Under de senaste åren har intresset för psykoanalys ökat. Nya utgåvor av Freud och Jung kommer tätt. Istället för enkla populärskildringar är det nu originalen som efterfrågas.
Medan intresset för Freud och Jung är stort finns det många andra psykoanalytiker som inte brukar uppmärksammas så ofta. Det är på sätt och vis synd. Freud och Jung utvecklade båda dogmatiska konservativa system som hade det gemensamt att de knappast hotade amhällsordningen.
Medan Freud såg människan som ett närmast mekaniskt system som styrdes av aggressiva och sexuella drifter var Jung en konservat6iv romantiker, för vilken alla konkreta mänskliga problem var betydligt mindre intressanta än vårt förhållande till det kollektiva omedvetna och våra uråldriga myter.
Socialistisk humanist
Men det fanns också mer socialt inriktade analytiker som försökte sen människan i sitt sociala sammanhang och för vilka klassförtryck, könsförtryck och förtryck i familjen var minst lika viktigt som drifter och arketyper. Det främsta exemplet på en sådan inriktning var den socialistiske humanisten Erich Fromm.
Han var på många sätt en föregångare och hans åsikter känns ofta märkvärdigt aktuella. Det är till exempel intressant att han 20 år före Jeffrey Massons Sveket mot sanningen angrep Freud för att han svek sina kvinnliga patienter när han slutade tro på deras minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Nu har Natur och Kultur gett ut Fromms ”Det glömda språket” från 1951. I den diskuterar Fromm det symboliska språket i drömmar och myter. Det är intressant att jämföra hans synsätt med Freuds och Jungs.
Förnuftiga drömmar
Medan Freud såg drömmen som en uppfyllelse av driftmässiga (mycket ofta incestuösa!) önskningar och Jung ofta såg dem som ett uttryck för det kollektiva omedvetnas visdom ser Fromm dem på ett märkligt sätt som rationella. Om exempelvis någon drömmer aggressiva drömmar om sina föräldrar beror det vare sig på ”oidipala konflikter” eller urhistoriska rester utan ofta på att den drömmande har rationella anledningar att vara aggressiv.
För Fromm har drömmen och drömmaren ett förnuft – den avspeglar ofta insikter som vi har men som vi normalt inte är medveten om.
Ingen driftsmaskin
I bokens sista kapitel behandlar Fromm symbolspråket i myten. Hans tolkning av Oidipusmyten är redan smått klassisk och är en av bokens höjdpunkter. I motsats till Freuds välkända tolkning ser han Sofokles Oidipus-trilogi, liksom dramat om Orestes, som en avspegling av konflikten mellan det grekiska patriarkatet och rester av en tidigare matriarkal ordning. Många av synpunkterna är mycket bestickande och avsnittet kan varmt rekommenderas för alla som är intresserade av frågan.
Hos Erich Fromm är människan en människa och inte en driftsmaskin eller en samling förhistoriska myter. Därför är det tråkigt att han kommit i skymundan för Freud och Jung. Tråkigt men inte förvånande.
Erik Rodenborg
Erich Fromm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar