Det värsta scenariot

När svininfluensan började sprida sig arbetade media upp sig till en hysteri, som understöddes av myndigheterna i många länder, inte minst i Sverige. Jag blev faktiskt inte speciellt påverkad, och vägrade konsekvent att vaccinera mig.

Men nu när det verkligen har kommit en sjukdom som det finns all anledning att oroa sig för har den under en ganska så lång tid snarast tonats ned i media. Har det berott på att Afrika ligger så långt borta och på någon irrationell innerst-inne-känsla att vi trots allt nog ändå inte på riktigt kan drabbas av sjukdomar som människor får på denna avlägsna kontinent?

De senaste dagarna har vi sett en förändring, och när vi får se utbrott utanför Afrika kommer det nog att bli världskrigsrubriker. Och det med en viss rätt.

För saken är ju den att om det värsta tänkbara scenariot inträffar när det gäller ebola kommer - exempelvis - utsläppen av växthusgaser troligen att minska så drastiskt att det inte längre finns någon större anledning att oroa sig för en global uppvärmning. Å andra sidan har vi då fått helt andra saker att oroa oss för, de av oss som fortfarande lever.

Och det kommer i så fall att få konsekvenser för mänskligheten som vida överstiger de som digerdöden fick för befolkningen i Europa på 1300-talet.

För att nu uttrycka det lite försiktigt.
 --------------------------------------------------------------
TILLÄGG

Obs jag säger inte att det värsta scenariot är det mest sannolika. Så länge ebola endast sprids genom fysisk kontakt med kroppsvätskor är det inte sannolikt att upp till 80 procent  av världens befolkning kommer att stryka med. Om däremot ebolaviruset muterar så att det skulle kunna spridas med luften, så är den totala katastrofen faktiskt mycket sannolik. Vad som är lite mer sannolikt även idag är att vid en större spridning kommer vi att få scenarior där hela geografiska områden kommer att sättas i karantän, med oerhörda tragedier som följd.

Den förkristne Jesus

Det finns en bok som nog borde läsas även av de som inte har läst ett ord om den historiske Jesus, av de som inte är intresserade av religion, eller som inte har någon högre uppskattning av dagens kristendom. Det är den sydafrikanske befrielseteologen Albert Nolans Jesus before Christianity.

Den kom ut första gången 1976, och i en reviderad upplaga 1992. 2001 kom den i en ny, så vitt jag fattar oförändrad upplaga.

Jag tror att många som läser den kommer att få en helt ny bild av Jesus och den allra tidigaste "kristendomen".

Nolan tillägnar sin bok folken i tredje världen, och det är ingen tillfällighet. Han är som sagt befrielseteolog, och katolik. Men det specifikt katolska märks inte så mycket av, bortsett från att han troligen inte uppskattar Luthers formel "rättfärdiggörelse genom tron allena"...

Hela boken bygger framförallt på en mycket noggrann läsning av evangeliernas berättelser om Jesus. Det kan verka traditionellt, men de slutsatser Nolan kommer till är ingalunda traditionella.

Han börjar med att konstatera att Jesus huvudsakligen riktade sig till de utstötta. De han vände sig till var de fattiga, de misstrodda, de föraktade, de mariginaliserade.

Det var inte framförallt för att han trodde sig lättast kunna rekrytera från personer som saknar hopp. Utan det byggde också och framförallt på att hans begrepp "Guds rike" ("Kingdom of God") byggde på ett upp- och nedvändande av alla de rådande sociala hierarkierna

"Guds rike" visade sig vara något som ska höja upp alla de som är i botten av hierarkin. De som är fattiga, de blinda, de spetälska, de prostituerade, de som alla talar illa om, de som saknar makt, de som saknar prestige.

Jesus vände sig framförallt till ekonomiskt svaga grupper, med ett väsentligt undantag. Det undantaget var de som kallades "publikaner" - dvs. skatteindrivare åt romarna. De var inte fattiga, att de blev en av målgrupperna berodde på att de just i sin rikedom var utstötta och föraktade i det judiska samhället.

Nolan visar hur Jesus "Guds rike" inte endast vänder upp och ned på ekonomiska hierarkier utan även på de hierarkier som bygger på prestige. Att Jesus förespråkade en total egendomsgemenskap är ju allmänt känt - även om de högerkristna gör allt för att trolla bort korten. Men han förespråkade också ett avskaffande av de skillnader som byggde på prestige och anseende. Han säger syrliga saker om de som vill bli kallade "rabbi" och som vill att alla sa se upp till dem.

Det är ingen tillfällighet att han också säger att barnen är de som kommer först i detta gudsrike. För barnen kommer allra lägst i alla sociala hierarkier. Därför hör Guds rike till barnen, och den som inte blir som ett barn kommer aldrig in dit.

Det är förmodligen också därför som Jesus i evangelierna inte går ut och säger saker som "Jag är Messias". Faktum är att han inte heller brukar använda sig av formuleringar som "Gud säger", "Gud har talat till mig", "Gud har sänt mig". Han hänvisar inte till sin egen auktoritet, sin egen prestige.

Däremot gör han anspråk på att säga sanningen. Sanningen blir den auktoritet han hänvisar till. Den får så att säga tala för sig själv.

I det "Guds rike" som Jesus presenterar finns inte pengar, och inte heller prestige. Och solidariteten är inte bunden till särgrupper, om man nu inte räknar de som ligger underst i hierarkin som en sådan. Solidaritet med den egna familjen, och med den egna släkten, avvisar Jesus lika hårt som han avvisar egoismen.

Det är förmodligen åtminstone delvis därför som Jesus av allt att döma vägrade att ställa sig i spetsen för ett militärt uppror mot Rom. Nolan anger två skäl till detta. Dels det rent praktiska - av alt att döma såg Jesus det som ett omöjligt företag - "den som tar till svärd ska förgås med svärd". Det betyder inte att han var radikalpacifist - på ett ställe uppmanar Jesus lärjungarna att bära vapen (Lukas 22:36) . Det visar snarare på en rimlig bedömning av styrkeförhållandena.

Men Nolan menar att det under detta även låg ett annat skäl. Jesu kritik av hierarkierna i det då existerande judiska samhället är sådan att han knappast skulle se en seger för detta samhälle - med en bevarad maktstruktur - som en seger för "Guds rike". Det skulle endast leda till ett nytt hierarkiskt samhälle, som, med Jesu egen terminologi, även det skulle styras av Satan.

I anslutning till teorier hos forskaren Etienne Trocmé, anser Nolan att Jesu rensande av templet är feldaterat i Nya Testamentet. Det skedde inte alldeles mot slutet av Jesu verksamhet, utan långt tidigare. Därför var Jesus och lärjungarna ganska tidigt tvungna att röra sig i relativt perifera områden. De visste att de var utsatta för hot.

Att Jesus till sist avrättades var ett beslut av romarna. Som bekant saknade de lokala judiska makthavarna möjligheten att organisera en avrättning. Även om Jesus inte stod i ledningen för ett uppror mot Rom var hela existensen av hans rörelse ett orosmoment. Dynamiken i den var farlig, trots - eller på grund av- att den inte byggde på militär makt.

Det finns många diskussioner om vad Jesus menade med att gudsriket var nära. Nolan menar att det inte var en felslagen profetia, på det sätt som det brukar beskrivas som. Utan det handlade om att det faktiskt skulle kunnat upprättas -om människorna hade varit redo för det då. Jesus kombinerade varningar om en förödelse med löften om ett gudsrike. Nolan verkar mena att Jesus såg det som två alternativa vägar. Om inte människorna var bereda på ett anti-auktoritärt "gudsrike" som byggde på kärlek och inte på makt var katastrofen oundviklig.

För Nolan stod Jesus i ledningen för en radikal både religiös och social rörelse som inte riktigt passade in. Jesus var emot den romerska ockupationen lika mycket som alla andra judar, men hans förödande kritik mot hierarkierna i det egna lokalsamhället gjorde att han inte kunde se att lösningen låg i att en hierarki skulle ersättas med en annan.

Lösningen var ett samhälle där all ojämlikhet - ekonomisk, social, psykologisk - skulle försvinna, och där makt skulle ersättas med "tjänande". På sätt och vis liknar det nästan det maoistiska begreppet "tjäna folket"- med den skillnaden att Jesus verkar ha menat det på allvar, vilket jag inte tror att Mao gjorde…

Om du bara ska läsa en bok om Jesus, läs Albert Nolan. Det finns en klar möjlighet att det på ett betydelsefullt sätt kommer att kunna påverka din världsbild.

Jag har raderat....

... ett inlägg om nyliberal extremhöger för det var lite slarvigt och ogenomtänkt. Återkommer kanske till ämnet.

The Times They Are a-Changin'

Bob Dylan har gjort många sånger. Själv tycker jag bäst om hans tidigaste period. Och den av hans sånger som fascinerat mig mest än nog denna.

Det är också en alldeles ovanligt hoppfull sång.

ISIS blev IS

Jag noterar att det sunnichauvinistiska terrornätverk som på de flesta språken i västvärlden förkortades ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien)  nu har bytt namn till IS (Islamiska staten).

Jag hade tidigare en diskussion med signaturen Tidlösa om ledarna för nätverket var tillräckligt religionshistoriskt kunniga för att veta att Isis ju var (och är) namnet på en egyptisk gudinna som dyrkades i Egypten i 3. 500 år.  Och som fortfarande har anhängare av olika slag i  nyreligiösa sammanhang.

Det kanske nätverkets ledning visste, i alla fall. Eller möjligen har någon talat om det för dem. Det var kanske rentav därför de bytta namn.

I vilket fall som helst slipper gudinnan Isis nu att associeras med terrornätverket ifråga...
:-)

En sorts rättvisa...

"In general... believers in reincarnation today do not think that a human soul can regress into an animal body. I would not like to be certain about it. Indeed, there would be real justice in some of our more more callous scientists being reborn as monkeys, rabbits or guinea-pigs, destined for the experimental laboratory; or in some of our hearty blood-sports enthusiasts coming back as foxes and hares."
Doreen Valiente, Witchcraft for Tomorrow, 1978, s. 39

"The pedophocracy"

Den som tror att de senaste avslöjandena om nedtystande av toppolitikers sexuella övergrepp mot barn i Storbritannien var något nytt, eller någon sorts undantag,  bör kanske studera exempelvis denna över tio år gamla text.

Det handlar inte endast om Storbritannien, eller om något specifikt årtionde. Det handlar om något mycket mer generellt.

Det finns hur mycket som helst att gräva i för den som orkar. Men det mesta kommer nästan aldrig fram i de stora media.

Den dag det gör det kommer vi med all sannolikhet att stå på gränsen till en förrevolutionär situation.

Om två raderade kommentarer

Under två av mina inlägg har en anonym skribent försökt posta en kommentar med endast två ord. Nämligen "Hail Satan!!!" Med tre utropstecken på det ena, och fyra på det andra stället.

Då vill jag klarlägga en sak. Per Faxnelds omdefinitioner till trots. så ser jag de flesta varianter av "satanism" som delar av en så klart destruktiv strömning att jag definitivt inte tar in den typen av kommentarer. Lika lite som jag skulle ta in "Heil Hitler!"

Det är klart att om någon skulle skriva ett inlägg och försäkra att hen är "satanist" utifrån en alldeles ovanligt välvillig och snäll definition av ordet och på olika sätt argumentera för den saken skulle jag ta in det.

Men allmänna satanistiska hejarop tar jag alltså inte in.

Nedtystningsskandalen når Margaret Thatcher

Nu har anklagelserna om nedtystande av sexuella övergrepp mot barn i Storbritannien under 80-talet nått till den högsta ledningen - även Margaret Thatcher ser ut att ha varit inblandad.

Om detta kan man läsa här.

Att drömma att Gud (eller gudinnan Freja) talar till en....

Det var den 1 maj 1973. Jag var ute och demonstrerade. Jag tog emot en hel del flygblad, och så plötsligt såg jag något som verkade lite intressant.

Det var Citykyrkan som hade bjudit in vänstemänniskor till att debattera med Stanley Sjöberg. Han hade just startat en kampanj mot vänstern och bland annat påstått att den hade hemliga dödslistor. Men nu sade han sig alltså vilja debattera med just vänstern.

Jag hade inte alltid det bästa självförtroendet, men nog trodde jag att jag skulle klara av en debatt med Stanley Sjöberg... Så när demonstrationen var över och kvällen kommit gick jag till Citykyrkan.

Så jag satte mig och började lyssna på pastor Sjöberg. Det var ett av de konstigaste tal jag hört i hela mitt liv.

Han sa nämligen att Gud hade talat till honom i sömnen. Han försäkrade, mycket noga, att Gud kan tala med de mest obetydliga människor - som han själv till exempel. Bara så att inte någon skulle tro att han hade hybris.

Och Gud hade sagt till honom att Sovjet skulle ockupera Sverige. Och att det när det hände gällde att ligga lågt. Inte skapa bråk, utan anpassa sig så mycket man bara kunde. Så att de kristna skulle klara sig från den värsta förföljelsen.

Och man borde börja redan nu. För om kristna hade för vana att fiffla med skatten skulle det vändas emot dem när Sverige blev kommunistiskt. Därför borde alla Sjöbergs trosfränder deklarera så hederligt som de bara kunde. Eller det var vad han sa...

Det är vad jag minns bäst av hans tal. Jag tänkte nog att det var sympatiskt att han tyckte att pingstvänner inte borde skattefuska. 'Även om argumenten varför var lite halsbrytande. Att Sovjet inom en snar framtid skulle invadera Scerige såg jag som en närmast delirisk tanke.

Men framför allt var det det där om att Gud talade med Stanley Sjöberg... Jag satt där och kom på något den engelske 1700-tals-ateisten David Hume en gång lär ha sagt. Nämligen detta: "Om någon säger till dig att Gud talat till honom i sömnen är det i grunden samma sak som om han skulle säga att han drömde att Gud talade till honom."

Detta blasfemiska men ack så sanna påstående tänkte jag konfrontera pastor Sjöberg med när den utlovade diskussionen skulle börja,

Men den chansen fick jag aldrig. För Citykyrkan hade lurats. Det blev aldrig någon debatt. Det hade nog varit en lögn avsedd att lura dit vänstermänniskor.

Själv har jag aldrig drömt att Stanley Sjöbergs Gud har talat till mig, Däremot har jag en gång drömt att gudinnan Freja talat till mig. Och när det hände var jag nog glad att jag hade tagit intryck av David Hume.

För ett antal år sedan hade jag en bild av gudinnan Freja  på väggen. Det var samma bild som ni kan se nedan, men den var bara i svartvitt.

En natt vaknade jag med olust. Jag hade drömt att bilden på väggen blivit levande. Och den hade börjat tala till mig.

Den hade sagt detta, och endast detta: "Du hotar balansen i universum". Jag hade vaknat med olust, och undrat på vilket sätt jag hotade balansen i universum, och vad Freja hade tänkt att göra åt den saken.

Då drog jag mig till minnes David Humes uttalande. Nej, det var ju inte så att Freja hade talat till mig i sömnen, utan det var ju så att jag hade drömt att Freja talade till mig. Det var ju skönt att se saken på det sättet...

Efter några minuter kunde jag somna om. Men när jag mindes drömmen på morgonen efter fanns det nog kvar en liten, liten rest av olust....



"Freyja and the Necklace", av J. Doyle Penrose (1862-1932), cirka 1913

Mer om de mörklagda övergreppen

Den brittiska vämstertidningen Socialist Worker har skrivit några läsvärda artiklar om mörkläggningen av övergrepp i Storbritannien. Den senaste kan läsas här.

Till höger om artikeln finns länkar till tidigare artiklar om de nedtystade övergreppen.
..........................................................................
TILLÄGG

Marxist.com har också kommenterat skandalen här.

Mörkläggning i Storbritannien

I Storbritannien avslöjas nu hur rapporter om sexuella övergrepp mot barn utförda av högt uppsatta politiker har mörkats och hur material om detta har försvunnit. Till och med DN har för ovanlighetens skull uppmärksammat detta.

Det hela är nu inte så förvånande. Jag drar mig till minnes när JS LaFontaines rapport om icke-existensen av rituella övergrepp kom 1994. Den var ett beställningsverk från den brittiska regeringen, och den var nästan ofattbart substanslös. En skrift på 36 sidor, med lite valhänt statistik, och med fyra referenser, presenterades som det slutliga beviset för att rituella övergrepp var en myt.

Mer om LaFontaine och hennes rapport har jag skrivit här.

Jag träffade faktiskt denna JS LaFontaine på Stockholms Universitet den 28 oktober 1996. Hon hade bjudits in för att hålla ett föredrag om sin "rapport" och vad som var anmärkningsvärt var att hon inte endast var kall och arrogant - vilket jag hade räknat med - utan att hon också var nästan pinsamt okunnig om det ämne hon var där för att tala om.

Hon kunde inte svara på de enklaste frågor, och hon kände inte till de mest elementära fakta om några av de mest kända fallen av "rituella övergrepp".

Man fick intrycket att en regering som egentligen inte ville utreda något hade tillsatt en kommission ledd av en person som inte heller ville utreda något.

I ljuset av de senaste uppgifterna är det ju inte speciellt förvånade.

Den kinesiska byråkratins egen Buddha

Det kinesiska kommunistpartiet som styr Kina baserar sig fortfarande nominellt sett på "marxismen-leninismen" och den "dialektiska materialismen", som är en materialistisk och i det närmaste anti-religiös lära.

Hur förklarar man då nedanstående märkliga historia?

För ett antal år sedan förklarade Dalai Lama att en ung pojke var en inkarnation av Amithaba Buddha. Att vara det innebär i tibetansk buddhism att man får titeln Panchen Lama, och får en viktig funktion inom den tibetanskt buddhistiska hierarkin.

Det här uppskattades inte av Kina. Så man "omhändertog" pojken och har sedan hållit honom på hemlig ort, om han nu ens lever. Om han lever är han idag 25 år.

Men... det är inte som man skulle tro. Kina går inte ut och säger att man räddade pojken från att utnyttjas av reaktionära och vidskepliga munkar. Så skulle det kanske ha låtit om det hade hänt under Maotiden. .

Nej, Kina säger att Dalai Lama hade fel, att den pojke de kidnappade inte är den RIKTIGE avataren av Amithaba Buddha. Istället har Kina utnämnt en annan person som de säger är en sådan inkarnation och som i dagarna befinner sig på resa i Tibet .

Alltså. Den kinesiska byråkratin styrs av ett parti som officiellt bygger på en materialistisk världsåskådning. Nu misstänker jag i och för sig att en del av dess ledande medlemmar i hemlighet är konfucianer. Men man kan vara lugnt förvissad om att ingen av dem sympatiserar med tibetansk buddhism.

Ändå ingriper Kina i en inomlamaistisk lärofråga, och använder sin egen polismakt till att garantera att endast den som de påstår är rätt inkarnation av en Buddha får leva i frihet och verka, medan den som de säger inte är det i bästa fall sitter i husarrest på hemlig ort. (Ingen har fått träffa honom sedan han fördes bort, och ingen vet var han är).

Det låter som något som The Onion. eller någon annan satirtidning som inriktar sig på svart politisk humor, skulle kunnat hitta på. Men det är alltså verkligt.

När systergalaxerna möts

Vintergatan och Andromedagalaxen är på direkt kollisionskurs. De närmar sig varandra i en rät linje och kommer att mötas om tre miljarder år.

Jag upptäcker att jag tycker att det är väldigt tråkigt att jag inte lever då... Det vore en upplevelse att få vara med när vi möter vår kosmiska granne.

Fast det är ju inte bara så att jag inte lever då (om man nu inte tror på reinkarnation) - det är ju ytterst tveksamt om mänskligheten existerar då. För även om vi lyckas överleva de av oss själva skapade hoten mot vår existens (global uppvärmning och annat) och dessutom utvecklat en teknologi med vars hjälp vi klarat oss från ex.vis hoten från asteroider och kometer, så kommer solen om redan en miljard år att lysa så starkt att jordens hav kommer att koka bort.

För att leva igenom detta måste ju mänskligheten utveckla en rymdteknologi som gör att vi kan ta oss någon annanstans. Exempelvis genom att terraformera några av gasplaneternas månar? (För Mars räcker inte, det kommer att vara för hett där också...)

Däremot behöver vi kanske inte vara så rädda för att galaxerna kolliderar, om vi nu finns kvar när det händer. Det är oerhört glest mellan stjärnorna, och det är inte säkert att vi märker det på något annat sätt än att vi får en intressantare stjärnhimmel.

Fast att fantisera om att vi kanske också för möta en systercivilisation på vår systergalax är ju också lite tilltalande!


Andromedagalaxen

... och läs gärna....

...Karin Thunbergs krönika i dagens SvD.

Den typen av inblickar i barns verklighet är inte så vanliga i dagens media. Men de är lite, lite mer förekommande i SvD än i DN - och i SvD slipper man ju dessutom Stefan Lisinski - som ofta försöker mörka barns verklighet i just den typen av frågor.

Clarion

Det här trodde jag faktiskt på som barn, eller åtminstone nästan. Fram till att jag var 12 år, ungefär. Det är faktiskt lite tråkigt att jag inte kan tro på det nu.

/Förresten, vad säger jag? "Lite" tråkigt,. Nej, det är mycket tråkigt./

Det finns satanister....

... och det finns "satanister".

Jag kallar mig mycket gärna "anti-satanist", men det betyder ju inte att jag nödvändigtvis kraftigt ogillar alla som är "satanister" enligt den definition som Per Faxneld använder i sin avhandling "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture" .

Han använder sig av två latinska termer för att skilja mellan två olika typer av "satanister". Dels sensu stricto, dels sensu lato. Den första gruppen syftar på de som hyllar "Satan" i en "framträdande position". Den andra gruppen innefattar de som inte gör det, men som i olika sammanhang uttrycker en positiv uppskattning av "Satan" som namn och/ eller symbol (Satanic Feminism, s. 47). Men i båda fallen räknar han in personer som tillskriver "Satan" helt motsatta egenskaper än de som människor i allmänhet identifierar med detta namn.

Till Faxnelds andra grupp räknar han också in en hel del personer som jag åtminstone delvis finner riktigt sympatiska - som anarkisten Michail Bakunin, författaren Anatole France eller teosofen Helena Petrovna Blavatsky

Men det bör ju också sägas att jag inte själv använder mig av Faxnelds definition. För mig är en person som använder sig av figuren Satan i en betydelse som skiljer sig nästan 180 grader från hur den används i Nya Testamentet inte någon "satanist" i egentlig mening. Lika lite som en person i Aryan Nations, som hyllar Jesus och ser honom som en arier som vill utrota judarna, är "kristen"...

I sin avhandling lyfter Faxneld fram personer - både kvinnor och män - som under (framförallt) 1800- och tidigt 1900-tal använt sig av "Satan" som en positiv symbol riktad mot patriarkatet (och i några fall också mot kapitalismen) . Det är väl inte så konstigt att det kunde hända - eftersom kyrkan då var så hårt knuten till det samhällssystem som rådde.

Å andra sidan var detta faktiskt ett ganska så marginellt fenomen redan då.

Det finns ju ingen magi i ord. Jag har ingen vidskeplig motvilja mot de som använder ett för mig negativt laddat ord i en totalt motsatt betydelse än det har för mig. Lika lite som jag tycker att nazisterna blev ett uns bättre för att de använde ordet "socialist" (ett för mig positivt laddat ord!) i sitt partinamn...

Carl Raschke om Kenneth Lanning

En av de auktoriteter som brukar anföras för att "bevisa" icke-existensen av satanismrelaterad brottlighet är FBI-agenten Kenneth Lanning. Han skrev två essäer, 1989 och 1992, som felaktigt brukar kallas för "FBI-rapporter" Jag har skrivit om dessa här.

Dessa två essäer hade en nästan förlamande effekt på debatten i USA. Trots att de mest innehöll vaga generaliseringar, och konsekvent undvek att diskutera några konkreta fall, tycktes många tro att att de var det slutliga beviset för att all oro för ett samband mellan satanism och vålds- och sexualbrott var helt ogrundad. De spelade med andra ord ungefär samma roll som JS LaFontaines s.k. rapport kom att spela i Storbritannien 1994.

En av de som inte föll i farstun för auktoritetstron kring den så förtroendeingivande representanten för FBI var Carl Raschke. I "Painted Black" tog han på sidorna 74 till 76 upp Lannings rapport från 1989. Han har inga svårigheter att genomskåda tomheten i Lannings glidande, okonkreta behandling av frågan. Och det är ju inte så konstigt. Raschke hade själv varit expertvittne i en rättegång 1988 och fått en domstol att acceptera det faktum att mordet på Steven Newberry var ett satanistiskt ritualmord. Han var följaktligen knappast imponerad över Lannings försäkran att inget sådant ritualmord någonsin hade dokumenterats i USA...

Han konstaterar syrligt att Lannings inställning fått som resultat att

"satanist criminals have had one of their best friends, if only for legitimate philosophical reasons, at the highest level of national law enforcement. 

In a paper titled 'Satanic Occult Ritualistic Crime: A Law Enforcement Perspective" prepared for the National Center for Missing and Exploited Children,  Lanning rakes the reader with volley after volley of emotional diatribe, innuendo, nonsequitur, glittering and unsupported generality, and bogus appeal to his own authority as the FBI's 'supervisory special agent' for the bureau´s Behavioral Science Instruction and Research Unit in Quantico, Virginia.

Written with the literacy, the research sophistication, and the rhetorical finesse of a high school sophomore, Lanning´s piece - which he waved about to make the case that there really can be no such thing as serious satanic crime - examines no cases, sifts through no evidence, and cites no literature. It merely growls, bullies, and browbeats with all the subtlety of a charging mastodon".
(Painted Black, s. 75.)

Det här kom snart att användas mot Raschke av en hord av upprörda kritiker. Att så respektlöst kritisera en institution som FBI - som sedan J. Edgar Hoovers dagar av många närmast setts som själva inkarnationen av amerikansk patriotism - gör man inte ostraffat i USA.

Men var och en som plågar sig igenom Lannings texter och ställer sig frågan vad han egentligen säger - och inte säger - inser nog efter ett tag att Raschke faktiskt hade rätt.

Men det hjälpte inte i det diskussionsklimat som efter ett tag kom att råda i USA. Raschkes kritik av Lanning kom av många att ses som som det slutliga beviset för hur extremt oseriös "Painted Black" var.

För mig "bevisade" det dock framförallt en del andra saker, bland annat att Raschke var en person som kunde tänka.... och inte som så många andra automatiskt kapitulerade för den naiva tilltron till FBI:s auktoritet. . .

Carl Raschke, Painted Black och satanismen

När jag i maj 2004 beslöt att sluta använda termen "rituella övergrepp" och istället definiera det mesta som gick under den beteckningen för "organiserade sadistiska övergrepp" berodde det på flera saker. Dels rationella överväganden - det fanns inneboende problem i en term som rituella övergrepp och de slapp jag genom att överge den. Dels var jag influerad av Nuri Kinos intervju med Södertäljeflickan i DN den 4 oktober 2003. Dels avspeglade det möjligen också en önskan att ses som mer rumsren och "politiskt korrekt" i den akademiska diskursen...

Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.

På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".

Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.

Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.

Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.

När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.

Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.

Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...

Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.

Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*

I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av  satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.

Men det är orättvist.

Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga  övernaturligt beskydd från polisen.

Raschke  fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade  brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".

Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.

Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism  och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order**.

Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.

Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen.  Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.

Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning,  JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.

"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att  använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.

Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!