Stenblomma var en proggrupp som man fick intrycket var flummiga i ordets båda meningar, så att säga. Men jag var på en konsert med dem 1973 och blev faktiskt väldigt förtjusta i dom, trots att en överintellekualiserad FK:are som satt bredvid mig satt och fnös hela tiden.
Speciellt gillade jag denna sång, "Kungen". Visst, den kan ju verka naiv, men det gav mig en väldigt fin känsla vid konserten. Själv blev jag alltså gripen av både den och Stenblomma på ett sätt som nu kan vara svårt att förstå.
Det var lite udda, jag kände ingen som gillade Stenblomma speciellt, men jag var förälskad i dom i hemlighet.
Det var inget man talade om. Det var inte som att säga "jag gillar Blå Tåget".
Så man fick beundra dom i det tysta. Och det gjorde jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
... fortsätter, liksom desperationen. Och Marjorie Taylor Greenes opposition fortsätter att fördjupas. Se här . Hur ska det sluta?
-
Under 40- och 50-talen var den vanligaste synen i västvärlden på det kalla kriget att det var en global kamp mellan en expansiv sovjetkomm...
-
När jag duschade i dag fick jag plötsligt upp en melodi i mitt huvud. Jag hade ingen aning om varifrån den kom. Till sist fick jag för mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar