Jag upptäcker att jag tycker att det är väldigt tråkigt att jag inte lever då... Det vore en upplevelse att få vara med när vi möter vår kosmiska granne.
Fast det är ju inte bara så att jag inte lever då (om man nu inte tror på reinkarnation) - det är ju ytterst tveksamt om mänskligheten existerar då. För även om vi lyckas överleva de av oss själva skapade hoten mot vår existens (global uppvärmning och annat) och dessutom utvecklat en teknologi med vars hjälp vi klarat oss från ex.vis hoten från asteroider och kometer, så kommer solen om redan en miljard år att lysa så starkt att jordens hav kommer att koka bort.
För att leva igenom detta måste ju mänskligheten utveckla en rymdteknologi som gör att vi kan ta oss någon annanstans. Exempelvis genom att terraformera några av gasplaneternas månar? (För Mars räcker inte, det kommer att vara för hett där också...)
Däremot behöver vi kanske inte vara så rädda för att galaxerna kolliderar, om vi nu finns kvar när det händer. Det är oerhört glest mellan stjärnorna, och det är inte säkert att vi märker det på något annat sätt än att vi får en intressantare stjärnhimmel.
Fast att fantisera om att vi kanske också för möta en systercivilisation på vår systergalax är ju också lite tilltalande!
Andromedagalaxen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar