Sigmund Freud och människans påstådda egoism

Jag skrev igår om den ångest som läsandet av en Bradbury-novell gav upphov till i 13-årsåldern. Men det var ingenting mot vad som hände när jag började läsa Freud.

Jag läste Freud första gången i december 1967, när jag var 12, och just skulle fylla 13. Jag hade ju inte vuxenkort, men jag hade från barnbiblioteket beställt hans ”Drömtydning” från ett vuxenbibliotek. Jag tyckte den var fascinerande.

När jag sedan i februari 1968 började i terapi hos Gösta Harding ökade intresset för Freud. Harding var fortfarande medlem i Psykoanalytiska föreningen (han lär ha lämnat den senare) och jag ville ta reda på vilka teorier som vägledde den läkare jag gick till en gång i veckan. Det brukar inte uppmuntras att patienter läser psykoanalytisk litteratur, men att läsa satt i ryggmärgen på mig och inget skulle ha kunnat hindra mig från att göra det.

Så jag började läsa Freuds ”Orientering i psykoanalysen” våren 1968. Den var intressant, men lite underlig. Att det fanns ett omedvetet själsliv och att minnen och känslor kunde trängas bort tyckte jag omedelbart var självklart. Världen blev betydligt mer begriplig om man antog att det var så.

Men andra saker var olustiga. Det som störde mig mest var nog Freuds syn på moralen.

Freud delade upp personligheten i tre delar – detet, jaget och överjaget. Detet var ren drift, jaget var en egoistiskt beräknade instans. Både detet och jaget var absolut egoistiska, skillnaden var att detet var lite dummare, det följde en oreflekterad lustprincip. Jaget var mer beräknade och följde ”realitetsprincipen”, vilket innebar att lusten ibland måste skjutas upp för att undvika missöden och hotfulla situationer.

Men ”överjaget” skulle vara lika med samvetet. Eller? Det visade sig nu att överjaget i grunden var egoistiskt det också. Det representerade föräldrarnas påbud, som barnet hade tvingats att internalisera för att inte förlora föräldrarnas kärlek.

Eller det var mer komplicerat än så, eftersom Freud menade att överjaget dessutom var det så kallade oidipuskomplexets ersättare. Dessa teorier är för komplicerade för att jag vill behandla dem i en bloggartikel. Jag nöjer mig med detta enkla: överjaget var föräldraauktoritetens röst i barnet. Något utrymme för en självständig, rationell moral fanns inte i Freuds system.

Detta skrämde mig lika mycket som idén att tillvaron var en dröm eller att andra människor inte fanns. För om alla människor var absolut egoistiska och om ”samvetet” endast var ett uttryck för föräldrarnas makt över barnet är ju människorna i grunden lika ensamma som om inga andra människor fanns. Det som numera kallas ”empati” saknades i Freuds system. Och för mig var det det viktigaste av allt, även om jag då aldrig hört ordet.

När jag sedan läste böcker av andra psykologer visade det sig att många tyckte ungefär som Freud.

Ett exempel var en av Freuds bittraste kritiker, behavioristen H.J. Eysenck. Jag läste flera av hans böcker 1968-69 och såg snart att även han menade att samvetet var skapade av föräldrar och andra vuxna. Inte genom oidipuskomplex förvisso, men genom något som kallades betingning. Denna betingning som ju Pavlov hade studerat så noga på hundar…

Så om jag inte ville skada människor berodde det på att jag betingats på ett eller annat sätt av vuxna – någon egen spontan moraluppfattning fanns inte… Det gjorde mig helt förtvivlad.

Hur kom jag ut ur denna förtvivlan? Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse. Den såg ut ungefär så här.

Freuds ”överjag” och Eysencks ”betingningsmoral” existerade förvisso. Det var en neurotisk moral, som innebar en underkastelse under auktoriteter.

Men oberoende av denna, fanns en genuin moral. Dess grund var medkänsla – förmågan att kunna identifiera sig med andra människors känslor. Den fanns potentiellt hos varje människa och detta var grunden för en icke-auktoritär moral som byggde på gemenskap med andra människor. Den kunde också komma i motsats till ”överjagets” auktoritetsmoral. Om föräldrarnas och andra auktoriteters bud stred mot denna spontana moral som byggde på medkänsla kunde en förnuftig person förkasta auktoritetsmoralen.

Jag visste ju att sådant hände till och från. Barn till notoriska rasister i USA kunde gå med i medborgarrättsrörelsen. Hårdföra generalers barn kunde bli anti-militarister. Grymma föräldrar kunde få barn som inte alls var grymma.

Denna insikt var en oerhörd lättnad. Och den syn jag fick då, någon av de två sista månaderna 1969, har jag kvar än idag.