Tittar ibland lite på "Dispatch International", tidningen jag av principskäl inte länkar till. Tidningen som Ingrid Carlqvist grundade tillsammans med Lars Hedegaard, sedan hon upptäckte att det var minst lika viktigt att bekämpa "muslimer" som det var att bekämpa feminister och barnrättsaktivister. Tidningen som förresten till och från även har Patrik Nyberg som medarbetare.
Denna tidning och organisationen "Tryckfrihetssällskapet" driver en tes. Nämligen att "yttrandefriheten" och andra rättigheter (inklusive kvinnors och barns!) hotas av "islam" och "politisk korrekthet". Det får mig att tänka på det i och för sig ganska så fåniga uttryck som maoisterna använde till leda mot sina opponenter under sjuttiotalet - "tjuven som ropar 'ta fast tjuven'".
För med det möjliga undantaget av wahabiterna (den strömning som representeras av bland annat det saudiska kungahuset, talibanerna, och Al Qaida) så tror jag nog ändå inte att någon strömning inom islam skulle kunna hota dessa rättigheter ens en tiondel så mycket som Carlqvist et consortes skulle kunna göra om DE fick en central maktställning.
Jag är sannerligen ingen vän av (Muslimska brödraskapets) Muhammad Mursi men om man var tvungen att rösta i ett presidentval där han och Ingrid Carlqvist var de enda kandidaterna skulle jag nog bryta mot alla mina politiska principer och rösta på Mursi.....
fredag 30 november 2012
måndag 26 november 2012
Oantastligt - och skamligt
Detta var titeln på en intressant och läsvärd kommentar som Jan Myrdal skrev i början av 2008 då JK Göran Lambertz lade ner utredningen om bordellhärvan. (Att sedan Aftonbladets webbredaktion inte kunde stava är en helt annan sak - i pappersupplagan var rubriken rättstavad...).
Läs den gärna!
Läs den gärna!
lördag 24 november 2012
Vilka pekades ut som sexköpare i bordellhärvan?
/Originalartiklarna från Socialisten juli 2005./
Lennart Geijer, Socialdemokratisk justitieminister och sexköpare
/Överst finns presentationen av de namn som pekas ut i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Mannen, makten, mörkläggningen. Efter detta kommer den ledare som försvarade och motiverade publiceringen. /
-------------------------------------------------------------------------
1. Vilka var kunderna?
I rikspolischef Carl Perssons PM, som byggde på uppgifter från kriminalpolisen och Säpo, nämns sex personer med viktiga positioner i samhället (s 177, 238) Dessa var.
Lennart Geijer, justitieminister (s) fram till valet hösten 1976.
Att han verkligen var sexköpare vittnar många om. Han utpekades redan 1970 av en prostituerad kvinna, Lillemor Östlin, som hade ett långvarigt förhållande med honom och som nu kommit med en bok (Hinsehäxan) om sitt liv. Flera kvinnor som arbetade för Doris H. angav honom, inklusive en av småflickorna (Emelie, då15 år s.222) och en kvinna som senare blev riksdagsledamot (s.48). Också minst en kund nämner honom.
Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets och den borgerliga oppositionens ledare fram till regeringsskiftet 1976. Därefter statsminister.
Flera prostituerade uppger att Fälldin var kund (s.383), bland andra den minderåriga Liv. Personalen på det behandlingshem där Liv bodde 1976 har berättat att Fälldins framträdande på TV väckte väldigt starka aggressioner hos henne, att hon bland annat skrek ”Den grisen!”
Även Emelie s.222.
Olof Frånstedt, dåvarande byråchef på Säpo, säger i boken: ”Thorbjörn Fälldin var bara en av de kända män som registerades av Säpo utanför bordellmammans bostad.” (s. 13, 61)
Vice talman Cecilia Nettelbrandt (Folkpartiet), hade ett förhållande med Doris Hopp. Finns med på avlyssniningsband (s 238). Lämnade alla uppdrag efter att Doris H fått sin dom.
Riksbankschef Krister Wickman
Landshövding Ragnar Lassinanti och borgarråd Hjalmar Mehr (s)
En icke namngiven person i Rikspolisstyrelsens ledningsfunktion.
Dessutom sägs i PM:2 att en av de prostituerade hävdat att hon ”väl känner de flickor som betjänat cå Stig Östberg”, det vill säga förundersökningsledaren i målet mot Hopp .
Carl Persson hade bara tagit med ett axplock av de namn som polisen och Säpo fått fram på olika sätt (telefonavlyssning, anteckningar i Hopps adressböcker, namn som de förhörda kvinnorna nämnt – trots att poliserna fått klara direktiv att inte fråga.) Utredarna skrev en förteckning på cirka 40 namn, som Östberg inte ville ha med att göra och som fortfarande är sekretessbelagd. Dessutom gjordes en mer omfattande lista i samarbete mellan Morgan Svensson och Säpos Karl Hugo Jansson. (Vad hände med den?)
Politiker som nämns av flera prostituerade är enligt boken:
Olof Johansson, (nämns på banden, och är enligt en kvinna ”en drömkund”) då vice ordförande för Centerpartiet. s177 VAR BL.A. TILLSAMMANS MED EMELIE
Gunnar Sträng, finansminister (s) till hösten 1976. Kallades ”killen som håller i pengarna” av de prostituerade.177, 183
Olof Palme, statsminister (s) fram till regimgiftet 1976. I boken ges ingen tydlig källa, men idag säger Deanne att bland andra ”Liv” namngivit honom ÄVEN EN MEDLEM AV DORIS HOPPS FAMILJ BEKRÄFTAR ATT HON TRÄFFAT HONOM I SAMMANHANG MED SYSTERN. FLERA KVINNOR HAR I INTERVJUER MED ANDRA JOURNALISTER BEKRÄFTAT HANS NAMN (se intervju).
Kunder från överklassen och samhällets övriga elit talas det mer tyst om. I boken nämns:
Erling Persson, huvudägare till ett av Sveriges största företag H&M (Han nämns flera gånger i de avlyssnade telefonsamtalen. Doris H var arg för att han inte betalade i tid. s. 66…)
Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Torsten Eriksson
Acke Asping ton, ägare till välrenommerat antikvariat i Gamla Stan, (s 199, 200, 208, 216 mm)
Bobo Dahlström, förmögen gallerist som enligt Doris H ”gått igenom hela registert, närmare 40 stycken” (s 69).
Annars heter det:
”den sörmländske slottsherrern, greven” (s.65).”Ett hovrättsråd”, ”en domare”, två höga domstolsjurister”, ”en kammaråklagare”, ”hovrättsrådet”( s. 47) ”en äldre herre som tillhörde den absoluta makteliten” (Emelie s 222)
”en av kungafamiljens främsta medlemmar” (inte kungen själv, dock), ”halva släkten i en känd bokförläggarfamilj” (enligt Doris gamle vän Olle s. 85). ”Noppe” (enligt bland andra polisen Erik Gunnarsson s. 69). ”Farbror Kalle”, känd adelsman med Sveriges största samling pornografi.
”en Wallenberg”;”ingen av de riktiga höjdarna men i allafall en Wallenberg”, s 157
Kriminella
Mr X, Leif Stenberg-Skiffer
Fleming Broman, krögare på Sandhamn, senare dömd för grovt narkotikabrott, s 152
------------------------------------
Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en ”farsot” och ”skvaller”. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av eliten.Och så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.
En av marxismens grundteser är att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar – högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har ett gemensamt intresse och i viss utsträckning agerar gemensamt (framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister attackeras för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. För det finns väl inga band mellan människor som är så olika?
Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men normalt sett underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Männen, makten och mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 finns det inga problem för politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.
Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland dem som bestämmer – att det var ok att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sån attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många, fler blir nog besvikna över hur insyltade arbetarrörelsens representanter var. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig långt från de flesta.
En sista orsak till varför vi publicerar namnen är att vi inte vill vara med i den obehagliga dubbelmoral som övrig media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på sjuttiotalet hängdes de prostituerade ut med namn, adresser och arbeten. För dem gällde inte den privata integriteten, de sålde ju redan sin kropp offentligt. Identitetsskyddet gällde bara för torskarna. Visserligen har en del hänt sedan dess. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att kunderna kriminaliserades, men frågan är – har det blivit någon större förändring i samhällstoppen?
Lennart Geijer, Socialdemokratisk justitieminister och sexköpare
/Överst finns presentationen av de namn som pekas ut i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Mannen, makten, mörkläggningen. Efter detta kommer den ledare som försvarade och motiverade publiceringen. /
-------------------------------------------------------------------------
1. Vilka var kunderna?
I rikspolischef Carl Perssons PM, som byggde på uppgifter från kriminalpolisen och Säpo, nämns sex personer med viktiga positioner i samhället (s 177, 238) Dessa var.
Lennart Geijer, justitieminister (s) fram till valet hösten 1976.
Att han verkligen var sexköpare vittnar många om. Han utpekades redan 1970 av en prostituerad kvinna, Lillemor Östlin, som hade ett långvarigt förhållande med honom och som nu kommit med en bok (Hinsehäxan) om sitt liv. Flera kvinnor som arbetade för Doris H. angav honom, inklusive en av småflickorna (Emelie, då15 år s.222) och en kvinna som senare blev riksdagsledamot (s.48). Också minst en kund nämner honom.
Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets och den borgerliga oppositionens ledare fram till regeringsskiftet 1976. Därefter statsminister.
Flera prostituerade uppger att Fälldin var kund (s.383), bland andra den minderåriga Liv. Personalen på det behandlingshem där Liv bodde 1976 har berättat att Fälldins framträdande på TV väckte väldigt starka aggressioner hos henne, att hon bland annat skrek ”Den grisen!”
Även Emelie s.222.
Olof Frånstedt, dåvarande byråchef på Säpo, säger i boken: ”Thorbjörn Fälldin var bara en av de kända män som registerades av Säpo utanför bordellmammans bostad.” (s. 13, 61)
Vice talman Cecilia Nettelbrandt (Folkpartiet), hade ett förhållande med Doris Hopp. Finns med på avlyssniningsband (s 238). Lämnade alla uppdrag efter att Doris H fått sin dom.
Riksbankschef Krister Wickman
Landshövding Ragnar Lassinanti och borgarråd Hjalmar Mehr (s)
En icke namngiven person i Rikspolisstyrelsens ledningsfunktion.
Dessutom sägs i PM:2 att en av de prostituerade hävdat att hon ”väl känner de flickor som betjänat cå Stig Östberg”, det vill säga förundersökningsledaren i målet mot Hopp .
Carl Persson hade bara tagit med ett axplock av de namn som polisen och Säpo fått fram på olika sätt (telefonavlyssning, anteckningar i Hopps adressböcker, namn som de förhörda kvinnorna nämnt – trots att poliserna fått klara direktiv att inte fråga.) Utredarna skrev en förteckning på cirka 40 namn, som Östberg inte ville ha med att göra och som fortfarande är sekretessbelagd. Dessutom gjordes en mer omfattande lista i samarbete mellan Morgan Svensson och Säpos Karl Hugo Jansson. (Vad hände med den?)
Politiker som nämns av flera prostituerade är enligt boken:
Olof Johansson, (nämns på banden, och är enligt en kvinna ”en drömkund”) då vice ordförande för Centerpartiet. s177 VAR BL.A. TILLSAMMANS MED EMELIE
Gunnar Sträng, finansminister (s) till hösten 1976. Kallades ”killen som håller i pengarna” av de prostituerade.177, 183
Olof Palme, statsminister (s) fram till regimgiftet 1976. I boken ges ingen tydlig källa, men idag säger Deanne att bland andra ”Liv” namngivit honom ÄVEN EN MEDLEM AV DORIS HOPPS FAMILJ BEKRÄFTAR ATT HON TRÄFFAT HONOM I SAMMANHANG MED SYSTERN. FLERA KVINNOR HAR I INTERVJUER MED ANDRA JOURNALISTER BEKRÄFTAT HANS NAMN (se intervju).
Kunder från överklassen och samhällets övriga elit talas det mer tyst om. I boken nämns:
Erling Persson, huvudägare till ett av Sveriges största företag H&M (Han nämns flera gånger i de avlyssnade telefonsamtalen. Doris H var arg för att han inte betalade i tid. s. 66…)
Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Torsten Eriksson
Acke Asping ton, ägare till välrenommerat antikvariat i Gamla Stan, (s 199, 200, 208, 216 mm)
Bobo Dahlström, förmögen gallerist som enligt Doris H ”gått igenom hela registert, närmare 40 stycken” (s 69).
Annars heter det:
”den sörmländske slottsherrern, greven” (s.65).”Ett hovrättsråd”, ”en domare”, två höga domstolsjurister”, ”en kammaråklagare”, ”hovrättsrådet”( s. 47) ”en äldre herre som tillhörde den absoluta makteliten” (Emelie s 222)
”en av kungafamiljens främsta medlemmar” (inte kungen själv, dock), ”halva släkten i en känd bokförläggarfamilj” (enligt Doris gamle vän Olle s. 85). ”Noppe” (enligt bland andra polisen Erik Gunnarsson s. 69). ”Farbror Kalle”, känd adelsman med Sveriges största samling pornografi.
”en Wallenberg”;”ingen av de riktiga höjdarna men i allafall en Wallenberg”, s 157
Kriminella
Mr X, Leif Stenberg-Skiffer
Fleming Broman, krögare på Sandhamn, senare dömd för grovt narkotikabrott, s 152
------------------------------------
2. Ledaren i Socialisten juli 2005
Publiceringen av boken Männen, makten och mörkläggningen har uppmärksammats en hel del i media.
Men när man surfar på nätet för att läsa recensionerna av, och artiklarna om, boken märker man ganska snart att det är en sak som alla skribenter, vare sig de är positiva eller negativa till boken, har gemensamt. De tassar som katter runt den heta gröten när det gäller en central fråga: Vilka var bordellkunderna? Torskarna identifieras inte utan beskrivs som ”det högre skrået”, ”högt uppsatta män” eller ”politiker och andra kända personer”. Detta trots att många namnges i boken.
Kan det vara av juridiska skäl som alla skribenter är så återhållsamma? Är de rädda för att bli stämda för förtal? Kanske är det så i en del fall, de som inte har någon större publicistisk vana (som till exempel ROKS). De har helt enkelt låtit sig skrämmas av en papperstiger. För inte ens Olof Johansson, före detta ledare för Centerpartiet, som är en av de få som offentligt gjort ett försök att tillbakavisa uppgifterna i boken, har vågat driva saken till åtal. Han ursäktar detta genom att i Aftonbladet (29/9-2004) hävda att ”Boken är en sån sällsynt sörja. Jag vill inte åt deras skitiga pengar.” Björn Tarras-Wahlberg har hotat med skadestånd på en halv miljon kronor, men inget har hänt. Boken kom ut i september 2004 och fortfarande har ingen stämt Deanne Rauscher. Orsaken till att de flesta avstår från att publicera namnen är därför knappast rädslan för att bli stämda.
Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en ”farsot” och ”skvaller”. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av eliten.Och så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.
En av marxismens grundteser är att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar – högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har ett gemensamt intresse och i viss utsträckning agerar gemensamt (framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister attackeras för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. För det finns väl inga band mellan människor som är så olika?
Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men normalt sett underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Männen, makten och mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 finns det inga problem för politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.
Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland dem som bestämmer – att det var ok att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sån attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många, fler blir nog besvikna över hur insyltade arbetarrörelsens representanter var. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig långt från de flesta.
En sista orsak till varför vi publicerar namnen är att vi inte vill vara med i den obehagliga dubbelmoral som övrig media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på sjuttiotalet hängdes de prostituerade ut med namn, adresser och arbeten. För dem gällde inte den privata integriteten, de sålde ju redan sin kropp offentligt. Identitetsskyddet gällde bara för torskarna. Visserligen har en del hänt sedan dess. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att kunderna kriminaliserades, men frågan är – har det blivit någon större förändring i samhällstoppen?
Jonathan Clyne
Mörkläggningen - så gick den till
/Ursprungligen publicerat i Socialisten juli 2005. Inlagt med författarens tillstånd./
Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
fredag 23 november 2012
Kjell Östberg och bordellhärvan
Kan bara notera att Kjell Östberg, en numera ganska känd historiker knuten till Socialistiska Partiet, låter sig användas till ett försvar för de intressen som vill avfärda vad de utnyttjade tjejerna själva berättade om ledande politiker i bordellhärvan.
I Dagens Nyheters kulturbilaga uttalar han sig om det klara utpekandet av Olof Palme: "– Det finns inga belägg. Jag har gått igenom Rauschers bok och har inte funnit någon som helst anledning att tro att detta är sannolikt."
Väldigt vagt, väldigt bekvämt. Att Palme identifierades av flera av de utnyttjade tonårstjejerna redan i mitten av 70-talet är inget att bry sig om, tycker vår professor. Att deras utpekanden stöds av Doris Hopps syster struntar han också i. Att de utsatta flickornas utpekanden av andra politiker och högt uppsatta män har visat sig stämma med vad man fått fram på annat sätt bryr han sig heller inte om.
Det är tydligen så att i valet mellan att tro på en reformistisk byråkrat, och tillika statschefen för en imperialistisk stat som Sverige, eller att tro på utnyttjade och utsatta tonårstjejer - väljer han tveklöst det förra.
Det är ganska så tragiskt, men av olika anledningar förvånar det mig inte alls.
Leif GW Persson mindre självsäker
Noterar att GW gradvis tonar mer sina självsäkra påståenden om bordellhärvan. Det var inte så länge sedan som han med ett outhärdligt tvärsäkert tonfall slog fast att det absolut inte fanns några politiker alls inblandade i bordellhärvan - utom förstås Lennart Geijer.
Nu har han skrivit om saken i Expressen.
Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.
Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."
Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.
Nu har han skrivit om saken i Expressen.
Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.
Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."
Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.
torsdag 22 november 2012
Mohamed Omar...
... går verkligen mellan ytterligheter. 2009 antog han en linje som isolerade honom från 99, 9 procent av alla som inte var ovanligt extrema islamister. Det enda undantaget var egentligen en viss typ av atypiska högerextremister, som av någon form av anti-semitiska skäl ville alliera sig med honom.
Nu har han istället börjat uttala sig på ett sätt som kommer att isolera honom från, inte bara islamister, utan från muslimer i allmänhet - och kanske en hel del andra "religiösa". Se exempelvis detta citat från hans nya blogg :
"Jag kommer att trivas i helvetet för där får jag umgås med Voltaire, Karl Marx, Nietzsche och andra. Paradiset verkar tråkigt i jämförelse. Helvetet är mitt paradis."
"Jag kommer att trivas i helvetet för där får jag umgås med Voltaire, Karl Marx, Nietzsche och andra. Paradiset verkar tråkigt i jämförelse. Helvetet är mitt paradis."
Den gemensamma nämnaren mellan båda linjerna är ju att han provocerar och sårar tidigare anhängare. Olika grupper av människor, förvisso, men även i det senare fallet marginaliserar han sig nog en hel del.
Först låter han som Khomeini och Hizbollah, sen börjar han låta så att känsliga människor i den muslimska miljön (och inte bara där...) kanske kommer att uppfatta honom som snudd på "satanist"...
Nej, Omar är definitivt inte satanist, och jag förstår nog hans poäng. Men den provokativa okänsligheten verkar vara konstant.
Nej, Omar är definitivt inte satanist, och jag förstår nog hans poäng. Men den provokativa okänsligheten verkar vara konstant.
onsdag 21 november 2012
Jag vet inte....
... om jag verkligen har hjärtproblem eller om det är något annat.
Men det är väl i så fall bäst att ta det säkra före det osäkra, och försöka undvika sånt som skulle kunna provocera fram hjärtattacker.
Som att kasta sig in i plågsamma debatter på nätet....
Men det är väl i så fall bäst att ta det säkra före det osäkra, och försöka undvika sånt som skulle kunna provocera fram hjärtattacker.
Som att kasta sig in i plågsamma debatter på nätet....
måndag 19 november 2012
"GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram"
Läs gärna Deanne Rauschers och Gösta Elmquists läsvärda artikel på Newsmill idag om Leif GW Perssons systematiska mörkläggning av ledande poltikers roll i bordellhärvan.
Själv har jag inget att tillägga - för tillfället. Mer än att bordellhärvan inte är det enda exemplet på hur GW Persson mörkar och skyler över i fall som innefattar sexuellt utnyttjande.
Albertina
Denna sång verkar vara en av de mindre kända Evert Taube-sångerna. Jag hörde den kanske bara en gång på radio som barn och den gjorde av någon anledning ganska stort intryck på mig.
Jag hade ingen aning om att det var Evert Taube ens en gång. Det fick jag först reda på för några dar sedan. Jag har de senaste åren då och då försökt få tag i den på nätet men inte hittat den.
Men till sist lyckades jag.
Här kan ni höra den på You Tube.
Tre av verserna har jag mints hela tiden, den om flickan som gråter får jag ett igenkännande minne när jag hör nu. Jag misstänker att det egentligen var den som gjorde störst intryck på mig.
Som barn blev jag förvånad och glad när jag kom till sista versen och fick reda på att Albertina var bärgad....
Jag hade ingen aning om att det var Evert Taube ens en gång. Det fick jag först reda på för några dar sedan. Jag har de senaste åren då och då försökt få tag i den på nätet men inte hittat den.
Men till sist lyckades jag.
Här kan ni höra den på You Tube.
Tre av verserna har jag mints hela tiden, den om flickan som gråter får jag ett igenkännande minne när jag hör nu. Jag misstänker att det egentligen var den som gjorde störst intryck på mig.
Som barn blev jag förvånad och glad när jag kom till sista versen och fick reda på att Albertina var bärgad....
fredag 16 november 2012
Rosor till Södertälje sjukhus
De senaste dagarna har jag haft vad som jag har varit rädd KANSKE skulle kunna vara hjärtproblem. Andfåddhet, känsla av tyck över bröstet. en viss diffus värk.
Allt detta kan ha psykiska orsaker - men eftersom jag närmar mig de sextio är jag inte riktig lika inställd på att det MÅSTE vara det som jag skulle varit för tio är sen eller så.
Så igår råkade jag skrämma upp en vän riktigt mycket. Han närmast krävde att jag skulle ringa till akuten (och tillade att jag gärna fick överdriva litet när jag ringde till dom!). Idag tyckte en annan nära vän att jag borde göra detsamma. Så jag ringde akuten till Södertälje sjukhus.
Jag behövde inte överdriva. De sa i alla fall att jag skulle komma med en gång. När jag frågade om hur man tar sig dit svarade de "vi skickar en ambulans".
Och den kom. Redan i den fick jag ta ett snabb-EKG som var alldeles normalt. På sjukhuset gjorde de minst tio olika tester. EKG, förstås, och blodtryck och puls. Men också test av syresättningen av blodet (som låg på utmärkta 95-99%!) och olika smått läskiga blodprover. Alla resultaten var utmärkta.
Till sist erbjöd underläkaren att jag skulle få stanna över natten på observation. Jag tvekade lite, men sa efter ett tag nej tack. Hon såg inte direkt oroad ut, men menade att för säkerhets skull så borde jag kanske... Jag sa att jag åkte hem på mitt eget ansvar och att om något mot förmodan skulle hända mig så var det endast mitt fel. De hade gjort allt de kunnat.
Då sa läkaren att jag så snart som möjligt borde uppsöka en vårdcentral och där skaffa mig en remiss till en grundligare undersökning, med bland annat arbets-EKG.
Måste säga att jag är imponerad av Södertälje sjukhus. De var både effektiva, professionella - och jättevänliga. Jag skickar dom gärna tiotusen (virtuella) rosor som tack! :-)
Allt detta kan ha psykiska orsaker - men eftersom jag närmar mig de sextio är jag inte riktig lika inställd på att det MÅSTE vara det som jag skulle varit för tio är sen eller så.
Så igår råkade jag skrämma upp en vän riktigt mycket. Han närmast krävde att jag skulle ringa till akuten (och tillade att jag gärna fick överdriva litet när jag ringde till dom!). Idag tyckte en annan nära vän att jag borde göra detsamma. Så jag ringde akuten till Södertälje sjukhus.
Jag behövde inte överdriva. De sa i alla fall att jag skulle komma med en gång. När jag frågade om hur man tar sig dit svarade de "vi skickar en ambulans".
Och den kom. Redan i den fick jag ta ett snabb-EKG som var alldeles normalt. På sjukhuset gjorde de minst tio olika tester. EKG, förstås, och blodtryck och puls. Men också test av syresättningen av blodet (som låg på utmärkta 95-99%!) och olika smått läskiga blodprover. Alla resultaten var utmärkta.
Till sist erbjöd underläkaren att jag skulle få stanna över natten på observation. Jag tvekade lite, men sa efter ett tag nej tack. Hon såg inte direkt oroad ut, men menade att för säkerhets skull så borde jag kanske... Jag sa att jag åkte hem på mitt eget ansvar och att om något mot förmodan skulle hända mig så var det endast mitt fel. De hade gjort allt de kunnat.
Då sa läkaren att jag så snart som möjligt borde uppsöka en vårdcentral och där skaffa mig en remiss till en grundligare undersökning, med bland annat arbets-EKG.
Måste säga att jag är imponerad av Södertälje sjukhus. De var både effektiva, professionella - och jättevänliga. Jag skickar dom gärna tiotusen (virtuella) rosor som tack! :-)
onsdag 14 november 2012
MANIFESTATION lördagen den 17 november 2012
Två-åriga Haddile skulle utvisas till Frankrike. Efter massiva protester ska nu fallet omprövas.
Nästan samtidigt tvångsförflyttas tre barn, 4 och 6 år, 100 mil inom
Sverige. Fadern har fått vårdnaden av en domstol, trots att han i
Hovrätten är dömd till fängelse för misshandel av modern vid sex
tillfällen. Barnen har fått brottsskadeersättning efter att ha bevittnat
pappans våld.
I år har minst åtta kvinnor dödats av närstående män, i flera fall inför ögonen på sina barn. Män som, genom en lucka i lagen, kan få vårdnaden om barnen. Nu får det vara nog!
Myndigheter begår också övergrepp på barn!
På grund av okunskap om traumatiserade barns verklighet.
Det är hög tid att BRY sig och sätta barnperspektivet i fokus!
Vi kräver att Sverige följer FN:s Barnkonvention!
Mot vem är du lojal när det verkligen gäller? De vuxna eller barnen?
Visa ditt stöd för de utsatta barnen!
Kom till MYNTTORGET i Stockholm
lördag 17 NOVEMBER 2012
Manifestationen inleds med visning av årets viktigaste dokumentärfilm "Vem lyssnar på Ella?", producerad av Thor-Björn Bergman, Kanal 100 AB. Följs sedan upp med tal på Mynttorget.
13.00 "Vem lyssnar på Ella?" i Hörsalen på Myntkabinettet, Slottsbacken 6 Obs! Antalet platser är begränsade. Boka plats på info@barnsrattsskydd.se . Visningen är gratis.
14.20 Freezemob på Mynttorget
14.30 Tal på Mynttorget av Monica Dahlström-Lannes och Agneta Bravélius, BRY - Barns Rättsskydd
Tal av Bosse Löthén, Army of Survivors
Skrik för de utsatta barnen, med Birgitta Holmberg, ATSUB
Presentatör: Lena Lindell
Arrangör: BRY - Barns Rättsskydd i samarbete med Army of Survivors
För frågor: ta kontakt med info@barnsrattsskydd.se
I år har minst åtta kvinnor dödats av närstående män, i flera fall inför ögonen på sina barn. Män som, genom en lucka i lagen, kan få vårdnaden om barnen. Nu får det vara nog!
Myndigheter begår också övergrepp på barn!
På grund av okunskap om traumatiserade barns verklighet.
Det är hög tid att BRY sig och sätta barnperspektivet i fokus!
Vi kräver att Sverige följer FN:s Barnkonvention!
Mot vem är du lojal när det verkligen gäller? De vuxna eller barnen?
Visa ditt stöd för de utsatta barnen!
Kom till MYNTTORGET i Stockholm
lördag 17 NOVEMBER 2012
Manifestationen inleds med visning av årets viktigaste dokumentärfilm "Vem lyssnar på Ella?", producerad av Thor-Björn Bergman, Kanal 100 AB. Följs sedan upp med tal på Mynttorget.
13.00 "Vem lyssnar på Ella?" i Hörsalen på Myntkabinettet, Slottsbacken 6 Obs! Antalet platser är begränsade. Boka plats på info@barnsrattsskydd.se . Visningen är gratis.
14.20 Freezemob på Mynttorget
14.30 Tal på Mynttorget av Monica Dahlström-Lannes och Agneta Bravélius, BRY - Barns Rättsskydd
Tal av Bosse Löthén, Army of Survivors
Skrik för de utsatta barnen, med Birgitta Holmberg, ATSUB
Presentatör: Lena Lindell
Arrangör: BRY - Barns Rättsskydd i samarbete med Army of Survivors
För frågor: ta kontakt med info@barnsrattsskydd.se
tisdag 13 november 2012
Speed of the Sound of Loneliness
Någon gång 2008 lyssnade jag igenom några kasettband från 1994. Det året hade jag spelat in kanske tio band med musik från radion.
När jag alltså på nytt lyssnade igenom dem 14 år senare greps jag på en sång som jag spontant tyckte väldigt mycket om. Jag visste inte vad det var för sång, men jag sökte på Google på sökord från texten. Och då upptäckte jag snart att det var Speed of the Sound of Loneliness med Nanci Griffith.
Jag blev alldeles fascinerad. Och är det fortfarande.
Jag tycker inte endast att sången är fin, jag får dessutom en konstig innerligt varm känsla när jag lyssnar på den som jag inte kan förklara...
När jag alltså på nytt lyssnade igenom dem 14 år senare greps jag på en sång som jag spontant tyckte väldigt mycket om. Jag visste inte vad det var för sång, men jag sökte på Google på sökord från texten. Och då upptäckte jag snart att det var Speed of the Sound of Loneliness med Nanci Griffith.
Jag blev alldeles fascinerad. Och är det fortfarande.
Jag tycker inte endast att sången är fin, jag får dessutom en konstig innerligt varm känsla när jag lyssnar på den som jag inte kan förklara...
När "katolikerna" var det stora hotet...
De flesta har väl vid det här laget stött på argumenten att "muslimerna" kommer att ta över, och att det måste stoppas i tid. Man kräver förbud mot moskéer, mot minareter, mot böneutrop.
När man läser Yvonne Maria Werners bok Världsvid men främmande (Katolska Bokförlaget 1996), om den katolska kyrkan i Sverige mellan 1873 till 1929, inser man att vi då var med om nästan samma sak. Men då handlade det om katoliker.
Före 1860 var det förbjudet för svenskar att bli katoliker. Efter detta årtal var det tillåtet, men med en rad restriktioner. Gradvis ledde den allmänna liberaliseringen av samhället till att katolikerna fick lättare att verka.
Mot slutet av 1800-talet kom en motreaktion, som varade långt in i 1900-talet.
Man målade upp diverse skräckscenarior. Ett var att eftersom katoliker brukade insistera på att barnen i blandäktenskap mellan katoliker och protestanter skulle få en katolsk uppfostran skulle det leda till att katolikerna gradvis skulle bli fler och fler för att till sist hota den politiska ordningen. Det låter ju bekant på något sätt...
Man citerade statistik från USA och England om en katolsk expansion och menade att detta skulle hota hela den protestantiska världen - även Sverige. Man ville ta efter andra länder, som Sachsen och Ungern, som genom olika typer av förbud försökte stoppa den katolska expansionen.
Eftersom katoliker lydde påven mer än statsmakten var katolikerna samhällsfarliga och ett hot mot rikets säkerhet.
Högermän gick upp i riksdagen och förklarade att katolikerna hotade den svenska friheten. Samma högermän som i andra avseenden gick emot allmän rösträtt.
Det var framförallt fyra frågor som striden stod över. Dels att man ville hindra att protestanter och katoliker som gifte sig av den katolska kyrkan skulle pressas till att ge barnen en katolsk uppfostran. Dels att man skulle ta ifrån katolska kyrkan rätten att driva en egen folkbokföring av katoliker i Sverige. Dels att man ville slå tillbaka katolska förslag att historieundervisningen skulle ge en mindre fördomsfull syn på katolicism. Och - det kanske viktigaste - att man ansåg det helt nödvändigt att gå emot att acceptera att kloster skulle tillåtas i Sverige.
I synnerhet det sista var viktigt. Klostren var "den romerska kyrkans agitationshärdar" och ett hot mot all samhällelig moral och statlig myndighet. Man talade om katolikernas "imperialistiska strävanden" och det bildades sammanslutningar som "Evangeliskt utskott till protestantismens värn".
I början var det mest från högern som den antikatolska kampanjen kom. Det var lite märkligt. För i deras propaganda mot "papisterna" lät ärrade anti-liberaler ... som tvättäkta liberaler! Dvs deras retorik mot det katolska hotet mot "friheten" lät som den liberala retorik som de annars brukade bekämpa. Det påminner ju om hur förhärdade anti-feminister och motståndare till barns rättigheter idag kan låta som glödande feminister och barnrättskämpar - om det handlar om att få in poänger mot islam!
Däremot var "de riktiga" liberalerna på den tiden oftast mot den antikatolska kampanjen, vilket deras motsåndare hånade dem för. "Ni som är så mycket för frihet, hur kan ni förespråka ökat inflytande för en totalitär lära som kommer att förkväva friheten när den får mer makt" - var i princip vad de menade. Det känns lite bekant, det också, gör det inte?
I början av 30-talet nådde kampanjen sin kulmen och fick då grupper utanför högern att ansluta sig. Ett exempel är socialdemokraten Arthur Engberg. Han var socialdemokrat - och antisemit. Nu blev han även anti-katolik. 1930 talade han om att göra "nationen osårbar mot papismens vapen" och att katolicismen var en av de största farorna för Sverige.
Men 1930 var nog kulmen. Snart nog insåg även de mest anti-katolskt sinnade att det faktiskt fanns hot mot "friheten" av en helt annan dignitet än den katolska kyrkan. Hitlers maktövertagande, Molotov-Ribentrop-pakten, andra världskriget, invasionen av Norge och Danmark - skapade ju ett helt nytt läge…
Så när andra världskriget var över var anti-katolicismen mycket kraftigt reducerad. Och idag skulle nog de som ev. driver linjen att man måste kämpa mot ett katolskt maktövertagande i Sverige få plats i baksätet på en medelstor bil. Om de överhuvudtaget finns.
När man läser Yvonne Maria Werners bok Världsvid men främmande (Katolska Bokförlaget 1996), om den katolska kyrkan i Sverige mellan 1873 till 1929, inser man att vi då var med om nästan samma sak. Men då handlade det om katoliker.
Före 1860 var det förbjudet för svenskar att bli katoliker. Efter detta årtal var det tillåtet, men med en rad restriktioner. Gradvis ledde den allmänna liberaliseringen av samhället till att katolikerna fick lättare att verka.
Mot slutet av 1800-talet kom en motreaktion, som varade långt in i 1900-talet.
Man målade upp diverse skräckscenarior. Ett var att eftersom katoliker brukade insistera på att barnen i blandäktenskap mellan katoliker och protestanter skulle få en katolsk uppfostran skulle det leda till att katolikerna gradvis skulle bli fler och fler för att till sist hota den politiska ordningen. Det låter ju bekant på något sätt...
Man citerade statistik från USA och England om en katolsk expansion och menade att detta skulle hota hela den protestantiska världen - även Sverige. Man ville ta efter andra länder, som Sachsen och Ungern, som genom olika typer av förbud försökte stoppa den katolska expansionen.
Eftersom katoliker lydde påven mer än statsmakten var katolikerna samhällsfarliga och ett hot mot rikets säkerhet.
Högermän gick upp i riksdagen och förklarade att katolikerna hotade den svenska friheten. Samma högermän som i andra avseenden gick emot allmän rösträtt.
Det var framförallt fyra frågor som striden stod över. Dels att man ville hindra att protestanter och katoliker som gifte sig av den katolska kyrkan skulle pressas till att ge barnen en katolsk uppfostran. Dels att man skulle ta ifrån katolska kyrkan rätten att driva en egen folkbokföring av katoliker i Sverige. Dels att man ville slå tillbaka katolska förslag att historieundervisningen skulle ge en mindre fördomsfull syn på katolicism. Och - det kanske viktigaste - att man ansåg det helt nödvändigt att gå emot att acceptera att kloster skulle tillåtas i Sverige.
I synnerhet det sista var viktigt. Klostren var "den romerska kyrkans agitationshärdar" och ett hot mot all samhällelig moral och statlig myndighet. Man talade om katolikernas "imperialistiska strävanden" och det bildades sammanslutningar som "Evangeliskt utskott till protestantismens värn".
I början var det mest från högern som den antikatolska kampanjen kom. Det var lite märkligt. För i deras propaganda mot "papisterna" lät ärrade anti-liberaler ... som tvättäkta liberaler! Dvs deras retorik mot det katolska hotet mot "friheten" lät som den liberala retorik som de annars brukade bekämpa. Det påminner ju om hur förhärdade anti-feminister och motståndare till barns rättigheter idag kan låta som glödande feminister och barnrättskämpar - om det handlar om att få in poänger mot islam!
Däremot var "de riktiga" liberalerna på den tiden oftast mot den antikatolska kampanjen, vilket deras motsåndare hånade dem för. "Ni som är så mycket för frihet, hur kan ni förespråka ökat inflytande för en totalitär lära som kommer att förkväva friheten när den får mer makt" - var i princip vad de menade. Det känns lite bekant, det också, gör det inte?
I början av 30-talet nådde kampanjen sin kulmen och fick då grupper utanför högern att ansluta sig. Ett exempel är socialdemokraten Arthur Engberg. Han var socialdemokrat - och antisemit. Nu blev han även anti-katolik. 1930 talade han om att göra "nationen osårbar mot papismens vapen" och att katolicismen var en av de största farorna för Sverige.
Men 1930 var nog kulmen. Snart nog insåg även de mest anti-katolskt sinnade att det faktiskt fanns hot mot "friheten" av en helt annan dignitet än den katolska kyrkan. Hitlers maktövertagande, Molotov-Ribentrop-pakten, andra världskriget, invasionen av Norge och Danmark - skapade ju ett helt nytt läge…
Så när andra världskriget var över var anti-katolicismen mycket kraftigt reducerad. Och idag skulle nog de som ev. driver linjen att man måste kämpa mot ett katolskt maktövertagande i Sverige få plats i baksätet på en medelstor bil. Om de överhuvudtaget finns.
söndag 11 november 2012
Södertäljeflickan
Idag sände P3 Dokumentär ett program av Emma Janke om Södertäljefallet 1992 - 94. Jag måste medge att jag var lite skeptisk när jag fick reda på att det skulle komma, men jag blev positivt överraskad.
Det är INTE ett förnekarprogram. Det är ett fint hållet program där olika synpunkter får komma till tals. Det är respektfullt och nyanserat.
Det finns förstås saker som jag skulle vilja se skildrat på ett annat sätt, men det är som sagt mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas.
Den som vill lyssna på det i efterhand kan göra det här.
Det är INTE ett förnekarprogram. Det är ett fint hållet program där olika synpunkter får komma till tals. Det är respektfullt och nyanserat.
Det finns förstås saker som jag skulle vilja se skildrat på ett annat sätt, men det är som sagt mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas.
Den som vill lyssna på det i efterhand kan göra det här.
Barnets bästa har blivit det motsatta
"Många barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte vill träffa. Det är till oss de ringer, chattar och mejlar. De berättar om övergrepp, rädsla, våld och om en socialtjänst som inte lyssnar på dem, skriver My Vingren på Stockholms Tjejjour."
Detta är ingressen till en oerhört angelägen debattartikel i Svenska Dagbladet idag. Vingren beskriver hur barn tvingas umgås med förövare och hur de mammor som försöker förhindra detta riskerar att helt förlora vårdnaden. Hon tar också upp den pseudovetenkapliga "diagnosen" PAS och hur en av dess främsta funktioner är att legitimera att barn utlämnas till incestförövare.
Läs den!
Detta är ingressen till en oerhört angelägen debattartikel i Svenska Dagbladet idag. Vingren beskriver hur barn tvingas umgås med förövare och hur de mammor som försöker förhindra detta riskerar att helt förlora vårdnaden. Hon tar också upp den pseudovetenkapliga "diagnosen" PAS och hur en av dess främsta funktioner är att legitimera att barn utlämnas till incestförövare.
Läs den!
lördag 10 november 2012
Bordellhärvan
Har just läst ut Bordellhärvan av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist, och Janne Mattsson (Pocketförlaget 2012). Den bygger på Raucher/Mattssons bok från 2004, men är till stora delar omskriven. Den är betydligt bättre skriven, och mer pedagogisk, än versionen från 2004.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
Ny blogg: Ungdomskliniken på Långbro
För att inte överbelasta denna blogg alltför mycket har jag startat en blogg om mina upplevelser på ungdomskliniken på Långbro i början av 70-talet.
Det var en hoppfull tid, på många sätt. Så hoppfull att jag nästan har trängt bort den... Men samtidigt förstås ångestfull. Men det är den hoppfulla känslan då som gör tiden till något speciellt.
Den är värd en alldeles egen blogg.
Det var en hoppfull tid, på många sätt. Så hoppfull att jag nästan har trängt bort den... Men samtidigt förstås ångestfull. Men det är den hoppfulla känslan då som gör tiden till något speciellt.
Den är värd en alldeles egen blogg.
Att busa på Långbro ungdomsklinik
Jag hade ofta roligt på Långbro. Vistelsen där är nog trots allt en av de roligare i mitt liv.
Nej, "vård" vill jag inte direkt kalla det. I alla fall inte i betydelsen "terapi". Men det var ett andrum på nåt sätt - och åtminstone 75 procent av personalen var sympatiska.
De flesta hade också humor. Vilket gjorde nedanstående lilla äventyr möjligt.
Jag tror det var i september 1972. En dag kom jag på att jag skulle skrämma personalen från vettet. Inte elakt menat, direkt, men....
Jag fick gå som jag ville, jag var inte tvångsintagen (det har jag aldrig varit). Så jag sa att jag skulle vara borta över dagen. Men när jag gick såg jag till att jag skulle kunna komma tillbaks på ett inte helt väntat sätt.
Jag såg till att fönstret inte var helt stängt. Det såg stängt ut, men det var möjligt att öppna utifrån. U4 låg vid markytan.
Jag kom hem till U4 sent på kvällen. Så sent att det var nattpersonal som tjänstgjorde och patienterna hade lagt sig. Jag kände nattpersonalen, så jag behövde inte vara oroade för att de skulle reagera alltför negativt på det jag tänkte göra.
Jag gick inte och ringde på dörren till ungdomskliniken. Jag åkte till Fruängen, kom in på Långbro sjukhusområde från andra sidan. På det sättet kunde jag kunna komma direkt till fönstret till mitt rum.
Och, ja, det funkade. Jag kröp in i mitt rum via fönstret, och sen började det roliga.
Det fanns en larmknapp på varje rum. Jag tryckte på knappen - och stängde av den igen. Jag hörde genom dörren hur personalen reagerade - vad var det, nej, det måste vara något tekniskt fel, det upphörde.
Då gjorde jag det igen . Och igen.
Men sista gången jag tryckte in knappen stängde jag inte av larmet. Det var då jag lyckades skrämmas ordentligt.
För personalen visste att jag hade åkt iväg och inte kommit tillbaka. Eller det var det de trodde. Jag kunde höra oroliga röster när de till sist såg att larmet kom från mitt rum. "Men han är ju inte hemma? Vem kan det vara i hans rum? Ingen kan ju ta sig in där?"
Till sist hörde jag den kvinnliga personalen säga till den manliga - "jag vågar inte öppna - kan inte du göra det?".
Och öppna gjorde han. Och där stod jag och log förtjust.
Barnsligt, javisst. Jag var 17 år och hade nästan aldrig vågat busa som barn. Nu vågade jag det. Det kändes bra.
Och personalen blev inte sura. Det hade varit ett roligt äventyr, och ett minne för livet. (Ja, visst var det det, jag minns ju det som det var igår...)
Jag sov gott den natten.
Nej, "vård" vill jag inte direkt kalla det. I alla fall inte i betydelsen "terapi". Men det var ett andrum på nåt sätt - och åtminstone 75 procent av personalen var sympatiska.
De flesta hade också humor. Vilket gjorde nedanstående lilla äventyr möjligt.
Jag tror det var i september 1972. En dag kom jag på att jag skulle skrämma personalen från vettet. Inte elakt menat, direkt, men....
Jag fick gå som jag ville, jag var inte tvångsintagen (det har jag aldrig varit). Så jag sa att jag skulle vara borta över dagen. Men när jag gick såg jag till att jag skulle kunna komma tillbaks på ett inte helt väntat sätt.
Jag såg till att fönstret inte var helt stängt. Det såg stängt ut, men det var möjligt att öppna utifrån. U4 låg vid markytan.
Jag kom hem till U4 sent på kvällen. Så sent att det var nattpersonal som tjänstgjorde och patienterna hade lagt sig. Jag kände nattpersonalen, så jag behövde inte vara oroade för att de skulle reagera alltför negativt på det jag tänkte göra.
Jag gick inte och ringde på dörren till ungdomskliniken. Jag åkte till Fruängen, kom in på Långbro sjukhusområde från andra sidan. På det sättet kunde jag kunna komma direkt till fönstret till mitt rum.
Och, ja, det funkade. Jag kröp in i mitt rum via fönstret, och sen började det roliga.
Det fanns en larmknapp på varje rum. Jag tryckte på knappen - och stängde av den igen. Jag hörde genom dörren hur personalen reagerade - vad var det, nej, det måste vara något tekniskt fel, det upphörde.
Då gjorde jag det igen . Och igen.
Men sista gången jag tryckte in knappen stängde jag inte av larmet. Det var då jag lyckades skrämmas ordentligt.
För personalen visste att jag hade åkt iväg och inte kommit tillbaka. Eller det var det de trodde. Jag kunde höra oroliga röster när de till sist såg att larmet kom från mitt rum. "Men han är ju inte hemma? Vem kan det vara i hans rum? Ingen kan ju ta sig in där?"
Till sist hörde jag den kvinnliga personalen säga till den manliga - "jag vågar inte öppna - kan inte du göra det?".
Och öppna gjorde han. Och där stod jag och log förtjust.
Barnsligt, javisst. Jag var 17 år och hade nästan aldrig vågat busa som barn. Nu vågade jag det. Det kändes bra.
Och personalen blev inte sura. Det hade varit ett roligt äventyr, och ett minne för livet. (Ja, visst var det det, jag minns ju det som det var igår...)
Jag sov gott den natten.
Haschpropaganda på Långbro ungdomsklinik
Just när jag hade börjat vänja mig vid Malin, hände något spännande. Det kom en ny tjej till avdelningen som politiskt var hennes motsats.
Hon hette Kicki, kom från Göteborg och ansåg sig vara sympatisör till KFML(r). Nu var jag visserligen "trotte" och inte (r):are, men det var lite kul att inte längre vara den enda "vänsterextremisten" bland patienterna.
Men jag och Kicki hade dessutom en annan sak gemensamt. Det var att vi båda ansåg det till stor del vara haschets fel att vi hade psykiska problem. Vi tyckte båda att vi hade mått dåligt av att ha rökt. Själv anser jag numera att jag för min egen del kraftigt överdrev haschets betydelse för att jag bröt samman, men då var jag på ett nästan magiskt sätt övertygad om saken.
Kicki kom till avdelningen på eftermiddagen onsdagen den 8 november 1972. Jag var på väg ut och såg henne sitta vid ett bord och prata med personalen. Hon verkade trevlig.
Den 9 pratade jag en hel del med henne. Och sedan gick vi båda ut och fikade på Fruängens centrum tillsammans med en personal.
Han var ny, och ganska så ung. Och mycket kraftig.
På fiket berättade jag och Kicki för honom om hur vi ansåg oss ha påverkats negativt av hasch. Då hände något som faktiskt var extremt.
Han förklarade att han inte trodde oss. För hasch var inte farligt alls, det visste han. Han rökte nämligen regelbundet och hade aldrig mått illa av det. Vi bara satt där och gapade. Hur vågade han? Vi tyckte det var helt skandalöst.
Så vi kom överens om att han var en mycket tvivelaktig person och började till och från reta honom. När han kom i närheten av oss låtsades vi ibland röka hasch, vara påverkade, och sa med ett menande tonfall "oh, du hade rätt, kitt är skithäftigt, vi ska börja röka igen". Om jag minns rätt såg han både nervös och irriterad ut...
Jag hoppas för min del att hans karriär som mentalvårdare blev kortvarig. Att propagera för haschrökning för patienter på mentalsjukhus kan väl inte direkt ses som speciellt ansvarsfullt.
Hon hette Kicki, kom från Göteborg och ansåg sig vara sympatisör till KFML(r). Nu var jag visserligen "trotte" och inte (r):are, men det var lite kul att inte längre vara den enda "vänsterextremisten" bland patienterna.
Men jag och Kicki hade dessutom en annan sak gemensamt. Det var att vi båda ansåg det till stor del vara haschets fel att vi hade psykiska problem. Vi tyckte båda att vi hade mått dåligt av att ha rökt. Själv anser jag numera att jag för min egen del kraftigt överdrev haschets betydelse för att jag bröt samman, men då var jag på ett nästan magiskt sätt övertygad om saken.
Kicki kom till avdelningen på eftermiddagen onsdagen den 8 november 1972. Jag var på väg ut och såg henne sitta vid ett bord och prata med personalen. Hon verkade trevlig.
Den 9 pratade jag en hel del med henne. Och sedan gick vi båda ut och fikade på Fruängens centrum tillsammans med en personal.
Han var ny, och ganska så ung. Och mycket kraftig.
På fiket berättade jag och Kicki för honom om hur vi ansåg oss ha påverkats negativt av hasch. Då hände något som faktiskt var extremt.
Han förklarade att han inte trodde oss. För hasch var inte farligt alls, det visste han. Han rökte nämligen regelbundet och hade aldrig mått illa av det. Vi bara satt där och gapade. Hur vågade han? Vi tyckte det var helt skandalöst.
Så vi kom överens om att han var en mycket tvivelaktig person och började till och från reta honom. När han kom i närheten av oss låtsades vi ibland röka hasch, vara påverkade, och sa med ett menande tonfall "oh, du hade rätt, kitt är skithäftigt, vi ska börja röka igen". Om jag minns rätt såg han både nervös och irriterad ut...
Jag hoppas för min del att hans karriär som mentalvårdare blev kortvarig. Att propagera för haschrökning för patienter på mentalsjukhus kan väl inte direkt ses som speciellt ansvarsfullt.
fredag 9 november 2012
"Klasskamp" på Långbro ungdomsklinik
Avdelning U4 på ungdomskliniken på Långbro sjukhus var mitt "hem" under slutet av 1971 och större delen av 1972. Där hände det många saker. Jag tänkte börja berätta om en del av dessa
Hösten 1972 - i slutet av oktober eller början av november - kom en ny tjej in som patient. Hon hette Malin och var något alldeles speciellt. Hon kom från Djursholm och hade som sitt främsta kännetecken en aggressiv överklassidentitet.
Den drev hon på ett sådant sätt att hon blev ganska så impopulär hos både patienter och personal. Det skapade en hel del turbulens.
Hon försatte inget tillfälle att tala om hur otäcka vänsterextremister var. Och dit räknade hon allt till vänster om folkpartiet. En gång berättade hon om hur hon hade suttit på en oh så fin överklassrestaurang och upptäckte att några där hade fräckheten att samla namn för något krav av vänsterkaraktär. Jag minns inte vad.
Hon var utom sig. Hur KUNDE någon ha fräckheten att störa de som åt på den FINA restaurangen? För henne handlade det om en rå pöbel, som inte hade något begrepp om hyfs och etikett.
Hon blev som sagt impopulär även hos personalen. Hur impopulär kanske visas av följande.
En kvinna i personalen kom en dag fram till mig där jag stod i ett samlingsrum där det fanns en skivspelare. Jag hade en skiva som getts ut av (r):arna, "Internationalen och andra revolutionära arbetarsånger". Till min stora förvåning bad mig personalen att sätta på den. Jag förstod inte varför, men jag gjorde det.
Men jag förstod snart poängen. För så fort jag satte på den kom Malin inrusande och krävde att jag GENAST skulle stänga av den. Annars skulle hon minsann stänga av den själv.
Det var det personalen hade väntat på. Hon tittade strängt på Malin och sa, mycket bestämt. "Erik har satt på den här skivan och det har han all rätt i världen till. Du har ingen rätt att stänga av den, du måste lära dig att alla inte tycker som du".
När Malin hade gått, efter att ha fått ur sig diverse kraftuttryck, mumlade den kvinnliga personalen något om "skönt att sätta överklasstjejen på plats".
Men att reta Malin kunde ibland leda till värre saker än verbala attacker. Det fick jag erfara.
Hon lockade ju fram ens mindre polerade sidor och en gång hade hon råkat nämna hur fin monarkin var. Då sa jag något vanvördigt om den dåvarande kronprinsen (numera kungen) och hans frekventa besök på Alexandra. Jag sa att han var ett skämt och att det ju var pinsamt att det var han som skulle bli kung.
Det skulle jag inte ha gjort. Hon kastade sig över mig och började riva mig i ansiktet med sina ganska så vassa naglar. Jag kom fram till att jag inte borde göra motstånd så att hon skulle få ta det fulla ansvaret för vad som hände.
Så mitt ansikte började blöda och blev fullt av röda ränder. Jag ropade "sluta" lagom högt för att personalen skulle höra det. De kom rusande och stoppade henne. På det sättet blev Malin inte direkt mer populär.
Men egentligen tyckte jag inte alls illa om henne. Hon hade ryckts från en tillvaro där hon såg sig och sin klass som finare än alla andra och hade hamnat på den absoluta botten, bland de psykiskt störda inom populasen. Det var svårt att inte få sympatier för den situation hon var i.
Hon brukade dessutom ofta sjunga Dan Anderssons "Det finns något bortom bergen". När hon gjorde det var rösten fylld med innerlighet och värme. Det hela verkade avspegla en djup längtan. Det var vackert och på många sätt gripande. Då gick det VERKLIGEN inte att tycka illa om henne. ...
Jag såg henne kanske ett år senare, på en buss. Hon var utskriven och satt med några finklädda människor som kanske, eller kanske inte, var hennes föräldrar. Jag kände genast igen henne och jag antar att hon kände igen mig. Ingen av oss sa något.
Själv skulle jag aldrig ha drömt om att säga något till henne och genera henne inför hennes fina medpassagerare. Så ouppfostrad var jag inte.
Hösten 1972 - i slutet av oktober eller början av november - kom en ny tjej in som patient. Hon hette Malin och var något alldeles speciellt. Hon kom från Djursholm och hade som sitt främsta kännetecken en aggressiv överklassidentitet.
Den drev hon på ett sådant sätt att hon blev ganska så impopulär hos både patienter och personal. Det skapade en hel del turbulens.
Hon försatte inget tillfälle att tala om hur otäcka vänsterextremister var. Och dit räknade hon allt till vänster om folkpartiet. En gång berättade hon om hur hon hade suttit på en oh så fin överklassrestaurang och upptäckte att några där hade fräckheten att samla namn för något krav av vänsterkaraktär. Jag minns inte vad.
Hon var utom sig. Hur KUNDE någon ha fräckheten att störa de som åt på den FINA restaurangen? För henne handlade det om en rå pöbel, som inte hade något begrepp om hyfs och etikett.
Hon blev som sagt impopulär även hos personalen. Hur impopulär kanske visas av följande.
En kvinna i personalen kom en dag fram till mig där jag stod i ett samlingsrum där det fanns en skivspelare. Jag hade en skiva som getts ut av (r):arna, "Internationalen och andra revolutionära arbetarsånger". Till min stora förvåning bad mig personalen att sätta på den. Jag förstod inte varför, men jag gjorde det.
Men jag förstod snart poängen. För så fort jag satte på den kom Malin inrusande och krävde att jag GENAST skulle stänga av den. Annars skulle hon minsann stänga av den själv.
Det var det personalen hade väntat på. Hon tittade strängt på Malin och sa, mycket bestämt. "Erik har satt på den här skivan och det har han all rätt i världen till. Du har ingen rätt att stänga av den, du måste lära dig att alla inte tycker som du".
När Malin hade gått, efter att ha fått ur sig diverse kraftuttryck, mumlade den kvinnliga personalen något om "skönt att sätta överklasstjejen på plats".
Men att reta Malin kunde ibland leda till värre saker än verbala attacker. Det fick jag erfara.
Hon lockade ju fram ens mindre polerade sidor och en gång hade hon råkat nämna hur fin monarkin var. Då sa jag något vanvördigt om den dåvarande kronprinsen (numera kungen) och hans frekventa besök på Alexandra. Jag sa att han var ett skämt och att det ju var pinsamt att det var han som skulle bli kung.
Det skulle jag inte ha gjort. Hon kastade sig över mig och började riva mig i ansiktet med sina ganska så vassa naglar. Jag kom fram till att jag inte borde göra motstånd så att hon skulle få ta det fulla ansvaret för vad som hände.
Så mitt ansikte började blöda och blev fullt av röda ränder. Jag ropade "sluta" lagom högt för att personalen skulle höra det. De kom rusande och stoppade henne. På det sättet blev Malin inte direkt mer populär.
Men egentligen tyckte jag inte alls illa om henne. Hon hade ryckts från en tillvaro där hon såg sig och sin klass som finare än alla andra och hade hamnat på den absoluta botten, bland de psykiskt störda inom populasen. Det var svårt att inte få sympatier för den situation hon var i.
Hon brukade dessutom ofta sjunga Dan Anderssons "Det finns något bortom bergen". När hon gjorde det var rösten fylld med innerlighet och värme. Det hela verkade avspegla en djup längtan. Det var vackert och på många sätt gripande. Då gick det VERKLIGEN inte att tycka illa om henne. ...
Jag såg henne kanske ett år senare, på en buss. Hon var utskriven och satt med några finklädda människor som kanske, eller kanske inte, var hennes föräldrar. Jag kände genast igen henne och jag antar att hon kände igen mig. Ingen av oss sa något.
Själv skulle jag aldrig ha drömt om att säga något till henne och genera henne inför hennes fina medpassagerare. Så ouppfostrad var jag inte.
torsdag 8 november 2012
Deanne Rauscher om bordellhärvan - igen
2004 gav Deanne Rauscher ut "Makten, männen, mörkläggningen" - en bok om bordellhärvan 1976. Som medförfattare stod Janne Mattsson, men han hade tragiskt nog dött långt innan arbetet med boken var slutfört.
Den blev mycket uppmärksammad, men argumenten i den slog inte riktigt igenom. Därför kan media fortfarande tala om "Geijeraffären", och därmed mörka att Geijer minsann inte var den enda poltikern som figurerade i härvan.
Därför får Leif GW Persson - som den maktens megafon han numera nästan alltid är - få vara nästan oemotsagd när han driver just tesen att Geijer var ensam "höjdare" i affären. Ingenting tyder på att GW tror på vad han själv säger - allt tyder på att han vet att sanningen är den motsatta... Men trots detta kan han fortfarande vara hyllad i media som den store "experten" på lösta och olösta brottsfall.
Nu har det kommit en ny utgåva av den bok Deanne Rauscher gav ut 2004. Idag heter den kort och gott "Bordellhärvan" med den gamla rubriken som underrubrik. I den nya upplagan finns en ny medörfattare - Gösta Elmquist. Den nya upplagan är genomgående bättre redigerad och mer pedagogisk. I alla fall är det mitt intryck efter att ha läst de första hundra sidorna.
De som tror på de som säger att det inte fanns några högt uppsatta personer förutom Lennart Geijer i härvan bör läsa boken. För att inse att de har fel.
De som tror att det inte finns några bevis som stöder de då minderåriga flickor som berättat om hur de utnyttjades av ledande politiker bör läsa boken.
De som vill se hur det går till här maktens män (och någon enstaka kvinna) sluter sig samman för att mörka sanningar som skulle kunna skada både deras karriärrer, och tilltron till systemet i sin helhet, bör också läsa den.
De som sett filmen Call Girl och vill veta vad som ligger bakom den bör också läsa boken,
Det finna alltså en massa skäl till att läsa den. Gör det!
Den blev mycket uppmärksammad, men argumenten i den slog inte riktigt igenom. Därför kan media fortfarande tala om "Geijeraffären", och därmed mörka att Geijer minsann inte var den enda poltikern som figurerade i härvan.
Därför får Leif GW Persson - som den maktens megafon han numera nästan alltid är - få vara nästan oemotsagd när han driver just tesen att Geijer var ensam "höjdare" i affären. Ingenting tyder på att GW tror på vad han själv säger - allt tyder på att han vet att sanningen är den motsatta... Men trots detta kan han fortfarande vara hyllad i media som den store "experten" på lösta och olösta brottsfall.
Nu har det kommit en ny utgåva av den bok Deanne Rauscher gav ut 2004. Idag heter den kort och gott "Bordellhärvan" med den gamla rubriken som underrubrik. I den nya upplagan finns en ny medörfattare - Gösta Elmquist. Den nya upplagan är genomgående bättre redigerad och mer pedagogisk. I alla fall är det mitt intryck efter att ha läst de första hundra sidorna.
De som tror på de som säger att det inte fanns några högt uppsatta personer förutom Lennart Geijer i härvan bör läsa boken. För att inse att de har fel.
De som tror att det inte finns några bevis som stöder de då minderåriga flickor som berättat om hur de utnyttjades av ledande politiker bör läsa boken.
De som vill se hur det går till här maktens män (och någon enstaka kvinna) sluter sig samman för att mörka sanningar som skulle kunna skada både deras karriärrer, och tilltron till systemet i sin helhet, bör också läsa den.
De som sett filmen Call Girl och vill veta vad som ligger bakom den bör också läsa boken,
Det finna alltså en massa skäl till att läsa den. Gör det!
Matrilinjär islam
Det finns fler kulturer än Minangkabau som praktiserar en kombination av matrilinjärt släktskap och islam. En av dessa finns på Laccadiveöarna vid Indiens sydvästkust. Denna kultur har beskrivit av Leela Dube i boken Matriliny and Islam: religion and society in the Laccadives från 1969 (National Publishing House, Delhi).
Det finns även andra, som exempelvis Mapilla i norra Kerala och Yao i södra Nyasaland.
Befolkningen på Laccadiveöarna anses ha omvänts till islam någon gång på 1300-talet. Idag (eller mer exakt när boken skrevs!) är islam den totalt dominerande religionen och det finns inte mindre än 22 moskéer och två islamiska skolor.
På dessa öar går släktskapet på kvinnolinjen och arvet delas lika mellan barnen till varje kvinna. Traditionellt flyttar ett gift par inte ihop vid äktenskapet. Mannen och kvinnan lever vanligtvis kvar hos sin egen matrilinjära släktskapsgrupp och det äktenskapliga umgänget sker vid nattliga visiter.
Enligt Dube var detta normen. Av 617 gifta män på den centrala ön levde 515 på detta sätt, som vad hon kallar "visiting husbands". Men alla följer inte denna ttradition. 124 levde matrilokalt, dvs flyttade hem till kvinnan vid äktenskapet. 23 levde "neolokalt", dvs de flyttade ihop i ett nytt hus, och endast 8 levde patrilokalt, dvs hustrun flyttade hem till mannen.
Den främsta sociala gruppen i detta ö-samhälle kallas Taravadi. Denna består av individer av båda könen som är ättlingar till en kvinnlig anmoder i en obruten kvinnlig linje. Taravadi äger land, träd, båtar, hus och andra byggnader. Männen har endast bruksrätt till dessa, de äger dem inte, och när de gifter sig kan de absolut inte föra vidare dem till barnen.
I dessa grupper är både den äldsta mannen och den äldsta kvinnan betydelsefulla personer. Juridiskt har den äldsta mannen en stark ställning, men i praktiken verkar den äldsta kvinnan uppenbarligen vara mer central. Ingen ceremoni kan hållas utan att hon informeras och bjuds in. Hon visas en oerhörd respekt. Hon konsulteras i alla viktiga frågor.
De olika Teravadi-grupperna förenas i större grupper, som kallas Kudumbam.
Den matrilinjära egendomen brukar kallas för fredags-egendom, medan individuellt förvärvad egendom kallas måndagsegendom. Innehavet av måndagsegendom styrs av sharialagar, medan fredagsegendomen förvaltas och ärvs enligt mycket äldre matrilinjära pricipwet. Den mesta egendomen är fredagsegendon. Det kan till exempel nämnas att av 45.000 kokosträd är 40.000 matrilinjär egendom, och endast 5000 privat måndagsegendom.
Både mormodern och morbrodern har en auktoritet över moderns barn, medan fadern inte har det. Relationen mellan fäder och barn är avspänd, vänskaplig och kamratlig och fadern har inte auktoritet och visas ingen "respekt" av auktoritär typ.
Koranen tillåter som bekant en typ av polygyni, men det är mycket ovanligt på dessa öar. Av 670 gifta män på huvudön, hade endast 6 mer än en fru. Anledningen till det är att kvinnorna sällan uppskattar att männen har flera fruar, och rätten till skilsmässa är total för båda könen. Om en man försöker skaffa sig fler fruar skiljer sig vanligtvis hustrun med en gång.
Mannens relation med kvinnan är sexuell, inte ekonomisk. Mannen har inte i sig rätt att kontrollera eller ens tillgodogöra sig av kvinnans arbete, inte ens hemarbetet. Kvinnans arbete utförs vanligtvis till nytta för hennes egen matrilinjära grupp.
I teorin är otrohet för kvinnan förbjuden, men om kvinnan ändå är otrogen har mannen ingen rätt att bestraffa henne. Det enda han kan göra i det läget är att skilja sig.
Skilsmässor är vanliga, 51 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har skilt sig åtminstone en gång. Den man på ön som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 19 gånger, den kvinna som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 12 gånger.
Kvinnan har alltid rätt till omedelbar skilsmässa när som hslst. Hon behöver bara uttrycka en formel om att mannens besök inte är välkomna så måsta han lämna henne omedelbart.
Sharia-arvslagar som missgynnar kvinnor praktiseras dock, men eftersom den stora majoriteten av egendom förvaltas av de matrilinjära grupperna, och denna egendom inte är underkastad sharialagarna, har detta inte en så stor betydelse.
De ställen i Koranen som ofta tolkas som att män har rätt att styra över sin hustru tillämpas inte, eller tolkas på ett sätt så att de inte får en sådan betydelse.
Dune går igenom skilsmässostatistik från olika muslimska kulturer och visar att de matrlinjära har en mycket högre skilsmässofrekvens ärn de patrillinjära. En förklaring till detta är att stabiliteten inte hotas av skilsmässor, eftersom den matrilinjära gruppen, inte familjen är det som ses som är stabilt och bestående, och den berörs inte av att äktenskap upplöstes.
Äktenskapen är oftast tidiga, de båda parterna brukade gifta sig mellan 12 och 16 års ålder. Pojkarna är oftast de äldre vid det första äktenskapet, men de är aldrig äldre än 16.
I vilket fall som helst är det hela intressant. Islam är ju en religion som uppstått i ett patrilinjärt (och patriarkalt) samhälle och dess regelsystem är ofta påverkat av detta. Men här har regelsystemet anpassat sig till ett både matrilinjärt och i avgörande avseenden icke-patriarkalt samhälle...
måndag 5 november 2012
Samhällen som förnekade faderskapet
Jag har ju nyligen lagt in en länk till min Gimbutastext från 2002. En av delarna i denna passade egentligen inte så bra in i sammanhanget . Den avspeglade mest ett speciellt intresse jag hade haft i åratal och som jag skrivit om här.
Alltså frågan om samhällen som varit okunniga om och/eller förnekat fysiologiskt faderskap.
Nu hade Gimbutas, nämast i förbigående, tagit upp detta tema, och blivit angripen för det av en av hennes mest rabiata kritiker. Så jag använde detta som en förevändning att få skriva en förfärligt massa sidor om detta ämne i ett utkast som lades fram för doktorandkursen i februari 2002.
Jag märkte när jag skrev det att det gick ovanligt lätt att skriva det, och att det var ovanligt roligt,
Så när HELA avhandlingsutkastet på ett seminarium hösten 2002 utsattes för hård kritik tog jag chansen att föreslå att jag skulle få utveckla just avsnittet om faderskap till en avhandling i sig. Det var en gammal dröm jag hade haft i åratal, men som jag skrev i inlägget som länkas ovan blev ju svaret ett klart (och jag skulle nog vilja säga brutalt) nej.
Men den som vill ta del av min ganska utförliga argumentering om ämnet från februari 2002 kan gärna läsa texten här.
Och, som jag skrev i mitt inlägg från 2010, det skulle verkligen ha varit kul om detta hade fått utvecklats till en avhandling.
Alltså frågan om samhällen som varit okunniga om och/eller förnekat fysiologiskt faderskap.
Nu hade Gimbutas, nämast i förbigående, tagit upp detta tema, och blivit angripen för det av en av hennes mest rabiata kritiker. Så jag använde detta som en förevändning att få skriva en förfärligt massa sidor om detta ämne i ett utkast som lades fram för doktorandkursen i februari 2002.
Jag märkte när jag skrev det att det gick ovanligt lätt att skriva det, och att det var ovanligt roligt,
Så när HELA avhandlingsutkastet på ett seminarium hösten 2002 utsattes för hård kritik tog jag chansen att föreslå att jag skulle få utveckla just avsnittet om faderskap till en avhandling i sig. Det var en gammal dröm jag hade haft i åratal, men som jag skrev i inlägget som länkas ovan blev ju svaret ett klart (och jag skulle nog vilja säga brutalt) nej.
Men den som vill ta del av min ganska utförliga argumentering om ämnet från februari 2002 kan gärna läsa texten här.
Och, som jag skrev i mitt inlägg från 2010, det skulle verkligen ha varit kul om detta hade fått utvecklats till en avhandling.
Jimmy Savile - stjärna och pedofil
Ovanstående är titeln på en riktigt intressant artikel i Svenska Dagbladet.
Och här måste jag först bekänna en sak. Efter att ha retat mig på deras ensidiga bevakning av Qucik-fallet, sade jag upp prenumerationen på SvD. Men ju närmare dagen kom till att tidningen skulle sluta komma, ju mer tveksam blev jag. Så någon dag innan den skulle sluta komma ringde jag och sa att jag skulle ta en ny prenumeration. Det var lönsamt, för de blev så glada att de gav mig nån sorts rabatt på köpet. :-)
Nej, SvD är inte direkt någon höjdare, men den är bättre än Dagens Nyheter. Och jag vill ändå ha en morgontidning, och då helst inte Södertäljes lokaltidning "Länstidningen".
För att återgå till artikeln är den i hög grad värd att läsa. Den visar hur BBC uppenbarligen har mörkat skandalen, och tar dessutom upp Saviles kontakter med den i Storbritannien och Vietnam sexbrottsdömde Gary Glitter.
Mot slutet tar den upp de tecken som starkt tyder på att Saville inte var ensam, och på belägg för att han var en del av ett pedofilnätverk inom BBC.
Detta verkar inte kunna mörkas i den engelska pressen idag. Till skillnad från i Sverige, där det faktum att Göran Lindberg uppenbarligen var en del av ett större nätverk efter ett tag helt mörkades i de stora media.
Och här måste jag först bekänna en sak. Efter att ha retat mig på deras ensidiga bevakning av Qucik-fallet, sade jag upp prenumerationen på SvD. Men ju närmare dagen kom till att tidningen skulle sluta komma, ju mer tveksam blev jag. Så någon dag innan den skulle sluta komma ringde jag och sa att jag skulle ta en ny prenumeration. Det var lönsamt, för de blev så glada att de gav mig nån sorts rabatt på köpet. :-)
Nej, SvD är inte direkt någon höjdare, men den är bättre än Dagens Nyheter. Och jag vill ändå ha en morgontidning, och då helst inte Södertäljes lokaltidning "Länstidningen".
För att återgå till artikeln är den i hög grad värd att läsa. Den visar hur BBC uppenbarligen har mörkat skandalen, och tar dessutom upp Saviles kontakter med den i Storbritannien och Vietnam sexbrottsdömde Gary Glitter.
Mot slutet tar den upp de tecken som starkt tyder på att Saville inte var ensam, och på belägg för att han var en del av ett pedofilnätverk inom BBC.
Detta verkar inte kunna mörkas i den engelska pressen idag. Till skillnad från i Sverige, där det faktum att Göran Lindberg uppenbarligen var en del av ett större nätverk efter ett tag helt mörkades i de stora media.
fredag 2 november 2012
Min text om Gimbutas på nätet igen
Nu finns den text om Marija Gimbutas jag skrev 2002 på nätet igen. Den fanns förut som en bilaga till min webbsida Kiremaj70 men i och med att denna försvann försvann ju också bilagan,
Nu har jag istället lagt upp den som en blogg.
Jag tänkte först lägga upp allt på samma bloggsida, men det verkar inte bloggen klara av, så när man kommer längst ner får man klicka på "Older posts" för att komma vidare.
Det finns tveklöst en hel del språkliga fel i texten, som jag nu får en chans att gradvis arbeta bort.
Denna text skrevs alltså 2002. Den var illustrerad med många bilder, men dessa har inte kunnat tagits med.
Jag vill också säga att det är över 10 år sedan texten lades fram, och jag står inte nödvändigtvis idag för ALLT i den..... Texten kan läsas här.
Nu har jag istället lagt upp den som en blogg.
Jag tänkte först lägga upp allt på samma bloggsida, men det verkar inte bloggen klara av, så när man kommer längst ner får man klicka på "Older posts" för att komma vidare.
Det finns tveklöst en hel del språkliga fel i texten, som jag nu får en chans att gradvis arbeta bort.
Denna text skrevs alltså 2002. Den var illustrerad med många bilder, men dessa har inte kunnat tagits med.
Jag vill också säga att det är över 10 år sedan texten lades fram, och jag står inte nödvändigtvis idag för ALLT i den..... Texten kan läsas här.
Kvinnor, män och barn: på förekommen anledning
Apropå det senaste inlägget. Jag vill alltså inte säga att det inte finns några bra pappor eller några dåliga mammor.
Jag vill inte heller säga att det i ALLA vårdnadstvister är bäst att mamman för vårdnaden.
Vi kan ju - för att endast nämna ett exempel - ta fallet med Örebropedofilen. Mamman skilde sig från fadern, fick ensam vårdnad - och blev senare ihop med just - Örebropedofilen. Som systematiskt och brutalt sexuellt utnyttjade barnen. Detta utan att mamman verkade märka något - trots att tusen varningsklockor borde ha ringt. Sådant finns ju - också.
Jag talar om det som är vanligt, om normen och inte undantagen. Jag hävdar att mammor i de flesta fall står närmare barnen än pappor. Jag hävdar att kvinnor i vårt samhälle i genomsnitt är bättre mot barn än vad män är.
Jag tror att det i än högre grad gäller de fall där det blir infekterade vårdnadstvister. De flesta mammor vill inget hellre än att pappan delar på vårdnaden. Även de som de är skillda från.
I vissa fall går det inte. Ja, det finns bland dessa fall förvisso även fall av neurotiska mammor och excentriska mammor osv. Men det är min åsikt att det här mycket ofta handlar om att pappan är direkt olämplig. Ibland direkt farlig.
Etnografiskt vet vi att matrilinjära samhällen är mer harmoniska. mindre våldsamma än patrilinjära. De riktiga skräckexemplen bland "primitiva" samhällena finns bland de patrilinjära.
Jag anser inte att det är en tillfälllighet.
Till den frågan återkommer jag.
Däremot skriver jag aldrig om konkreta vårdnadstvister.- om jag inte är direkt övertygad om att barnet riskerar att utsättas för grova övergrepp.
Jag kan inte förstå varför man på vissa bloggar i detalj går igenom och diskuterar enskilda vårdnadstvister, stöter och blöter dom i hundratals kommentarer.
OK, jag slutar här, Återkommer alltså senare om matrilinjära samhällen.
Jag vill inte heller säga att det i ALLA vårdnadstvister är bäst att mamman för vårdnaden.
Vi kan ju - för att endast nämna ett exempel - ta fallet med Örebropedofilen. Mamman skilde sig från fadern, fick ensam vårdnad - och blev senare ihop med just - Örebropedofilen. Som systematiskt och brutalt sexuellt utnyttjade barnen. Detta utan att mamman verkade märka något - trots att tusen varningsklockor borde ha ringt. Sådant finns ju - också.
Jag talar om det som är vanligt, om normen och inte undantagen. Jag hävdar att mammor i de flesta fall står närmare barnen än pappor. Jag hävdar att kvinnor i vårt samhälle i genomsnitt är bättre mot barn än vad män är.
Jag tror att det i än högre grad gäller de fall där det blir infekterade vårdnadstvister. De flesta mammor vill inget hellre än att pappan delar på vårdnaden. Även de som de är skillda från.
I vissa fall går det inte. Ja, det finns bland dessa fall förvisso även fall av neurotiska mammor och excentriska mammor osv. Men det är min åsikt att det här mycket ofta handlar om att pappan är direkt olämplig. Ibland direkt farlig.
Etnografiskt vet vi att matrilinjära samhällen är mer harmoniska. mindre våldsamma än patrilinjära. De riktiga skräckexemplen bland "primitiva" samhällena finns bland de patrilinjära.
Jag anser inte att det är en tillfälllighet.
Till den frågan återkommer jag.
Däremot skriver jag aldrig om konkreta vårdnadstvister.- om jag inte är direkt övertygad om att barnet riskerar att utsättas för grova övergrepp.
Jag kan inte förstå varför man på vissa bloggar i detalj går igenom och diskuterar enskilda vårdnadstvister, stöter och blöter dom i hundratals kommentarer.
OK, jag slutar här, Återkommer alltså senare om matrilinjära samhällen.
torsdag 1 november 2012
Vårdnadstvister och matrilinjärt släktskap
På åtminstone två grannbloggar har det pågått en utdragen diskussion om en vårdnadstvist, en polariserad diskussion med hundratals kommentarer. Jag brukar inte ge mig in i konkreta diskussioner om vårdnadstvister, med undantag för en del fall där de orsakas av välgrundade misstankar om att den ena föräldern begått grova övergrepp.
Så i det här fallet är det enda jag vill göra att upprepa min rent principiella åsikt: tänk vad skönt om vi kunde införa (eller snarare återinföra) matrilinjärt släktskap. Om detta har jag skrivit här och här. (Om någon undrar varför jag numera stavar "matrilinjär" på ett annorlunda sätt än då så finns svaret här.)
Eftersom jag vet att folk oftast inte går in på de länkar man lägger in saxar jag här från vad jag skrev i det andra inlägg jag länkade till ovan.
"Faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang. Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".
Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.
Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet. Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare... Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera."
Ja, jag vet att matrilinjärt släktskap kan ses som en anakronism i dagens samhälle - men man kan väl få drömma. Men även om det är politiskt omöjligt att gå tillbaka till detta borde man väl åtminstone kunna gå tillbaka till den praxis som fanns från kanske fyrtiotalet och några årtionden framåt - då mamman i princip nästan alltid fick vårdnaden i vårdnadstvister. En praxis som i viss mån fanns kvar ända till den nya vårdnadslag som infördes 1998.
Papparättshaveristerna påstår att det är så även idag, men de har tyvärr inte rätt i detta. Det kanske förbättrades LITE 2006, men tyvärr gick man inte tillbaks till praxisen före 1998. Vilket skulle ha räddat många barn.
Det bästa vore om vuxnas empati med barn vore så stor att barnen alltid fick de vårdnadshavare som var bäst för dem. Men det förutsätter att alla människor (och framförallt alla män) "ser ljuset" i en rent mirakulös-religiös mening.
Så länge detta mirakel inte sker, vore ändå matrllinjärt släktskap - eller åtminstone en de facto matrilinjär praxis - det bästa.
Hur "anakronistiskt" detta än kan te sig för alla de som är hjärntvättade av faderrättsidéer.
Så i det här fallet är det enda jag vill göra att upprepa min rent principiella åsikt: tänk vad skönt om vi kunde införa (eller snarare återinföra) matrilinjärt släktskap. Om detta har jag skrivit här och här. (Om någon undrar varför jag numera stavar "matrilinjär" på ett annorlunda sätt än då så finns svaret här.)
Eftersom jag vet att folk oftast inte går in på de länkar man lägger in saxar jag här från vad jag skrev i det andra inlägg jag länkade till ovan.
"Faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang. Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".
Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.
Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet. Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare... Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera."
Ja, jag vet att matrilinjärt släktskap kan ses som en anakronism i dagens samhälle - men man kan väl få drömma. Men även om det är politiskt omöjligt att gå tillbaka till detta borde man väl åtminstone kunna gå tillbaka till den praxis som fanns från kanske fyrtiotalet och några årtionden framåt - då mamman i princip nästan alltid fick vårdnaden i vårdnadstvister. En praxis som i viss mån fanns kvar ända till den nya vårdnadslag som infördes 1998.
Papparättshaveristerna påstår att det är så även idag, men de har tyvärr inte rätt i detta. Det kanske förbättrades LITE 2006, men tyvärr gick man inte tillbaks till praxisen före 1998. Vilket skulle ha räddat många barn.
Det bästa vore om vuxnas empati med barn vore så stor att barnen alltid fick de vårdnadshavare som var bäst för dem. Men det förutsätter att alla människor (och framförallt alla män) "ser ljuset" i en rent mirakulös-religiös mening.
Så länge detta mirakel inte sker, vore ändå matrllinjärt släktskap - eller åtminstone en de facto matrilinjär praxis - det bästa.
Hur "anakronistiskt" detta än kan te sig för alla de som är hjärntvättade av faderrättsidéer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
