Jag har alltid varit mörkrädd. Så fort jag fick eget rum i maj 1968 började jag ha taklampan tänd. Varje natt.
Om någon släcker lampan när jag sover vaknar jag med en gång.
Men samtidigt älskar jag mörker, på ett annat sätt. Jag kan väl säga att jag är ambivalent.
Igår och idag gjorde jag ett oerhört barnsligt experiment. Otroligt fånigt,
Jag tänkte jag skulle testa min mörkrädsla. Jag gick in i toaletten och släckte lampan. Dörren var förstås stängd, så det var kolmörkt. Jag hade sett till att jag stod med ansiktet riktat mot spegeln. Och så testade jag en tonårslek, som jag tror jag aldrig gjorde som tonåring, men som jag hört talas om.
Jag sa "svarta dam, visa dig" tre gånger. Hon visade sig inte. Jag blev lite irriterad. Så tänkte jag på det gamla talesättet "ett, två, tre, på det fjärde ska det ske". Så jag sa samma sak en fjärde gång. Samma sak nu.
Jag nästan bönföll henne, "men kan du inte visa dig, då?". Inget resultat. "Men kan du inte viska något så att jag blir livrädd?". Inget resultat. "Kan du inte vidröra mig så att jag svimmar av skräck?". Men jag kände ingenting.
Så jag fick ge upp.
Men nu är det midnatt. Jag försöker igen......
/Några minuter senare./
Jag försökte igen, men inget hände. När man verkligen vill bli skrämd, så blir man inte det. Det kallas "Murphys lag". Eller nåt. Tråkigt är det i alla fall.
9 kommentarer:
Själv är jag inte ett dugg mörkrädd. Jag känner mig mer skyddad i mörker än i ljus. Om inte jag kan se något/någon, så innebär ju det att något/någon inte kan se mig heller?
Det försöker jag intala min lille systerson när vi "övar" på att gå ut i mörkret här på landet ibland.
Samma sak med människor som undrar "hur jag vågar bo ensam ute i mörkret på landet".
Jag brukar svara att jag bara är rädd när jag går från jobbet inne i stan på kvällarna till parkeringsplatsen. Det är större risk att "någon" står och väntar på mig där, än här ute på landet.
Jo, jag förstår dig, det du säger är helt rationellt. Och att gå i totalt mörker utomhus är nog på gränsen till totalt säkert. Men då ska det som sagt vara riktigt mörkt, inte bara nästan.
Men jag föredrar nog att bo i en hyreslägenhet med grannar bredvid än i en ödsligt belägen stuga på landet. Det är klart - risken att något händer må vara minimal, men OM något trots allt händer vill jag nog att det ska finnas folk omkring mig.
Om jag bodde ensam på landet skulle jag nog efter ett tag känna mig som huvudpersonen i Jenny Berthelius "Skräckens ABC".
Men jag vill också säga att det jag kan vara rädd för PÅ RIKTIGT är människor med onda avsikter, inte spöken, vare sig de nu finns eller inte. Så om jag mot förmodan såg svarta damen i spegeln, skulle jag kanske skrika till men EGENTLIGEN skulle jag vara mer förtjust än rädd.
Nu fick jag det kanske att låta som om jag bor ute i ödemarken men det gör jag inte. Jag har grannar på knappt 50 meters avstånd, även om jag inte ser dem från mitt hus. Jag bor inte heller ute i mörkaste skogen.
Det är som du säger, Erik, främst andra människor man har att frukta. Dessa människor åker nog inte ut på landet för att mörda eller skada någon som eventuellt kan dyka upp i mörkret. Då får de vänta för länge på att deras tilltänkta offer skall dyka upp, tror jag;)
Låt mig säga så här.
1993-94 började jag skriva om ämnen som rituella övergrepp och satanism. Det gjorde att jag började utveckla en typ av säkerhetstänkande jag i stort sett inte hade förut. Jag kunde inte UTESLUTA att det skulle kunna finnas de som verkligen ville mig illa.
På den tiden bodde jag i studentkorridorer. För det mesta på Emmylundsvägen, alldeles bredvid Västra skogens tunnelbana. Det gav en känsla av trygghet. Det fanns folk runtomkring och det var inga långa mörka vägar jag måste gå för att komma hem.
Om jag hade bott i en avsides stuga på landet hade jag förmodligen aldrig vågat börja skriva om saken...
Det förstår jag. Du har väl fått utstå en hel del hot och trakasserier för ditt engagemang för utsatta barn, antar jag..?
Tack för att du inte har låtit dig tystas.
Trakasserier, ja, hot, nej. Om man undantar ett bisarrt mail jag fick i maj 1998, som hotade att några namngivna demoner, som jag aldrig hört talas om, skulle angripa och förinta mig. När jag kollade upp namnen visade det sig att det var demoner som endast förekommer i rollspel. Så jag blev kanske en ofrivillig deltagare i ett sådant....
I min skola kallades damen "Svarta Madam". Leken gick till så, att en massa ungar stängde in sig på en toalett med lyset avslaget och tittade in i spegeln. Där skulle Svarta Madam visa sig. Det skedde aldrig, för innan någon såg något, brukade en av ungarna skrika "SVARTA MADAM!!!", och då sprang alla ut från toaletten igen...
Tekniken kallas scrying eller spegelskådande, och lär faktiskt fungera.
Har vi inte kallpratat om det här tidigare? :-)
"Tekniken kallas scrying eller spegelskådande, och lär faktiskt fungera."
Tyvärr inte för mig. Skulle gärna vilja att den gjorde det.
Det enda som någonsin hänt mig som jag med viss envishet brukar kalla för "övernaturligt" var när jag och en annan person hörde hur hela nedervåningen demolerades av vad vi trodde var ett gäng raggare eller liknande. Det var i ett gammalt hus i Roslags Näsby midsommarafton 1979, och vi var på övervåningen.
Vi var skräckslagna och ringde polisen från övervåningen och viskade att några galningar höll på att slå sönder huset. När polisen kom vågade vi oss ner och ingenting var rört. Vi hade båda hört hur fönster slagits sönder, hur saker vräkts i golvet och så vidare.
Och, nej, ingen av oss drogade, och trots datumet hade vi bara druckit ett glas vin var.
Vi bad polisen om ursäkt och var oerhört generade.
Om jag eller hon hade hört det ensamma skulle man kunnat tala om hallucinationer. Men nu hörde vi båda samma saker hela tiden, vi vände oss åt samma håll samtidigt osv.
Jag har ingen som helst förklaring som inte som ett minimum åtminstone innefattar telepati.
PS. Nej, jag minns inte att vi pratat om "svarta madam" tidigare.
Skicka en kommentar