Att låta den rätta komma in

Första gången jag fick reda på att den fanns en författare som hette John Ajvide Lindqvist som skrivit en roman med namnet ”Låt den rätte komma in” var när jag satt och läste ett utkast till en recension. Det var på Socialisten, och det var Peter Stolpes recension av just ”Låt den rätte komma in” (kan läsas i en av länkarna nedan).

Jag blev fascinerad och tänkte att den verkade värd att läsa.

Någon månad senare råkade jag få syn på den i Konsum vid T-centralen (som numera verkar ha stängt). Jag köpte den och läste ut den två nätter i rad.

När jag väl läst ut den hamnade jag nästan i ett chocktillstånd. Inte i en entydigt negativ mening, men det väckte upp känslor, minnen. Hopp, besvikelser, längtan.

När jag dagen efter såg filmen förstärktes reaktionen. Jag grät mycket i flera dagar.

Jag kan nu inte säga varför. Eller rättare – jag vet varför, i stort sett, man kan inte gå in på det.

Men den öppnade en väg till något som jag haft inom mig sedan barndomen.

Nedan har jag lagt in de blogginlägg jag skrev perioden efter att jag såg den. De är ganska förvirrande, men egentligen inte förvirrade.
..............................................
27 januari 2009
Jag har just läst ut John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in". Det är inte möjligt att förklara mina känslor för den. Jag blev rörd, oerhört rörd. När jag läst ut den hade jag tårar i ögonen.

Den väcker starka känslor som jag som sagt inte kan förklara. Jag måste se filmen också, och hoppas den inte blir en besvikelse.

Slutet på boken var en lättnad, jag hade fruktat ett annat slut. Det var när jag såg hur det slutade som ögonen fylldes av tårar.

Jag kanske återkommer till den, nu är jag allt för tagen för att skriva mer.

28 januari 2009
Igår skrev jag att jag just läst ut boken “Låt den rätte komma in". Idag upptäckte jag till min glädje att filmen fortfarande går på några biografer.

Jag har egentligen inte råd att gå på bio men den här MÅSTE jag se. Så jag gick på föreställningen på Sergel 18.40.

Det finns en del som säger att medan boken är bra, är filmen så blodig att den fina psykologiska skildringen drunknar i hemskheter. Så var det inte riktigt för mig. Boken är förvisso bättre, men med den i bakhuvudet kunde jag bortse från ett antal grova våldscener och fokusera på den framväxande vänskapsrelationen mellan Eli och den mobbade Oscar.

Och, ja, jag blev väldigt gripen även av filmen. Jag hade nog tårar i ögonen mer än hälften av tiden, och i slutscenen kan man rentav säga att jag grät.

Jag vet i hög grad varför. Det har inte endast med filmens handling i sig att göra, det finns teman i filmen som griper in i mig och påminner om centrala händelser, drömmar och en djupt liggande längtan.

När jag hade sett filmen besökte jag Konsum på Centralen för att handla mjölk. I kassan stod den kvinna som hade sålt boken till mig för några dagar sedan. Hon hade då blivit helt entusiastisk och hållit en utläggning om att den var oerhört bra, och dessutom varnat mig för att jag inte skulle kunna sova. Nu sa jag till henne att jag nu både läst boken och sett filmen och att jag tyckte väldigt mycket om båda. Hon sa att även hon tyckte om filmen.

Det är inte ofta expediter entusiastiskt kommenterar kunders bokval. ”Låt den rätte komma in” tycks engagera många. Det gör mig glad, på något sätt.

TILLÄGG
Det är en sak vad filmen står för för mig, en annan sak vad den kan stå för för andra. Jag vill därför tillägga att människor som inte står ut med att se filmer som innehåller grova våldscener inte bör se den. Det finns kanske tre eller fyra ganska grova sådana scener i filmen.

7 februari 2009
Såg ”Låt den rätte komma in” en gång till igår.

Och jag håller nu på att läsa om boken, mer grundligt och långsamt denna gång, med penna i handen, och stryker under allt av intresse.

Jag är fortfarande lika tagen som jag blev efter att ha läst boken.

Förr eller senare kanske jag kan skriva något rationellt om den, men just nu, i denna sinnesstämning, är det kanske bäst att jag avstår.

20 mars 2009
Läste ut "Låt den rätte komma in" för andra gången igår /bör nog ha varit den tredje, anm. 30 oktober/. Hade tänkt recensera den, men vid närmare eftertanke låter jag bli. Dess betydelse för mig är så speciell, att det inte är meningsfullt att recensera den.

Jag tänker heller inte gå in på vad den egentligen står för hos mig. Jag nöjer mig med att säga att det är en av de mest betydelsefulla böcker jag har läst i hela mitt liv, kanske den mest betydelsefulla.

Jag vill gå ett steg längre än så. Jag tror faktiskt att oavsett hur länge jag lever kommer jag att i mitt inre dela upp mitt vuxna liv i före och efter jag läste "Låt den rätte komma in". Låter det vansinnigt? Det kanske det är, också.

Men det kan finnas en djup sanning i vansinne också...