Britt-Mari Näsströms dubbla måttstockar

Britt-Mari Näsström är en religionshistoriker som skrivit en rad läroböcker om olika ämnen. Jag hade en skriftlig debatt med henne 1990, om existensen av förhistoriska matriarkat. Den skulle publicerats i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men det blev aldrig av.

Näsström har gång på gång, i bok efter bok, förnekat att det skulle ha funnits samhällen där kvinnor haft mer makt än män. I själva verket får man intrycket att hon inte ens kan tänka sig att det funnits jämlika samhällen. I matrilinjära samhällen, hävdar hon, har alltid morbrodern makten i familjen.

Hon kan självfallet hävda vad hon vill, även i läroböcker, men det blir ganska så tveksamt när hon dessutom på andra ställen å ena sidan förklarar bort entydiga belägg för människooffer i patriarkala kulturer- å andra sidan självsäkert påstår att människooffer förekom i den matrifokala kulturen på minoiska Kreta - trots att beläggen där är, milt sagt,  oerhört svaga.

Vad gäller den (patriarkala) fenicisk-kanaaneiska kulturen anser den överväldigande majoriteten av forskarna att det där förekommer övertygande belägg för att många barn offrades till gudarna. Vi har både israelitiska, grekiska och romerska vittnesmål om saken. Men, än mer avgörande, vi har de utgrävda offerfälten i framförallt Karthago, men delvis också i andra feniciska orter runt Medelhavet, där rester av tusentals barn återfunnits tillsammans med offrade djur. Ofta förekom där texter som förklarade att barnen getts till Tanit eller Baal Hammon.

För mer detaljer se gärna bland annat Shelby Browns arbete Late Carthaginian child sacrifice från 1991.

Men så här skriver Näsström i sin bok Forntida religioner (Studentlitteratur, Lund 2003) om denna kultur: "Under slutet av 1800-talet e.kr. skildrades den som oerhört grym och orgiastisk i kontrast mot den framväxande kristendomen i såväl bibelkommentarer som underhållningslitteratur. Guden Molok som antogs sluka små barn och förtära dem genom eld är ett exempel på detta. Numera ställer man sig tveksam till dessa skildringar och snarare var det så att man kunde ersätta offret av den förstfödde med en vädur, liksom Abraham ersatte offret av Isak. Kanske var feniciernas gudar inte grymmare än andras." (s, 50).

Hur en lärobok, utgiven av Studentlitteratur så kan ignorera uppenbara och allmänt erkända fakta är obegripligt.

Däremot uttalar Näsström sig, anmärkningsvärt nog, helt självsäkert om att barnoffer utfördes på minoiska Kreta. Så här skriver hon om detta: "Även människooffer förekom, vilket fynd av ben i palatset i Knossos visar. Dessa tillhörde barn som inte bara dödats, utan också förtärts rituellt - ett av de få exempel på rituell kannibalism som världen känner."(s. 94).

Saken är den att beläggen för människooffer på minoiska Kreta inskränker sig till 3 möjliga fall från den minoiska kulturens slutfas, när den stod på gränsen till undergång. De är mycket omstridda, eftersom det saknas några som helst liknande tidigare fall, eftersom den minoiska konsten i motats till den feniciska aldrig avbildar människooffer, (däremot djuroffer!) och eftersom de osteologiska beläggen går att tolka på många olika sätt.

Det finns ju en klassisk grekisk berättelse som antyder existensen av minoiska människooffer, (men, väl att märka, inte barnoffer!) men den står helt ensam i den antika litteraturen.

Dennis D Hughes föreslår i sitt arbete Human sacrifice in ancient Greece (1991) att de skelettfynd som har tolkats som människooffer på Kreta skulle kunna vara sekundärbegravningar.

Men saken är den att Britt-Mari Näsström ofta verkar ha ett starkt behov att försvara patriarkala "hedniska" kulturer mot "demoniserande" anklagelser om människooffer och grymma riter. Men när det gäller de som inte alls verkar vara patriarkala föredrar hon uppenbarligen att antingen förneka dess existens - eller som i detta fall - att "demonisera" själv!