Max Scharnberg på djupt vatten

Jag har tidigare nämnt att Max Scharnbergs bok "Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords”, (Uppsala 2009) makulerades av Uppsala universitet. Scharnberg hade gett ut den som en del av den så kallade ACTA-serien vid Uppsala Universitet utan att universitetet var tillfrågat.

Nu har dock några exemplar av boken funnit sin väg till några forskningsbibliotek. Det är bra. För redan en snabb genomläsning av den visar att Max Scharnberg, här liksom i flera av sina tidigare böcker, kombinerar grova faktafel med en säregen och bisarrt formallogisk ”analysmetod”.

Hans huvudsakliga tes i boken är att Södertäljeflickan konsekvent indoktrinerades av sin fostermamma, Birgitta Allmo, och att allt hon mindes hade formulerats av Birgitta Allmo innan Södertäljeflickan själv kunde berätta något om det. ”Bevisen” för detta är främst presenterade i en utförlig tabell, som sträcker sig från sidan 14 till sidan 29. Den påstås bevisa att Birgitta Allmo var först med att berätta om övergreppen i polisförhör, och i andra kontakter med myndigheter, och att Södertäljeflickan först efteråt berättade om samma saker.

Jag har idag ingen möjlighet att avgöra om Scharnbergs konkreta påståenden här stämmer. Det är långtifrån självklart. Som vi snart ska se handskas han milt sagt mycket ovarsamt med sanningen - när han refererar annat som lättare går att kontrollera.

Men det är inte det väsentliga här. Det väsentliga är att man inte kan komma till några som helst meningsfulla resultat med den metod han använder sig av. Vad han möjligen skulle kunnat ha visa är just att fostermodern kanske var först att ta upp saker med polisen. Men vi får tänka på att vi har en traumatiserad tonårstjej, som just försiktigt börjar berätta om plågsamma minnen, och en icke traumatiserad fostermamma, driven av upprördhet och rättspatos.

Det är i det läget ganska naturligt att de första kontakterna med myndigheter inte tas av flickan. Det är också naturligt att fostermamman har lättare att först berätta om övergrepp. Även om Scharnbergs påståenden skulle vara sanna utgör de inte något ”bevis” som stöder Scharnbergs veritabla monsterbild av fostermamman.

Om vi får tro Scharnberg skulle nämligen Birgitta Allmo nästan omedelbart efter att Södertäljeflickan flyttat hem till henne, ha försökt indoktrinera (Scharnbergs egna ord!) henne med ”falska minnen” om att ha blivit vådtagen av fadern och modern, såld som prostituerad, varit med om att andra barn torterats, om att andra barn mördats, och att rester av dessa ätits.

Ja, hon skulle ha engagerat sig i veritabla ”training sessions” där hon skulle ha lärt upp Södertäljeflickan om vad hon skulle minnas (s.175).
Södertäljeflickan skulle sedan, istället för att hals över huvud fly från denna uppenbara galning, glatt låtit sig indoktrineras med denna berättelse, trots att hennes familj enligt Scharnberg var en fullt normal familj…

Denna bisarra teori, som för övrigt ter sig än mer orimlig för var och en som har haft kontakt med personerna ifråga, bygger i stort sett enbart på Scharnbergs noteringar om vem som ska ha sagt vad först till myndigheterna.

Man kan också dessutom notera att Scharnberg, exempelvis, som en självklarhet, utgår från att små detaljskillnader i olika polisförhör om ett och samma övergrepp bevisar att händelserna måste vara påhittade, och att om berättelser under förhören utvecklas ”gradvis" beror det på att de är fabricerade och inte på att vittnet gradvis vågar berätta, eller kan minnas, fler detaljer. Dessutom anser han att en internationellt erkänd diagnos som PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är en ”pseudodiagnos”.

Men oavsett Scharnbergs tvivelaktiga metod – kan man lita på att han presenterar fakta som de är? Nej, absolut inte.

Scharnberg påstår helt lögnaktigt att familjen Allmo är medlemmar i en religiös sekt som mycket starkt tror på djävulens närvaro i denna värld (s.39). Försiktigtvis undviker han att nämna vilken ”sekt” det i så fall skulle vara fråga om.

I anknytning till detta påstår han att en av anledningarna till att Birgitta Allmo började "indoktrinera" Södertäljeflickan var att hon var "bekant" (acquainted) med professor Eva Lundgren (s.39 f). Vad som än menas med "bekant" blir det fel. I själva verket hade Allmo knappast hört talas om Eva Lundgren före februari 1993, och de träffades första gången i maj 1993, mer än ett och ett halvt år efter att den påstådda indoktrineringen skulle ha börjat.

Han påstår (s. 168) att Birgitta Allmo i sin bok ”Vem vågar tro på ett barn?” påstår att Södertäljeflickan fortfarande måste skyddas p.g.a. hot från förövarna. Försiktigtvis har han ingen sidhänvisning till detta helt felaktiga påstående. Inget som ens avlägset liknar detta påstående finns i boken.

Vidare påstår han (samma sida) att Birgitta Allmo sade sig ha hört barnskrik i telefonen vid en anonym telefonpåringning. Hans så kallade poäng är att det ”bevisar” att det är hon som ”indoktrinerade” Södertäljeflickan när hon berättade om vid ett tillfälle när hon hade hört detsamma.

Han anger två sidor från Allmos bok, s. 184 och 195, som referens. Men på den första av dessa sidor nämns endast två anonyma påringningar, där den som ringer är helt tyst, och på den andra nämns helt enkelt det samtal som Södertäljeflickan hade beskrivit för polisen. Det finns där inte ett ord om att Allmo själv skulle ha tagit emot samtalet.

Scharnberg påstår felaktigt (s. 169) att Södertäljeflickan skulle ha pekat ut en address på Odengatan 104 som en plats där barn skulle ha dödats. Det gjorde hon inte, däremot pekade hon ut att en av hennes förövare hade ett rum där. Och det visade sig för övrigt att en tidigare sexualbrottsdömd man hade en lägenhet i uppgången.

Scharnberg hävdar att Allmo har förfalskat brev och andra dokument från den dömde Södertäljepappan. Hans huvudargument, förutom att de sägs vara skrivna på vad han kallar ”Allmos stil” är att Scharnberg själv (!) raderade dokumenten i den döde faderns dator eftersom han visste att de skulle användas emot denne! (sidan 169).

Följaktligen måste dessa av Allmo citerade dokument vara falska. Ja, Scharnberg raderade dessa dokument, och det är i sig anmärkningsvärt, men vad han inte verkar ha insett är att i dessa dagar kan raderade dokument i datorer oftast återställas.

I samband med detta är Scharnberg så illa tvungen att medge att han under många års tid själv var nära vän med den dömde fadern, men försäkrar att det inte på något vis gör hans bok mindre objektiv…..

Scharnberg påstår (sidan 175) utan att ange någon källa, att försvaret i den sista rättegången 1994 ville ha en öppen rättegång, medan ”motsidan” ville ha en sluten. I själva verket var det tvärtom.

Ett av de verkliga lågvattenmärkena i boken är nog på sidan 180, när Scharnberg helt riktigt noterar att Birgitta Allmo föreläst om utsatta barn och sedan insinuant skriver att ”ingen vet” hur många gånger hon på dessa föredrag visat videoinspelningar av sekretessbelagda polisförhör med Södertäljeflickan.

Svaret på den skamliga insinuationen är naturligtvis att det inte har skett en enda gång. Var skulle hon för övrigt ha fått tag i dessa?

Ingen ska nu tro att Scharnbergs fallenhet för pre-logiskt tänkande utvecklades nyligen...

Redan i Kristianstadsbladet 6/2 1995 lade han ut texten om att 80 procent av alla incestdömda var oskyldigt dömda och att orsaken till detta var komplotter från de psykoterapeuter som ville bedriva terapi med sexualbrottsdömda: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."

Exakt på vilket sätt ”samtalsterapeuterna” bakom kulisserna skulle kunna styra det svenska domstolsväsendet utvecklade han dock inte.

En sak till. Uppsala universitet har som sagt förklarat att Scharnbergs alster inte är utgivet i deras skriftserie och att Scharnberg helt enkelt på egen hand har gett ut sin pamflett i ACTA-seriens namn. På det bibliotek där jag lånade hans alster framgår detta vare sig i deras katalog eller genom något bifogat blad till boken. Detta borde åtgärdas, för att inte läsarna ska behöva tro att Uppsala universitet gärna upplåter plats åt ovetenskapliga charlataner och virrpannor i sina publikationer…