måndag 29 augusti 2016

Max Scharnberg och Södertäljefallet

Fortfarande talas det ofta om ett fall som brukar benämnas "Södertäljefallet". Och fortfarande sprids desinformation om detta fall. Och källan till denna desinformation är mycket ofta (direkt eller indirekt) en viss Max Scharnberg.

Vi börjar med det sista. Vem är Max Scharnberg?

Vi talar här om en excentrisk "forskare". Denne man hade under tidigt 90 -tal börjat engagera sig i debatten om sexuella övergrepp mot barn. En av hans utgångspunkter var en "teori" han bland annat publicerade i Kristianstadsbladet 6/2 1995.

Den gick ut på följande. 80 procent av alla som var dömda för incest var oskyldiga. Anledningen till detta var att samtalsterapeuterna bakom kulisserna styrde det svenska domstolsväsendet. Och anledningen till att de ville ha in oskyldiga i fängelserna var att då kunde de där få bedriva framgångsrika terapier med dem. Eller med Scharnbergs egna ord: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."

Nu kan man fråga sig varför en människa utvecklar den typen av fnoskiga teorier. Jag har inget bra svar, mer än att man möjligen kan finna en ledtråd i ett annat märkligt faktum.

Det fanns en gång en tidning som hette Issues in Child Abuse Accusations. Denna gavs ut av paret Ralph Underwager och Hollida Wakefield. Den specialiserade sig på att "bevisa" att anklagade för sexuella övergrepp mot barn var oskyldiga.

En av de som medarbetade där var Max Scharnberg. Inte konstigt med det, det var ju många andra som gjorde det också.

Men så hände något. Redaktör Underwager var oförsiktig att ge en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika. Där förklarade han glatt att pedofiler inte borde vara så defensiva. De borde med djärvhet hävda att de utförde Guds vilja när de begick sexuella övergrepp mot barn.

Nu försvann snabbt nästan alla som brukade skriva i Underwagers tidning. Den ena efter den andra... Men inte Scharnberg. Han brydde sig inte om det märkliga sällskap han hamnat i. Han hade inga invändningar mot att flitigt skriva i en tidning vars redaktör tycktes mena att pedofiler utför Guds vilja

Nåväl, Max Scharnberg gav 2009 ut en bok, som hette Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords. Den handlade alltså¨om det s.k. Södertäljefallet. Och vad var nu detta?

Det var ett fall där en ung kvinna ("Södertäljeflickan") hade anklagat sin far och andra vuxna för upprepade övergrepp. I några av dessa, berättade hon, hade barn dödats. Hon hade med sin syster rymt hemifrån och kommit till en fosterfamilj, där hon sedan kom att stanna.

Efter flera rättegångar, och en resning, dömdes till sist fadern till fem års fängelse.

Det finns en rad missuppfattningar om detta fall. Bland annat att det skulle handlat om "satanism". Det gjorde det inte. "Södertäljeflickan" berättade inget om satanism . Hon berättade däremot om sadistiska vuxna som plågade, och i några fall dödade, barn .

En annan missuppfattning är att hon skulle ha berättat att hon sett döda barn grävas ned i skogen. Det gjorde hon inte heller. Hon berättade att hon hade sett svarta plastsäckar grävas ned i skogen. Eftersom hon i ett annat sammanhang sett barn dödas gissade hon att det skulle kunna vara dödade barn som grävdes ned,

Detta ledde till att Stockholmspolisen i februari 1993 startade en helt absurd operation. Man startade omfattande utgrävningar i Södertäljeskogen, för att leta efter ev. dödade barn. Eller det var vad de sa. Det berodde inte på att man sade sig tro på Södertäljeflickans berättelse. En av de ansvariga poliserna sa tvärtom under utgrävningarna att de grävde för att de ville "bevisa" att hon var mytoman.

Nej, de hittade inga lik och hur skulle de kunna göra det? Södertäljeflickan hade börjat berätta över ett halvår innan utgrävningarna, och om man rent teoretiskt sett tänker sig att det verkligen skulle legat döda barn i de svarta plastsäckar hon såg vore det väl knappat troligt att förövarna under denna långa tid passivt skulle vänta på en ev. utgrävning. Ev. likdelar skulle förstås ha försvunnit långt innan februari 93.....

Nåväl, i Scharnbergs bok förtalas fostermamman Birgitta Allmo å det grövsta. Södertäljefickan hade för henne gradvis vågat berätta om hemska övergrepp. Men enligt Scharnberg var det Birgitta Allmo som, på ett uppenbarligen närmast kusligt sett, var inspirerad av feministen Eva Lundgren, och som inplanterade falska minnen i henne.

Alldeles bortsett från att Allmo då inte alls kände Lundgren, är Scharnbergs "bevis" en ”undersökning” som sägs visa att det var Allmo som först berättade om olika detaljer i  övergreppen för polisen. Att Birgitta Allmo berättade något för polisen  innan Södertäljeflickan gjorde det måste enligt MS betyda att det också var innan Södertäljeflickan mindes något! Alltså måste minnena vara inplanterade. Vilket skulle bevisas.

Att det inte är så oerhört konstigt att en fostermamma vid olika tillfällen  pratar om saker med polisen innan en traumatiserad och skakad tonårstjej gör det verkar inte Scharnberg närmare ha reflekterat över....

Scharnberg skrev sin bok, och gav ut den i Uppsala Universitets namn. Problemet var att detta universitet inte var tillfrågat. När de fick reda på tilltaget, samlade de in de böcker de kunde får tag i och makulerade dem. Det har lett till att några av MS anhängare hävdat att han censurerades som ett led i en feministisk komplott. De skulle kanske själva testa att se vad som skulle hända om de gav ut en, ska vi säga, ovanligt dålig deckare, och på omslaget angav att deras egenhändigt tryckta böcker var utgivna av Norstedts förlag....

Någon gång i november 2009 lyckades jag få tag i ett ex av Scharnbergs bok. Och kunde konstatera att den vimlade av uppenbara lögner. Exempelvis påstod han att familjen Allmo var medlemmar ;av en fanatisk sekt som starkt trodde på djävulens kroppsliga närvaro på jorden. Saken är förstås den att det närmaste en religiös sekt någon av familjen Allmo hade kommit i närheten av var en lokalt förankrad (i praktiken närmast sekulär) kyrkokör, med anknytning till Svenska Kyrkan.

Mellan 2009 och 2011 gjorde jag upprepade försök att konfrontera Scharnberg med hans sakfel. Bland annat på Vetenskap och folkbildnings forum. Han svarade aldrig på mina frågor, utan gled undan och pratade om annat enligt  modellen "goddag yxskaft".

Men det fanns ju ett annat problem för Scharnberg. Nu står vår excentriske "forskare"där med en restupplaga av en bok, som i övrigt till stora delar dragits in/makulerats. Vad skall han göra? Vänder han sig till ett vetenskapligt förlag för att få dem att överväga en ny utgivning?. Nej, han går till den den ovanligt extrema papparättssidan Yakida.se, som gärna upplåter plats på sin webbsida åt den docent Scharnberg som Uppsala Universitet absolut inte har velat godta.

Lite säreget var det nog att docent Max Scharnberg, som brukar hävda att han själv representerar ”vetenskapen” i en värld av freudiansk vidskepelse, till sist endast lyckades få sin bok (digitalt) publicerad på en papparättssida av det mer vildsinta slaget.

Som för övrigt i just dessa dagar står som svarande i en förtalsrättegång i Stockholms tingsrätt....
-------------------------------------------------------------------
PS. Av princip länkar jag inte till Yakida.se men det är den enklaste saken i världen att med hjälp av Google snabbt komma till såväl denna märkliga sida, som till Max Scharnbergs  minst lika märkliga bok.