1978 hade jag just flyttat in på Kvarnhagsgatan. Jag hade också just fyllt 23. Bortsett från att det spökade där, gjorde jag en del annat också. .
En sak jag gjorde var att lyssna på Runaways.
Någon gång i början av 1978 (eller kanske i december 1977) köpte jag två LP-skivor med dom. Jag vet inte varför, jag hade aldrig hört dem förut.
Vad som slog mig var att det var ett friskt aggressivt sound av en typ jag aldrig förut hört från en tjejgruppp, Det gällde i synnerhet den LP där Cherrie Currie hade slutat och Joan Jett hade ersatt henne som den främsta sångerskan.
Jag fascinerades av den självmedvetna aggressiviteten hos Runaways. Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways.
Men jag gillade dom alltså. Sedan visade det sig att de skulle på turné i Europa. Bland annat skulle de spela i Sverige.
Jag funderade på att gå och lyssna på dom. Men jag är inte mycket för att gå på rockkonserter så det blev aldrig av. Det var nog tur det.
Lägg märke till att jag i stort sett hade slutat att följa pop- och rockmusiken 1971. Så jag hade ingen koll på de olika grupperna och vilka som var deras fans.
Så när Runaways kom till Sverige insåg jag dagen efter konserten att det som sagt kanske var tur att jag inte gått. Det hade blivit snudd på katastrof när hysteriska fans hade trampat ner varandra - och fler hade skadats.
Nåväl, ingen dog, och jag hade nog överlevt också om jag hade gått dit.
Men det var något annat. I tidningarna dagen efter fanns det stora bilder av konserten. Man såg den extatiska publiken. Den verkade till minst 80 procent bestå av tjejer i 13-16-årsåldern. De skrek "We want Runaways".
Jag föreställde mig att jag, som 23-årig kille, ;skulle ha gjort ett väldigt konstigt intryck där. Än värre - tänk om det hade publicerats en bild i Dagens Nyheter när jag stod inklämd bland tjejer i yngre tonåren, och tillsammans med dom skrek "We want Runaways"...
Bara tanken fick mig att rodna. Det var som sagt väldig tur att jag inte gick dit. Tyckte jag nog.
Men man kunde ju i alla fall lyssna på Runaways (på låg volym förstås, med tanke på min granne!) hemma - utan att bli nedtampad av tonåringar. Så jag fortsatte att lyssna på dem, exempelvis på Little Sister.
15 kommentarer:
Jag kände en gång i tiden en person som vid ett tillfälle under 1975 stannade kvar i Uppsala för att tentaläsa istället för att åka in till Stockholm och i konserthuset se en ny artist vid namn Bruce Springsteen ...
Själv befann man sig i en helt annan stad på behörigt avspånd vid den tidpunkten. Kan inte minnas att jag läste något speciellt om Springsteens konsertbesök, däremot om Patti Smith och vad hon gjorde och sade följande år. En del kritiker hade väldigt svårt att förstå henne. Själv köpte jag "Horses" något år senare och blev djupt fascinerad.
Apropå Hässelby gård så undrar man ju om den stadsdelen finns nämnd i fler låtar än i "Törnrosa" från "Sånger om kvinnor". Marie Selander sjunger riktigt bra och Leif Nylen har tydligen skrivit låten.
Apropå Runaways så slutade ju Cherie Currie redan 1977, vilket gör att en konsert 1978 inte känns fullt så åtråvård som den annars hade kunnat göra ...
Verutschkow 20.06
Ja, det där har vi diskuterat tidigare. Jag tyckte bättre om Runaways efter att Cherrie Currie lämnade. Jag såg, som jag skrev, alltså gruppen som "friskare", och mer hälsosamt "tonårsaggressiv" efter att hon försvann.
Jag skulle följaktligen själv mycket hellre gått på konsert med dem efter att Cherrie Currie lämnat.
Helt underbart!
NBT
:-)
Kan tyvärr inte hålla med dig där Erik. Musik är det första minnet jag har från min barndom. Har alltid fått höra att jag och musik gick hand i hand från jag var två år. Lite senare dök då dessa Runaways upp och denne lille pojk älskade dessa tjejer.
Det som tilltalade mig mest var Cherie Curries underbara mogna, mörka röst och Sandy Wests trummor. Minns att jag var så sur när den sjuttonåriga Cherie Currie, med den mogna rösten hoppade av och ersattes av Joan Jett som vid den tiden lät som hon var tolv år eller nåt.
Ett av mina första favoritband. Många år senare i tonåren hade Runaways blivit utbytta mot andra grupper som favoriter men än idag minns jag hur jag fascinerades av Cherie Curries fantastiskt mogna röst :-) Den andra favoriten Sandy West är ju tyvärr inte ibland oss längre.
Mikael
Jag förstår inte riktigt vad som menas med "mogen" röst. 1978 var Joan Jett för övrigt 20, så jag har svårt att tycka att hon lät som en tolvåring.
Den stora skillnaden för mig var att Joan Jett var mer tuff, och inte på samma (ibland bisarra) särt som Cherrie Currie satsade på att vara sexobjekt.
Jag uppfattade Joan Jett som "sundare".
Att Sandy West är död är väldigt tråkigt. Frid över hennes minne!
Självklart du får ju tycka vad du vill :-)
Vad jag menar är att Cherie Currie hade mörkare röst medan Joan Jett mer pipig eller vad jag ska kalla den.
Kommer ihåg att jag tyckte det märktes mest på Live in Japan skivan. I synnerhet på låten American Nights (en favorit) där jag tyckte Joan lät som en barnunge medan Cherie lät så mogen så mogen :-)
Har inte hört den på länge så vem vet vad man skulle tycka nu.
Apropå Runaways och deras publik : Det kan ju ha sett olika ut i olika länder men nog är det väl skrikande pojkar som hörs på "Live in Japan" ? Och bandet framför ju "Allright you guys" ! Inte kan väl bandet ha haft en tjejpublik i ett land och en killpublik i ett annat ! Eller ?
Mikael
"Självklart du får ju tycka vad du vill :-)"
Fattas bara annat - det är min blogg. ;-)
Verutschkow
"Inte kan väl bandet ha haft en tjejpublik i ett land och en killpublik i ett annat ! Eller ?"
I vilket fall som helst är min minnesbild från artiklar om och bilder av Runaways konsert 1978 att publiken verkade bestå av tjejer i nedre tonåren. Men jag kanske minns fel?
PS till Verutschkow
Om jag ändå ska våga komma med en gissning till en eventuell skillnad mellan vilka som var fans i Sverige och Japan kan det ju vara så att det var ovanligare i det mer traditionella Japan att unga tjejer vågade identifiera sig med en kvinnlig rockgrupp med en så aggressiv framtoning som Runaways.
"Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways."
Bara en liten anmärkning : Inte hotade väl din granne dig med vad som skulle hända just om du spelade Runaways, troligare är väl att han utbrast någonting i stil med "Stäng av den där skiten, annars ...". Eller var han kanske en riktig musikkännare ?
Verutschkow 14.48
Nej, han kände nog inte till Runaways, men en lördagkväll kom han upp när jag spelade dem och sa att jag måste stänga av, annars....
Han tillade att felet inte var att jag spelade i sig, utan att jag hade så dålig musiksmak.
Skicka en kommentar