Sexuell frigörelse eller sexuell exploatering?

/Om 60- och 70-talens sexdebatt. Publicerad i Socialisten 74/2005./

1960-talet var ett årtionde som blivit berömt för sin ”sexuella frigörelse”. Synen på denna period har skiftat mycket. Somliga menar att den var en frisk fläkt efter 50-talets unkna moralism, andra pekar på att den ”sexuella frigörelsen” var en falsk frigörelse som var kopplad till kvinnoförakt och en kommersialisering av sexualiteten.

Förmodligen ligger det en del i båda åsikterna. Det är sant att debatten på 60-talet aktualiserade en del, under 50-talet ganska så nedtystade saker, som exempelvis de homosexuellas rättigheter, abortfrågan, och dubbelmoralen i synen på kvinnors och mäns sexualitet. Det var också en period då många ungdomar krävde sin rätt till en sexualitet, utan att de vuxna skulle lägga sig i. Å andra sidan förespråkade många under 60-talet i den sexuella frihetens namn sexuell exploatering i alla former - prostitution, pornografi och ibland till och med olika typer av sexuella övergrepp som pedofili och incest.

Under det tidiga 60-talet blev Sverige internationellt känt som ett ”frigjort” land, som ansågs ha en mycket ”radikal” syn på sexualitet. Och under 60-talets första år präglades den svenska debatten av en hård strid mellan liberala ”kulturradikaler” som förespråkade ”sexuell frihet” och moralkonservativa grupper som istället oroade sig över ”det moraliska förfallet”. Kulmen på denna debatt nåddes, kanske, 1964. Året efter kom rörelsen mot kriget i Vietnam och början på en ny vänstervåg.

1964 inleddes med ett upprop av 140 läkare, som fördömde ”översexualiseringen” av samhället, och bland annat oroade sig över det ökande antalet veneriska sjukdomar. Lösningen var för dessa läkare ett stärkande av den moraliska uppfostran i skolorna och en disciplinering av ungdomen. Aktionen motverkade snarast sitt syfte; den blev inledningen till en debatt där de moralkonservativa blev allmänt diskrediterade, och en sexualliberal ståndpunkt blev den ”politiskt korrekta” att inta. De stora tidningarnas ledarsidor, med undantag för den då moralkonservativa Svenska Dagbladet, tävlade om att fördöma de 140 läkarna. Dagens Nyheters ledarsida talade om läkarnas aktion som en ”svart sexualfront”; Stockholms-Tidningen för sin del döpte sin ledare om ämnet till ”Kvackare i moral”. Det avslöjades också att några av läkarna var medlemmar av Moralisk upprustning (MRA), en organisation som påminner om grupper i den kristna högern i USA idag.

Trots att Lewi Pethrus samma vår beslutade om att starta ett parti mot den hotande moralupplösningen, Kristen Demokratisk Samling (heter numera Kristdemokraterna), slog den kulturradikala synen på sexualitet igenom i det offentliga samtalet. Även om den av många kunde upplevas som en frisk fläkt gentemot en unken moralism, kom flera av dess förespråkare snart att rent av försvara övergrepp och ohöljd sexuell exploatering av kvinnor och barn.

Ett av de mest tydliga exemplen på vad sexliberalismen kunde leda till är Lars Ullerstams bok ”De erotiska minoriteterna” från 1964. Den hade troligen ganska stort inflytande och bidrog till att i vida kretsar göra olika typer av sexuella övergrepp acceptabla. Ullerstams bok hade utgångspunkten att alla sexuella lustupplevelser i sig är positiva och i stort sett alltid bör tillåtas och uppmuntras. Att det finns människor som kan kränkas av andra människors sexualitet är ett perspektiv som i stort sett är helt frånvarande hos Ullerstam. Med pedantisk noggrannhet går han igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas.

Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika underläkaren Ullerstams bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”

I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivs som ”kärleksfulla genitala manipulationer... mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är...moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen.

I kapitlet om exhibitionism lyckas han med konststycket att helt bortse från det ofta starkt aggressivt kvinnofientliga i blottningen och menar att ”vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten”!

Ullerstams främsta reformförlag för att förverkliga alla ”erotiska minoriteters” önskemål är, förutom att ”förbättra samhällets pornografiska service” inrättandet av (underförstått statliga) bordeller. Bordellerna fyller ”en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten.” Ullerstam drömmer om att ”många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta männi-skovårdande yrke” och att de prostituerade bör benämnas ”erotiska samariter”. Dess viktigaste funktion vore att mildra ”nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa.”

Man skulle kunna tänka sig att Ullerstams bok skulle ha betraktats som ett extremt inlägg, som inte togs på allvar. Så var inte fallet. Exempelvis publicerade Stockholms-Tidningen den 10/ 9 1964 en recension av Hans Nestius, som hyllade boken rakt av, och endast kom med några ”randanmärkningar”.

Dessa ”randanmärkningar” tog aldrig upp det faktum att Ullerstams bok försvarade övergrepp och prostitution. Och Stockholm-Tidningens ledarsida förvarade i ett stick den 26/10 1964 Ullerstam mot ”moralisterna” och hävdade att han bedrev ”seriös forskning”. Ullerstam blev inbjuden till konferenser och seminarier; exempelvis satt han i panelen vid Liberala Studentklubben i Stockholms seminarium om sexualitet i oktober 1964.

Rent politiskt kan sexliberaler och moralkonservativa ses som två olika borgerliga strömningar. Medan kärnan i en moralkonservativa falangen bland annat återfanns hos KDS:are, högerpartister och kanske i viss mån Centerpartister, var de aktiva ”sexliberalerna” ofta även politiska liberaler, många direkt knutna till de liberala student- och ungdomsorganisationerna. Men även en grupp socialdemokratiska storstadsintellektuella gick in i debatten på sexliberalernas sida. Debatten kan på ett sätt ses som en fortsättning av den motsättning inom borgerligheten mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” som har rötter tillbaka till 1600-talet.

Nu ska ingen tro att de ”kulturkonservativa” var speciellt engagerade för att skydda kvinnor mot sexuell exploatering. Deras inställning var snarare den att exploateringen huvudsakligen bör ske inom familjesystemets ramar, och att det som går utöver detta, åtminstone bör skötas diskret...

Men de ”sexliberala” ståndpunkterna rotade sig nu på allvar. Ett otäckt exempel får man för övrigt i en intervju gjord med Stikkan Andersson i Aftonbladet den 19 april 1970. Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter.

Men samtidigt togs under denna period upp andra teman, som låg i linje med hävdvunna vänsterståndpunkter till stöd för kvinnors rättigheter. Bland annat fördes fram krav på kvinnors rätt till abort. Det blev extra aktuellt efter en affär i februari 1965, då RÅ försökte väcka åtal mot kvinnor som åkt till Polen för att göra abort. Abort var då legalt i Polen, men förbjudet i Sverige. Polisen gjorde även en husrannsakan hos Hans Nestius, för att få tag på namn på kvinnor som hade gjort abort i Polen. En rasande opinion, där stora delar av arbetarrörelsen och vänstern aktiverade sig, fick RÅ att slå till reträtt och inte åtala kvinnorna.

Den rena sexliberalismen förlorade annars utrymme i den offentliga debatten redan i mitten av 60-talet. Inte för att den effektivt bemöttes, utan för att vänsteruppsvinget och Vietnamkriget förde fram andra frågor, som för en ny generation politiskt intresserade kom att ses som mer viktiga och väsentliga. Men trots allt hade den påverkat den offentliga synen på sexualitet på ett grundläggande sätt.

Det är mot den bakgrunden man måste se det märkliga förslag som lades fram av den statliga sexualbrottsutredningen i februari 1976. Där föreslogs bland annat att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas, att incest skulle bli tillåtet, liksom blottning, och att åldersgränsen för sexuellt umgänge skulle sänkas från 15 till 14 års ålder. Men den del av förslaget som väckte störst uppmärksamhet var att våldtäkter inte skulle ses som våldtäkter om kvinnan innan övergreppet hade visat ett sexuellt intresse, genom att till exempel vara utmanande klädd.

Sexualbrottsutredningen ledde till ett ramaskri hos en stor opinion. Den överväldigande majoriteten av remissinstanserna sa nej till förslaget, och en enad front av kvinnoorganisationer, alltifrån Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Lesbisk Front, Grupp 8, och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet till Centerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund och Moderata Kvinnoförbundet, tog ett gemensamt uttalande mot förslaget. Det revs slutligen upp, även om en hel del av dess anda, i synnerhet i synen på våldtäkter, lever kvar i domstolarna än idag.

På sätt och vis blev 1976 vändpunkten. Den 24/11 detta år inledde Studio S en serie program som avslöjade omfattningen av prostitution i Sverige, och även hur minderåriga utnyttjades som prostituerade. Några dagar senare, den 26/11, avslöjade Aftonbladet den mängd av barnporrtidningar som fanns. Vid ett besök i några porraffärer hittade reportrarna inte mindre än 15 olika barnporrtidningar, med titlar som ”Loving Children” och ”School Girls”. I själva verket var Skandinavien vid denna tid världens ledande centrum för barnpornografi, pga att Sveriges och Danmark vid den tiden tillät distribution av barnpornografi – också till stor del ett resultat av 60- och 70-talens debatt…

Hans Nestius, för sin del, tog i en debattartikel i AB den 25/ 1 1977 avstånd från såväl sexliberalism som liberalism i allmänhet. Han förklarade sig nu vara socialist och krävde förbud av barnporr, djurporr, och våldsporr.

Men även om 60-talets sexliberalism inte överlevde in på 80-talet, är den lärorik. På kort tid svängde det offentliga samtalet från en försiktig moralism till att uppenbara exempel på övergrepp och exploatering blev accepterade av opinionsbildare och lagstiftare. Det säger en del intressanta saker om vilka strömningar som fanns, och finns, strax under ytan. Att många opinionsbildare, jurister och politiker så lätt accepterade allting, från barnporr till statliga bordeller, är förvisso intressant. Och oroväckande.

Erik Rodenborg