inte säga att jag står henne nära i speciellt många frågor nu.
Samtidigt hamnade hon i en hård strid mot en viss John Johansson, mera känd som Yakida. De blev dödsfiender men hade samtidigt en sak gemensamt. En grälsjuk polemisk ådra, med en fallenhet för våldsamma personangrepp.
Från början var deras strid kopplad till principfrågor om övergrepp mot barn, men dessa har sedan länge hamnat i bakgrunden. Nu ser det i mycket ut som en ömsesidig vendetta. Och MA är inte längre en person som man kan lita på tar ställning för de som utsatts för övergrepp, något som hon visat vid flera tillfällen på senare tid.
Men med åren har dock jag och MA haft en del privat kommunikation., Bland annat efter att vi båda angripits i en vanvettig kampanj i kommentarsfälten under artiklar i Nyhetsverket. Där har det bland annat påståtts att hon skulle skriva en bok om min barndom, andra dumheter at förtiga.
Nu pågår en juridik kamp mellan MA och Yakida, i form av ömsesidiga förtalsanmälningar.
I denna har MA börjat lämna över de PM jag skrivit till henne till tingsrätten. Som därmed blivit offentliga handlingar. De har ingen rimlig funktion i striden mot Yakida. Däremot slår det ganska hårt mot mig och även mot en del personer som jag har haft kontakt med.
Det mest extrema är att hon lagt ut ett antal PM jag skrev i mars 2016, då jag av mycket personliga orsaker, som jag inte ska eller bör nämna här, befann mig i ett förtvivlat tillstånd, där jag kände att marken under mig bildligt talat rämnade. I detta tillstånd skrev jag till MA en del mindre vänliga personliga kommentarer om olika människor som jag till en del kanske står fast vid än idag, till en del inte gör det.*
Men vad jag står fast vid eller inte är här av underordnad betydelse. Det väsentliga är att man skriver personliga PM just för att det är - personligt. Det är inte avsett för alla andra.
Nu är de offentliga och i princip kan ju vem som helst som tar del av dem sprida dem till i princip hela världen. Och en del har också börjat göra det.
Sensmoral. Undvik all, och jag säger all, elektronisk kommunikation med Monica Antonsson. Om du inte vill att dina mest personliga kommentarer riskerar att offentligt diskuteras, på låt oss säga, caféer i Buenos Aires. Eller för den delen på Nyhetsverket eller Flashback.
--------------------------------------------------------------------------------------
*Till det senare hör nog att jag överbetonade det inflytande "PN" (för att inte tala om "KF") hade över ett konkret handlande gentemot mig av en i texten omnämnd person. Det är också troligt att jag misstolkade "PN"s avsikter i just det avseendet.
Och i den mån jag ser ut att tillskriva "KF" liknande avsikter (har inte läst om det jag skrev så noga) var jag i så fall helt ute och cyklade. Allt såg väldigt logiskt ut just då, men det var inte riktigt så logiskt.
Mina allmänna negativa omdömen om den roll PN spelar i debatten står jag självfallet för än idag, liksom alla andra dagar....
fredag 20 oktober 2017
Om den kvinnliga Visheten
I vishetslitteraturen i Gamla Testamentet och de intertestamentala apokryferna beskrivs Visheten konsekvent som kvinnlig. Den kallas alltid "hon". I äldre exegetisk litteratur beskrivs detta ofta som en rent grammatisk finess utan betydelse. Men numera anses det allmänt att det är mer ån så.
Vishetslitteraturen i Bibeln har hämtat en hel del från den egyptiska vishetslitteraturen - som är fylld av hänvisningar till gudinnorna Isis och Maat. Och det verkar som om visheten även i Bibeln inte endast är ett abstrakt substantiv utan faktiskt ses som en entitet, som en kraft. Som ni ska se nedan beskrivs Visheten som Guds "förstlingsverk" som skapades redan innan världen. Till exempel här.
"Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född.."
Jfr hur Maat i en del fornegyptiska texter är skapargudens första dotter!
Vishetens tjänarinnor går omkring på gatorna och ropar till sig människor för att de ska lämna sin okunnighet....
"Visheten" ser ut att vara både en entitet och ett begrepp. På grekiska är ordet för vishet "Sofia" eller "Sophia". Det är för övrigt därför som Bulgariens huvudstad heter Sofia... Det var de tidiga kristna som döpte staden efter den gudomliga Visheten...
Inom feministteologin har Vishetens feminina karaktär i Bibeln uppmärksammats och ligger till grund för det som kallas "Sofiamässor" och som i alla fall för några år sedan hölls i (vad annars) Sofiakyrkan i Stockholm.
I bland annat Ordspråksboken och den intertestamentala boken Salomos Vishet (som trots sitt namn definitivt inte är skriven av Salomo!) betonas hur nödvändigt det är för männsiskor att nå Visheten.
Nedanstående långa stycke är hämtat från Ordspråksbokens kapitel 8 och 9.
Men först en annan sak. Vad händer med dem som inte vill tillgodogöra sig denna vishet? Om det kan man också läsa i Ordspråksboken. Närmare bestämt i vers 28:11 (1917 års översättning).
"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...
Det är ord och inga visor...
Ja, det där med översättningar. Hela texten nedan är också hämtad från 1917 års översättning. Jag tänkte faktiskt till en början lägga ut texten från Bibel 2000. Men det går just nu inte att öppna Bibeln.se hur jag än försökte.
Först muttrade jag något om "Murphys lag" men vid närmare eftertanke berodde svårigheterna kanske (med tanke på ämnet!) att det inte alltid är så vist att bryta mot upphovrättlagar (hela Bibel 2000 är upphovsrättskyddad). Men står Visheten verkligen på anti-piraternas sida? Jag har mycket svårt att föreställa mig det, men man kan ju inte så noga veta...
Texten nedan är ju vacker. Men man kanske kan ha några invändningar mot en del - exempelvis när den talar om furstars och härskares vishet. Det stämde nog ofta inte ens då, och att idag tro att exempelvis Donald Trump skulle vara besatt av Visheten ande är ju att utmana löjet....
Det bör förresten också sägas att när texten skriver HERREN med versaler är det en översättning av vad som kallas Tetragrammaton - dvs de konsonanter som bildar namnet Jahve (eller Jehova, för den som så vill). Den finessen har försvunnit i Bibel 2000.
"Hör, visheten ropar,
och förståndet höjer sin röst.
Uppe på höjderna står hon,
vid vägen, där stigarna mötas.
Invid portarna, vid ingången till staden
där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
Till eder, I man, vill jag ropa,
och min röst skall utgå till människors barn.
Lären klokhet, I fåkunnige,
och I dårar, lären förstånd.
Hören, ty om höga ting vill jag tala,
och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
Ja, sanning skall min mun tala,
en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
Rättfärdiga äro alla min muns ord;
i dem finnes intet falskt eller vrångt.
De äro alla sanna för den förståndige
och rätta för dem som hava funnit kunskap.
Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
och kunskap hellre än utvalt guld.
Ty visheten är bättre än pärlor;
allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
och jag råder över eftertänksam insikt.
Att frukta HERREN är att hata det onda;
ja, högfärd, högmod, en ond vandel
och en ränkfull mun, det hatar jag.
Hos mig finnes råd och utväg;
jag är förstånd, hos mig är makt.
Genom mig regera konungarna
och stadga furstarna vad rätt är.
Genom mig härska härskarna
och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
Jag älskar dem som älska mig,
och de som söka mig, de finna mig.
Rikedom och ära vinnas hos mig,
ädla skatter och rättfärdighet.
Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
På rättfärdighetens väg går jag fram,
mitt på det rättas stigar,
till att giva dem som älska mig en rik arvedel
och till att fylla deras förrådshus.
HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född,
när han ännu icke hade skapat land och mark,
ej ens det första av jordkretsens stoft.
När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
när han spände ett valv över djupet,
när han fäste skyarna i höjden,
när djupets källor bröto fram med makt,
när han satte för havet dess gräns,
så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
när han fastställde jordens grundvalar --
då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
då hade jag dag efter dag min lust
och min lek inför hans ansikte beständigt;
jag hade min lek på hans jordkrets
och min lust bland människors barn.
Så hören mig nu, I barn,
ty saliga äro de som hålla mina vägar.
Hören tuktan, så att I bliven visa,
ja, låten henne icke fara.
Säll är den människa som hör mig,
så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
Ty den som finner mig, han finner livet
och undfår nåd från HERREN.
. Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
alla de som hata mig, de älska döden.
Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
hon har jämväl dukat sitt bord
Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
uppe på stadens översta höjder:
»Den som är fåkunnig, han komme hit.»
Ja, till den oförståndige säger hon så:
»Kommen och äten av mitt bröd,
och dricken av vinet som jag har blandat.
Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
och gån fram på förståndets väg.
(Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
och att känna den Helige är förstånd.)
Ty genom mig skola dina dagar bliva många
och levnadsår givas dig i förökat mått.
Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."
"Sofia - den heliga visheten".. Ukrainsk ikon från 1812.
Vishetslitteraturen i Bibeln har hämtat en hel del från den egyptiska vishetslitteraturen - som är fylld av hänvisningar till gudinnorna Isis och Maat. Och det verkar som om visheten även i Bibeln inte endast är ett abstrakt substantiv utan faktiskt ses som en entitet, som en kraft. Som ni ska se nedan beskrivs Visheten som Guds "förstlingsverk" som skapades redan innan världen. Till exempel här.
"Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född.."
Jfr hur Maat i en del fornegyptiska texter är skapargudens första dotter!
Vishetens tjänarinnor går omkring på gatorna och ropar till sig människor för att de ska lämna sin okunnighet....
"Visheten" ser ut att vara både en entitet och ett begrepp. På grekiska är ordet för vishet "Sofia" eller "Sophia". Det är för övrigt därför som Bulgariens huvudstad heter Sofia... Det var de tidiga kristna som döpte staden efter den gudomliga Visheten...
Inom feministteologin har Vishetens feminina karaktär i Bibeln uppmärksammats och ligger till grund för det som kallas "Sofiamässor" och som i alla fall för några år sedan hölls i (vad annars) Sofiakyrkan i Stockholm.
I bland annat Ordspråksboken och den intertestamentala boken Salomos Vishet (som trots sitt namn definitivt inte är skriven av Salomo!) betonas hur nödvändigt det är för männsiskor att nå Visheten.
Nedanstående långa stycke är hämtat från Ordspråksbokens kapitel 8 och 9.
Men först en annan sak. Vad händer med dem som inte vill tillgodogöra sig denna vishet? Om det kan man också läsa i Ordspråksboken. Närmare bestämt i vers 28:11 (1917 års översättning).
"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...
Det är ord och inga visor...
Ja, det där med översättningar. Hela texten nedan är också hämtad från 1917 års översättning. Jag tänkte faktiskt till en början lägga ut texten från Bibel 2000. Men det går just nu inte att öppna Bibeln.se hur jag än försökte.
Först muttrade jag något om "Murphys lag" men vid närmare eftertanke berodde svårigheterna kanske (med tanke på ämnet!) att det inte alltid är så vist att bryta mot upphovrättlagar (hela Bibel 2000 är upphovsrättskyddad). Men står Visheten verkligen på anti-piraternas sida? Jag har mycket svårt att föreställa mig det, men man kan ju inte så noga veta...
Texten nedan är ju vacker. Men man kanske kan ha några invändningar mot en del - exempelvis när den talar om furstars och härskares vishet. Det stämde nog ofta inte ens då, och att idag tro att exempelvis Donald Trump skulle vara besatt av Visheten ande är ju att utmana löjet....
Det bör förresten också sägas att när texten skriver HERREN med versaler är det en översättning av vad som kallas Tetragrammaton - dvs de konsonanter som bildar namnet Jahve (eller Jehova, för den som så vill). Den finessen har försvunnit i Bibel 2000.
"Hör, visheten ropar,
och förståndet höjer sin röst.
Uppe på höjderna står hon,
vid vägen, där stigarna mötas.
Invid portarna, vid ingången till staden
där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
Till eder, I man, vill jag ropa,
och min röst skall utgå till människors barn.
Lären klokhet, I fåkunnige,
och I dårar, lären förstånd.
Hören, ty om höga ting vill jag tala,
och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
Ja, sanning skall min mun tala,
en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
Rättfärdiga äro alla min muns ord;
i dem finnes intet falskt eller vrångt.
De äro alla sanna för den förståndige
och rätta för dem som hava funnit kunskap.
Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
och kunskap hellre än utvalt guld.
Ty visheten är bättre än pärlor;
allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
och jag råder över eftertänksam insikt.
Att frukta HERREN är att hata det onda;
ja, högfärd, högmod, en ond vandel
och en ränkfull mun, det hatar jag.
Hos mig finnes råd och utväg;
jag är förstånd, hos mig är makt.
Genom mig regera konungarna
och stadga furstarna vad rätt är.
Genom mig härska härskarna
och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
Jag älskar dem som älska mig,
och de som söka mig, de finna mig.
Rikedom och ära vinnas hos mig,
ädla skatter och rättfärdighet.
Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
På rättfärdighetens väg går jag fram,
mitt på det rättas stigar,
till att giva dem som älska mig en rik arvedel
och till att fylla deras förrådshus.
HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född,
när han ännu icke hade skapat land och mark,
ej ens det första av jordkretsens stoft.
När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
när han spände ett valv över djupet,
när han fäste skyarna i höjden,
när djupets källor bröto fram med makt,
när han satte för havet dess gräns,
så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
när han fastställde jordens grundvalar --
då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
då hade jag dag efter dag min lust
och min lek inför hans ansikte beständigt;
jag hade min lek på hans jordkrets
och min lust bland människors barn.
Så hören mig nu, I barn,
ty saliga äro de som hålla mina vägar.
Hören tuktan, så att I bliven visa,
ja, låten henne icke fara.
Säll är den människa som hör mig,
så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
Ty den som finner mig, han finner livet
och undfår nåd från HERREN.
. Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
alla de som hata mig, de älska döden.
Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
hon har jämväl dukat sitt bord
Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
uppe på stadens översta höjder:
»Den som är fåkunnig, han komme hit.»
Ja, till den oförståndige säger hon så:
»Kommen och äten av mitt bröd,
och dricken av vinet som jag har blandat.
Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
och gån fram på förståndets väg.
(Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
och att känna den Helige är förstånd.)
Ty genom mig skola dina dagar bliva många
och levnadsår givas dig i förökat mått.
Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."
"Sofia - den heliga visheten".. Ukrainsk ikon från 1812.
onsdag 18 oktober 2017
På förekommen anledning
Människor som utsatts för övergrepp, sexuella och andra, har en moralisk rätt att berätta om vad de har varit med om, och faktiskt även om vilken eller vilka som gjorde det.
Bloggar som utan att ens undersöka saken, hårt fördömer människor enbart för att de har gjort detta har inte på min blogglista att göra.
Det är en absolut policy från min sida. Och jag gör inga undantag.
Bloggar som utan att ens undersöka saken, hårt fördömer människor enbart för att de har gjort detta har inte på min blogglista att göra.
Det är en absolut policy från min sida. Och jag gör inga undantag.
Spionernas bro - en nostalgitripp?
Det går fortfarande att köpa DVD-skivor här och var. För ett tag sedan köpte jag "Spionernas bro" - av Steven Spielberg. Jag visste dock inte att det var Spielberg som gjorde den förrän jag såg den och kom till slutet... Jag köpte den för att den verkade ha en intressant handling.
Filmen kom 2015. Handlingen är förlagd till omkring 1960. Det är som namnet antyder en spionthriller. Vad som i handlingen börjar med en spionrättegång i USA leder snart in på en av de största utrikespolitiska skandalerna under det kalla kriget- U2-affären.
Denna slog sönder ett tillfälligt töväder mellan USA och Sovjet 1959-60. Sovjet deklarerade att de hade skjutit ner ett USA-plan. USA förklarade att det hade varit ett civilt väderplan. Sovjet sade att det var en spionplan men höll tyst om att de hade fångat piloten. USA förnekade bestämt. Men så visade Sovjet upp piloten som hade erkänt. USA:s regering hamnade i en milt sagt prekär situation...
I filmens handling (som jag uppriktigt sagt inte vet hur verklighetsbaserad den är i sina detaljer!) får vi följa en advokat som ombeds att försvara en sovjetisk spion. Bakom kulisserna agerar CIA för att han ska dömas, men inte till döden. De verkar känna till U2-projektet eller vill ändå för alla eventualiteters skull ha en dömd sovjetisk spion som de kan utväxla ifall det blir nödvändigt....
Advokaten får sedan bli medlare i denna utväxling - med både Sovjet och Östtyskland. Det senare eftersom han får reda på att en västtysk student fängslats för spioneri i Öst-Berlin och han engagerar sig för honom och vill att även han ska få vara med i fångutväxlingen.
Filmen som sådan är bra. Trots att den handlar om kalla kriget är den dessutom inte en entydigt antikommunistisk kalla-krigsfilm. Jag skriver "entydigt" eftersom beskrivningen av Öst-Berlin är milt sagt karikatyrartad. Visst, Öst-Berlin var väl inte en stad som precis var fylld med glädje och entusiasm, men den massiva bilden av tröstlöshet, fattigdom och förtvivlan som förmedlas av filmen är som sagt nästan absurt karikatyrartad.
Samtidigt framställs ändå USA:s myndigheter som i stort sett lika cyniska och okänsliga för människoliv som deras motsvarigheter på östsidan. Vilket går att den ter sig riktigt realistisk...
Jag tog nästan aldrig del av spionthrillers om kalla kriget - under kalla kriget, Men nu gör jag det gärna, eftersom det finns något i mig som ser just kalla kriget och dess intriger i någon form av just nostalgiskt skimmer.
Hur tröstlös än uppdelningen gav världen mellan dessa två block kunde vara, upplever jag den som mer tilltalande än den värld vi har idag...
Det kalla kriget och existensen av östblocket var i alla fall ett hinder för en gränslös kapitalistisk exploatering. Det finns fortfarande sådana hinder, men världens borgarklasser fick en mycket starkare ställning när det främsta de facto-alternativet i världsskala slogs sönder...
Och resultaten ser vi inte bara i en kraftig högervridning av världen utan även av dennas mer eller mindre logiska resultat - i form av ett elakartat uppsving för religiös och nationell fanatism. Den Islamiska Staten och Al Qaidas (m.fl.) nuvarande praktik, och deras högerextrema spegelbilder i väst - var inte tänkbara under det kalla kriget.
Det vi ser idag är en desperation och otrygghet i världsskala som inte på samma sätt fanns under ex.vis 60-talet.
Så, ja, att se filmen blev nog för mig en så kallad nostalgitripp. Även det dåliga som fanns då, var bättre än det elände som vi ser idag,
Filmen kom 2015. Handlingen är förlagd till omkring 1960. Det är som namnet antyder en spionthriller. Vad som i handlingen börjar med en spionrättegång i USA leder snart in på en av de största utrikespolitiska skandalerna under det kalla kriget- U2-affären.
Denna slog sönder ett tillfälligt töväder mellan USA och Sovjet 1959-60. Sovjet deklarerade att de hade skjutit ner ett USA-plan. USA förklarade att det hade varit ett civilt väderplan. Sovjet sade att det var en spionplan men höll tyst om att de hade fångat piloten. USA förnekade bestämt. Men så visade Sovjet upp piloten som hade erkänt. USA:s regering hamnade i en milt sagt prekär situation...
I filmens handling (som jag uppriktigt sagt inte vet hur verklighetsbaserad den är i sina detaljer!) får vi följa en advokat som ombeds att försvara en sovjetisk spion. Bakom kulisserna agerar CIA för att han ska dömas, men inte till döden. De verkar känna till U2-projektet eller vill ändå för alla eventualiteters skull ha en dömd sovjetisk spion som de kan utväxla ifall det blir nödvändigt....
Advokaten får sedan bli medlare i denna utväxling - med både Sovjet och Östtyskland. Det senare eftersom han får reda på att en västtysk student fängslats för spioneri i Öst-Berlin och han engagerar sig för honom och vill att även han ska få vara med i fångutväxlingen.
Filmen som sådan är bra. Trots att den handlar om kalla kriget är den dessutom inte en entydigt antikommunistisk kalla-krigsfilm. Jag skriver "entydigt" eftersom beskrivningen av Öst-Berlin är milt sagt karikatyrartad. Visst, Öst-Berlin var väl inte en stad som precis var fylld med glädje och entusiasm, men den massiva bilden av tröstlöshet, fattigdom och förtvivlan som förmedlas av filmen är som sagt nästan absurt karikatyrartad.
Samtidigt framställs ändå USA:s myndigheter som i stort sett lika cyniska och okänsliga för människoliv som deras motsvarigheter på östsidan. Vilket går att den ter sig riktigt realistisk...
Jag tog nästan aldrig del av spionthrillers om kalla kriget - under kalla kriget, Men nu gör jag det gärna, eftersom det finns något i mig som ser just kalla kriget och dess intriger i någon form av just nostalgiskt skimmer.
Hur tröstlös än uppdelningen gav världen mellan dessa två block kunde vara, upplever jag den som mer tilltalande än den värld vi har idag...
Det kalla kriget och existensen av östblocket var i alla fall ett hinder för en gränslös kapitalistisk exploatering. Det finns fortfarande sådana hinder, men världens borgarklasser fick en mycket starkare ställning när det främsta de facto-alternativet i världsskala slogs sönder...
Och resultaten ser vi inte bara i en kraftig högervridning av världen utan även av dennas mer eller mindre logiska resultat - i form av ett elakartat uppsving för religiös och nationell fanatism. Den Islamiska Staten och Al Qaidas (m.fl.) nuvarande praktik, och deras högerextrema spegelbilder i väst - var inte tänkbara under det kalla kriget.
Det vi ser idag är en desperation och otrygghet i världsskala som inte på samma sätt fanns under ex.vis 60-talet.
Så, ja, att se filmen blev nog för mig en så kallad nostalgitripp. Även det dåliga som fanns då, var bättre än det elände som vi ser idag,
tisdag 17 oktober 2017
Ikväll för femtio år sedan
Som jag skrev tidigare hade jag på fredagen den 13 (!) oktober 1967 lagits in på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var trevligt där. Fram till idag, tidsdag, på kvällen. (1967 liknar detta år genom att veckodagarna ligger på samma datum).
Jag hade blivit förkyld och därför fått ett enkelrum och isolerats från de andra barnen för att inte smitta dem. På kvällen lyssnade jag på Kvällstoppen.
Så plötsligt fick jag en oerhört otäck känsla, en ångestupplevelse som inte går att beskriva. Jag berättade detta för personalen. Jag vet inte vad jag förväntade mig att de skulle göra. Kanske sitta och prata med mig vid sängen, kanske hålla om mig.
Jag hade dock inte kunnat förutse vad som sedan skulle hända.
Det kom in två män. En höll fast mig, den andre gav mig en spruta i stjärten. När medicinen injicerades gjorde det oerhört ont, inte pga sprutan utan när vätskan trängde in,
Sedan släckte de lampan och gick sin väg. Efter en känsla av mardrömslik chock, somnade jag - jag antar att det var sömnmedel i sprutan.
På morgonen efteråt kändes allt overkligt. Denna känsla förstärktes än mer av att den läkare som hade huvudansvaret för mig, en doktor Henriksson, kom in och påstod att de hade kommit på orsaken till varför jag hade ångest. Den berodde på för lågt blodtryck.
Detta underbyggde han med att jag dels skulle ha svimmat när jag var uppe dagen innan, dels att de hade mätt mitt blodtryck och konstaterat just detta.
Jag mindes vare sig att jag skulle ha svimmat eller att de hade sagt något om mitt blodtryck. Jag undrade om det var dom eller jag som var helt förvirrade. Henriksson envisades med att – jo, jag hade svimmat.
Det var inte jag som var förvirrad. Några timmar senare kom doktor Henriksson in och erkände att han hade haft fel. Jag hade inte svimmat. Han hade blandat ihop min journal med en från en annan patient...
Jag hade blivit förkyld och därför fått ett enkelrum och isolerats från de andra barnen för att inte smitta dem. På kvällen lyssnade jag på Kvällstoppen.
Så plötsligt fick jag en oerhört otäck känsla, en ångestupplevelse som inte går att beskriva. Jag berättade detta för personalen. Jag vet inte vad jag förväntade mig att de skulle göra. Kanske sitta och prata med mig vid sängen, kanske hålla om mig.
Jag hade dock inte kunnat förutse vad som sedan skulle hända.
Det kom in två män. En höll fast mig, den andre gav mig en spruta i stjärten. När medicinen injicerades gjorde det oerhört ont, inte pga sprutan utan när vätskan trängde in,
Sedan släckte de lampan och gick sin väg. Efter en känsla av mardrömslik chock, somnade jag - jag antar att det var sömnmedel i sprutan.
På morgonen efteråt kändes allt overkligt. Denna känsla förstärktes än mer av att den läkare som hade huvudansvaret för mig, en doktor Henriksson, kom in och påstod att de hade kommit på orsaken till varför jag hade ångest. Den berodde på för lågt blodtryck.
Detta underbyggde han med att jag dels skulle ha svimmat när jag var uppe dagen innan, dels att de hade mätt mitt blodtryck och konstaterat just detta.
Jag mindes vare sig att jag skulle ha svimmat eller att de hade sagt något om mitt blodtryck. Jag undrade om det var dom eller jag som var helt förvirrade. Henriksson envisades med att – jo, jag hade svimmat.
Det var inte jag som var förvirrad. Några timmar senare kom doktor Henriksson in och erkände att han hade haft fel. Jag hade inte svimmat. Han hade blandat ihop min journal med en från en annan patient...
söndag 15 oktober 2017
Tillbaka på ruta ett
SvD.s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har aldrig kunnat förlika sig med moderaternas Reinfeldt-period. Hon kritiserade den redan från början från höger.
Nu är hon glad och säger att moderaterna är på rätt väg. Utifrån en 180 graders motsatt utgångspunkt kan man ju på sätt och vis hålla med.
Nu är M öppet - en "riktig" höger igen. Och därav följer bland annat att de inte längre kan drömma om opinionssiffror och röster som ligger nära det de hade under Reinfeldt-åren.
Bluffen med det "nya arbetarpartiet" är också död och begraven. Alla kan nu se att Moderata Samlingspartiet är vad de alltid har varit - ett intresseparti för överklassen.
Den förföriska retoriken är borta - kvar står en naken iskall höger. Och en sådan har ju dessutom som sagt alltid haft ett maxtak för hur många röster den kan få i ett svenskt val...
Det känns nog lite skönt att vi här är tillbaka på ruta ett.
Nu är hon glad och säger att moderaterna är på rätt väg. Utifrån en 180 graders motsatt utgångspunkt kan man ju på sätt och vis hålla med.
Nu är M öppet - en "riktig" höger igen. Och därav följer bland annat att de inte längre kan drömma om opinionssiffror och röster som ligger nära det de hade under Reinfeldt-åren.
Bluffen med det "nya arbetarpartiet" är också död och begraven. Alla kan nu se att Moderata Samlingspartiet är vad de alltid har varit - ett intresseparti för överklassen.
Den förföriska retoriken är borta - kvar står en naken iskall höger. Och en sådan har ju dessutom som sagt alltid haft ett maxtak för hur många röster den kan få i ett svenskt val...
Det känns nog lite skönt att vi här är tillbaka på ruta ett.
lördag 14 oktober 2017
Idag för femtio år sedan....
... gick Juliet med Ola & the Janglers direkt in till tredjeplats på Tio i Topp. Det var en låt från filmen "Ola och Julia", som jag aldrig såg. Det var alltså 1967, och jag var 12 år.
Själv hade jag kvällen innan tagits in på medicin på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (som lades ner något år senare) pga ångestattacker. Att jag först togs in på medicin och inte psyke berodde på att de misstänkte att det fanns en somatisk grund för ångestattackerna. De gjorde alla möjliga tester, men hittade inget.
Själv hade jag en radio vid sängen, och lyssnande på Tio i Topp den dan. Natten hade varit rofylld, det var släckt i salen (det var en stor sal med många sängar, inte ett enkelrum) men det var en halvöppen dörr till ett personalrum, där man såg lampan. Bra för mig, som var mörkrädd.
På kvällen fick alla barnen vara uppe och se på TV., bland annat sista avsnittet av deckarserien "Tycker ni om ostron?". Jag hade sett de tidigare avsnitten hemma. TV:n hemma hade just fått fel på ljudet, så man kunde bara se bilden. Jag undrade hur de hemma uppfattade en scen med ett skott, som de alltså i motsats till mig inte kunde höra.
Det var en märklig upplevelse att ligga på sjukhus i en stor sal med andra barn. Lite mysigt, på sitt sätt.
Dagen efter var en söndag. Då läste jag en bok som hette "Jennings djurpark". Jag har faktiskt kvar ett dagboksblad från just den dagen. Tydligen tyckte jag "Jennings djurpark" var väldigt rolig, för jag skrattade så att jag kiknade när jag läste den.
Själv hade jag kvällen innan tagits in på medicin på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (som lades ner något år senare) pga ångestattacker. Att jag först togs in på medicin och inte psyke berodde på att de misstänkte att det fanns en somatisk grund för ångestattackerna. De gjorde alla möjliga tester, men hittade inget.
Själv hade jag en radio vid sängen, och lyssnande på Tio i Topp den dan. Natten hade varit rofylld, det var släckt i salen (det var en stor sal med många sängar, inte ett enkelrum) men det var en halvöppen dörr till ett personalrum, där man såg lampan. Bra för mig, som var mörkrädd.
På kvällen fick alla barnen vara uppe och se på TV., bland annat sista avsnittet av deckarserien "Tycker ni om ostron?". Jag hade sett de tidigare avsnitten hemma. TV:n hemma hade just fått fel på ljudet, så man kunde bara se bilden. Jag undrade hur de hemma uppfattade en scen med ett skott, som de alltså i motsats till mig inte kunde höra.
Det var en märklig upplevelse att ligga på sjukhus i en stor sal med andra barn. Lite mysigt, på sitt sätt.
Dagen efter var en söndag. Då läste jag en bok som hette "Jennings djurpark". Jag har faktiskt kvar ett dagboksblad från just den dagen. Tydligen tyckte jag "Jennings djurpark" var väldigt rolig, för jag skrattade så att jag kiknade när jag läste den.
fredag 13 oktober 2017
Harper Valley PTA
Ibland får jag jag för mig att en låt från sextiotalet hamnade högre på listorna än den gjorde. Det gäller till exempel denna sång av Jeannie C Riley.
Jag hade för mig att den låg ganska högt, men efter lite koll ser jag att på Tio i Topp låg den bara en vecka, och så långt ner man kan komma. Den 12 oktober 1968 kom den till elfte plats (och alltså inte in på listan) - en vecka senare hamnande den på tionde plats -och sedan åkte den ut för gott. Sammanlagt en vecka på tionde plats alltså.
På Kvällstopppen gick den upp senare, och låg kvar längre, men dock aldrig så värst högt,
Anledningen till att jag trodde att Jeannie C Riley (som jag förresten skrivit mer om här) gick högre på svenska listor än vad han alltså gjorde, var förstås att jag själv tyckte om, och dessutom var mycket fascinerad, av sången. Och hade en hel del funderingar om dess märkliga text.
Ett år efter att den kom köpte jag förres4en en samlings-LP med Riley.
Jag hade för mig att den låg ganska högt, men efter lite koll ser jag att på Tio i Topp låg den bara en vecka, och så långt ner man kan komma. Den 12 oktober 1968 kom den till elfte plats (och alltså inte in på listan) - en vecka senare hamnande den på tionde plats -och sedan åkte den ut för gott. Sammanlagt en vecka på tionde plats alltså.
På Kvällstopppen gick den upp senare, och låg kvar längre, men dock aldrig så värst högt,
Anledningen till att jag trodde att Jeannie C Riley (som jag förresten skrivit mer om här) gick högre på svenska listor än vad han alltså gjorde, var förstås att jag själv tyckte om, och dessutom var mycket fascinerad, av sången. Och hade en hel del funderingar om dess märkliga text.
Ett år efter att den kom köpte jag förres4en en samlings-LP med Riley.
onsdag 11 oktober 2017
...one of these days these boots are gonna walk all over you...
För en massa år sedan hörde jag ett sånt där fira-program på radio, där man fick gratulera folk med olika låtar.
Så kom ett inslag där en dotter ville hälsa till sin far - med Nancy Sinatras These boots are made for walking. Jag kunde inte låta bli att undra om just den sången verkligen var faderns favoritsång - eller om det kanske fanns helt andra motiv till dotterns val av musikhälsning.
På sådana frågor får man förstås aldrig några svar....
I vilket fall som tycker jag att denna Nancy Sinatras sång från 1966 är lite fascinerande. Den har också ett lite spöklikt gitarrsound som passar bra till texten.
Den kan höras och ses här. Och höras med text här.
Så kom ett inslag där en dotter ville hälsa till sin far - med Nancy Sinatras These boots are made for walking. Jag kunde inte låta bli att undra om just den sången verkligen var faderns favoritsång - eller om det kanske fanns helt andra motiv till dotterns val av musikhälsning.
På sådana frågor får man förstås aldrig några svar....
I vilket fall som tycker jag att denna Nancy Sinatras sång från 1966 är lite fascinerande. Den har också ett lite spöklikt gitarrsound som passar bra till texten.
Den kan höras och ses här. Och höras med text här.
fredag 6 oktober 2017
Första gången jag såg min lägenhet
Hösten 2006 insåg jag att jag inte skulle orka plugga kvar på universitetet. Det skapade genast ett problem. En gång i tiden hade man kunnat ha en studentlägenhet i Stockholm i fem år i sträck utan kontroller, men 2006 var detta ändrat. Numera kontrollerades studierna varje termin. Så det var bråttom.
Den enda bostadskö jag stod i var den till Telgebostäder. Att jag stod där berodde på att jag fyra år tidigare hade fått för mig att jag ville bo i Järna. Jag kände några som bodde där och det verkade fint. Telgebostäder hade lägenheter i Järna, så jag ställde mig i deras kö.
Men först försökte jag med hotellhem. Det fanns flera hotellhem i Stockholm men som skriven i Solna kunde jag inte bo där. Men det fanns ett i Solna, och en tidig förmiddag gick jag dit. Jo, jag fick ställa mig i deras kö. men det skulle kanske ta upp emot ett år. Det var för länge.
Så jag kontaktade Telgebostäder. Först såg det ut som om jag inte accepterades som hyresgäst. men det berodde på att jag hade fyllt i en del uppgifter fel. Så till sist dök det upp ett erbjudande om en etta. Det visade sig att jag också hade första plats i kön till denna, så det verkade ju idiotsäkert.
Jag skickade ett meddelande om att jag var intresserad. Jag visste inte var den låg, utom att det förvisso inte var i Järna - utan någonstans i Södertälje.
Så fick jag en dag senare beskedet att jag kunde få titta på lägenheten fredagen den 6 oktober. Det var hyresgästen själv som skulle visa den. Han kunde inte vara där förrän sju på kvällen.
Men jag åkte till Södertälje tidigare. Jag var väl där cirka 16, och beslöt att åka till adressen i förväg för att det inte skulle bli problem om jag inte hittade med en gång. Så jag åkte anvisad buss, och fick i alla fall på ett ungefär hum om var porten låg. Det visade sig att gatan låg i Hovsjö, där jag hade varit en del 1998.
Sedan skulle jag åka tillbaks till centrum, men råkade ta en annan busslinje än den jag kommit med. Den gick en helt annan väg, och jag undrade ett tag förskräckt om jag var på väg någon helt annanstans.
Men till sist kom jag till Södertälje centrum. Där satte jag mig på ett mycket trevligt café vid Centralstationen. Det blev sedan ett av mina favoritställen under många år. Ända tills det renoverades, och sedan återuppstod som pub, och inte som café...
Och så åkte jag till Hovsjö på nytt. Trots att jag trodde mig veta hur man sedan gick är min spatiala förmåga inte den bästa, och jag blev tvungen att ringa och kolla upp den exakta vägen. Det visade sig att lägenheten endast låg ett stenkast från busshållplatsen - och från Hovsjö centrum. Ungefär då beslöt kan mig för att ta den.
Den var också trevlig, och hyresgästen sade sig ha varit nöjd med det mesta. Så jag var riktigt uppåt när jag åkte därifrån.
Det var alltså fredagen den 6 oktober 2006 - exakt för elva år sedan, idag. Måndagen den 9 skickade jag ett meddelande att jag ville ha den, och efter att jag hade kollats upp en del skrev jag kontrakt den 23 oktober.
Jag flyttade in den 1 januari 2007.
En bild från lägenheten. som jag tog hösten 2016. Skåpet/bordet som står vid väggen (som jag fick av mina generösa grannar, när de inte behövde det längre!) visade sig ha en utskjutbar skiva på precis rätt höjd. Så numera avänder jag denna som datorbord.
Den enda bostadskö jag stod i var den till Telgebostäder. Att jag stod där berodde på att jag fyra år tidigare hade fått för mig att jag ville bo i Järna. Jag kände några som bodde där och det verkade fint. Telgebostäder hade lägenheter i Järna, så jag ställde mig i deras kö.
Men först försökte jag med hotellhem. Det fanns flera hotellhem i Stockholm men som skriven i Solna kunde jag inte bo där. Men det fanns ett i Solna, och en tidig förmiddag gick jag dit. Jo, jag fick ställa mig i deras kö. men det skulle kanske ta upp emot ett år. Det var för länge.
Så jag kontaktade Telgebostäder. Först såg det ut som om jag inte accepterades som hyresgäst. men det berodde på att jag hade fyllt i en del uppgifter fel. Så till sist dök det upp ett erbjudande om en etta. Det visade sig att jag också hade första plats i kön till denna, så det verkade ju idiotsäkert.
Jag skickade ett meddelande om att jag var intresserad. Jag visste inte var den låg, utom att det förvisso inte var i Järna - utan någonstans i Södertälje.
Så fick jag en dag senare beskedet att jag kunde få titta på lägenheten fredagen den 6 oktober. Det var hyresgästen själv som skulle visa den. Han kunde inte vara där förrän sju på kvällen.
Men jag åkte till Södertälje tidigare. Jag var väl där cirka 16, och beslöt att åka till adressen i förväg för att det inte skulle bli problem om jag inte hittade med en gång. Så jag åkte anvisad buss, och fick i alla fall på ett ungefär hum om var porten låg. Det visade sig att gatan låg i Hovsjö, där jag hade varit en del 1998.
Sedan skulle jag åka tillbaks till centrum, men råkade ta en annan busslinje än den jag kommit med. Den gick en helt annan väg, och jag undrade ett tag förskräckt om jag var på väg någon helt annanstans.
Men till sist kom jag till Södertälje centrum. Där satte jag mig på ett mycket trevligt café vid Centralstationen. Det blev sedan ett av mina favoritställen under många år. Ända tills det renoverades, och sedan återuppstod som pub, och inte som café...
Och så åkte jag till Hovsjö på nytt. Trots att jag trodde mig veta hur man sedan gick är min spatiala förmåga inte den bästa, och jag blev tvungen att ringa och kolla upp den exakta vägen. Det visade sig att lägenheten endast låg ett stenkast från busshållplatsen - och från Hovsjö centrum. Ungefär då beslöt kan mig för att ta den.
Den var också trevlig, och hyresgästen sade sig ha varit nöjd med det mesta. Så jag var riktigt uppåt när jag åkte därifrån.
Det var alltså fredagen den 6 oktober 2006 - exakt för elva år sedan, idag. Måndagen den 9 skickade jag ett meddelande att jag ville ha den, och efter att jag hade kollats upp en del skrev jag kontrakt den 23 oktober.
Jag flyttade in den 1 januari 2007.
En bild från lägenheten. som jag tog hösten 2016. Skåpet/bordet som står vid väggen (som jag fick av mina generösa grannar, när de inte behövde det längre!) visade sig ha en utskjutbar skiva på precis rätt höjd. Så numera avänder jag denna som datorbord.
torsdag 5 oktober 2017
Frukta intet ont
Det var på kvällen, lördagen den 4 oktober 1969. Som vanligt på lördagar brukade jag titta oå TV. Jag var 14 år.
Klockan 22.25 började en film som på svenska hette "Frukta intet ont". Det var en övernaturlig thriller av ett slag som vad jag vet inte hade tagit del av förut.
Den var otäck. Det var jag inte den ende i min ålder som tyckte. Många tonåringar som såg den samma dag har efteråt kunnat berätta om hur nästan vettskrämda de blev.
En man som står under någon sorts kombinerad hypnotisk och ockult påverkan köper en spegel åt sin fru. Det visar sig att det inte är vilken spegel som helst.
I spegeln bor en demon som först visar sig för mannen ifråga (i hans backspegel!) och får honom att köra ihjäl sig. Sedan börjar den uppenbara sig på natten för hans fru - i just den köpta spegeln - och hon tror att det är hennes döde man. Mannen som framträder i spegeln är klädd i svart och ger ett vederbörligt skrämmande intryck.
Änkan börjar i sin förvirring planera att ge sig in i spegeln - för att gifta sig med det väsen som hon tror är hennes döde man.
Efter en serie kusliga episoder krossas spegeln till sist (av filmens hjälte!) och dess magi upphör då att verka.
Filmen hade även många andra fängslande bottnar, som jag inte ska ta upp här. Men de var sammantaget sådana att de förstärkte filmens skrämmande intryck. En upplevelse som jag idag minns som om den var igår. .
Den sändes mellan 22.25 och 24.00. Den slutade alltså precis vid midnatt. Då gick jag in i mitt rum. Vid sängens ena ände stod en stor spegel. Jag minns än idag hur jag medvetet såg till att jag inte ens en enda sekund skulle få titta in i spegeln...
Filmen fanns under en period i sin helhet på You Tube, men upphovsrättsnissarna verkar nu ha stoppat den. Men trailern kan ses här.
Klockan 22.25 började en film som på svenska hette "Frukta intet ont". Det var en övernaturlig thriller av ett slag som vad jag vet inte hade tagit del av förut.
Den var otäck. Det var jag inte den ende i min ålder som tyckte. Många tonåringar som såg den samma dag har efteråt kunnat berätta om hur nästan vettskrämda de blev.
En man som står under någon sorts kombinerad hypnotisk och ockult påverkan köper en spegel åt sin fru. Det visar sig att det inte är vilken spegel som helst.
I spegeln bor en demon som först visar sig för mannen ifråga (i hans backspegel!) och får honom att köra ihjäl sig. Sedan börjar den uppenbara sig på natten för hans fru - i just den köpta spegeln - och hon tror att det är hennes döde man. Mannen som framträder i spegeln är klädd i svart och ger ett vederbörligt skrämmande intryck.
Änkan börjar i sin förvirring planera att ge sig in i spegeln - för att gifta sig med det väsen som hon tror är hennes döde man.
Efter en serie kusliga episoder krossas spegeln till sist (av filmens hjälte!) och dess magi upphör då att verka.
Filmen hade även många andra fängslande bottnar, som jag inte ska ta upp här. Men de var sammantaget sådana att de förstärkte filmens skrämmande intryck. En upplevelse som jag idag minns som om den var igår. .
Den sändes mellan 22.25 och 24.00. Den slutade alltså precis vid midnatt. Då gick jag in i mitt rum. Vid sängens ena ände stod en stor spegel. Jag minns än idag hur jag medvetet såg till att jag inte ens en enda sekund skulle få titta in i spegeln...
Filmen fanns under en period i sin helhet på You Tube, men upphovsrättsnissarna verkar nu ha stoppat den. Men trailern kan ses här.
tisdag 3 oktober 2017
Mot okänt land i oktober 1967
Det var i oktober 1967. Jag var tolv år. Jag mådde dåligt. Jag hade ångestanfall. Mitt liv höll på att förändras. Det var som att ha börjat på en resa. Jag hade känslan av att jag flydde från något, men jag visste inte riktigt från vad. Och till något, men varthän visste jag ännu mindre.
Mitt i all detta kom denna sång. Den gick upp på Kvällstoppens elfte plats idag för femtio år sedan. Den skulle sedan hamna mycket högre, och stanna kvar länge.
Den handlade också om någon som flyr från något. Här får lyssnaren i alla fall reda på från vad. Dess berättarjag reser också till något, men vart får ingen reda på. Och han vet det inte själv. Men han drömmer.
"Ingen var varför jag reser eller var min färd går fram, under flykten från ett minne och en ring".
Det gick på flera sätt rakt in i mig.
Efter ett tag skaffade jag grammofonskivan. Och spelade den ofta, och tänkte intensivt på orden.
Dessa grep alltså tag i mig. Djupt.
Mitt i all detta kom denna sång. Den gick upp på Kvällstoppens elfte plats idag för femtio år sedan. Den skulle sedan hamna mycket högre, och stanna kvar länge.
Den handlade också om någon som flyr från något. Här får lyssnaren i alla fall reda på från vad. Dess berättarjag reser också till något, men vart får ingen reda på. Och han vet det inte själv. Men han drömmer.
"Ingen var varför jag reser eller var min färd går fram, under flykten från ett minne och en ring".
Det gick på flera sätt rakt in i mig.
Efter ett tag skaffade jag grammofonskivan. Och spelade den ofta, och tänkte intensivt på orden.
Dessa grep alltså tag i mig. Djupt.
söndag 1 oktober 2017
Att stjäla Je t'aime... moi non plus
Etta på Kvällstoppen den 30 september 1969 var denna sång.
Det var dock något speciellt med detta. För som enda låt någonsin i Kvällstoppens historia spelades denna inte upp när programmet sändes. Man bara berättade att den var etta.
Varför? Jo, Sveriges Radio hade förbjudit att spela den. med motiveringen att den var oanständig...
Själv var jag 14 år och hade hört den många gånger eftersom jag hade snott (!) den på ett varuhus vid Fridhemsplan. Så länge kom jag dock inte att behålla den.
En tjej i min klass var angelägen om att få den, men vågade tydligen inte köpa den i affären. Så hon ville köpa den av mig. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en dag. Så en kväll ringde hon på dörren, lämnade snabbt över pengarna och fick skivan i handen. Och skyndade sig snabbt därifrån.
Det var rikigt spännande. Man kände sig som om man hade gjort något riktigt olagligt, och strikt taget var det ju så också. Jag hade stulit skivan vilket hon visste om, så hon var ju i så fall hälare. ;-)
Å andra sidan var vi båda under 15, och kunde inte dömas för brott, så det hade ju ingen större betydelse... :-)
Det var dock något speciellt med detta. För som enda låt någonsin i Kvällstoppens historia spelades denna inte upp när programmet sändes. Man bara berättade att den var etta.
Varför? Jo, Sveriges Radio hade förbjudit att spela den. med motiveringen att den var oanständig...
Själv var jag 14 år och hade hört den många gånger eftersom jag hade snott (!) den på ett varuhus vid Fridhemsplan. Så länge kom jag dock inte att behålla den.
En tjej i min klass var angelägen om att få den, men vågade tydligen inte köpa den i affären. Så hon ville köpa den av mig. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en dag. Så en kväll ringde hon på dörren, lämnade snabbt över pengarna och fick skivan i handen. Och skyndade sig snabbt därifrån.
Det var rikigt spännande. Man kände sig som om man hade gjort något riktigt olagligt, och strikt taget var det ju så också. Jag hade stulit skivan vilket hon visste om, så hon var ju i så fall hälare. ;-)
Å andra sidan var vi båda under 15, och kunde inte dömas för brott, så det hade ju ingen större betydelse... :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
