fredag 31 december 2010

Kosmologiska funderingar

Den enda gång jag direkt kan minnas jag har haft en dröm som handlar om hela universum var någon gång, tror jag, i december 1969. Jag var 14 och skulle just fylla 15.

Det var en märklig dröm. Den bestod i princip av två delar. Den första handlade om att något hände med universum. Det var som om universum fick en stöt, eller nåt. Resultatet blev att "tiden stod stilla i tre minuter" - ja, just detta paradoxala uttryck användes. Efter det var allt annorlunda. Rent materiellt annorlunda. Och mycket, mycket bättre.

Den andra delen handlade om mig själv. Närmare bestämt om en önskan att byta kön. Eller i alla fall något åt det hållet. Att slippa vara man, på något sätt. I drömmen var det klart att det skulle kunna ske om universum rent materiellt förändrades.. Men tydligen inte annars.

Just kopplingen mellan det privata och det kosmiska var så märklig. På något sätt var det underförstått i drömmen att om något i universums struktur förändrades skulle det bli bättre på jorden också. Även för mig.

Frågan är förstås vad som den förändringen skulle bestå av...

Möjligen låg i de latenta drömtankarna något om att expansionen av universum skulle hejdas. Ända sedan jag först hörde talas om universums expansion hade den oroat mig. Om den fortsatte skulle ju allt ta slut till sist, tomrummet skulle breda ut sig.

Och jag var rädd för tomrum. En gång i ganska tidig ålder, med stor säkerhet innan jag hört talas om universums expansion, fick jag en ångestattack när jag skulle äta en bulle. När jag började tugga i den såg jag att det var ett ganska så stort hål i den. Av någon anledning fyllde mig hålet med panik och jag började gallskrika. Jag hade trott att bullen skulle vara massiv, och så plötsligt stötte jag på tomrum. Varför blev jag så rädd?

Ångesten för tomrummet fick en ny impuls långt senare. För 1998 kom forskare fram till att universum inte endast expanderade, utan accelererade. Jag såg på TV en intervju med en av forskarna om saken. Han såg så entusiastisk, nästan extatisk ut. Denna fantastiska upptäckt gjorde honom så lyrisk. Jag tyckte att han åtminstone borde se lite bekymrad över denna formidabla dödsdom över det universum han levde i.

Alla stora religioner idag ser som sin uppgift att skänka tröst. Så har det inte alltid varit. I flera hedniska religioner målas en dyster framtid upp. I den fornnordiska religionen kommer både universum och nästan alla gudar att gå under i Ragnarök. Och uppenbarligen också alla människor. En liten minoritet av gudarna ska få överleva in i en ny värld. Men några överlevande människor finns inte i Eddans berättelse.

I fornegyptisk religion ansågs det att jorden, alla människor och alla gudar skulle förgås. Möjligen skulle Apophisormen - symbolen för kaosmakterna - få leva kvar.

Men dagens religioner är mer optimistiska. Antingen ska de goda och gudsfruktiga få leva i en paradisisk evighet - som i judendom, kristendom och islam. Och då gör det inget om detta universum går under i alla fall.

Eller också kommer, som i hinduism, buddhism och jainism, ständigt nya universum att bildas när de gamla dör, och de odödliga själarna kunna inkarneras i dessa nya universum. Och i slutändan når alla friden i alla fall -vare sig den kallas Nirvana eller Moksha.

Bara den sekulära kosmologin är pessimistisk. Men även den strävar mot någon form av harmonilära. Det beror nog på något som kallas Occams rakkniv. Det är en vetenskaplig princip som säger att man alltid ska leta efter den enklaste förklaringen på alla fenomen. Det är ju bekvämt. men frågan är om resultatet av den metoden alltid avspeglar verkligheten.

För kosmologins del har detta inneburit att man alltid ser universum som totalt isolerat. Utvecklingen förklaras alltid av de inneboende egenskaperna i ett isolerat universum. Ett universum som enligt den senaste, lätt absurda, teorin uppkom av en slump genom en kvantfluktuation - i ett tidlöst ickerum... Hur det kan förekomma kvantfluktuationer i tidlösa ickerum är förstås inte helt klart. Varför ska fysikens lagar gälla i en icke-tillvaro utan vare sig tid eller rum?

Men i anknytning till denna modell kan man sedan förklara både expansion och acceleration genom att återuppväcka Einsteins kosmologiska konstant - som postulerade en form av repulsionskraft - en sorts motvikt mot gravitationen. Sedan kan mysteriet förklaras lätt och elegant...

Nu ska jag göra något vansinnigt icke-vetenskapligt. Jag ska börja bluddra om min intuition. (Kanske i ett fåfängt hopp om att jag om jag har tur ska komma att utses till årets förvillare av Vetenskap och folkbildning 2011!)

Min intuition suggererar mig nämligen till att tro att Occams rakkniv i detta sammanhang gör det hela alltför enkelt. Att det vi ser i det rödförskjutna ljuset i teleskopen, och det kaos vi lever i, och det universum som sprängs mitt framför våra ögon - inte är ett resultat av en eller två samverkande principer som på något mystiskt sätt skapades av en kvantfluktuation - utan snarare är resultatet av någon kosmisk katastrof. Eller mer exakt: i den del av världsalltet vi lever - det synliga universum - har något katastrofalt skett - som skulle kunna bygga på en interaktion med krafter eller andra fenomen utanför detta.

Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss".

Svaret blir nog återigen: för att det strider mot Occams rakkniv att anta fler variabler än som är nödvändigt. Men "Occams rakkniv" är en metod, ingen naturlag.

Ber förresten om ursäkt för detta inlägg, och speciellt för att jag ställer min intuition i motsats till Occams rakkniv… Det verkar ju rent New Age-igt, för att inte säga storhetsvansinnigt. Jag kanske borde sluta läsa Blavatsky trots allt... innan jag plötsligt får för mig att bygga upp mitt eget kosmologiska system, helt och hållet byggt på min egen intuition. Men om jag gjorde det tror jag i alla fall att detta skulle bli så deprimerade att jag inte skulle få en enda anhängare. Så dystra och föga uppbyggliga system vill i alla fall ingen tro på.
_______________________________

TILLÄGG
Någon kan ju undra om teorin att universum, med dess rumtid och allt, uppstått ur en kvantfluktuation verkligen existerar eller om jag fantiserar vilt. Men det gör den, och den har stort stöd i dagens kosmologi. Jag återkommer med en referens när helgen är över och jag har tagit mig till ett lämpligt bibliotek. Då kommer jag både med en titel, en sidhänvisning, och ett direktcitat...

8 kommentarer:

Blavatskys babian sa...

Försök inte, det här har du fått från C.S. Lewis. Inte Blavatsky. Du har läst ”Perelandra” eller ”Out of a silent planet”. ;-)

När det gäller kosmologi, så är väl detta den allmänt accepterade teorin? Alltså att det ursprungligen fanns ett slags kvantflöde med…jag minns inte längre vad, negativ tid eller något sådant? Ur detta uppstod vårt universum via Big Bang och något som kallas ”inflation”, vilket innebär att universum på bara några minuter (eller var det sekunder?) expanderade VÄLDIGT SNABBT, nästan till dagens storlek, och sedan blev expansionen mer normal. Låter nästan lite mirakulöst, men tydligen finns det något slags bevis på alltihopa…

Och visst, så kan det ju ha gått till. Jag menar, varför inte? Mitt problem med materialismen är inte dessa kvantflöden och inflationer per se, utan att många saker inte verkar gå att reducera till materia (medvetande, moraliska principer, värden etc). Och ja, jag vet att positivisterna protesterar våldsamt: ”Ööööh, har du inte läst Dawkins eller Sam Harris”, etc.

Varken du eller jag är dock tillräckligt kända för att bli Årets Folkförvillare, även om jag antar att du ligger bättre till än vad jag gör, eftersom du är lite av ”ökändis”…

Erik Rodenborg sa...

Ja, jag har läst CS Lewis, men vad har jag fått från honom?

I den källa jag syftar på (ska låna om den snart) påstår en så vitt jag vet ansedd kosmolog att det "före" universum vare sig fanns tid eller rum. Men så kom en kvantfluktuation och vips var universum där. Han ställer sig själv frågan hur fysikens lagar kunde finnas före rum och tid och medger att det är ett problem. Han slutar boken med att anta att det fanns någon form av "mind" "innan" rumtiden skapades.

Ett medvetande bortom tid och rum är rent definitionsmässigt en gud, men det insåg han inte. På så sätt står han för samma sorts obskurantism som BA - att i praktiken vara idealist utan att erkänna det.

Men om det nu finns en gud bortom tid och rum skulle han/hon/den/det kunna skapa universum kvantfluktuationer förutan.

Min huvudinvändning mot materialismen är att den inte kan förklara medvetandet. "Dialektiska" materialister försöker lösa det med lite prat om kvantitet och kvalitet, men det är egentligen inte en lösning.

Jag tror lika lite att det finns några avgörande bevis för inflationsteorin som det fanns för teorin att rymden är krökt på så sätt att vilken riktning man än åkte så kom man tillbaka. Den är övergiven nu, det påstås ha bevisats att rymden är "platt", men den var presenterad som ett faktum i standardverk i uppemot 50 år...

Blavatskys babian sa...

Nja, det där med kosmiska katastrofer och lite annat, det läst nästan som Lewis och syndafallet, men okej, jag associerade lite vilt där...

Tyvärr har du rätt när det gäller kvantitet/kvalitet. Detsamma gäller "emergensen": enligt "emergenta" materialister är medvetandet visserligen inte materiellt och det kan i sig självt inte heller reduceras till materia, men det uppstår (emergerar) likväl från materien. Därefter hänvisar man till empirin: och visst ser det ut som att medvetandet faktiskt emergerar från materien. Men frågan är ju hur i allsin dar detta är möjligt? Emergent materialism eller "biologisk naturalism" är inte en förklaring, utan snarast en empirisk beskrivning av det problem som måste förklaras...

Jag utesluter inte att det kan finnas någon slags raffinerad förklaring till hur medvetandet kan uppstå ur materien (verkligen är ofta värre än dikten, trots allt) men jag misstänker att en sådan förklaring i så fall kommer att stå panpsykismen nära...

Och som sagt, instinktivt (intuitivt?) är jag snarast dualist...

Gott nytt år, förresten. Du lyckades publicera ditt inlägg precis vid midnatt!

ann sa...

Jag för min del blev fascinerad av att få veta att naturlagarna inte existerar på subatomär nivå, så nog kan man ro sig med lite metafysiska diskussioner. Medvetandet om medvetandet är ju en sådan där fascinerande sak som man kan grubbla ihjäl sig på och en del har väl gjort det också för var hamnar jaget? Är det den som är medveten om medvetandet eller är det medvetandet i sig och vem är det i så fall som betraktar medvetandet?

Blavatskys babian sa...

Det stämmer. Medvetandet har den egenheten, att det kan "betrakta sig självt". Vem är då subjekt, och vem är objekt?

Den bästa bok jag läst om medvetandets problematik är Colin McGinns "The Mysterious Flame". Den är dessutom väldigt lättläst och stundtals rätt rolig (McGinn verkar bokstavligt betuttad av karaktären Seven of Nine i TV-serien Star Trek Voyager!)

McGinn är egentligen inte dualist, panpsykist eller religiös. Av allt att dömma, är han egentligen materialist. Samtidigt verkar han mena att medvetandets problematik kanske är olöslig, och han förstår att det är väldigt svårt att reducera medvetande till materia...

Boken rekommenderades till mig av en dualist på nätet för ett antal år sedan.

Kvantfysik kan jag inte så mycket om, men uppenbarligen har naturvetarna stora problem med att förena kvantvärlden med den "vanliga" världen. De verkar fungera på två helt olika sätt, och ändå "uppstår" den ena från den andra...

Någonstans ligger det en hund begraven här, tror jag...

ann sa...

Hej Blavatskys babian - ska försöka hitta den där boken, den låter riktigt intressant.

Själv följde jag en serie om strängteorin och det var dä man tog upp det med den genedomliga subatomära nivån och också fenomenet med parallella världar - minns att man gjorde liknelsen med fördjupningarna i en äggkartong - man kan inte se över kanten men lik förbaskat finns den andra världen där tätt intill (Om man nu vill tro på det).

Blavatskys babian sa...

Jag vet att vetenskapsmän (och ävrn Olav Hammer i sin bok om New Age) kritiserar nyandliga och religösa grupper för att utnyttja kvantfysiken, men är det egentligen så konstigt? Om man säger att det finns parallella världar, att vissa partiklar kan färdas snabbare än ljusets hastighet, att partiklar automatiskt kan påverka varandra på oerhört långa avstånd, att vår värld egentligen är som ett hologram...ja, då vore det ju märkligt om religiösa grupper INTE utnyttjade detta...

Man kan inte komma ifrån frågan genom att säga "äsch, vi menar ingenting andligt, det är materiellt alltihop". Tja, kanske det, men det verkar vara en väldigt exotisk sorts materia, måste jag säga...

Det blir lite som det Kire tog upp tidigare på tråden, och på en annan tråd: man döljer det faktum att man egentligen brutit med materialismen, kanske av taktiska skäl?

Erik Rodenborg sa...

Vad ska människor egentligen tro om mig? Exakt klockan tolv på nyårsnatten festar jag inte och är glad - som alla normala människor! - utan sitter vid datorn och postar en kommentar om kosmologiska teorier...
Ger intryck av att vara en supernörd, eller?