Någon kanske har märkt att jag alltid skriver matrilineär och patrilineär istället för matrilinjär och patrilinjär som verkar vara de accepterade svenska termerna.
Här följer jag uppenbarligen den engelska stavningen - "matrilineal", "patrilineal" (alternativt matrilinear, patrilinear).
Det är konstigt, för annars brukar jag undvika alltför renodlade anglicismer. Men jag har en djupt liggande känsla av ett det vanligaste svenska sättet att skriva ut dessa ord är töntigt. Jag har inte riktigt vetat varför.
Men så kom jag på att det kan bero på att första gången jag verkligen satte mig in i dessa begrepp var när jag först läste "Kvinnans utveckling" (den svenska översättningen av Evelyn Reeds "Woman´s Evolution") 1978. Och i den stavades just dessa ord precis på det sätt som jag stavar dem idag.
Sedan dess har jag vant mig vid denna stavning och vill inte lämna den.
Jag får fundera på om jag ändå inte bör övergå till den i Sverige dominerande stavningen. Fast jag vet inte - det bjuder mig som sagt emot...
2 kommentarer:
Vår Gemensamme Vän (VGV) brukade alltid motsätta sig tyskerier, anglicismer, slavicismer och neologismer väldigt kraftigt.
Han försvarade det svenska språkets renhet, spänst och lödighet. Rena SKP-ismen, om du frågar mig.
VGV blev därför väldigt glad när jag lyckades hitta en artikel av Trotskij från 1920-talet i vilken denne försvarar "det ryska språkets renhet" och kritiserar det myckna användandet av utländska låneord.
Artikeln finns i "Problems of Everyday Life", men jag minns inte längre vad den heter.
I måsten således skrifven "matrilinjärt", icke "matrilineärt", ety detta är vederstyggelse.
Så är det.
;-)
Ja, varför ska man skriva matrilineärt om man till exempel inte skriver "lineärt" i andra sammanhang? Det brukar jag aldrig göra - det är endast när det gäller släktskapssystem jag har haft denna ovana.
Som jag nu alltså nu ska försöka göra mig av med.
:-)
Skicka en kommentar