onsdag 3 augusti 2016

På vilket sätt är Gud god?

Frågan kan verka konstig. Men den aktualiserades för mig en gång när jag läste en bok av en kristen fundamentalist. På ett ställe försökte han bemöta en invändning mot kristendomen. Nämligen - hur kan Gud vara god, när han tillskrivs så många grymma handlingar och uttalanden, framförallt i Gamla Testamentet. (Egentligen borde jag ha kallat Gud för "hen" och inte "han", men eftersom jag refererar en /patriarkal/ fundamentalist gör jag det inte just i denna mening).

Han svarade så här.  Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.

Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.

När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.

Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.

En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.

Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.

Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.

Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.

Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.

Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.

Inga kommentarer: