Pehr Henrik Törngrens "överjag" - ett sexualiserat monster

Idag har jag varit på huvudbiblioteket för att låna "Striden om Freud" av Pehr Henrik Törngren. Jag ville kolla upp hur väl mina minnesbilder av den boken står sig. Det visade sig att de var mer än adekvata.

Nominellt håller sig Törngren inom den freudianska ortodoxin. Både när det gäller Freuds avvisande av "förförelseteorin" och hans syn på överjaget. Men strax under ytan finns det något helt annat, som vi snart ska se.

Men innan dess lite om den freudianska teorin om överjaget. "Överjaget" ses av Freud och hans anhängare som en moralisk instans inom människan. Det är nödvändigt, och vare sig kan eller bör "avskaffas". Det har uppstått ur oidipuskomplexet, och är dess "ersättare" inom varje människa. Observera ersättare. Överjaget uppkommer först efter att oidipuskomplexet är upplöst. Dess syfte är inte att bibehålla någon form av sexuell bindning till föräldrarna. Tvärtom är förutsättningen för ett normalt fungerande överjag att denna bindning inte längre existerar.

Törngrens överjag, däremot, är en förövare. Ett monster som bekämpar all sexualitet som inte riktar sig mot föräldrarna. Beskrivningen är närmast ångestfull. Jag ska citera några av de central avsnitten hos Törngren.

"När det allmänna medvetandet vid ordet "omoral" i nio fall av tio tänker på sexualia, d.v.s. när samvetet är långt känsligare för sexuella ting än andra, så måste det ju betyda att samvete i och för sig har något med sexualitet att göra. Kanske uppfattas sexualia omedvetet som ett slags trohetsbrott, kanske har samvetet den omedvetna innebörden av en sexuell förening som förpliktigar till trohet, eller av ett sakramentalt - "samvetsäktenskap"! Kanske är samvetet till stor del sexualitet på avvägar!

I den slutsatsen resulterar också insikten om överjagets uppkomst... Varje gång barnet lyder betyder det ett offer på föräldrarnas altare, och en underpant på ömsesidig kärlek. Men dennas sexuella inslag står utom allt tvivel... och det är den libidinösa bindningen till uppfostraren som bildar överjaget. ...

….Det som dikterar vår tvekan inför sexualia är helt enkelt vår infantila rädsla att mista den kärlek vi hittills "rättvisligen" kunnat räkna på från samvetet = överjaget = mamma och pappa. Det hela har med ens fått så blygsamma och jordiska proportioner: frågan gäller ju bara vad som är viktigast: att älskas av sitt överjag eller att älskas av en sexuell partner....

Vad som i vår tid undertrycker sexualiteten... är inte verklig moral utan annan sexualitet på avvägar"... (s, 267) ... "ett stycke överjagsrelation, ett stycke auktoritativ moral, ett stycke ångestfyllt beroende av barndomens faktiskt tillspillogivna men i fantasien bevarade "kärleksobjekt" eller, låt oss för en gångs skull kalla en katt för en katt: sexualobjekt"…(s. 270) ...

"Schematiskt kan man säga att överjaget består, inte av en högra etisk personlighetskärna, utan av en infantil och sämre sorts kärlek (respektive sexualitet), nämligen egenkärlek , kärlek till de delar av jaget som härstammar från längesedan försvunna uppfostrares vädjande röster. Denna verkligen ganska etiskt mindervärdiga (ty fullkomligt osjälvständiga) kärlek kan under lyckliga omständigheter ge vika för kärlek av annat och mer levande slag, inriktat på verkliga yttre objekt i form av personer och värden". (s. 271).

Att detta "överjag", som bara till formen liknar det freudianska, hatas av Törngren är uppenbart. Han skriver till exempel: "...överjaget är jagets enda stora antagonist... överjaget fördärvar och skämmer all moralitet, likt en liten djävul som triumferade skrattar när den lyckats förgifta de ädlaste motiv". (s. 275). Det är inte så konstigt att han ser som sin målsättning att "angripa och helst avskaffa överjaget". (s. 381).

Törngrens "överjag" är en internaliserad förövare. Han vände sig till psykoanalysen i Freuds tappning för att slippa denna. Men det lyckades uppenbarligen inte, så han skapade sin egen lära om "moralsjukdomen" för att slutligen hamna i en tröstlös syntes av Pavlovs reflexologi och Sjöbrings typlära.

Det skulle vara intressant att se hur han skulle ha reagerat för en bok som Alice Millers "Du skall icke märka" eller för den delen Jeffrey Massons "Sveket mot sanningen". Men det får vi inte veta, för han dog i förtid 1965.

Det tragiska är hur han såg moralen i sig som ett sexualiserat monster med syftet att upprätthålla en sexuell bindning till föräldrarna. Det enda sättet att slippa den var för honom ett bejakande av en ren egoism. Empati fanns inte i hans begreppsapparat.

Att läsa Pehr Henrik Törngren är deprimerande. Samtidigt är det värt att minnas att just dessa avsnitt i "Striden om Freud" våren 1969 gav mig en form av aha-upplevelse som faktiskt stärkte mig som person. Vad det nu än berodde på...