Åldrande, ångest och omsorg

Om man är två år från att fylla sextio vet man ju att man inte gärna längre kan definieras som ung.

När man väl inser detta kan man fyllas av diverse obehag och ångest. Det gör jag.

Dels är förstås denna ångest av existentiell natur ("Vad och varthän"?), men inte enbart. Det finns något mycket mer konkret-materiellt att oroa sig för.

När jag var i den tidiga tonåren, jag tror det var 1970, hälsade jag på min farmor på ålderdomshemmet. Där var det ljust och trevligt. Hon verkade trivas.

På den tiden kunde så vitt jag minns i stort sett varje gammal människa som inte ansåg sig kunna klara sig själv hemma ganska snart komma in på ålderdomshem.  Dessa var oftast ganska så hyfsade. Där fanns det hjälp, där fanns det andra människor, där fanns någon form av gemenskap.

Så är det inte nu. Det finns hur många berättelser som helt om hur gamla människor isoleras  i egna hem där de inte kan klara sig. Kraven på hur dålig man måste vara för att kunna komma in på något som kan liknas vid den tidens "ålderdomshem" har numera höjts enormt. Och de tillämpas godtyckligt.

Många klarar sig ändå någorlunda, för de har familj och barn som hjälper dem. Men alla har ju inte familj och barn. Vad händer med många av dem? Det vågar jag inte ens tänka på.

Alla människor ska bli gamla, om de inte dör i förtid. Det gäller även politiker och beslutfattare. En liten, liten grupp av människor har så mycket pengar att de kan köpa sig en heltäckande omsorg på ålderdomen. Men den gruppen är som sagt mycket liten.

Om man visste att det var som på sjuttiotalet skulle ångesten inför åldrandet faktiskt vara mycket mindre. Men det är här så som i så mycket annat - utvecklingen går inte precis som man önskar sig. Den verkar tvärtom i högre och högre grad alltmer te sig som en mardrömslik antites till allt jag någonsin önskat.