Rituella övergrepp och magiskt tänkande

/Några reflektioner/

Det överlevare från den typ av övergrepp som idag ofta kallas rituella övergrepp berättar om idag handlar om förövargrupper där övergrepp mot barn är den centrala verksamheten. Det är också uppenbart i dessa berättelser att förövarna huvudsakligen, om inte enbart, drivs av ”sexuella”, ”pedofila” och sadistiska motiv.

Trots en del kristna fundamentalisters idéer om saken finns det absolut inget förkristet religiöst system i det historiska eller etnografiska materialet som har sexuella/sadistiska övergrepp mot barn som centrum i sin rituella praktik. Och det finns heller inget sådant som har en sexuellt färgad sadism riktad mot barn som det grundläggande motivet bakom handlingar och trossystem.

Den typ av verksamhet som överlevare från rituella övergrepp beskriver skulle heller aldrig ha KUNNAT ingå som centrum i ett förkristet ”hedniskt” trossystem. Och oftast skulle förkristna människors avståndstagande mot sådana övergrepp med säkerhet vara lika stark som avståndstagandet i dagens samhälle.

”Rituella övergrepp” kan i sina huvuddrag placeras in i ett kriminalhistoriskt snarare än i ett religionshistoriskt sammanhang. Motiven bakom dem har mycket gemensamt med markis de Sades perverterade fantasier men försvinnande lite med förkristna religioner.

Men - detta är ändå inte hela sanningen. I många berättelser om ”rituella övergrepp” finns ett centralt element som inte kan förklaras inom ramarna för ett ”modernt” perspektiv på sadism och sexualbrott.

Sara Scott har i sin läsvärda bok om rituella övergrepp (Scott 2001: 156-57) påpekat att berättelser om rituella människooffer är betydligt svårare att passa in i en sådan ”modern” kontext än de andra elementen.

Det går naturligtvis att hävda att även dessa (förvisso ohyggliga) delar av berättelserna kan förklaras utifrån förövarnas perverterade sadism. Och till en stor del stämmer det.

Men inte helt och hållet.

För om man utgår från många överlevares minnen (och ja, jag tillhör som bekant inte de som vill avfärda dessa minnen och berättelser som huvudsakligen orsakade av ”falskt minnessyndrom”) är det omöjligt att komma ifrån att i många av fallen finns det mycket starka element av magiskt tänkande bakom dessa rituella mord. Sara Scott (2001:135) pekar på föreställningen att det rituella tagandet av människoliv på något sätt kommer att öka förövarnas makt. Och det är sant att det i många överlevares berättelser framgår att förövare förväntar sig makt och framgångar som ett resultat av dessa dåd.

Det är egentligen inte förvånande. Att den typen av magiskt tänkande lever kvar i vår värld kan bland mycket annat exemplifieras en rik affärsman i Uganda för något år sedan fängslades för att han murat in kraniet av en dödad tolvårig pojke i grunden till en av sina egendomar i Kampala.

Detta anknyter direkt till en uråldrig tradition om offer – syftet är att huset och egendomen ska gynnas av det magiska offret.

I den länkade artikeln i SvD om detta och andra magiskt motiverade mord i Uganda påpekas också att framgångsteologin i sin kristna variant kan ha bidragit till att förstärka sådana föreställningar. Offrade inte Gud sin son för att de som tror på honom skulle få framgångar av det?

Vi lever i en globaliserad värld. Magiska föreställningar som fanns hos oss för ett antal århundraden sedan, och som levt kvar i exempelvis Afrika idag, har under lång tid på nytt spritt sig och kommit att tas upp på olika sätt i olika ockulta idétraditioner och subkulturer.

Det finns en hård kärna av fall av ”rituella övergrepp” där sexuell sadism har fusionerat med magiskt tänkande. Sedan finns det många fall (som i svenska Umeå- och Södertäljefallen) där det magiska tänkandet är obefintligt eller marginellt, och där sadism och perverterad lust är det helt dominerande innehållet.

Oavsett allt detta kvarstår dock ett väsentligt faktum. Det är aldrig religiösa trossystem, satanistiska eller andra, som ligger i botten när det gäller övergrepp mot barn. .De konkreta övergreppen ser hos olika förövargrupper oerhört lika ut, oavsett vilket pseduoreligiöst "trossystem" de åberopar.

Det stora problemet vad gäller ”rituella övergrepp” är naturligtvis inte att försöka definiera dem, eller att analysera dess karaktär. Det stora problemet är att det etablerade samhället bestämt sig för att utdefiniera dem som något som inte existerar. Det är detta dilemma som överlevare och andra som blivit övertygade om existensen av dessa övergrep står inför i dag.

Detta dilemma, detta faktum, utgör både en tragedi och en mardröm. Och ställer också otäcka frågor om hur samhället egentligen är konstruerat.

Referens
Sara Scott, The Politics And Experience Of Ritual Abuse, Open University Press, 2001.


TILLÄGG
Se också min blogg "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?"