Den antifeministiska och övergeppsförnekande sidan "Yakida", som bland annat lagt ut Max Scharnbergs lögnaktiga bok om Södertäljefallet har på sistone startat någon form av vendetta mot Monica Antonsson. I denna har de letat upp en del utfall som MA när det begav sig riktade mot överlevare. Ja, de har även tagit upp att "Monica trakasserade Överlevare, Erik R m.fl." som ett exempel på detta.
Men då det begav sig hade Yakida ingen kritik mot detta. Och om vi ska ta det sakligt var Monica A:s utfall mot mig knappast värre än Ingrid Carlqvists, som Yakida aldrig distanserat sig från på något sätt.
I själva verket hördes då inte ett knyst från de som idag "upptäckt" att Monica A.s debattstil kanske inte tillhör de mer nyanserade varianterna... De verkade glada över att "överlevarna" fick vad de förtjänade...
Den huvudsakliga skillnaden mellan Yakida, Ingrid C, et consortes och Monica Antonsson handlar inte om debattstil. I förnekarlägret finns än idag bloggar och sidor vars debattmetoder starkt påminner om Monica Antonssons. Skillnaden är att Monica A, när hon väl upptäckte vilka som utnyttjade henne, vaknade upp, och genomförde en av de mer imponerande svängningarna i svensk blogghistoria.
Jag delar mycket ofta inte Monica Antonssons åsikter, och är ofta inte alltför förtjust i hennes debattmetoder. Men jag ser henne som en ärlig person, som till sist valde att inte vara allierad med inbitna övergreppsförnekare, vars agenda objektivt sett är att skapa ett samhällsklimat, där det kommer att bli de facto, nästan omöjligt att sätta fast någon som begår övergrepp.
Vad jag än tycker om henne kommer jag alltid att respektera henne för att hon lyckades bryta med det sektliknande nätverket runt Ingrid Carlqvist, Yakida, och kompani. Det tyder på både integritet och styrka.
---------------------
TILLÄGG 4/2
Yakida har nu tagit bort referensen till mig på den ovan länkade sidan. Numera står där endast "Monica trakasserade Överlevare, m.fl.".
Det ändrar ju inget i sak. Yakidas hyckleri är lika uppenbart i alla fall.
måndag 31 januari 2011
söndag 30 januari 2011
The Outsider
/Novell av HP Lovecraft från 1921. Jag måste medge att det åtminstone finns en del av mig som till och från identifierar sig med berättarjaget.../
That night the Baron dreamt of many a woe;
And all his warrior-guests, with shade and form
Of witch, and demon, and large coffin-worm,
Were long be-nightmared.
—Keats.
Unhappy is he to whom the memories of childhood bring only fear and sadness. Wretched is he who looks back upon lone hours in vast and dismal chambers with brown hangings and maddening rows of antique books, or upon awed watches in twilight groves of grotesque, gigantic, and vine-encumbered trees that silently wave twisted branches far aloft. Such a lot the gods gave to me—to me, the dazed, the disappointed; the barren, the broken. And yet I am strangely content, and cling desperately to those sere memories, when my mind momentarily threatens to reach beyond to the other.
I know not where I was born, save that the castle was infinitely old and infinitely horrible; full of dark passages and having high ceilings where the eye could find only cobwebs and shadows. The stones in the crumbling corridors seemed always hideously damp, and there was an accursed smell everywhere, as of the piled-up corpses of dead generations. It was never light, so that I used sometimes to light candles and gaze steadily at them for relief; nor was there any sun outdoors, since the terrible trees grew high above the topmost accessible tower.
There was one black tower which reached above the trees into the unknown outer sky, but that was partly ruined and could not be ascended save by a well-nigh impossible climb up the sheer wall, stone by stone.
I must have lived years in this place, but I cannot measure the time. Beings must have cared for my needs, yet I cannot recall any person except myself; or anything alive but the noiseless rats and bats and spiders. I think that whoever nursed me must have been shockingly aged, since my first conception of a living person was that of something mockingly like myself, yet distorted, shrivelled, and decaying like the castle. To me there was nothing grotesque in the bones and skeletons that strowed some of the stone crypts deep down among the foundations. I fantastically associated these things with every-day events, and thought them more natural than the coloured pictures of living beings which I found in many of the mouldy books. From such books I learned all that I know.
No teacher urged or guided me, and I do not recall hearing any human voice in all those years—not even my own; for although I had read of speech, I had never thought to try to speak aloud. My aspect was a matter equally unthought of, for there were no mirrors in the castle, and I merely regarded myself by instinct as akin to the youthful figures I saw drawn and painted in the books. I felt conscious of youth because I remembered so little.
Outside, across the putrid moat and under the dark mute trees, I would often lie and dream for hours about what I read in the books; and would longingly picture myself amidst gay crowds in the sunny world beyond the endless forest. Once I tried to escape from the forest, but as I went farther from the castle the shade grew denser and the air more filled with brooding fear; so that I ran frantically back lest I lose my way in a labyrinth of nighted silence.
So through endless twilights I dreamed and waited, though I knew not what I waited for. Then in the shadowy solitude my longing for light grew so frantic that I could rest no more, and I lifted entreating hands to the single black ruined tower that reached above the forest into the unknown outer sky. And at last I resolved to scale that tower, fall though I might; since it were better to glimpse the sky and perish, than to live without ever beholding day.
In the dank twilight I climbed the worn and aged stone stairs till I reached the level where they ceased, and thereafter clung perilously to small footholds leading upward. Ghastly and terrible was that dead, stairless cylinder of rock; black, ruined, and deserted, and sinister with startled bats whose wings made no noise. But more ghastly and terrible still was the slowness of my progress; for climb as I might, the darkness overhead grew no thinner, and a new chill as of haunted and venerable mould assailed me. I shivered as I wondered why I did not reach the light, and would have looked down had I dared.
I fancied that night had come suddenly upon me, and vainly groped with one free hand for a window embrasure, that I might peer out and above, and try to judge the height I had attained.
All at once, after an infinity of awesome, sightless crawling up that concave and desperate precipice, I felt my head touch a solid thing, and I knew I must have gained the roof, or at least some kind of floor. In the darkness I raised my free hand and tested the barrier, finding it stone and immovable. Then came a deadly circuit of the tower, clinging to whatever holds the slimy wall could give; till finally my testing hand found the barrier yielding, and I turned upward again, pushing the slab or door with my head as I used both hands in my fearful ascent. There was no light revealed above, and as my hands went higher I knew that my climb was for the nonce ended; since the slab was the trap-door of an aperture leading to a level stone surface of greater circumference than the lower tower, no doubt the floor of some lofty and capacious observation chamber. I crawled through carefully, and tried to prevent the heavy slab from falling back into place; but failed in the latter attempt. As I lay exhausted on the stone floor I heard the eerie echoes of its fall, but hoped when necessary to pry it open again.
Believing I was now at a prodigious height, far above the accursed branches of the wood, I dragged myself up from the floor and fumbled about for windows, that I might look for the first time upon the sky, and the moon and stars of which I had read. But on every hand I was disappointed; since all that I found were vast shelves of marble, bearing odious oblong boxes of disturbing size.
More and more I reflected, and wondered what hoary secrets might abide in this high apartment so many aeons cut off from the castle below. Then unexpectedly my hands came upon a doorway, where hung a portal of stone, rough with strange chiselling. Trying it, I found it locked; but with a supreme burst of strength I overcame all obstacles and dragged it open inward. As I did so there came to me the purest ecstasy I have ever known; for shining tranquilly through an ornate grating of iron, and down a short stone passageway of steps that ascended from the newly found doorway, was the radiant full moon, which I had never before seen save in dreams and in vague visions I dared not call memories.
Fancying now that I had attained the very pinnacle of the castle, I commenced to rush up the few steps beyond the door; but the sudden veiling of the moon by a cloud caused me to stumble, and I felt my way more slowly in the dark. It was still very dark when I reached the grating—which I tried carefully and found unlocked, but which I did not open for fear of falling from the amazing height to which I had climbed. Then the moon came out.
Most daemoniacal of all shocks is that of the abysmally unexpected and grotesquely unbelievable. Nothing I had before undergone could compare in terror with what I now saw; with the bizarre marvels that sight implied. The sight itself was as simple as it was stupefying, for it was merely this: instead of a dizzying prospect of treetops seen from a lofty eminence, there stretched around me on a level through the grating nothing less than the solid ground, decked and diversified by marble slabs and columns, and overshadowed by an ancient stone church, whose ruined spire gleamed spectrally in the moonlight.
Half unconscious, I opened the grating and staggered out upon the white gravel path that stretched away in two directions. My mind, stunned and chaotic as it was, still held the frantic craving for light; and not even the fantastic wonder which had happened could stay my course. I neither knew nor cared whether my experience was insanity, dreaming, or magic; but was determined to gaze on brilliance and gaiety at any cost. I knew not who I was or what I was, or what my surroundings might be; though as I continued to stumble along I became conscious of a kind of fearsome latent memory that made my progress not wholly fortuitous. I passed under an arch out of that region of slabs and columns, and wandered through the open country; sometimes following the visible road, but sometimes leaving it curiously to tread across meadows where only occasional ruins bespoke the ancient presence of a forgotten road. Once I swam across a swift river where crumbling, mossy masonry told of a bridge long vanished.
Over two hours must have passed before I reached what seemed to be my goal, a venerable ivied castle in a thickly wooded park; maddeningly familiar, yet full of perplexing strangeness to me. I saw that the moat was filled in, and that some of the well-known towers were demolished; whilst new wings existed to confuse the beholder. But what I observed with chief interest and delight were the open windows—gorgeously ablaze with light and sending forth sound of the gayest revelry. Advancing to one of these I looked in and saw an oddly dressed company, indeed; making merry, and speaking brightly to one another. I had never, seemingly, heard human speech before; and could guess only vaguely what was said. Some of the faces seemed to hold expressions that brought up incredibly remote recollections; others were utterly alien.
I now stepped through the low window into the brilliantly lighted room, stepping as I did so from my single bright moment of hope to my blackest convulsion of despair and realisation. The nightmare was quick to come; for as I entered, there occurred immediately one of the most terrifying demonstrations I had ever conceived. Scarcely had I crossed the sill when there descended upon the whole company a sudden and unheralded fear of hideous intensity, distorting every face and evoking the most horrible screams from nearly every throat. Flight was universal, and in the clamour and panic several fell in a swoon and were dragged away by their madly fleeing companions. Many covered their eyes with their hands, and plunged blindly and awkwardly in their race to escape; overturning furniture and stumbling against the walls before they managed to reach one of the many doors.
The cries were shocking; and as I stood in the brilliant apartment alone and dazed, listening to their vanishing echoes, I trembled at the thought of what might be lurking near me unseen. At a casual inspection the room seemed deserted, but when I moved toward one of the alcoves I thought I detected a presence there—a hint of motion beyond the golden-arched doorway leading to another and somewhat similar room. As I approached the arch I began to perceive the presence more clearly; and then, with the first and last sound I ever uttered—a ghastly ululation that revolted me almost as poignantly as its noxious cause—I beheld in full, frightful vividness the inconceivable, indescribable, and unmentionable monstrosity which had by its simple appearance changed a merry company to a herd of delirious fugitives.
I cannot even hint what it was like, for it was a compound of all that is unclean, uncanny, unwelcome, abnormal, and detestable. It was the ghoulish shade of decay, antiquity, and desolation; the putrid, dripping eidolon of unwholesome revelation; the awful baring of that which the merciful earth should always hide. God knows it was not of this world—or no longer of this world—yet to my horror I saw in its eaten-away and bone-revealing outlines a leering, abhorrent travesty on the human shape; and in its mouldy, disintegrating apparel an unspeakable quality that chilled me even more.
I was almost paralysed, but not too much so to make a feeble effort toward flight; a backward stumble which failed to break the spell in which the nameless, voiceless monster held me. My eyes, bewitched by the glassy orbs which stared loathsomely into them, refused to close; though they were mercifully blurred, and shewed the terrible object but indistinctly after the first shock. I tried to raise my hand to shut out the sight, yet so stunned were my nerves that my arm could not fully obey my will.
The attempt, however, was enough to disturb my balance; so that I had to stagger forward several steps to avoid falling. As I did so I became suddenly and agonisingly aware of the nearness of the carrion thing, whose hideous hollow breathing I half fancied I could hear. Nearly mad, I found myself yet able to throw out a hand to ward off the foetid apparition which pressed so close; when in one cataclysmic second of cosmic nightmarishness and hellish accident my fingers touched the rotting outstretched paw of the monster beneath the golden arch.
I did not shriek, but all the fiendish ghouls that ride the night-wind shrieked for me as in that same second there crashed down upon my mind a single and fleeting avalanche of soul-annihilating memory. I knew in that second all that had been; I remembered beyond the frightful castle and the trees, and recognised the altered edifice in which I now stood; I recognised, most terrible of all, the unholy abomination that stood leering before me as I withdrew my sullied fingers from its own.
But in the cosmos there is balm as well as bitterness, and that balm is nepenthe. In the supreme horror of that second I forgot what had horrified me, and the burst of black memory vanished in a chaos of echoing images. In a dream I fled from that haunted and accursed pile, and ran swiftly and silently in the moonlight. When I returned to the churchyard place of marble and went down the steps I found the stone trap-door immovable; but I was not sorry, for I had hated the antique castle and the trees.
Now I ride with the mocking and friendly ghouls on the night-wind, and play by day amongst the catacombs of Nephren-Ka in the sealed and unknown valley of Hadoth by the Nile. I know that light is not for me, save that of the moon over the rock tombs of Neb, nor any gaiety save the unnamed feasts of Nitokris beneath the Great Pyramid; yet in my new wildness and freedom I almost welcome the bitterness of alienage.
For although nepenthe has calmed me, I know always that I am an outsider; a stranger in this century and among those who are still men. This I have known ever since I stretched out my fingers to the abomination within that great gilded frame; stretched out my fingers and touched a cold and unyielding surface of polished glass.
That night the Baron dreamt of many a woe;
And all his warrior-guests, with shade and form
Of witch, and demon, and large coffin-worm,
Were long be-nightmared.
—Keats.
Unhappy is he to whom the memories of childhood bring only fear and sadness. Wretched is he who looks back upon lone hours in vast and dismal chambers with brown hangings and maddening rows of antique books, or upon awed watches in twilight groves of grotesque, gigantic, and vine-encumbered trees that silently wave twisted branches far aloft. Such a lot the gods gave to me—to me, the dazed, the disappointed; the barren, the broken. And yet I am strangely content, and cling desperately to those sere memories, when my mind momentarily threatens to reach beyond to the other.
I know not where I was born, save that the castle was infinitely old and infinitely horrible; full of dark passages and having high ceilings where the eye could find only cobwebs and shadows. The stones in the crumbling corridors seemed always hideously damp, and there was an accursed smell everywhere, as of the piled-up corpses of dead generations. It was never light, so that I used sometimes to light candles and gaze steadily at them for relief; nor was there any sun outdoors, since the terrible trees grew high above the topmost accessible tower.
There was one black tower which reached above the trees into the unknown outer sky, but that was partly ruined and could not be ascended save by a well-nigh impossible climb up the sheer wall, stone by stone.
I must have lived years in this place, but I cannot measure the time. Beings must have cared for my needs, yet I cannot recall any person except myself; or anything alive but the noiseless rats and bats and spiders. I think that whoever nursed me must have been shockingly aged, since my first conception of a living person was that of something mockingly like myself, yet distorted, shrivelled, and decaying like the castle. To me there was nothing grotesque in the bones and skeletons that strowed some of the stone crypts deep down among the foundations. I fantastically associated these things with every-day events, and thought them more natural than the coloured pictures of living beings which I found in many of the mouldy books. From such books I learned all that I know.
No teacher urged or guided me, and I do not recall hearing any human voice in all those years—not even my own; for although I had read of speech, I had never thought to try to speak aloud. My aspect was a matter equally unthought of, for there were no mirrors in the castle, and I merely regarded myself by instinct as akin to the youthful figures I saw drawn and painted in the books. I felt conscious of youth because I remembered so little.
Outside, across the putrid moat and under the dark mute trees, I would often lie and dream for hours about what I read in the books; and would longingly picture myself amidst gay crowds in the sunny world beyond the endless forest. Once I tried to escape from the forest, but as I went farther from the castle the shade grew denser and the air more filled with brooding fear; so that I ran frantically back lest I lose my way in a labyrinth of nighted silence.
So through endless twilights I dreamed and waited, though I knew not what I waited for. Then in the shadowy solitude my longing for light grew so frantic that I could rest no more, and I lifted entreating hands to the single black ruined tower that reached above the forest into the unknown outer sky. And at last I resolved to scale that tower, fall though I might; since it were better to glimpse the sky and perish, than to live without ever beholding day.
In the dank twilight I climbed the worn and aged stone stairs till I reached the level where they ceased, and thereafter clung perilously to small footholds leading upward. Ghastly and terrible was that dead, stairless cylinder of rock; black, ruined, and deserted, and sinister with startled bats whose wings made no noise. But more ghastly and terrible still was the slowness of my progress; for climb as I might, the darkness overhead grew no thinner, and a new chill as of haunted and venerable mould assailed me. I shivered as I wondered why I did not reach the light, and would have looked down had I dared.
I fancied that night had come suddenly upon me, and vainly groped with one free hand for a window embrasure, that I might peer out and above, and try to judge the height I had attained.
All at once, after an infinity of awesome, sightless crawling up that concave and desperate precipice, I felt my head touch a solid thing, and I knew I must have gained the roof, or at least some kind of floor. In the darkness I raised my free hand and tested the barrier, finding it stone and immovable. Then came a deadly circuit of the tower, clinging to whatever holds the slimy wall could give; till finally my testing hand found the barrier yielding, and I turned upward again, pushing the slab or door with my head as I used both hands in my fearful ascent. There was no light revealed above, and as my hands went higher I knew that my climb was for the nonce ended; since the slab was the trap-door of an aperture leading to a level stone surface of greater circumference than the lower tower, no doubt the floor of some lofty and capacious observation chamber. I crawled through carefully, and tried to prevent the heavy slab from falling back into place; but failed in the latter attempt. As I lay exhausted on the stone floor I heard the eerie echoes of its fall, but hoped when necessary to pry it open again.
Believing I was now at a prodigious height, far above the accursed branches of the wood, I dragged myself up from the floor and fumbled about for windows, that I might look for the first time upon the sky, and the moon and stars of which I had read. But on every hand I was disappointed; since all that I found were vast shelves of marble, bearing odious oblong boxes of disturbing size.
More and more I reflected, and wondered what hoary secrets might abide in this high apartment so many aeons cut off from the castle below. Then unexpectedly my hands came upon a doorway, where hung a portal of stone, rough with strange chiselling. Trying it, I found it locked; but with a supreme burst of strength I overcame all obstacles and dragged it open inward. As I did so there came to me the purest ecstasy I have ever known; for shining tranquilly through an ornate grating of iron, and down a short stone passageway of steps that ascended from the newly found doorway, was the radiant full moon, which I had never before seen save in dreams and in vague visions I dared not call memories.
Fancying now that I had attained the very pinnacle of the castle, I commenced to rush up the few steps beyond the door; but the sudden veiling of the moon by a cloud caused me to stumble, and I felt my way more slowly in the dark. It was still very dark when I reached the grating—which I tried carefully and found unlocked, but which I did not open for fear of falling from the amazing height to which I had climbed. Then the moon came out.
Most daemoniacal of all shocks is that of the abysmally unexpected and grotesquely unbelievable. Nothing I had before undergone could compare in terror with what I now saw; with the bizarre marvels that sight implied. The sight itself was as simple as it was stupefying, for it was merely this: instead of a dizzying prospect of treetops seen from a lofty eminence, there stretched around me on a level through the grating nothing less than the solid ground, decked and diversified by marble slabs and columns, and overshadowed by an ancient stone church, whose ruined spire gleamed spectrally in the moonlight.
Half unconscious, I opened the grating and staggered out upon the white gravel path that stretched away in two directions. My mind, stunned and chaotic as it was, still held the frantic craving for light; and not even the fantastic wonder which had happened could stay my course. I neither knew nor cared whether my experience was insanity, dreaming, or magic; but was determined to gaze on brilliance and gaiety at any cost. I knew not who I was or what I was, or what my surroundings might be; though as I continued to stumble along I became conscious of a kind of fearsome latent memory that made my progress not wholly fortuitous. I passed under an arch out of that region of slabs and columns, and wandered through the open country; sometimes following the visible road, but sometimes leaving it curiously to tread across meadows where only occasional ruins bespoke the ancient presence of a forgotten road. Once I swam across a swift river where crumbling, mossy masonry told of a bridge long vanished.
Over two hours must have passed before I reached what seemed to be my goal, a venerable ivied castle in a thickly wooded park; maddeningly familiar, yet full of perplexing strangeness to me. I saw that the moat was filled in, and that some of the well-known towers were demolished; whilst new wings existed to confuse the beholder. But what I observed with chief interest and delight were the open windows—gorgeously ablaze with light and sending forth sound of the gayest revelry. Advancing to one of these I looked in and saw an oddly dressed company, indeed; making merry, and speaking brightly to one another. I had never, seemingly, heard human speech before; and could guess only vaguely what was said. Some of the faces seemed to hold expressions that brought up incredibly remote recollections; others were utterly alien.
I now stepped through the low window into the brilliantly lighted room, stepping as I did so from my single bright moment of hope to my blackest convulsion of despair and realisation. The nightmare was quick to come; for as I entered, there occurred immediately one of the most terrifying demonstrations I had ever conceived. Scarcely had I crossed the sill when there descended upon the whole company a sudden and unheralded fear of hideous intensity, distorting every face and evoking the most horrible screams from nearly every throat. Flight was universal, and in the clamour and panic several fell in a swoon and were dragged away by their madly fleeing companions. Many covered their eyes with their hands, and plunged blindly and awkwardly in their race to escape; overturning furniture and stumbling against the walls before they managed to reach one of the many doors.
The cries were shocking; and as I stood in the brilliant apartment alone and dazed, listening to their vanishing echoes, I trembled at the thought of what might be lurking near me unseen. At a casual inspection the room seemed deserted, but when I moved toward one of the alcoves I thought I detected a presence there—a hint of motion beyond the golden-arched doorway leading to another and somewhat similar room. As I approached the arch I began to perceive the presence more clearly; and then, with the first and last sound I ever uttered—a ghastly ululation that revolted me almost as poignantly as its noxious cause—I beheld in full, frightful vividness the inconceivable, indescribable, and unmentionable monstrosity which had by its simple appearance changed a merry company to a herd of delirious fugitives.
I cannot even hint what it was like, for it was a compound of all that is unclean, uncanny, unwelcome, abnormal, and detestable. It was the ghoulish shade of decay, antiquity, and desolation; the putrid, dripping eidolon of unwholesome revelation; the awful baring of that which the merciful earth should always hide. God knows it was not of this world—or no longer of this world—yet to my horror I saw in its eaten-away and bone-revealing outlines a leering, abhorrent travesty on the human shape; and in its mouldy, disintegrating apparel an unspeakable quality that chilled me even more.
I was almost paralysed, but not too much so to make a feeble effort toward flight; a backward stumble which failed to break the spell in which the nameless, voiceless monster held me. My eyes, bewitched by the glassy orbs which stared loathsomely into them, refused to close; though they were mercifully blurred, and shewed the terrible object but indistinctly after the first shock. I tried to raise my hand to shut out the sight, yet so stunned were my nerves that my arm could not fully obey my will.
The attempt, however, was enough to disturb my balance; so that I had to stagger forward several steps to avoid falling. As I did so I became suddenly and agonisingly aware of the nearness of the carrion thing, whose hideous hollow breathing I half fancied I could hear. Nearly mad, I found myself yet able to throw out a hand to ward off the foetid apparition which pressed so close; when in one cataclysmic second of cosmic nightmarishness and hellish accident my fingers touched the rotting outstretched paw of the monster beneath the golden arch.
I did not shriek, but all the fiendish ghouls that ride the night-wind shrieked for me as in that same second there crashed down upon my mind a single and fleeting avalanche of soul-annihilating memory. I knew in that second all that had been; I remembered beyond the frightful castle and the trees, and recognised the altered edifice in which I now stood; I recognised, most terrible of all, the unholy abomination that stood leering before me as I withdrew my sullied fingers from its own.
But in the cosmos there is balm as well as bitterness, and that balm is nepenthe. In the supreme horror of that second I forgot what had horrified me, and the burst of black memory vanished in a chaos of echoing images. In a dream I fled from that haunted and accursed pile, and ran swiftly and silently in the moonlight. When I returned to the churchyard place of marble and went down the steps I found the stone trap-door immovable; but I was not sorry, for I had hated the antique castle and the trees.
Now I ride with the mocking and friendly ghouls on the night-wind, and play by day amongst the catacombs of Nephren-Ka in the sealed and unknown valley of Hadoth by the Nile. I know that light is not for me, save that of the moon over the rock tombs of Neb, nor any gaiety save the unnamed feasts of Nitokris beneath the Great Pyramid; yet in my new wildness and freedom I almost welcome the bitterness of alienage.
For although nepenthe has calmed me, I know always that I am an outsider; a stranger in this century and among those who are still men. This I have known ever since I stretched out my fingers to the abomination within that great gilded frame; stretched out my fingers and touched a cold and unyielding surface of polished glass.
För övrigt....
... hoppas jag att Mubarakregimen i Egypten störtas snart, och att detta leder till att utsvältningen och blockaden mot Gaza hävs!
söndag 23 januari 2011
Vad hände egentligen under yngre bronsåldern?
Som jag tagit upp förut ser det ut som ett patriakalt och stratifierat samhälle slog rot i Sverige mellanneoltikum, i och med att stridsyxekulturen ersatte trattbägarkulturen. Det kollektiva gravskicket ersattes med ett individuellt, stridsyxor lades som gravgods i vissa manliga gravar.
Den svenska stridsyxekulturen var en del av den s.k. snörkeramiska kulturen, vars manliga symbolik, bland annat analyserats av Ian Hodder i "The Domestication of Europe" 1990.
Övergången till ett systam baserat på manlig överhöghet och social skiktning når någon form av höjdpunkt under äldre bronsåldern. Från 1500 f.kr. börjar byggandet av jättelika gravhögar - rösen som byggts av av sten och jord och som torde ha krävt oerhörda arbetsinsatser. Och där bara en person låg begravd, i de allra flesta fall en man.
En tonvikt på manlighet och vapen finns också i de offerfynd som kommer från denna period. I sjöar och mossar hittas vapen av olika slag nedsänkta i vatten. Det finns ingen materiell rationalitet i detta - den enda förklaringen är att det handlar om offerritualer. Gudomliga makter skulle blidkas med offer - av vapen. Det är ju ganska uppenbart att dessa gudomliga makter sågs som manliga.
Det märkliga är nu att utvecklingen mot ett patriarkalt och elitistiskt samhälle ser ut att ha hejdats under yngre bronsåldern, från ungefär 1100 f.kr. Åtminstone om man får döma av de arkeologiska beläggen.
För det första demokratiserades gravskicket. Storhögarna försvann, och ersattes med olika varianter av mer anspråkslösa gravformer. Det var ofta fantasirikt. Där fanns exempelvis skeppssättningar, där stenarna bildade konturerna av en båt. Och där fanns olika typer av vackra gravurnor, där benrester bevarades.
Samtidigt börjar offerritualerna där vapen offrades gradvis att försvinna. Dä ersätts med offer av halsband, smycken, och andra artefakter som snarare förknippas med kvinnor än män. Man kan undra sig om kulten av manliga gudar på nytt ersätts av någon form av gudinnekult.
Det är också från denna period som man kan återfinna kvinnofiguriner, små skulpturer med kvinnor utrustade med någon form av halsband. De brukar tolkas som gudinnefigurer, och det är ju intressant att halsbandet ju är så centralt i myterna om Freja.
I Europa hade vi järnålder vid denna tid, och det var inte speciellt fredligt. Men allt tyder på att denna period i Skandinavien var övervägande fredlig.
Det är spännande att fundera på vad som hände. Hur kommer det sig att äldre bronsålderns så dystert krigiska, stratifierade och manliga kultur vittrar samman? En tidsmaskin skulle verkligen vara den ultimata önskedrömmen…
En någorlunda bra översikt över dessa förändringar finns i Göran Burenhult, Arkeologi i Sverige, del 2, från 1991. Den kan delvis rekommenderas just för detta, även om jag står mycket långt från Burenhults teoretiska grundsyn.
Jag skulle till exempel aldrig rekommendera vad han skriver om megalitkulturen - där han med hjälp av halsbrytande polynesiska paralleller konstruerar upp hövdingadömen och mansdominans, utan det minsta stöd i det arkeologiska materialet. Men hans skildring av skillnaden mellan äldre och yngre bronsåldern är riktigt översiktlig, om än kortfattad.
Men han bör som alltid läsas kritiskt. Han vill ju inte ens försöka förstå hur religiösa föreställningar kan genomsyra livet i ett samhälle, utan hans teoribildning utgår ofta från spekulationer över hur (verkliga eller inbillade) elitgrupper utnyttjar religionen för att vinna "prestige". Så här skriver han till exempel om offerfynden i sjöar under yngre bronsåldern:
"Det nya gravskicket medförde att makt och prestige inte längre kunde manifesteras genom ett överdådigt gravgods. I stället demonstrerade de främsta ätterna sitt välstånd genom att i hög grad utlägga de kostbara metallföremålen som offer åt de högre makterna i sjöar och vattendrag." (Burenhult 1991: 173)
Att lägga sina rikedomar på ställen där bara "gudarna" kan se dom är ju ett bra sätt att "demonstrera" "prestige" eller hur? Allvarligt talat kan inte Burenhult veta, att det var "de främsta ätterna" som offrade halsband och smycken. Det kunde ju vara kollektiva ritualer, där hela befolkningen var inbegripen.
Dessutom vet han inget om motiven hos de som offrade. Men han vill tydligen helst föreställa sig att de, ungefär som en välbekant karaktär som Jesus kritiserar i Nya Testamentet, tänkte ungefär: "nu offrar vi dyrbara föremål till gudarna, och hoppas att så många som möjligt ser det och att vår prestige växer." I ett ateistiskt samhälle är ju det den mest rationella förklaringen till att man är så dum så att man slänger värdefulla saker i sjön.
Men saken var nu den att de inte levde i ett ateistiskt samhälle. De trodde med all säkerhet på sina gudinnor och gudar, vare sig nu Burenhult gillar det (eller ens kan föreställa sig det) eller inte…
--------------
Referens: Göran Burenhult Arkeologi i Sverige. 2, Bönder och bronsgjutare, 1991.
Den svenska stridsyxekulturen var en del av den s.k. snörkeramiska kulturen, vars manliga symbolik, bland annat analyserats av Ian Hodder i "The Domestication of Europe" 1990.
Övergången till ett systam baserat på manlig överhöghet och social skiktning når någon form av höjdpunkt under äldre bronsåldern. Från 1500 f.kr. börjar byggandet av jättelika gravhögar - rösen som byggts av av sten och jord och som torde ha krävt oerhörda arbetsinsatser. Och där bara en person låg begravd, i de allra flesta fall en man.
En tonvikt på manlighet och vapen finns också i de offerfynd som kommer från denna period. I sjöar och mossar hittas vapen av olika slag nedsänkta i vatten. Det finns ingen materiell rationalitet i detta - den enda förklaringen är att det handlar om offerritualer. Gudomliga makter skulle blidkas med offer - av vapen. Det är ju ganska uppenbart att dessa gudomliga makter sågs som manliga.
Det märkliga är nu att utvecklingen mot ett patriarkalt och elitistiskt samhälle ser ut att ha hejdats under yngre bronsåldern, från ungefär 1100 f.kr. Åtminstone om man får döma av de arkeologiska beläggen.
För det första demokratiserades gravskicket. Storhögarna försvann, och ersattes med olika varianter av mer anspråkslösa gravformer. Det var ofta fantasirikt. Där fanns exempelvis skeppssättningar, där stenarna bildade konturerna av en båt. Och där fanns olika typer av vackra gravurnor, där benrester bevarades.
Samtidigt börjar offerritualerna där vapen offrades gradvis att försvinna. Dä ersätts med offer av halsband, smycken, och andra artefakter som snarare förknippas med kvinnor än män. Man kan undra sig om kulten av manliga gudar på nytt ersätts av någon form av gudinnekult.
Det är också från denna period som man kan återfinna kvinnofiguriner, små skulpturer med kvinnor utrustade med någon form av halsband. De brukar tolkas som gudinnefigurer, och det är ju intressant att halsbandet ju är så centralt i myterna om Freja.
I Europa hade vi järnålder vid denna tid, och det var inte speciellt fredligt. Men allt tyder på att denna period i Skandinavien var övervägande fredlig.
Det är spännande att fundera på vad som hände. Hur kommer det sig att äldre bronsålderns så dystert krigiska, stratifierade och manliga kultur vittrar samman? En tidsmaskin skulle verkligen vara den ultimata önskedrömmen…
En någorlunda bra översikt över dessa förändringar finns i Göran Burenhult, Arkeologi i Sverige, del 2, från 1991. Den kan delvis rekommenderas just för detta, även om jag står mycket långt från Burenhults teoretiska grundsyn.
Jag skulle till exempel aldrig rekommendera vad han skriver om megalitkulturen - där han med hjälp av halsbrytande polynesiska paralleller konstruerar upp hövdingadömen och mansdominans, utan det minsta stöd i det arkeologiska materialet. Men hans skildring av skillnaden mellan äldre och yngre bronsåldern är riktigt översiktlig, om än kortfattad.
Men han bör som alltid läsas kritiskt. Han vill ju inte ens försöka förstå hur religiösa föreställningar kan genomsyra livet i ett samhälle, utan hans teoribildning utgår ofta från spekulationer över hur (verkliga eller inbillade) elitgrupper utnyttjar religionen för att vinna "prestige". Så här skriver han till exempel om offerfynden i sjöar under yngre bronsåldern:
"Det nya gravskicket medförde att makt och prestige inte längre kunde manifesteras genom ett överdådigt gravgods. I stället demonstrerade de främsta ätterna sitt välstånd genom att i hög grad utlägga de kostbara metallföremålen som offer åt de högre makterna i sjöar och vattendrag." (Burenhult 1991: 173)
Att lägga sina rikedomar på ställen där bara "gudarna" kan se dom är ju ett bra sätt att "demonstrera" "prestige" eller hur? Allvarligt talat kan inte Burenhult veta, att det var "de främsta ätterna" som offrade halsband och smycken. Det kunde ju vara kollektiva ritualer, där hela befolkningen var inbegripen.
Dessutom vet han inget om motiven hos de som offrade. Men han vill tydligen helst föreställa sig att de, ungefär som en välbekant karaktär som Jesus kritiserar i Nya Testamentet, tänkte ungefär: "nu offrar vi dyrbara föremål till gudarna, och hoppas att så många som möjligt ser det och att vår prestige växer." I ett ateistiskt samhälle är ju det den mest rationella förklaringen till att man är så dum så att man slänger värdefulla saker i sjön.
Men saken var nu den att de inte levde i ett ateistiskt samhälle. De trodde med all säkerhet på sina gudinnor och gudar, vare sig nu Burenhult gillar det (eller ens kan föreställa sig det) eller inte…
--------------
Referens: Göran Burenhult Arkeologi i Sverige. 2, Bönder och bronsgjutare, 1991.
torsdag 20 januari 2011
Låt de gamla drömmarna dö
Vad hände med Oskar och Eli efter slutscenen i "Låt den rätte komma in"? Det har nog många fantiserat om på olika sätt.
Nu ger John Ajvide Lindqvist själv ett svar i titelnovellen i sin nya bok "Låt de gamla drömmarna dö". Jag var lite rädd att det skulle bli någon form av pladaskslut, men han undviker alla sådana fällor och slutet är både fascinerande och välskrivet.
Så nu får läsaren en form av svar på mångas frågor. Men samtidigt kommer de som tänker en smula att ställas inför en ny, både fascinerande och lite oroande, fråga. Som de troligen aldrig kommer att få något svar på.
Nu ger John Ajvide Lindqvist själv ett svar i titelnovellen i sin nya bok "Låt de gamla drömmarna dö". Jag var lite rädd att det skulle bli någon form av pladaskslut, men han undviker alla sådana fällor och slutet är både fascinerande och välskrivet.
Så nu får läsaren en form av svar på mångas frågor. Men samtidigt kommer de som tänker en smula att ställas inför en ny, både fascinerande och lite oroande, fråga. Som de troligen aldrig kommer att få något svar på.
Kan man ens tala om "manipulering"?
Den som inte sett Uppdrag Gransknings program igår kan se det på nätet eller vänta på någon av repriserna.
Men jag vill uppmana alla att se det.
Någon har beskrivit handlingen som att rättspsyk lät sig manipuleras av en förövare . Jag tror att det inte är är en helt adekvat terminologi. Ordet "samarbete" ligger faktiskt närmare till hands än "manipulering" . Ansvariga på rättspsyk visste uppenbarligen allt, utom själva övergreppen. Och att dessa med stor sannolikhet skulle kunna ske borde de nog också ha kunnat inse.
Om de inte är komplett fantasilösa, och/eller har en intelligensnivå mycket långt under genomsnittet. Och det tror jag inte riktigt på.
Men jag vill uppmana alla att se det.
Någon har beskrivit handlingen som att rättspsyk lät sig manipuleras av en förövare . Jag tror att det inte är är en helt adekvat terminologi. Ordet "samarbete" ligger faktiskt närmare till hands än "manipulering" . Ansvariga på rättspsyk visste uppenbarligen allt, utom själva övergreppen. Och att dessa med stor sannolikhet skulle kunna ske borde de nog också ha kunnat inse.
Om de inte är komplett fantasilösa, och/eller har en intelligensnivå mycket långt under genomsnittet. Och det tror jag inte riktigt på.
söndag 16 januari 2011
Demagogi på Feminetik
På debattsidan Feminetik pågår, som jag tidigare nämnt, en debatt , om ett inlägg på min blogg - "Den nya sortens manschauvinister".
Där har en del debattörer envist drivit den befängda tesen att mitt inlägg på något sätt skulle "utmåla antifeminister som pedofiler" (senast av Ephemeer 2011-01-16 14:03:57).
Det känns så oerhört välbekant. Jag var aktiv på Feminetik 2004-2005 och det verkar på sätt och vis som så lite har ändrats. Jo, de som reagerar mot sådana manliga demagogiska försvarsreflexer argumenterar nog mer effektivt nu än då, och det är glädjande. Men sådan demagogi - som egentligen borde höra hemma på Feminetiks antifeministiska avdelning JÄIF ("Jag är inte feminist") - vimlar det fortfarande av på debattsajtern.
Men vad menade jag då egentligen?
I inlägget beskrev jag en typ av manschauvinism som brett ut sig på bloggar, bland papparättsgrupper, och på andra håll, som försöker beskriva män som svaga offer för kvinnor som slåss, och som kärleksfulla pappor som slåss mot kvinnors elaka försök att ta ifrån dem deras barn.
I samband med att jag upp upp den senare typen av argumentering beskrev jag (ironiskt!) hur en del av dessa grupper använder "PAS" som en pseudodiagnos för att bortförklara att många barn föredrar mamman framför pappan och ibland till och med är rädd för pappan:
"Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta. "
Kan det missförstås? Jag talade inte om "anti-feminster" i största allmänhet. Jag talade om grupper vars "anti-feminism" fokuserades på att hävda att barn som var rädda för sina fäder borde tvingas att umgås med dem!
Och, ja, jag är ganska så säker på att personer som begår övergrepp mot barn är överrepresenterade i denna grupp. Det vore uppriktigt sagt mycket konstigt om det INTE vore så.
Men nu tvingas de som stött mitt inlägg på Feminetik att svara på varför de "anser" att "anti-feminister är pedofiler"
Denna typ av argumentering, som några av de minst feministiska av Feminetiks debattörer använder, påminner mest av allt om den klassiska parodin på ohederliga personangrepp "har du slutat att slå din fru"?
Men förlåt, så ska det ju inte stå, vi lever i nya tider. "Har du slutat att slå din man?" menar jag förstås. Det är ju det sistnämnda som är det stora samhällsproblemet enligt de nya manschauvinisterna....
Där har en del debattörer envist drivit den befängda tesen att mitt inlägg på något sätt skulle "utmåla antifeminister som pedofiler" (senast av Ephemeer 2011-01-16 14:03:57).
Det känns så oerhört välbekant. Jag var aktiv på Feminetik 2004-2005 och det verkar på sätt och vis som så lite har ändrats. Jo, de som reagerar mot sådana manliga demagogiska försvarsreflexer argumenterar nog mer effektivt nu än då, och det är glädjande. Men sådan demagogi - som egentligen borde höra hemma på Feminetiks antifeministiska avdelning JÄIF ("Jag är inte feminist") - vimlar det fortfarande av på debattsajtern.
Men vad menade jag då egentligen?
I inlägget beskrev jag en typ av manschauvinism som brett ut sig på bloggar, bland papparättsgrupper, och på andra håll, som försöker beskriva män som svaga offer för kvinnor som slåss, och som kärleksfulla pappor som slåss mot kvinnors elaka försök att ta ifrån dem deras barn.
I samband med att jag upp upp den senare typen av argumentering beskrev jag (ironiskt!) hur en del av dessa grupper använder "PAS" som en pseudodiagnos för att bortförklara att många barn föredrar mamman framför pappan och ibland till och med är rädd för pappan:
"Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta. "
Kan det missförstås? Jag talade inte om "anti-feminster" i största allmänhet. Jag talade om grupper vars "anti-feminism" fokuserades på att hävda att barn som var rädda för sina fäder borde tvingas att umgås med dem!
Och, ja, jag är ganska så säker på att personer som begår övergrepp mot barn är överrepresenterade i denna grupp. Det vore uppriktigt sagt mycket konstigt om det INTE vore så.
Men nu tvingas de som stött mitt inlägg på Feminetik att svara på varför de "anser" att "anti-feminister är pedofiler"
Denna typ av argumentering, som några av de minst feministiska av Feminetiks debattörer använder, påminner mest av allt om den klassiska parodin på ohederliga personangrepp "har du slutat att slå din fru"?
Men förlåt, så ska det ju inte stå, vi lever i nya tider. "Har du slutat att slå din man?" menar jag förstås. Det är ju det sistnämnda som är det stora samhällsproblemet enligt de nya manschauvinisterna....
"Världens ondaste man" eller nyliberal hjälte?
Såg förresten en ironiskt hållen artikel på Aftonbladet/Kultur som pekade på likheterna mellan Aleister Crowley och dagens nyliberalism. Den var riktigt rolig.
Den kopplingen tog jag upp redan i min förkättrade lic-uppsats 1998. Kul att få medhåll så många år efteråt...
Den kopplingen tog jag upp redan i min förkättrade lic-uppsats 1998. Kul att få medhåll så många år efteråt...
Annie Besant vs Aleister Crowley
För kristna fundamentalister är begreppet "ockultism" liktydigt med en svart slamflod, något ont som styrs av Satan själv. De brukar inte vilja skilja mellan olika typer, allt är ont rakt av.
Men om man som jag plågat mig igenom Aleister Crowley och nu jämför med exempelvis Annie Besant ser man klart hur missvisande den synen är. "Ockultism" kan faktiskt betyda ganska så olika saker.
Alester Crowley förespråkade något sorts magiskt allas krig mot alla. I "Magical records of the beast 666" kan man följa hur han i sexmagiska ritualer med prostituerade på ett magiskt sätt försöker vinna pengar, få ökad sexuell attraktionsförmåga och andra materiella fördelar. I "Magick in theory and practice" kan man konstatera att han är helt för skademagi, dvs att med hjälp av magi skada och döda människor.
Missförstå mig inte - jag tror inte på att skademagi kan användas på det sättet. Wiccaprästinnan Starhawk har en gång i "The Spiral Dance" skrivit ungefär att om skademagi verkligen fungerade skulle överbefolkning vara det minsta av våra problem. Man kan bara instämma. Men själva idén att det är OK att döda de man vill bli kvitt med magiska medel är ju obehaglig, oavsett om man själv tror eller inte tror att det fungerar.
Crowley kombinerade en magisk världsbild med en gränslös egoism - resultatet förskräcker.
Om man sedan går till teosofin, som också brukar definieras som "ockultistisk" får man ta del av ett helt motsatt synsätt.
Jag stötte på nedanstående citat i ett föredrag Annie Besant höll 1891. Jag tycker faktiskt att det är ganska så vackert.
"Take the ordinary man: he loves his wife and his children more than the children in the gutter, but he must not be an occultist while he has one love for a human being which will make him unjust to anyone else. As long as he would rather serve his own child than the child in the gutter, so long he has no right to use these occult powers: he might use them to serve his own child to the destruction of others. The claim on you is the claim of want, and not the claim of personal affection; and if the gutter child is starving, that child has first claim upon you because his need is greater". (Annie Besant: What is theosophy?, s. 85 f i hennes artikelsamling "Evolution and occultism", vol. 3, 1913).
Om man bortser från frågan om de ockulta krafter hon talar om alls existerar visar hon här en inställning som känns som en lättnad för mig som i olika sammanhang (framförallt inför min lic-uppsats om Crowley) tvingat mig själv att läsa mörkermagisk litteratur. Observera att hon inte ens väljer den värsta typen av egoism när hon ska exemplifiera, utan en utökad egoism som ofta hyllas: den totala kärleken till just sina egna barn. Men även den blir ju betänklig om det innebär att man kämpar för fördelar för egna barn på andras bekostnad.
Att läsa Annie Besant är ibland både intressant och tankeväckande.
Men om man som jag plågat mig igenom Aleister Crowley och nu jämför med exempelvis Annie Besant ser man klart hur missvisande den synen är. "Ockultism" kan faktiskt betyda ganska så olika saker.
Alester Crowley förespråkade något sorts magiskt allas krig mot alla. I "Magical records of the beast 666" kan man följa hur han i sexmagiska ritualer med prostituerade på ett magiskt sätt försöker vinna pengar, få ökad sexuell attraktionsförmåga och andra materiella fördelar. I "Magick in theory and practice" kan man konstatera att han är helt för skademagi, dvs att med hjälp av magi skada och döda människor.
Missförstå mig inte - jag tror inte på att skademagi kan användas på det sättet. Wiccaprästinnan Starhawk har en gång i "The Spiral Dance" skrivit ungefär att om skademagi verkligen fungerade skulle överbefolkning vara det minsta av våra problem. Man kan bara instämma. Men själva idén att det är OK att döda de man vill bli kvitt med magiska medel är ju obehaglig, oavsett om man själv tror eller inte tror att det fungerar.
Crowley kombinerade en magisk världsbild med en gränslös egoism - resultatet förskräcker.
Om man sedan går till teosofin, som också brukar definieras som "ockultistisk" får man ta del av ett helt motsatt synsätt.
Jag stötte på nedanstående citat i ett föredrag Annie Besant höll 1891. Jag tycker faktiskt att det är ganska så vackert.
"Take the ordinary man: he loves his wife and his children more than the children in the gutter, but he must not be an occultist while he has one love for a human being which will make him unjust to anyone else. As long as he would rather serve his own child than the child in the gutter, so long he has no right to use these occult powers: he might use them to serve his own child to the destruction of others. The claim on you is the claim of want, and not the claim of personal affection; and if the gutter child is starving, that child has first claim upon you because his need is greater". (Annie Besant: What is theosophy?, s. 85 f i hennes artikelsamling "Evolution and occultism", vol. 3, 1913).
Om man bortser från frågan om de ockulta krafter hon talar om alls existerar visar hon här en inställning som känns som en lättnad för mig som i olika sammanhang (framförallt inför min lic-uppsats om Crowley) tvingat mig själv att läsa mörkermagisk litteratur. Observera att hon inte ens väljer den värsta typen av egoism när hon ska exemplifiera, utan en utökad egoism som ofta hyllas: den totala kärleken till just sina egna barn. Men även den blir ju betänklig om det innebär att man kämpar för fördelar för egna barn på andras bekostnad.
Att läsa Annie Besant är ibland både intressant och tankeväckande.
lördag 15 januari 2011
Sexuella övergrepp mot barn i praktiken avkriminaliserat...
Igår visade Madeleine Leijonhufvud i ett inlägg på DN/Debatt att HD genom prejudicerande domar i praktiken har avkriminaliserat sexuella övergrepp mot barn. Beviskraven ställs högra än för i stort sett alla andra brott.
Detta är det praktiska resultatet av den kampanj JK Göran Lambertz initierade 2006, om "felaktigt dömda". Istället för att en dom ska stå bortom "rimligt tvivel" blir det nu närmast så att ingen dom ska kunna fällas om det är teoretiskt möjligt att det SKULLE kunna ha gått till på ett annat sätt. Och det är det i stort sett alltid.
Nu skulle detta delvis kunna lösas om det utvecklades en praxis där man i allmänhet tillät exempelvis telefonavlyssning och buggning vid misstänkta sexualbrott. Men det kommer inte att ske, det heller. Att telefonavlyssning användes mot Göran Lindberg var ett extremt undantag, och tillämpas annars aldrig i sådana mål.
Samtidigt ökar medvetenheten och känsligheten hos stora grupper om övergrepp mot barn. Det leder till att en allt större motsättning mellan rättssystemet och rättsmedvetandet kommer att utvecklas. Rättssystemet kommer att stå längre och längre från det allmänna rättsmedvetandet, och te sig alltmer både stötande och upprörande.
Om det fortsätter kommer en del av oss efter ett tag att riskera att dra slutsatsen att sexualbrott med barn i stort sett endast kan bekämpas utifrån scenarior som liknar handlingen i Helen Zahavis Dirty Weekend... Det är naturligtvis ingen önskvärd utveckling men det borde bli en ganska så logisk konsekvens av HD:s agerande!
Dessutom kommer det att innebära att devisen att den som inte har dömts av domstol ska ses som oskyldig blir ett öppet skämt. Det är redan nu en ytterst tveksam utgångspunkt, men det här gör den öppet bisarr. Vi har redan,en stor grupp av människor som vare sig är eller bör ses som oskyldiga trots att de inte dömts av domstol. HD:s prejudicerande domar innebär att när det gäller övergrepp mot barn kommer det att bli regel snarare än undantag.
Rättssystemet i Sverige står inte på barnens sida. I och med HD:s domar står det öppet på förövarnas sida - åtminstone i varje fall där det saknas barnpornografiska bildbevis...
Ska vi behöva dra slutsatsen att kampen mot sexuella övergrepp mot barn i fortsättningen måste ske i direkt motsättning mot det juridiska systemet?
Detta är det praktiska resultatet av den kampanj JK Göran Lambertz initierade 2006, om "felaktigt dömda". Istället för att en dom ska stå bortom "rimligt tvivel" blir det nu närmast så att ingen dom ska kunna fällas om det är teoretiskt möjligt att det SKULLE kunna ha gått till på ett annat sätt. Och det är det i stort sett alltid.
Nu skulle detta delvis kunna lösas om det utvecklades en praxis där man i allmänhet tillät exempelvis telefonavlyssning och buggning vid misstänkta sexualbrott. Men det kommer inte att ske, det heller. Att telefonavlyssning användes mot Göran Lindberg var ett extremt undantag, och tillämpas annars aldrig i sådana mål.
Samtidigt ökar medvetenheten och känsligheten hos stora grupper om övergrepp mot barn. Det leder till att en allt större motsättning mellan rättssystemet och rättsmedvetandet kommer att utvecklas. Rättssystemet kommer att stå längre och längre från det allmänna rättsmedvetandet, och te sig alltmer både stötande och upprörande.
Om det fortsätter kommer en del av oss efter ett tag att riskera att dra slutsatsen att sexualbrott med barn i stort sett endast kan bekämpas utifrån scenarior som liknar handlingen i Helen Zahavis Dirty Weekend... Det är naturligtvis ingen önskvärd utveckling men det borde bli en ganska så logisk konsekvens av HD:s agerande!
Dessutom kommer det att innebära att devisen att den som inte har dömts av domstol ska ses som oskyldig blir ett öppet skämt. Det är redan nu en ytterst tveksam utgångspunkt, men det här gör den öppet bisarr. Vi har redan,en stor grupp av människor som vare sig är eller bör ses som oskyldiga trots att de inte dömts av domstol. HD:s prejudicerande domar innebär att när det gäller övergrepp mot barn kommer det att bli regel snarare än undantag.
Rättssystemet i Sverige står inte på barnens sida. I och med HD:s domar står det öppet på förövarnas sida - åtminstone i varje fall där det saknas barnpornografiska bildbevis...
Ska vi behöva dra slutsatsen att kampen mot sexuella övergrepp mot barn i fortsättningen måste ske i direkt motsättning mot det juridiska systemet?
torsdag 13 januari 2011
Från "expert" på "återvunna minnen" till förvillare...
Germund Hesslow ogillar teorin om att minnen kan trängas bort. Bland annat har han skrivit artiklar med titlar som "Humbug om bortträngda minnen" och "Incesthysterin en skamfläck för psykiatrin".
En sådan balanserad och vetenskaplig (obs ironi!) grundinställning till frågan ledde till att han av organisationen "Vetenskap och folkbildning" (VoF) gjordes till "kontaktperson" med specialområdet "Påstått återvunna minnen". Han skulle alltså representera denna organisation i frågan.
Nu har det visat sig att charlatanen Hesslow även starkt misstänker att också växthuseffekten är en "humbug". Så när VoF ger sitt anti-pris "Årets förvillare" till växthuseffektsförnekarna i "Stocholmsinitiativet" går Hesslow ut på Newsmill och förklarar hur besviken han är på VoF och att han lämnar organisationen.
Det är klart, han nöjde sig inte med att VoF stödde den ena av hans fixa idéer - han krävde att de nödvändigtvis skulle stöda båda...
Jag kan bara glädja mig åt saken. Förstås.
Men kvar finns Lena Hellblom Sjögren (som jag återkommer till någon gångl) som VoFs andra "expert" på "påstått" återkallade minnen. Hon är om möjligt än mer förvillande.
Men även hon har problem. I en tråd på VoF:s forum ifrågasattes nyligen hennes ställning som kontaktperson.
Den dag VoF inser att åsikten att minnen både kan trängas bort och återkallas har ett starkt empiriskt stöd och att det inte är någon form av irrlära som alla goda vetenskapstroende måste bekämpa har de gjort ett stort framsteg. Men jag är själv alltför mycket av "skeptiker" för att tro på rena mirakel.
En sådan balanserad och vetenskaplig (obs ironi!) grundinställning till frågan ledde till att han av organisationen "Vetenskap och folkbildning" (VoF) gjordes till "kontaktperson" med specialområdet "Påstått återvunna minnen". Han skulle alltså representera denna organisation i frågan.
Nu har det visat sig att charlatanen Hesslow även starkt misstänker att också växthuseffekten är en "humbug". Så när VoF ger sitt anti-pris "Årets förvillare" till växthuseffektsförnekarna i "Stocholmsinitiativet" går Hesslow ut på Newsmill och förklarar hur besviken han är på VoF och att han lämnar organisationen.
Det är klart, han nöjde sig inte med att VoF stödde den ena av hans fixa idéer - han krävde att de nödvändigtvis skulle stöda båda...
Jag kan bara glädja mig åt saken. Förstås.
Men kvar finns Lena Hellblom Sjögren (som jag återkommer till någon gångl) som VoFs andra "expert" på "påstått" återkallade minnen. Hon är om möjligt än mer förvillande.
Men även hon har problem. I en tråd på VoF:s forum ifrågasattes nyligen hennes ställning som kontaktperson.
Den dag VoF inser att åsikten att minnen både kan trängas bort och återkallas har ett starkt empiriskt stöd och att det inte är någon form av irrlära som alla goda vetenskapstroende måste bekämpa har de gjort ett stort framsteg. Men jag är själv alltför mycket av "skeptiker" för att tro på rena mirakel.
onsdag 12 januari 2011
Annie Besant, androcentrism och "hemliga mästare"
En lite störande sak med Annie Besants skrifter är hur hon hela tiden använder ett så manscentrerat språkbruk. Det gäller förstås hennes Blavatsky-inpirerade uppfattning om det hemliga brödraskapet och där beror det måhända på att hon synbarligen menar att det endast handlar om män. Mer om det nedan.
Men det gäller faktiskt också när hon beskriver både teosofer och andligt sökande människor. Hon använder hela tiden ord som "män" och "han". I det sista fallet syftar jag ju inte på när hon beskriver konkreta män, utan att hon använder ordet "han" när hon beskriver tänkta abstrakta anhängare.
Detta i en organisation där hon själv, en kvinna, var den högste ledaren. Och som grundades av en kvinna, Madame Blavatsky. Och vars främsta konkurrentorganisation (det som numera är TS Pasadena) också leddes av en kvinna, Katherine Tingley.
Både TS Adyar och TS Pasadena hade mängder av kvinnliga medlemmar. Ändå beskriver Besant dem i nästan alltid manliga termer.
Man kan invända att den typen av språkbruk var allmänt då. Men jag tror nog att hon går längre än vad som var brukligt även då. Jag kan ha fel i det, men i så fall visar det på hur extremt androcentriskt det allmänna språkbruket var, och det är ju i så fall intressant i sig.
Det är ju i sig en avspegling av en mansdominerad värld, förvisso. Men LITE konstigt är det. Speciellt som Besant själv hade en bakgrund som aktiv feminist. Och hade gjort en hel del nytta i sådana frågor...
Nu menade Besant förstås inte att TS bara hade manliga medlemmar, och sympatisörer. Men när det gäller "de hemliga mästarna" använder hon också konsekvent manliga termer - och där verkar hon faktiskt, liksom Blavatsky, mena att de endast VAR män. Alla de som någonsin namngavs eller beskrevs verkar i alla fall presenterats som män.
Det vore i så fall underligt att det skulle finnas ett "esoteriskt brödraskap" med mer eller mindre övernaturliga män - medan deras "redskap" i TS ledning i hög grad bestod av kvinnor. Monica Sjöö har i några inlägg om New Age och kanaliseringar tagit upp problemet. Jag återkommer senare till hennes kritik av New Age och framförallt teosofin, som jag i och för sig ofta finner aningen ensidig och förenklad.. Men i just den här frågan ser hon ut att ha en viktig poäng.
Om någon teosof händelsevis råkar se detta skulle jag gärna vilja höra hur teosofer idag ser på frågan om esoteriska manliga mästare. Nu beskrivs ju dessa "brödraskap" som altruistiska människovänner utan någon som helst strävan efter egen makt... Men trots det - idén om ett exklusivt manligt brödraskap som verkar bakom kulisserna, ger för mig ett aningen creepy intryck.
_____________________________
Se också Annie Besant igen.
Men det gäller faktiskt också när hon beskriver både teosofer och andligt sökande människor. Hon använder hela tiden ord som "män" och "han". I det sista fallet syftar jag ju inte på när hon beskriver konkreta män, utan att hon använder ordet "han" när hon beskriver tänkta abstrakta anhängare.
Detta i en organisation där hon själv, en kvinna, var den högste ledaren. Och som grundades av en kvinna, Madame Blavatsky. Och vars främsta konkurrentorganisation (det som numera är TS Pasadena) också leddes av en kvinna, Katherine Tingley.
Både TS Adyar och TS Pasadena hade mängder av kvinnliga medlemmar. Ändå beskriver Besant dem i nästan alltid manliga termer.
Man kan invända att den typen av språkbruk var allmänt då. Men jag tror nog att hon går längre än vad som var brukligt även då. Jag kan ha fel i det, men i så fall visar det på hur extremt androcentriskt det allmänna språkbruket var, och det är ju i så fall intressant i sig.
Det är ju i sig en avspegling av en mansdominerad värld, förvisso. Men LITE konstigt är det. Speciellt som Besant själv hade en bakgrund som aktiv feminist. Och hade gjort en hel del nytta i sådana frågor...
Nu menade Besant förstås inte att TS bara hade manliga medlemmar, och sympatisörer. Men när det gäller "de hemliga mästarna" använder hon också konsekvent manliga termer - och där verkar hon faktiskt, liksom Blavatsky, mena att de endast VAR män. Alla de som någonsin namngavs eller beskrevs verkar i alla fall presenterats som män.
Det vore i så fall underligt att det skulle finnas ett "esoteriskt brödraskap" med mer eller mindre övernaturliga män - medan deras "redskap" i TS ledning i hög grad bestod av kvinnor. Monica Sjöö har i några inlägg om New Age och kanaliseringar tagit upp problemet. Jag återkommer senare till hennes kritik av New Age och framförallt teosofin, som jag i och för sig ofta finner aningen ensidig och förenklad.. Men i just den här frågan ser hon ut att ha en viktig poäng.
Om någon teosof händelsevis råkar se detta skulle jag gärna vilja höra hur teosofer idag ser på frågan om esoteriska manliga mästare. Nu beskrivs ju dessa "brödraskap" som altruistiska människovänner utan någon som helst strävan efter egen makt... Men trots det - idén om ett exklusivt manligt brödraskap som verkar bakom kulisserna, ger för mig ett aningen creepy intryck.
_____________________________
Se också Annie Besant igen.
Annie Besant igen
Fortsätter med att läsa om teosofi, men har för tillfället gett upp någonstans i mitten av andra bandet av "Den hemliga läran" och på nytt börjat med småskrifter av Annie Besant. TS Pasadena må säga vad de vill, men många av Besants skrifter är förmodligen några av de mest lättlästa, pedagogiska och sympatiskt hållna presentationerna av den teosofiska idétraditionen.
Så länge hon inte berör ämnen som australiska urinvånare förstås. Där leder hennes bundenhet till Blavatskys science fiction-liknande rasteori inte endast till fantastiska spekulationer om lemurier och atlantider, utan en mycket obehaglig, och okunnig, beskrivning av aboriginerna - en reellt existerade folkgrupp. Att hon hade sällskap av många, många andra i det sena 1800-talet (har inte sett henne skriva om just det ämnet efter 1898, men det kan finnas senare texter jag ännu inte läst!) gör inte det hela så mycket bättre.
Men i övrigt gillar jag mycket att läsa Besant. Det som är jobbigt i hennes skrifter är nog när hon dogmatiskt försöker följa mindre lyckade avsnitt av "The Secret Doctrine" - när hon frigör sig från dessa tråkiga teman blir hon betydligt mer angenäm!
Hennes resonemang om medvetande och materia ligger nog nära vad jag själv tycker. Hennes åsikter om livet efter döden osv. är dessutom sympatiska, men där har jag ju definitivt ingen åsikt... Men det vore ju roligt om hon hade rätt! Hennes infallsvinklar på evolutionsteori är intressanta.
För övrigt. De som tycks tro att det finns något genuint gemensamt mellan teosofin och mörkermagiker som Aleister Crowley (och ja, det finns inte så få personer som fått för sig det - det är bara att leta lite på nätet!) borde testa och läsa Annie Besant och Crowley parallellt (om man står ut med att tvinga sig igenom Crowleytexter, förstås)! De är som natt och dag.
Flera av Besants texter från 1890-talet skulle kunna vara skrivna i direkt polemik mot Crowley, alldeles oavsett kronologin. Nej, de är de förstås inte, men att mycket skulle kunna vara det visar på avgrunden mellan de båda traditionerna. Kritiken mot allt som ens avlägset liknar mörkermagi är hård. Och mycket sympatisk.
Jag plågade mig alltså igenom Aleister Crowley för min lic-uppsats, mellan 1996 och 1998. Det kändes som att vada genom mögel, eller nåt sånt. Att läsa Annie Besant känns ofta mer som att gå på en byväg på sommaren, för att nu ägna mig åt småfåniga metaforer.
Ja, jag gillar som ni ser att läsa Annie Besant. Jag ska fortsätta med den läsningen ett bra tag till.
Så länge hon inte berör ämnen som australiska urinvånare förstås. Där leder hennes bundenhet till Blavatskys science fiction-liknande rasteori inte endast till fantastiska spekulationer om lemurier och atlantider, utan en mycket obehaglig, och okunnig, beskrivning av aboriginerna - en reellt existerade folkgrupp. Att hon hade sällskap av många, många andra i det sena 1800-talet (har inte sett henne skriva om just det ämnet efter 1898, men det kan finnas senare texter jag ännu inte läst!) gör inte det hela så mycket bättre.
Men i övrigt gillar jag mycket att läsa Besant. Det som är jobbigt i hennes skrifter är nog när hon dogmatiskt försöker följa mindre lyckade avsnitt av "The Secret Doctrine" - när hon frigör sig från dessa tråkiga teman blir hon betydligt mer angenäm!
Hennes resonemang om medvetande och materia ligger nog nära vad jag själv tycker. Hennes åsikter om livet efter döden osv. är dessutom sympatiska, men där har jag ju definitivt ingen åsikt... Men det vore ju roligt om hon hade rätt! Hennes infallsvinklar på evolutionsteori är intressanta.
För övrigt. De som tycks tro att det finns något genuint gemensamt mellan teosofin och mörkermagiker som Aleister Crowley (och ja, det finns inte så få personer som fått för sig det - det är bara att leta lite på nätet!) borde testa och läsa Annie Besant och Crowley parallellt (om man står ut med att tvinga sig igenom Crowleytexter, förstås)! De är som natt och dag.
Flera av Besants texter från 1890-talet skulle kunna vara skrivna i direkt polemik mot Crowley, alldeles oavsett kronologin. Nej, de är de förstås inte, men att mycket skulle kunna vara det visar på avgrunden mellan de båda traditionerna. Kritiken mot allt som ens avlägset liknar mörkermagi är hård. Och mycket sympatisk.
Jag plågade mig alltså igenom Aleister Crowley för min lic-uppsats, mellan 1996 och 1998. Det kändes som att vada genom mögel, eller nåt sånt. Att läsa Annie Besant känns ofta mer som att gå på en byväg på sommaren, för att nu ägna mig åt småfåniga metaforer.
Ja, jag gillar som ni ser att läsa Annie Besant. Jag ska fortsätta med den läsningen ett bra tag till.
måndag 10 januari 2011
Lärarhögskolans övningsskola
Av alla skolor jag gått i gillade jag nog Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) bäst. Den kallades också Fredhällsskolan. Området är numera en del av Lärarhögskolans campus, och byggdes i början av 00-talet om så att det numera är nästan oigenkänligt. Det är synd, då det ju just var den skolan jag trivdes bäst i.
Vår klass flyttade från Klastorpsskolan till LHÖ när vi började i trean. Det var hösten 1964.
Första dagen i den nya skolan torde ha varit måndagen den 24 augusti 1964. Vi tilldelades vårt klassrum och fick träffa vår nya klassföreståndare, Helge Lundstedt. För övrigt den ende man vi hade som klassföreståndare under hela grundskolan.
Det speciella med LHÖ var att det mycket ofta inte var de ordinarie lärarna som undervisade. Vi hade lärarkandidater en stor del av tiden. Nu var lärarkandidater väldigt trevliga att ha, de var unga och inte så auktoritära, och gillade nästan alltid barn. Jag tror att det var ett klart plus.
På sätt och vis var vi i centrum för pedagogiskt experimenterande. Det tog sig bland annat uttryck i att vi hade en typ av specialmatematik med ett fokus på mängdlära. Den var väldigt pedagogisk, och jag gillade den.
Vi hade förstås ett skolbibliotek. Där var jag mycket ofta, milt sagt. Jag lånade de mest udda böcker, eller beställde dem från andra bibliotek. Men våren 1966 började mitt läsval bli lite mer i samklang med min ålder. Då upptäckte jag Enid Blyton, då nästan alla barns favorit och alla skolbibliotekariers stora skräck. Bibliotekarierna försökte få mig att låta bli att låna Blyton. Det var dumt av dem. De borde fattat att det för en 11-åring i grunden var mer sunt att läsa Blyton än att beställa tunga volymer från Stadsbiblioteket om Mesopotamiens historia, eller sånt.
Att komma från Klastorp till LHÖ var på sätt och vis som att komma från en by till den stora världen. På något sätt kände man sig väldigt "modern" på LHÖ, och det gillade jag på sätt och vis. Känslan av att vara i centrum förstärktes möjligen av att vi visste att vår klassföreståndare var ordförande i Svenska Livräddningssällskapet.
Jag var väldigt udda i klassen. Jag umgicks de första åren mest med en kille som var lika intellektualiserad som jag själv, men det var inte det jag ville. Det var de "normala" jag egentligen ville umgås med. Jag hatade nog att betraktas som en intellektuell kuf, och att kallas "professorn".
Skolan var egentligen en ljuspunkt, som på sätt och vis räddade mitt förstånd, men det förstod jag inte själv förrän i slutet av femman. Innan dess försökte jag ofta undvika att gå dit genom att låtsas vara sjuk. Jag blev specialist på att simulera illamående.
Våren 1967 hände något mycket dramatiskt. Klassen upplevde en öppet sadistisk vikarie, och då tog jag för första gången ställning för klassen mot de vuxna, och började känna mig mer som en del av den. Sedan började jag lyssna på popmusik, också en del av min utveckling mot större "normalitet". Och så den 6 juni 1967 gick jag till och med på en klassfest, för första gången. Jag kom hem med en känsla av att det varit en lycklig dröm. Det var så roligt att det inte kunde vara verkligt.
Efter det var allt annorlunda. Om jag inte vågat se mig som barn på många år, vågade jag nu ändå med en ökad tillförsikt se fram mot att jag skulle bli tonåring. Och skolan var inte längre något jag försökte undvika, vilket visade sig i att min frånvaro sjönk mycket drastiskt...
/Fortsättning följer/
Vår klass flyttade från Klastorpsskolan till LHÖ när vi började i trean. Det var hösten 1964.
Första dagen i den nya skolan torde ha varit måndagen den 24 augusti 1964. Vi tilldelades vårt klassrum och fick träffa vår nya klassföreståndare, Helge Lundstedt. För övrigt den ende man vi hade som klassföreståndare under hela grundskolan.
Det speciella med LHÖ var att det mycket ofta inte var de ordinarie lärarna som undervisade. Vi hade lärarkandidater en stor del av tiden. Nu var lärarkandidater väldigt trevliga att ha, de var unga och inte så auktoritära, och gillade nästan alltid barn. Jag tror att det var ett klart plus.
På sätt och vis var vi i centrum för pedagogiskt experimenterande. Det tog sig bland annat uttryck i att vi hade en typ av specialmatematik med ett fokus på mängdlära. Den var väldigt pedagogisk, och jag gillade den.
Vi hade förstås ett skolbibliotek. Där var jag mycket ofta, milt sagt. Jag lånade de mest udda böcker, eller beställde dem från andra bibliotek. Men våren 1966 började mitt läsval bli lite mer i samklang med min ålder. Då upptäckte jag Enid Blyton, då nästan alla barns favorit och alla skolbibliotekariers stora skräck. Bibliotekarierna försökte få mig att låta bli att låna Blyton. Det var dumt av dem. De borde fattat att det för en 11-åring i grunden var mer sunt att läsa Blyton än att beställa tunga volymer från Stadsbiblioteket om Mesopotamiens historia, eller sånt.
Att komma från Klastorp till LHÖ var på sätt och vis som att komma från en by till den stora världen. På något sätt kände man sig väldigt "modern" på LHÖ, och det gillade jag på sätt och vis. Känslan av att vara i centrum förstärktes möjligen av att vi visste att vår klassföreståndare var ordförande i Svenska Livräddningssällskapet.
Jag var väldigt udda i klassen. Jag umgicks de första åren mest med en kille som var lika intellektualiserad som jag själv, men det var inte det jag ville. Det var de "normala" jag egentligen ville umgås med. Jag hatade nog att betraktas som en intellektuell kuf, och att kallas "professorn".
Skolan var egentligen en ljuspunkt, som på sätt och vis räddade mitt förstånd, men det förstod jag inte själv förrän i slutet av femman. Innan dess försökte jag ofta undvika att gå dit genom att låtsas vara sjuk. Jag blev specialist på att simulera illamående.
Våren 1967 hände något mycket dramatiskt. Klassen upplevde en öppet sadistisk vikarie, och då tog jag för första gången ställning för klassen mot de vuxna, och började känna mig mer som en del av den. Sedan började jag lyssna på popmusik, också en del av min utveckling mot större "normalitet". Och så den 6 juni 1967 gick jag till och med på en klassfest, för första gången. Jag kom hem med en känsla av att det varit en lycklig dröm. Det var så roligt att det inte kunde vara verkligt.
Efter det var allt annorlunda. Om jag inte vågat se mig som barn på många år, vågade jag nu ändå med en ökad tillförsikt se fram mot att jag skulle bli tonåring. Och skolan var inte längre något jag försökte undvika, vilket visade sig i att min frånvaro sjönk mycket drastiskt...
/Fortsättning följer/
fredag 7 januari 2011
Vill bara tala om....
... att "Låt den rätte komma in" sänds på SVT 1 på lördag 21.30.
För de som står i valet och kvalet om att se den eller inte kan Peter Stolpes utmärkta recension av boken rekommenderas.
Av de som ser den kommer en del att tycka att den är underbar och gripande, andra att den är hemsk.
Så den kan bara rekommenderas för somliga. Problemet är att det i förväg inte går att veta vilka som är dessa "somliga"
Jag tyckte i alla fall att den var underbar.
För de som står i valet och kvalet om att se den eller inte kan Peter Stolpes utmärkta recension av boken rekommenderas.
Av de som ser den kommer en del att tycka att den är underbar och gripande, andra att den är hemsk.
Så den kan bara rekommenderas för somliga. Problemet är att det i förväg inte går att veta vilka som är dessa "somliga"
Jag tyckte i alla fall att den var underbar.
torsdag 6 januari 2011
Patriarkal pseudovetenskap eller tidningsanka?
I SvD den 5/1 fanns en artikel med rubriken "Papparollen fyra miljoner år gammal". Den finns tyvärr inte på nätet.
I ingressen kan man läsa följande.
"Redan för fyra miljoner år sedan födde våra anmödrar osedvanligt stora bebisar - långt tidigare än vad man hittills trott. Detta var en omvälvande händelse. För första gången började papporna dela föräldraansvaret."
Det hela bygger enligt artikeln endast på en sak. Antropologen Jeremy DeSilva har utifrån fossil uppskattat kroppsvikten hos nyfödda barn och vuxna kvinnor hos tidiga hominider. Han har kommit fram till att de nyfödda var så tunga att mammorna inte skulle ha kunnat bära dom själva på vandringar. Det kan däremot schimpanshonorna, vars ungar väger mindre.
Slutsatsen blir att mödrarna måste ha fått hjälp med barnen, i motsats till schimpanshonorna. Vad betyder detta? Jo, att "pappan måste dra sitt strå till stacken om han vill se sin avkomma växa upp."
Pappan? Hos schimpanserna vet vi att schimpanshonor parar sig med betydligt mer än en hanne. Detsamma skulle nog kunna gälla för tidiga hominider. Hur kan de veta vem som är "pappan"? Och mer allmänt, hur kan de ha något begrepp om faderskap överhuvudtaget?
De tidiga hominiderna levde uppenbarligen i flockar, eller om man så vill stammar. Det måste ha funnits många som skulle kunnat hjälpa mammorna. Varför just "pappan"?
I matrilineära samhällen vet vi att morbrodern oftast har en större roll för barnen än fäderna. Vi vet också att barnuppfostran i egalitära samhällen ofta är mycket kollektiv.
Det behöver alltså knappast vara "pappan" som i sådana fall hjälper mamman...
Antingen har vi att göra med en mycket patriarkal antropolog som vill se fadersfamiljen överallt. Men det är inte säkert, för jag har ännu inte hittat någon annan beskrivning av rapporten. Så det kan vara så att den etnocentriska tolkningen står för journalisten, närmare bestämt TT-journalisten Roland Johansson, som har skrivit artikeln i fråga
Oavsett vilket är det ett roande exempel på en naiv tro på fadersfamiljens universalitet...
I ingressen kan man läsa följande.
"Redan för fyra miljoner år sedan födde våra anmödrar osedvanligt stora bebisar - långt tidigare än vad man hittills trott. Detta var en omvälvande händelse. För första gången började papporna dela föräldraansvaret."
Det hela bygger enligt artikeln endast på en sak. Antropologen Jeremy DeSilva har utifrån fossil uppskattat kroppsvikten hos nyfödda barn och vuxna kvinnor hos tidiga hominider. Han har kommit fram till att de nyfödda var så tunga att mammorna inte skulle ha kunnat bära dom själva på vandringar. Det kan däremot schimpanshonorna, vars ungar väger mindre.
Slutsatsen blir att mödrarna måste ha fått hjälp med barnen, i motsats till schimpanshonorna. Vad betyder detta? Jo, att "pappan måste dra sitt strå till stacken om han vill se sin avkomma växa upp."
Pappan? Hos schimpanserna vet vi att schimpanshonor parar sig med betydligt mer än en hanne. Detsamma skulle nog kunna gälla för tidiga hominider. Hur kan de veta vem som är "pappan"? Och mer allmänt, hur kan de ha något begrepp om faderskap överhuvudtaget?
De tidiga hominiderna levde uppenbarligen i flockar, eller om man så vill stammar. Det måste ha funnits många som skulle kunnat hjälpa mammorna. Varför just "pappan"?
I matrilineära samhällen vet vi att morbrodern oftast har en större roll för barnen än fäderna. Vi vet också att barnuppfostran i egalitära samhällen ofta är mycket kollektiv.
Det behöver alltså knappast vara "pappan" som i sådana fall hjälper mamman...
Antingen har vi att göra med en mycket patriarkal antropolog som vill se fadersfamiljen överallt. Men det är inte säkert, för jag har ännu inte hittat någon annan beskrivning av rapporten. Så det kan vara så att den etnocentriska tolkningen står för journalisten, närmare bestämt TT-journalisten Roland Johansson, som har skrivit artikeln i fråga
Oavsett vilket är det ett roande exempel på en naiv tro på fadersfamiljens universalitet...
tisdag 4 januari 2011
Kinas statliga järnväg kollapsar inte för lite kyla...
Eller ens för mycket kyla. Den fungerar och går i tid även när det är minus 30.. Ola Wong har skrivit alldeles utmärkt om saken i Svenska Dagbladet idag. Han påpekar helt riktigt att det är en politisk och inte metereologisk fråga.
Nyliberalerna har en massa problem med Kina. Först försökte man förklara deras framgångar med privatiseringarna. Men länder i tredje världen som i största allmänhet privatiserar brukar inte få några framgångar. Utan den starka statliga kontrollen över stora delar av ekonomin skulle Kina med all sannolikhet inte ha haft några framgångar alls.
Det var ett tag sedan som den alltid så pinsamme Lars Leijonborg sa att vi borde lära av Kina. Det var för mig en veritabel gåta vad högerliberalen Leijonborg egentligen ville att vi skulle lära av. Hans åsikter om hur svensk ekonomi bör fungera har ju inte ens avlägsna likheter med hur det är i Kina. Men låt oss ta honom på orden, trots hans kroniska pinsamhet. Så låt oss alltså lära av Kina i detta fall. Återförstatliga kollektivtrafiken och skippa det kaos som ett myller av små entrepenörer innebär.
Och som nästa steg kan vi ju förstatliga bankerna (Kinas bankväsende är till nästan hundra procent statligt!) - för att kunna börja planera ekonomin...
Men att föreslå det för Borg och Reinfeldt lönar sig nog inte. Endast en återuppväckt arbetarrörelse skulle kunna åstadkomma detta...
Nyliberalerna har en massa problem med Kina. Först försökte man förklara deras framgångar med privatiseringarna. Men länder i tredje världen som i största allmänhet privatiserar brukar inte få några framgångar. Utan den starka statliga kontrollen över stora delar av ekonomin skulle Kina med all sannolikhet inte ha haft några framgångar alls.
Det var ett tag sedan som den alltid så pinsamme Lars Leijonborg sa att vi borde lära av Kina. Det var för mig en veritabel gåta vad högerliberalen Leijonborg egentligen ville att vi skulle lära av. Hans åsikter om hur svensk ekonomi bör fungera har ju inte ens avlägsna likheter med hur det är i Kina. Men låt oss ta honom på orden, trots hans kroniska pinsamhet. Så låt oss alltså lära av Kina i detta fall. Återförstatliga kollektivtrafiken och skippa det kaos som ett myller av små entrepenörer innebär.
Och som nästa steg kan vi ju förstatliga bankerna (Kinas bankväsende är till nästan hundra procent statligt!) - för att kunna börja planera ekonomin...
Men att föreslå det för Borg och Reinfeldt lönar sig nog inte. Endast en återuppväckt arbetarrörelse skulle kunna åstadkomma detta...
måndag 3 januari 2011
Sakligt och informativt om sexualiserat våld
/Min recension av Tystnaden är bruten: Ta ansvar! av Agneta Lundström, Gunilla Nordenfors, Gerda Christenson och Maggi Wikström, ROKS 2001. Publicerad i Internationalen 20/2001 och Spegeln 2/2001./
Under de senaste tjugo åren har sexuella övergrepp och sexualiserat våld fått en uppmärksamhet som aldrig tidigare. Det som förr tystades ned och marginaliserades diskuteras idag på många håll i samhället. Överlevare från sexualiserat våld är idag inte lika nedtystade som de var tidigare.
Denna förändring avspeglas i titeln på denna bok. Två av författarna gav för tio år sedan ut en bok med titeln Bryt tystnaden. I denna uppföljare har titeln ändrats till Tystnaden är bruten: Ta ansvar! Det visar onekligen på att något har hänt.
Boken är inte bara välkommen - den är på många sätt nödvändig. Även om tystnaden är bruten är det mesta som skrivs om sexualiserat våld inte speciellt bra eller klargörande. Denna bok är det.
I det första kapitlet ger Maggi Wikström en föredömligt klar genomgång av kvinnoförtrycket och könsmaktssystemet. Hon börjar med ekonomisk ojämlikhet och slutar med sexualiserat våld. Hon visar på hur de olika delarna hänger ihop, hur kvinnoförtrycket utgör en helhet. Det är kanske det mest faktaspäckade kapitlet i boken och innehåller mycken nödvändig information. Speciellt vill jag rekommendera läsaren att studera tabellen på sidan 46 om hur många män respektive kvinnor som begår olika typer av övergrepp. Den krossar effektivt myten om att övergrepp är något könsneutralt.
Tankeväckande
I två kapitel tar Gunilla Nordenfors upp mäns våld mot kvinnor. I synnerhet det första av dessa är mycket tankeväckande. Det innehåller skakande fallbeskrivningar och en teoretisk diskussion om orsaker och sammanhang. Speciellt värdefullt är avrättningen av populära myter om varför män misshandlar på sidan 71 ff. Det handlar inte primärt vare sig om droger, om mäns vanmakt, om deras barndomstrauman, om männens dåliga ekonomi eller att de skulle vara psykiskt sjuka utan om ett sätt att upprätthålla kontroll och njuta av ett överläge.
Gunilla Nordenfors har också ett kapitel om vårdnadstvister. Hon visar hur kvinnan under större delen av historien varit rättslös i vårdnadsfrågor och att mannen haft den avgörande kontrollen över barnen.
Hon visar sedan hur detta började förändras till det bättre under 60- och 70-talen men att de senaste lagändringarna går i riktningen mot ett återupprättande av mannens totala makt över barnen Detta har ofta fått förödande konsekvenser för kvinnor och barn som utsätts för övergrepp av männen.
Agneta Lundström har i ett kapitel om incest och sexuella övergrepp mot barn bland annat tagit upp den backlash som överlevarna från övergrepp fått utstå de senaste åren. Hon skärskådar organisationer som Familjer mot falska incestminnen och deras ”vetenskapliga” försvarare som Christopher Gillberg och Jan-Otto Ottosson.
I ett uppföljande kapitel visar hon hur vetenskapen under detta århundrade använts för att förneka eller bagatellisera övergrepp. Hon beskriver både Freuds förräderi mot sina kvinnliga patienter och Kinseys grymma sexuella experiment på spädbarn.
Välskriven handbok
Gerda Christenson har skrivit ett mycket bra kapitel om pornografi, som är mycket klart och överskådligt.
I ett avslutande kapitel tar Agneta Lundström och Gunilla Nordenfors upp vad vi kan göra idag mot sexualiserat våld. De flesta av hennes förslag (med ett undantag - se nedan) går det bara att instämma i.
Boken är genomgående mycket informativ, saklig och välskriven. Den är en handbok som många borde läsa.
Jag har egentligen bara två kritiska anmärkningar till den. För det första kan man inte säga att jag är helt entusiastisk till förslaget på sidan 194 att upprätta en kollektiv mansskatt som ska gå till offren för sexualiserat våld. Förslaget utgår naturligtvis från det faktum att den stora majoriteten av förövarna är män, liksom att detta faktum avspeglar ett könsmaktssystem som bygger på manlig makt och kvinnlig underkastelse. Men det finns tillräckligt många undantag i bägge riktningarna för att förslaget ska te sig ganska så orimligt. Att manliga överlevare från sexualiserat våld i barndomen skulle betala en sådan skatt, medan högavlönade kvinnliga karriäradvokater eller vittnespsykologer, som nära samarbetar med förövare skulle slippa göra det, ter sig för mig inte så lite olustigt. För att nu bara ta ett exempel. Det vore i så fall mer konstruktivt att exempelvis kräva att porrindustrins tillgångar ska exproprieras och användas för detta syfte.
En mer väsentlig kritik är bokens relativa tystnad om rituella övergrepp mot barn. Detta är det område där backlashen mot överlevarna varit som mest effektiv. Efter att det uppmärksammades under några år i början på 90-talet (bland annat av två av bokens författare) blev tystnaden i det närmaste total igen. Därför borde det uppmärksammats lite mer än på 13 rader på sidan 26 och 3 rader på sidan 155. I denna fråga har inte heller denna bok brutit tystnaden.
Boken kan beställas från ROKS på tel 08/442 99 30 eller på e-mail info@roks.se. Gör det!
Under de senaste tjugo åren har sexuella övergrepp och sexualiserat våld fått en uppmärksamhet som aldrig tidigare. Det som förr tystades ned och marginaliserades diskuteras idag på många håll i samhället. Överlevare från sexualiserat våld är idag inte lika nedtystade som de var tidigare.
Denna förändring avspeglas i titeln på denna bok. Två av författarna gav för tio år sedan ut en bok med titeln Bryt tystnaden. I denna uppföljare har titeln ändrats till Tystnaden är bruten: Ta ansvar! Det visar onekligen på att något har hänt.
Boken är inte bara välkommen - den är på många sätt nödvändig. Även om tystnaden är bruten är det mesta som skrivs om sexualiserat våld inte speciellt bra eller klargörande. Denna bok är det.
I det första kapitlet ger Maggi Wikström en föredömligt klar genomgång av kvinnoförtrycket och könsmaktssystemet. Hon börjar med ekonomisk ojämlikhet och slutar med sexualiserat våld. Hon visar på hur de olika delarna hänger ihop, hur kvinnoförtrycket utgör en helhet. Det är kanske det mest faktaspäckade kapitlet i boken och innehåller mycken nödvändig information. Speciellt vill jag rekommendera läsaren att studera tabellen på sidan 46 om hur många män respektive kvinnor som begår olika typer av övergrepp. Den krossar effektivt myten om att övergrepp är något könsneutralt.
Tankeväckande
I två kapitel tar Gunilla Nordenfors upp mäns våld mot kvinnor. I synnerhet det första av dessa är mycket tankeväckande. Det innehåller skakande fallbeskrivningar och en teoretisk diskussion om orsaker och sammanhang. Speciellt värdefullt är avrättningen av populära myter om varför män misshandlar på sidan 71 ff. Det handlar inte primärt vare sig om droger, om mäns vanmakt, om deras barndomstrauman, om männens dåliga ekonomi eller att de skulle vara psykiskt sjuka utan om ett sätt att upprätthålla kontroll och njuta av ett överläge.
Gunilla Nordenfors har också ett kapitel om vårdnadstvister. Hon visar hur kvinnan under större delen av historien varit rättslös i vårdnadsfrågor och att mannen haft den avgörande kontrollen över barnen.
Hon visar sedan hur detta började förändras till det bättre under 60- och 70-talen men att de senaste lagändringarna går i riktningen mot ett återupprättande av mannens totala makt över barnen Detta har ofta fått förödande konsekvenser för kvinnor och barn som utsätts för övergrepp av männen.
Agneta Lundström har i ett kapitel om incest och sexuella övergrepp mot barn bland annat tagit upp den backlash som överlevarna från övergrepp fått utstå de senaste åren. Hon skärskådar organisationer som Familjer mot falska incestminnen och deras ”vetenskapliga” försvarare som Christopher Gillberg och Jan-Otto Ottosson.
I ett uppföljande kapitel visar hon hur vetenskapen under detta århundrade använts för att förneka eller bagatellisera övergrepp. Hon beskriver både Freuds förräderi mot sina kvinnliga patienter och Kinseys grymma sexuella experiment på spädbarn.
Välskriven handbok
Gerda Christenson har skrivit ett mycket bra kapitel om pornografi, som är mycket klart och överskådligt.
I ett avslutande kapitel tar Agneta Lundström och Gunilla Nordenfors upp vad vi kan göra idag mot sexualiserat våld. De flesta av hennes förslag (med ett undantag - se nedan) går det bara att instämma i.
Boken är genomgående mycket informativ, saklig och välskriven. Den är en handbok som många borde läsa.
Jag har egentligen bara två kritiska anmärkningar till den. För det första kan man inte säga att jag är helt entusiastisk till förslaget på sidan 194 att upprätta en kollektiv mansskatt som ska gå till offren för sexualiserat våld. Förslaget utgår naturligtvis från det faktum att den stora majoriteten av förövarna är män, liksom att detta faktum avspeglar ett könsmaktssystem som bygger på manlig makt och kvinnlig underkastelse. Men det finns tillräckligt många undantag i bägge riktningarna för att förslaget ska te sig ganska så orimligt. Att manliga överlevare från sexualiserat våld i barndomen skulle betala en sådan skatt, medan högavlönade kvinnliga karriäradvokater eller vittnespsykologer, som nära samarbetar med förövare skulle slippa göra det, ter sig för mig inte så lite olustigt. För att nu bara ta ett exempel. Det vore i så fall mer konstruktivt att exempelvis kräva att porrindustrins tillgångar ska exproprieras och användas för detta syfte.
En mer väsentlig kritik är bokens relativa tystnad om rituella övergrepp mot barn. Detta är det område där backlashen mot överlevarna varit som mest effektiv. Efter att det uppmärksammades under några år i början på 90-talet (bland annat av två av bokens författare) blev tystnaden i det närmaste total igen. Därför borde det uppmärksammats lite mer än på 13 rader på sidan 26 och 3 rader på sidan 155. I denna fråga har inte heller denna bok brutit tystnaden.
Boken kan beställas från ROKS på tel 08/442 99 30 eller på e-mail info@roks.se. Gör det!
Madame Blavatskys fantastiska värld
Fortsätter läsa "Den hemliga läran" - alltmer fascinerad. Om man som jag är aningen skeptisk till "de hemliga mästarna" återstår endast möjligheten att Blavatsky hade en mycket kreativ fantasi. Och på en hel del sätt mycket tilltalande sådan.
Men inte på alla sätt. Efter att ha kommit en bra bit i del två, får jag milt sagt ett visst obehag av hennes framställning av de australiska urinvånarna som rester från den "tredje rotrasen". Nu var denna "rotras" enligt Blavatsky inget att se ned på direkt, de skapade bland annat civilisationen i Lemurien, men de australiska urinvånarna verkar enligt henne vara någon sorts degenererad rest av denna. En inte speciellt sympatisk tanke.
Men man bör hålla i minnet att Blavatsky hårt angrep kolonialisternas förtryck och utrotning av de australiska urinvånarna och framförallt tasmanierna. Hon fördömde den entydigt - även om en del av hennes teorier förvisso kunde utnyttjas av obehagliga personer för att motivera en sådan. Men det var aldrig hennes avsikt.
Nu vet vi ju idag att de australiska urinvånarna - liksom alla andra folkslag på jorden - är ättlingar till en grupp av Homo Sapiens som lämnade Afrika och spred sig över hela världen. Men det är en ganska ny kunskap. Bara för lite mer än ett årtionde förekommer i läroböcker teorin att olika folkgrupper i Asien - bland annat de australiska urinvånarna! - inte härstammade från Homo Sapiens utan utvecklats från Homo Erectus! Ja, i John Mulvaneys och Johan Kammingas standardverk "Prehistory of Australia" från 1999 förs denna teori fram som både legitim och seriös. Men DNA-forskningen har på kort tid motbevisat alla sådana idéer. Tack Goda Gudinna för mitokondriskt DNA, som bevisat mänsklighetens enhet...
Men exemplet visar att även denna nästan chockerande Blavatsky-idé inte ligger SÅ långt från riktigt "moderna" föreställningar.
Men det gör däremot en hel del annat. Enligt Blavatsky var människan inte ett av de senaste, utan det första däggdjuret. Och den "tredje rotrasen" i mänsklighetens historia fanns redan på dinosauriernas tid. Människorna var då ännu inte uppdelade i två kön - den andra och tredje rotrasens historia är historien om en utveckling från könlöshet, över androgynitet till slutligen en uppdelning i två kön. Låter riktigt tilltalande, på sätt och vis
Ett av Blavatsksy mest fascinerade argument - hon ser det som bevis! - för att människor levde under jura- och kritaperioderna är existensen av berättelser och sagor om drakar. Drakarna är enligt henne inga fantasier - de är folkminnen av den tid människorna levde tillsammans med dinosaurier! Storyn i Jurassic Park kan dra något gammalt över sig! Varför kan ingen filmatisera Blavatskys scenario istället? Den "tredje rotrasens" androgyna människor som försöker klara sig från Tyranousaurus Rex och de andra - se där ett fantastiskt Hollywoodmanuskript!
Detta Blavatsky-scenario är både fascinerande och på något scence fiction-sätt mycket tilltalande. Tänk om det vore sant att det funnits människor på dinosauriernas tid - och att drakmyter är rester från denna!
Snart kommer jag till avsnittet om Atlantis. Det blir nog också spännande.
Men inte på alla sätt. Efter att ha kommit en bra bit i del två, får jag milt sagt ett visst obehag av hennes framställning av de australiska urinvånarna som rester från den "tredje rotrasen". Nu var denna "rotras" enligt Blavatsky inget att se ned på direkt, de skapade bland annat civilisationen i Lemurien, men de australiska urinvånarna verkar enligt henne vara någon sorts degenererad rest av denna. En inte speciellt sympatisk tanke.
Men man bör hålla i minnet att Blavatsky hårt angrep kolonialisternas förtryck och utrotning av de australiska urinvånarna och framförallt tasmanierna. Hon fördömde den entydigt - även om en del av hennes teorier förvisso kunde utnyttjas av obehagliga personer för att motivera en sådan. Men det var aldrig hennes avsikt.
Nu vet vi ju idag att de australiska urinvånarna - liksom alla andra folkslag på jorden - är ättlingar till en grupp av Homo Sapiens som lämnade Afrika och spred sig över hela världen. Men det är en ganska ny kunskap. Bara för lite mer än ett årtionde förekommer i läroböcker teorin att olika folkgrupper i Asien - bland annat de australiska urinvånarna! - inte härstammade från Homo Sapiens utan utvecklats från Homo Erectus! Ja, i John Mulvaneys och Johan Kammingas standardverk "Prehistory of Australia" från 1999 förs denna teori fram som både legitim och seriös. Men DNA-forskningen har på kort tid motbevisat alla sådana idéer. Tack Goda Gudinna för mitokondriskt DNA, som bevisat mänsklighetens enhet...
Men exemplet visar att även denna nästan chockerande Blavatsky-idé inte ligger SÅ långt från riktigt "moderna" föreställningar.
Men det gör däremot en hel del annat. Enligt Blavatsky var människan inte ett av de senaste, utan det första däggdjuret. Och den "tredje rotrasen" i mänsklighetens historia fanns redan på dinosauriernas tid. Människorna var då ännu inte uppdelade i två kön - den andra och tredje rotrasens historia är historien om en utveckling från könlöshet, över androgynitet till slutligen en uppdelning i två kön. Låter riktigt tilltalande, på sätt och vis
Ett av Blavatsksy mest fascinerade argument - hon ser det som bevis! - för att människor levde under jura- och kritaperioderna är existensen av berättelser och sagor om drakar. Drakarna är enligt henne inga fantasier - de är folkminnen av den tid människorna levde tillsammans med dinosaurier! Storyn i Jurassic Park kan dra något gammalt över sig! Varför kan ingen filmatisera Blavatskys scenario istället? Den "tredje rotrasens" androgyna människor som försöker klara sig från Tyranousaurus Rex och de andra - se där ett fantastiskt Hollywoodmanuskript!
Detta Blavatsky-scenario är både fascinerande och på något scence fiction-sätt mycket tilltalande. Tänk om det vore sant att det funnits människor på dinosauriernas tid - och att drakmyter är rester från denna!
Snart kommer jag till avsnittet om Atlantis. Det blir nog också spännande.
lördag 1 januari 2011
Tänkvärd kommentar
Lyfter upp en kommentar från pseudonymen "Blavatskys babian" under inlägget från igår. Jag tycker att det är tankeväckande. Fast det där om partiklar som rör sig snabbare än ljuset måste jag ha missat. Var kommer det ifrån?
"Blavatskys babian sa...
Jag vet att vetenskapsmän (och ävrn Olav Hammer i sin bok om New Age) kritiserar nyandliga och religösa grupper för att utnyttja kvantfysiken, men är det egentligen så konstigt? Om man säger att det finns parallella världar, att vissa partiklar kan färdas snabbare än ljusets hastighet, att partiklar automatiskt kan påverka varandra på oerhört långa avstånd, att vår värld egentligen är som ett hologram...ja, då vore det ju märkligt om religiösa grupper INTE utnyttjade detta...
Man kan inte komma ifrån frågan genom att säga "äsch, vi menar ingenting andligt, det är materiellt alltihop". Tja, kanske det, men det verkar vara en väldigt exotisk sorts materia, måste jag säga...
Det blir lite som det Kire tog upp tidigare på tråden, och på en annan tråd: man döljer det faktum att man egentligen brutit med materialismen, kanske av taktiska skäl?"
"Blavatskys babian sa...
Jag vet att vetenskapsmän (och ävrn Olav Hammer i sin bok om New Age) kritiserar nyandliga och religösa grupper för att utnyttja kvantfysiken, men är det egentligen så konstigt? Om man säger att det finns parallella världar, att vissa partiklar kan färdas snabbare än ljusets hastighet, att partiklar automatiskt kan påverka varandra på oerhört långa avstånd, att vår värld egentligen är som ett hologram...ja, då vore det ju märkligt om religiösa grupper INTE utnyttjade detta...
Man kan inte komma ifrån frågan genom att säga "äsch, vi menar ingenting andligt, det är materiellt alltihop". Tja, kanske det, men det verkar vara en väldigt exotisk sorts materia, måste jag säga...
Det blir lite som det Kire tog upp tidigare på tråden, och på en annan tråd: man döljer det faktum att man egentligen brutit med materialismen, kanske av taktiska skäl?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Ostalgi
Lyssna gärna på denna sång . Det är en propagandasång från det forna DDR: Tyska Demokratiska Republiken, i väst allmänt kallat Östtyskla...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
