... och det finns "satanister".
Jag kallar mig mycket gärna "anti-satanist", men det betyder ju inte att jag nödvändigtvis kraftigt ogillar alla som är "satanister" enligt den definition som Per Faxneld använder i sin avhandling "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture" .
Han använder sig av två latinska termer för att skilja mellan två olika typer av "satanister". Dels sensu stricto, dels sensu lato. Den första gruppen syftar på de som hyllar "Satan" i en "framträdande position". Den andra gruppen innefattar de som inte gör det, men som i olika sammanhang uttrycker en positiv uppskattning av "Satan" som namn och/ eller symbol (Satanic Feminism, s. 47). Men i båda fallen räknar han in personer som tillskriver "Satan" helt motsatta egenskaper än de som människor i allmänhet identifierar med detta namn.
Till Faxnelds andra grupp räknar han också in en hel del personer som jag åtminstone delvis finner riktigt sympatiska - som anarkisten Michail Bakunin, författaren Anatole France eller teosofen Helena Petrovna Blavatsky
Men det bör ju också sägas att jag inte själv använder mig av Faxnelds definition. För mig är en person som använder sig av figuren Satan i en betydelse som skiljer sig nästan 180 grader från hur den används i Nya Testamentet inte någon "satanist" i egentlig mening. Lika lite som en person i Aryan Nations, som hyllar Jesus och ser honom som en arier som vill utrota judarna, är "kristen"...
I sin avhandling lyfter Faxneld fram personer - både kvinnor och män - som under (framförallt) 1800- och tidigt 1900-tal använt sig av "Satan" som en positiv symbol riktad mot patriarkatet (och i några fall också mot kapitalismen) . Det är väl inte så konstigt att det kunde hända - eftersom kyrkan då var så hårt knuten till det samhällssystem som rådde.
Å andra sidan var detta faktiskt ett ganska så marginellt fenomen redan då.
Det finns ju ingen magi i ord. Jag har ingen vidskeplig motvilja mot de som använder ett för mig negativt laddat ord i en totalt motsatt betydelse än det har för mig. Lika lite som jag tycker att nazisterna blev ett uns bättre för att de använde ordet "socialist" (ett för mig positivt laddat ord!) i sitt partinamn...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
1 kommentar:
Sansat, klokt och intressant.
Skicka en kommentar