Kosmologiska funderingar

Den enda gång jag direkt kan minnas jag har haft en dröm som handlar om hela universum var någon gång, tror jag, i december 1969. Jag var 14 och skulle just fylla 15.

Det var en märklig dröm. Den bestod i princip av två delar. Den första handlade om att något hände med universum. Det var som om universum fick en stöt, eller nåt. Resultatet blev att "tiden stod stilla i tre minuter" - ja, just detta paradoxala uttryck användes. Efter det var allt annorlunda. Rent materiellt annorlunda. Och mycket, mycket bättre.

Den andra delen handlade om mig själv. Närmare bestämt om en önskan att byta kön. Eller i alla fall något åt det hållet. Att slippa vara man, på något sätt. I drömmen var det klart att det skulle kunna ske om universum rent materiellt förändrades.. Men tydligen inte annars.

Just kopplingen mellan det privata och det kosmiska var så märklig. På något sätt var det underförstått i drömmen att om något i universums struktur förändrades skulle det bli bättre på jorden också. Även för mig.

Frågan är förstås vad som den förändringen skulle bestå av...

Möjligen låg i de latenta drömtankarna något om att expansionen av universum skulle hejdas. Ända sedan jag först hörde talas om universums expansion hade den oroat mig. Om den fortsatte skulle ju allt ta slut till sist, tomrummet skulle breda ut sig.

Och jag var rädd för tomrum. En gång i ganska tidig ålder, med stor säkerhet innan jag hört talas om universums expansion, fick jag en ångestattack när jag skulle äta en bulle. När jag började tugga i den såg jag att det var ett ganska så stort hål i den. Av någon anledning fyllde mig hålet med panik och jag började gallskrika. Jag hade trott att bullen skulle vara massiv, och så plötsligt stötte jag på tomrum. Varför blev jag så rädd?

Ångesten för tomrummet fick en ny impuls långt senare. För 1998 kom forskare fram till att universum inte endast expanderade, utan accelererade. Jag såg på TV en intervju med en av forskarna om saken. Han såg så entusiastisk, nästan extatisk ut. Denna fantastiska upptäckt gjorde honom så lyrisk. Jag tyckte att han åtminstone borde se lite bekymrad över denna formidabla dödsdom över det universum han levde i.

Alla stora religioner idag ser som sin uppgift att skänka tröst. Så har det inte alltid varit. I flera hedniska religioner målas en dyster framtid upp. I den fornnordiska religionen kommer både universum och nästan alla gudar att gå under i Ragnarök. Och uppenbarligen också alla människor. En liten minoritet av gudarna ska få överleva in i en ny värld. Men några överlevande människor finns inte i Eddans berättelse.

I fornegyptisk religion ansågs det att jorden, alla människor och alla gudar skulle förgås. Möjligen skulle Apophisormen - symbolen för kaosmakterna - få leva kvar.

Men dagens religioner är mer optimistiska. Antingen ska de goda och gudsfruktiga få leva i en paradisisk evighet - som i judendom, kristendom och islam. Och då gör det inget om detta universum går under i alla fall.

Eller också kommer, som i hinduism, buddhism och jainism, ständigt nya universum att bildas när de gamla dör, och de odödliga själarna kunna inkarneras i dessa nya universum. Och i slutändan når alla friden i alla fall -vare sig den kallas Nirvana eller Moksha.

Bara den sekulära kosmologin är pessimistisk. Men även den strävar mot någon form av harmonilära. Det beror nog på något som kallas Occams rakkniv. Det är en vetenskaplig princip som säger att man alltid ska leta efter den enklaste förklaringen på alla fenomen. Det är ju bekvämt. men frågan är om resultatet av den metoden alltid avspeglar verkligheten.

För kosmologins del har detta inneburit att man alltid ser universum som totalt isolerat. Utvecklingen förklaras alltid av de inneboende egenskaperna i ett isolerat universum. Ett universum som enligt den senaste, lätt absurda, teorin uppkom av en slump genom en kvantfluktuation - i ett tidlöst ickerum... Hur det kan förekomma kvantfluktuationer i tidlösa ickerum är förstås inte helt klart. Varför ska fysikens lagar gälla i en icke-tillvaro utan vare sig tid eller rum?

Men i anknytning till denna modell kan man sedan förklara både expansion och acceleration genom att återuppväcka Einsteins kosmologiska konstant - som postulerade en form av repulsionskraft - en sorts motvikt mot gravitationen. Sedan kan mysteriet förklaras lätt och elegant...

Nu ska jag göra något vansinnigt icke-vetenskapligt. Jag ska börja bluddra om min intuition. (Kanske i ett fåfängt hopp om att jag om jag har tur ska komma att utses till årets förvillare av Vetenskap och folkbildning 2011!)

Min intuition suggererar mig nämligen till att tro att Occams rakkniv i detta sammanhang gör det hela alltför enkelt. Att det vi ser i det rödförskjutna ljuset i teleskopen, och det kaos vi lever i, och det universum som sprängs mitt framför våra ögon - inte är ett resultat av en eller två samverkande principer som på något mystiskt sätt skapades av en kvantfluktuation - utan snarare är resultatet av någon kosmisk katastrof. Eller mer exakt: i den del av världsalltet vi lever - det synliga universum - har något katastrofalt skett - som skulle kunna bygga på en interaktion med krafter eller andra fenomen utanför detta.

Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss".

Svaret blir nog återigen: för att det strider mot Occams rakkniv att anta fler variabler än som är nödvändigt. Men "Occams rakkniv" är en metod, ingen naturlag.

Ber förresten om ursäkt för detta inlägg, och speciellt för att jag ställer min intuition i motsats till Occams rakkniv… Det verkar ju rent New Age-igt, för att inte säga storhetsvansinnigt. Jag kanske borde sluta läsa Blavatsky trots allt... innan jag plötsligt får för mig att bygga upp mitt eget kosmologiska system, helt och hållet byggt på min egen intuition. Men om jag gjorde det tror jag i alla fall att detta skulle bli så deprimerade att jag inte skulle få en enda anhängare. Så dystra och föga uppbyggliga system vill i alla fall ingen tro på.
_______________________________

TILLÄGG
Någon kan ju undra om teorin att universum, med dess rumtid och allt, uppstått ur en kvantfluktuation verkligen existerar eller om jag fantiserar vilt. Men det gör den, och den har stort stöd i dagens kosmologi. Jag återkommer med en referens när helgen är över och jag har tagit mig till ett lämpligt bibliotek. Då kommer jag både med en titel, en sidhänvisning, och ett direktcitat...