I hela världen kan man finna en folktro om övernaturliga väsen som inte riktigt kan passas in i vare sig en materialistisk världsbild eller i de västerländska monoteistiska religionerna. Väsen som vare sig är entydigt onda eller goda, och som inte står över människan.
I stora delar av världen har tron på sådana levt kvar bland stora grupper av människor. Det är endast i västvärlden som denna tro i början av 1900-talet marginaliserades så mycket, att den nästan utrotades.
Under hela 1800-talet var folktron på stark tillbakagång. Den hade dock lyckats överleva kristnandet - och det är i sig anmärkningsvärt.
Den kristna kyrkan förnekade till att börja med inte dessa väsens existens. Däremot demoniserade den dem. Det gäller alla kristna kyrkor, men protestanterna mer än katoliker och ortodoxa. Den protestantiska kyrkan startade redan från början en kampanj för att leda människor bort från dessa väsen. De beskrevs som allierade med Satan, som helt och hållet onda.
Det märkliga är nu att denna syn inte slog igenom i folktron. Det märker man när man läser folkminnesantecknngar. Ja, det fanns några typer av väsen som uppfattades som nästan helt onda. I Sverige är nog näcken ett bra exempel på detta. Men de flesta väsen sågs snarare som ambivalenta, och dessutom som ganska så mänskliga.
När frikyrkorna uppstod på 1700-talet och än mer på 1800-talet började kristenhetens syn på dessa väsen förändras. Frikyrkorna var ofta mer rationella, de började i hög grad att förneka dessa väsens existens. Djävulen fanns, förvisso, men skogsrån, fairies, och de andra var ren inbillning - "vidskepelse".
Här uppstod en udda allians mellan frikyrkor och den framväxande naturvetenskapen, För denna avvisade ju också tron på alla dessa väsen. I en materialistisk världsbild fanns ingen plats för dessa - möjligen med undantag för en del udda teorier om att exempelvis sjöjungfrur skulle kunna vara någon sällsynt djurart…
Under 1800-talet förstärktes den naturvetenskapliga världsbildens inflytande. Och vid 1900-talet ingång var det endast på isolerade platser på landsbygden som tron fortfarande var levande. Och dessa blev färre, och efter ett tag var det endast äldre (och "obildade") människor som vågade tro….
Det fanns undantag, framförallt i Storbritannien. Där företräddes tron på "fairies" av så pass ansedda personer som exempelvis sir Arthur Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Holmes. Men hans tro betraktades nog som lite udda, på gränsen till pinsam.
Men ungefär då började en ny religiös strömning att få ett större inflytande. Det var teosofin. Och en av dess egenheter var att den inkorporerade den folkliga tron på naturväsen i sitt system.
1911 gav teosofen och etnografen W.Y. Evans Wentz ut en bok med titeln "The Fairy Faith in Celtic Countries". Den ger ett egenartat intryck. Han behärskad väl de etnologiska och religionshistoriska teoribildningarna. Texten ter sig till stor del som en akademisk text. Men efter ett tag märker man att han dessutom faktiskt tror på dessa väsens existens. Det ger ett nästan hisnande intryck.
Nu var han inte ensam. Som sagt - hela den teosofiska teoribildningen utgick från en hierarki av andliga väsen. Längst ner kom någon form av vad man kallade för elementarandar. Högst kom Gud. Och mellan dessa fanns en rad olika typer av andliga väsen.
Redan 1898 gav Annie Besant, madame Blavatskys efterföljare och ledaren för Teosofiska Samfundet Adyar, ut boken "The Ancient Wisdom". Där anammar hon existensen av folktrons väsen, och ger dem en plats i det teosofiska systemet. Hon skriver bland annat detta:
"We find also on the astral plane, nature-spirits… who are concerned with the building of forms in the mineral, vegetable, animal, and human kingdoms. There are nature-spirits who build up minerals, who guide the vital energies in plants, and who molecule by molecule form the bodies of the animal kingdom ; they are concerned with the making of the astral bodies of minerals, plants, and animals, as well as with that of the physical.
These are the fairies and elves of legends, the “little people” who play so large a part in the folk lore of every nation, the charming irresponsible children of nature, whom science had coldly relegated to the nursery, but who will be replaced in their own grade of natural order by the wiser scientists of a later day. Only poets and occultists believe in them just now, poets by the intuition of their genius, occultists by the vision of their trained inner senses. The multitude laugh at both, most of all at the occultists ; but it matter not – wisdom shall be justified of her children."
De teosofiska samfunden rekryterade från den intellektuella medelklassen - och så kommer det sig att en döende folktro plötsligt fick en ny typ av anhängare i dessa samhällsskikt.
Men endast i udda och isolerade grupper, förstås. Men i den New Age-våg som fick betydligt fler anhängare under slutet av 1900-talet anammades en stor del av den teosofiska världsbilden.
Så jag misstänker att en (förvisso omarbetad och förändrad!) tro på folktrons väsen idag har betydligt fler anhängare än den hade, låt oss säga, 1950 eller 1960.
Det kan man ju tycka olika saker om. Själv tycker jag att det är riktigt kul.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
3 kommentarer:
Det verkar annars som att antroposoferna i ännu större utsträckning än teosoferna betonar detta med folktrons väsen.
Teosoferna tror på dem, men man skulle nog kunna tänka sig en teosofi även utan tomtar och troll, eller kanske med en väldigt abstrakt tro på dem ("jo, det finns ju sådana där elementarandar...någonstans").
Däremot verkar antroposoferna lägga oerhört stor vikt vid folktrons väsen. De betonar ständigt att de faktiskt tror på dem, ger ut böcker om hur "trädens andar" talar till människorna om miljöförstöring, o.s.v.
Jag erkänner att jag faktiskt inte riktigt gillar denna aspekt av nyandligheten, skall väl tilläggas.
Ja, jag vet väldigt lite om antropsoferna.
Vad gäller teosofer stämmer det du säger. De tror alltså att folktrons väsen i en viss mening finns, att det är en form av naturandar, men de betonar det inte, och det är ingen central del i läran.
Däremot ser de nog inte naturandar och elementarandar som samma sak. En elementarande verkar ses som något just väldigt "enkelt" - exempelvis en personifikation av en känsla. Ilska, exempelvis, försvinner inte nödvändigtvis när den eller de personer som är arga slutar att vara det.
Deras ilska kan skapa en (ilsken!) "elementarande" som sedan lever sitt eget liv...
Naturandar är mycket mer komplexa än elementarandar. Annie Besant säger uttryckligen att det är missvisande att jämställa dessa två kategorier.
Intressant. Jag läste Leadbeters bok "The Astral Plane" för ett tag sedan, men den var oerhört krånglig när det gällde att reda ut alla andarna som existerar.
Teosoferna tror på något de kallar "tankeformer", vilket verkar likna det du kallar "elementarandar".
Jag trodde annars att elementarandar var antingen ett tidigare stadium i den andliga evolution (på den "nedåtgående" bågen), eller en parallell evolution till människan. Men det kanske inte stämmer. Jag antar dock att naturandar är det sistnämnda?
Två nördar sitter och diskuterar teosofiska andar... ;-)
Som jag kanske har sagt tidigare, har antroposofin en märkligt dubbel karaktär. Å ena sidan har den en intellektuell sida som åtminstone *verkar* väldigt sofistikerad. Å andra sidan sade Steiner många saker var som var spritt språngande: kor drar till sig kosmiska energier via hornen, varje människa har en ond demon fasthäftad vid sin astralkropp, det fanns två Jesus-barn, och så vidare.
Jag förstår inte hur en intellektuell typ som Owen Barfield kunde tro även på resten... En annan intellektuell med antroposofiska kopplingar heter Henri Bortoft. Han har studerat under David Bohm! Man undrar om även han tror att hornboskap drar till sig kosmiska energier?
Jag antar att antroposoferna drar till sig en viss sorts "maverick intellectuals". Jag är också rätt så originell, men riktigt *så* fritänkande är jag då inte...
Dessutom är jag fortfarande sur på att sossarna inte införde löntagarfonder och byggde Stålverk 80, så jag passar nog inte som antroposof, ha ha.
Skicka en kommentar