Födelsedag

Idag för 54 år sedan föddes jag, den 31 december 1954, klockan kvart i elva på kvällen. Det var det. Efter det gick nästan allting fel.

Jag firar inte min födelsedag. Jag vill vare sig fira att jag föddes eller att jag varje år blir ett år äldre.

Den 31 december drar jag konsekvent ur telefonjacket, och stänger av mobilen. Det gör jag i och för sig ofta annars också, men den 31 december är det konsekvent.

Och sedan kan jag ensam fantisera om att jag hade fötts på en annan plats, i en annan tid och/eller i ett annat sammanhang. Och att jag fyller 15 och inte 54. Och att jag hade sluppit att födas till man.

Nej, nu orkar jag inte skriva mer.

Hijras – varken män eller kvinnor

/Som många torde inse är jag intresserad av frågor om könsidentitet, och könsöverskridande. Så jag lägger in den här artikeln jag skrev i maj i år för min webbsida, eftersom jag ändå inte orkar skriva något idag./

Jag har tidigare skrivit om Kybelekulten, den religiösa rörelse där åtminstone under sina sista århundraden de manliga prästerna var kastrerade – och vanligtvis klädde sig i kvinnokläder. Finns det något liknande idag?

Det närmaste man kan komma är förmodligen de s.k. Hijras i Indien. Ordet Hijra kommer i sig från ett ord som betyder skador på det manliga könsorganet. I Indien betecknar det en rörelse av (biologiska) män, som dyrkar gudinnan Bahuchara Mata, låter avlägsna både penis och testiklar, och klär sig i kvinnokläder. De anser sig själva vara ”vare sig män eller kvinnor”.

De hyllar i teorin en asexuell asketism, men i prakten tvingas en relativt stor del av dem leva på prostitution. Samtidigt anställs de ofta för att välsigna bröllop och födslar. Trots, eller snarare på grund av, deras kastrerade tillstånd, anses de rituellt kunna befrämja fruktsamheten. I motsats till Kybelekulten verkar den sexuella identiteten på ett sätt vara mer central än religionen, vilket visas av att en signifikant minoritet av Hijras är muslimer, och lyckas kombinera detta med dyrkan av gudinnan.

För att bli Hijras måste adepterna bevisa att de är impotenta, bland annat genom en rad tester om de verkligen inte kan fås att reagera sexuellt på kvinnor. Det är endast de som klarar dessa tester som accepteras som Hijras.

Den som verkligen vill ta steget fullt ut måste operera sig. Denna operation är förbjuden i Indien, och utförs följaktligen av medicinskt outbildade Hijras. Den sker i en ritual, där adepten ska fokusera på en bild av gudinnan, och försätta sig i trance.

Själva ingreppet sker genom ett enkelt snitt, som på några sekunder skiljer könsorganet från kroppen. Blödningen stoppas inte, eftersom det anses att manligheten försvinner genom blodet. Operationen är följaktligen potentiellt dödlig, även om den stora majoriteten överlever.

Hijras bor i egna hushåll, i ett delvis hierarkiskt system, med utsedda ledare. Ibland förekommer nationella konferenser, där dessa ledare samlas och diskuterar rörelsens verksamhet.

Ursprunget till Hijras är höljt i dunkel, men många tror att de uppkom under den muslimska tiden, när eunucker ofta tjänstgjorde i palatsen och i hovet och kunde ha stort anseende. Trots gudinnetron har islam ett högt anseende bland Hijras, och en del är som sagt muslimer.

Men även före islam fanns det i hinduiska, buddhistiska, och framförallt jainistiska skrifter diskussioner om androgynitet, ”tredje kön” och andra mellanting mellan män och kvinnor.

En skillnad mellan Hijras och många transsexuella i väst, är som nämnts att Hijras inte definierar sig som kvinnor, utan som ett tredje kön. Det finns en form av biologisk realism i detta. Hijras brukar konstatera att de inte kan föda barn, och att de följaktligen inte kan vara kvinnor.

Det är lite sorgligt att operationen inte är tillåten. Om den var det, skulle säkert en hel del dödsfall kunna undvikas. Att den förbjöds var inte ett resultat av hinduisk ortodoxi, utan av kolonialtidens kulturella förtryck. Den var tillåten fram till 1888.

Jag lovar att återkomma till denna intressanta rörelse.

Litteraturtips
Serena Nanda, Neither man nor woman: The Hijras in India, 1999.

Titta vad jag fick...

Min blogg har fått utmärkelsen “Nice Blog Award” av Motherbitch, som på andra bloggar också kallar sig Motherwitch.

Det är väldigt glädjande, men det ger mig en viss vånda. För det finns lite villkor förknippat med att ta emot utmärkelsen, som delas ut som en typ av kedjebrev.

"* De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
* Länka till den bloggen du fick den ifrån.
* Ge den vidare till så många andra bloggare du vill & länka till deras sidor.
* Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden."

Det andra och det sista är inga problem. Vad gäller det första har jag än idag inte lyckats lista ut hur man lägger upp bilder på bloggen, så det får vänta tills jag lärt mig det.

Vad gäller det tredje försätter det mig i ett dilemma. Det finns så många bra bloggar och det känns orättvist att behöva välja ut någon av dem. Men nu visar det sig att många bra bloggar redan har fått utmärkelsen. Naturligtvis Motherbitch själv, men också Lotta, som var den som gav den till Motherbitch. Lotta gav den också till Kjell-Åke och bloggen Överlevare. Motherbitch gav den dessutom också bland annat till Marinas blogg och Vargen.

Alla dessa, och då i synnerhet Motherbitchs egen, och många till är mer än väl förtjänta av priset, men jag väljer att lägga till två som inte har fått det ännu.

Den första är för mig helt självklar. Det är Blog.Consequentia, som under de senaste åren, tillsammans med hemsidan Consequentia, som den är kopplad till, varit en ovärderlig källa till kunskaper om kampen mot övergrepp, och framförallt kampen mot de figurer som arbetar på att förneka och bagatellisera övergrepp mot barn. Den rekommenderas varmt.

Men sedan skulle jag vilja välja ut en annan blogg, med ett helt annat ämne. Den görs av Egil Karlow och har den helt förskräckliga titeln "Organ för: Buddhism-marxismen" och man skulle kunna ana det värsta. Men det är inte en blogg för någon obskyr sekt, utan en blogg som för en för mig intressant och mycket givande diskussion om förkapitalistiska samhällen, relationen mellan religion och marxism och liknande frågor. Udda, ja, men jag tycker att den är värdefull.

Detta om detta. Den som vill se hur utmärkelsen ser ut gå tillbaka till Motherbitch. Hon vet mer än mig om att lägga ut bilder på nätet…

Artikel om julfirande jag skrev 1981

Nu är det tidig morgon på julafton och jag kan inte komma på något annat än att lägga in detta från min hemsida.

Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

/Denna artikel publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är den naturligtvis helt meningslös, men som personligt dokument tycker jag att den har ett visst intresse.)

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.

Bockfoten sticker fram, del 2

Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.

Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.

Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".

Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.

För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.

Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.

Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.

Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.

Starka krafter i samhället har intressen av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.

Varför skriver jag så mycket om Thomas Quick?

Det beror inte på att jag tillhör de som är oerhört intresserade av kriminalfall eller kriminaljournalistik i allmänhet. Det är jag inte.

Anledningen är huvudsakligen den att de främsta aktörerna bland de som i åratal velat övertyga om att Quick "inte begått ett enda mord" har varit oerhört aktiva i att avfärda berättelser om övergrepp mot barn. Det är personer vars motiv är grumliga, milt sagt.

Vi har Pelle Svensson, en aktiv försvarare av Hans Scheike och hans sexsekt. Svensson har bland annat skrivit förordet till sexsektkvinnan Britta Sylvans bok "Jordbävningen". I detta förord skrev han bland annat att "om det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare, det skulle blir mindre skilsmässor och självmord. Han beskrev också sexsekten i termer som "nakna och lyckliga barn” och "vackra kvinno- och barnstjärtar".

Vi har Ulf Åsgård som i rättegången om Södertäljefallet 1994 avfärdade Södertäljeflickan som mytoman, och som i det så kallade "Ulf-fallet" 2004 jämförde terapeuten Kenneth Lind med förhörsledarna i Abu Ghraib-fängelset.

Vi har Kerstin Koorti som bland annat sagt att minnen som kommer fram i terapi undantagslöst är falska, och som har deltagit i snart sett varje kampanj mot överlevare från övergrepp.

Vi har Jan Guillou, som alltsedan tidigt 80-tal försökt diskreditera trovärdigheten hos de som berättar om minnen av övergrepp i barndomen. Att han sedan vill att andra ska tro på Guillous egna minnen av övergrepp i SIN barndom är ju en pikant detalj i sammanhanget.

Vi har Leif GW Persson, som agerat i nästan alla av de mest kända fallen för att ifrågasätta trovärdigheten hos överlevare: styckmordsfallet, "Ulf-fallet", Södertäljefallet, bordellhärvan etc. etc. Att han har en mycket märklig relation till sanningen visades i Lars Borgnäs dokumentär om styckmordet i Uppdrag Granskning.

Och sedan har vi nu alltså också fått Hannes Råstam, mest känd för sina extremt vinklade progam om "Ulf-fallet", där han systematiskt utelämnade allt som talade för dotterns berättelse om att hon hade utsatts för sexuella övergrepp.

Dessa personer är kärnan i kampanjen för att Quick skulle vara oskyldig. Quickfallet har en hel del element som gör att förnekare av denna typ ser rött. "Terapiminnen", minnen av övergrepp i barndomen, att bortträngda minnen kan återkallas, multipla personligheter och så vidare.

Oavsett frågan om Quick är oskyldig eller skyldig till de åtta mord han dömts för är motiven hos de mest frenetiska av kampanjmakarna helt klara.

Men oavsett hur det går bör man nog uppmärksamma något intressant. Quick sade inte ett ord om "falska minnen". Han påstod att han hade ljugit. Det är en väsentlig skillnad som man bör ha i minnet i framtida debatter om saken.

En inneboende motsättning i Råstams program

Det finns något underligt med hela grundteorin i Hannes Råstams program om Thomas Quick. Eftersom ingen har tagit upp det kommer jag mycket kort att beröra det här.

Å ena sidan var Quick neddrogad på lugnande medel, vilket gjorde honom hämningslös, och benägen till vilda fantasier, vilket utnyttjades av förhörsledarna och terapeuterna för att få honom att fabulera.

Men å andra sidan var Quick under samma period så oerhört välplanerad och manipulativ att han systematiskt och med en närmast akademisk exakthet kunde läsa in material, noga avläsa omgivningens reaktioner, locka förhörsledare att avslöja detaljer, och göra det på ett så skickligt sätt att han som enda människa i Sverige kunde bli dömd för åtta mord han inte hade begått. Kort sagt, han var ett iskallt kalkylerande geni.

De här bilderna går inte ihop. Den förtvivlat sönderdrogade förvirrade person som beskrivs skulle helt enkelt inte ha kunnat genomföra detta otroliga projekt.

Däremot ökar förvisso Quicks möjlighet att ljuga på ett manipulativt och övertygande sätt nu när han är nykter. Något att tänka på när man försöker bedöma vilken Quick som är mest trovärdig - den psykofarmakapåverkade som "hämningslöst" berättade om brott han hade begått – eller dagens drogfria, som systematiskt försöker förklara och förneka alla erkännanden.

Obs jag säger inte att detta innebär att Quick nödvändigtvis ljuger nu och talade sanning då – bara att det är något man bör beakta innan man faller för Råstam och menar att det självfallet är först nu Quick berättar ”sanningen”.

"Därför är Thomas Quick skyldig till mord"

"I fall efter fall har Thomas Quick pekat ut mordplatser och angett detaljer som han inte kan ha haft kännedom om utan att ha varit gärningsman. Ingenting i söndagens Dokument inifrån förklarar Quicks kunskaper om de offer han erkänt att han dödat."

Det skriver Gubb Jan Stigson, i en intressant artikel på Newsmill idag.

Den rekommenderas.

Bockfoten sticker fram

Nedanstående citat från slutet av Jan Guillous krönika i Aftonbladet idag talat för sig självt. Det visar med all önskvärd tydlighet vad de egentliga motiven är för de flesta av dem som med den största glöden drivit kampanjen för att Thomas Quick skulle vara oskyldig.

Det handlar om personer som önskar att man inte längre tror på de som minns övergrepp i barndomen. Det är personer som ser det som sin sak att sprida den moderna folksägnen att det skulle finnas mängder av bevisade fall av "falska minnen". Nu är det hela enbart befängt, i synnerhet som Quick själv inte påstår sig haft några falska minnen. Han säger att han ljög. Och det är något helt annat.

Men läs nu slutet av Guillous krönika.

"En detalj kan vara värd att påminna om dessförinnan. Vid den tid då Thomas Quick dömdes, fastän oskyldig, var det på modet i rättsväsendet att anlita en särskild ny typ av expertis bland psykologerna. Experter på förträngda minnen. Det var sådana personer, som i dag är helt ute och betraktade som skojare, som inledde Thomas Quicks marsch mot berömmelse. De hjälpte honom att ”gradvis” minnas.

De hjälpte många andra vid samma tid, nämligen flickor med ”förträngda minnen” som fick hjälp att sätta fast fäder och manliga släktingar för sexuella övergrepp. Deras härjningar ledde till ett tiotal justitiemord, om man bara räknar de dömda män som senare fått resning och frikänts. I Norge är siffran över 25. Alltför många hade ett varmt egenintresse av att få Thomas Quicks fantasier och ”förträngda minnen” att framstå som vetenskap."

Som sagt - bockfoten sticker fram.

Hannes Råstams program

Har sett Hannes Råstams skickligt gjorda program. Om jag inte kände till Råstams förmåga till att göra vinklade och ohederliga program skulle jag som så många andra troligen svalt rubbet. Det gör jag inte nu.

Utan att ha någon bestämd åsikt om Thomas Quicks eventuella skuld eller oskuld till de mord han tidigare erkänt vill jag stillsamt påpeka att när Råstam beskrev Quicks bakgrund nämnde han inte de två dokumenterade mordförsöken (se länkarna i mitt inlägg nedan), utan valde att endast nämna bankrånet. Det säger en del om den mannens hederlighet, eller snarare brist på sådan.

Vill också påpeka att Råstam i programmen om "incestdömde Ulf" "glömde" att nämna de rättsmedicinskt konstaterbara skador som stödde dotterns berättelser. Eller hur han triumferande slog fast att Kenneth Lind hade fått "icke godkänt” i psykoterapiutbildningen utan att nämna att det berodde på några få saknade poäng, i en i övrigt genomförd utbildning,

Nej, jag litar inte på Råstam. Det betyder förstås inte att Quick med nödvändighet måste vara skyldig. Men det betyder att Hannes Råstam, av anledningar han bäst känner till själv, har en vana att handskas en smula ... ovarsamt med sanningen.

Quick var mycket charmig. Med ett sympatiskt ansiktsuttryck berättade han övertygande om hur oskyldig han var. På samma sätt lyckades han tidigare övertyga bland annat journalisterna Janne Mattsson och Gubb Jan Stigson om hur skyldig han var.

Att Quick är duktig på att manipulera är uppenbart. Frågan är bara vilka han har manipulerat, och när. Lyckades han manipulera terapeuter, förhörsledare och domstolar under åratal eller har han lyckats manipulera Hannes Råstam? Eller både och?

Eller har möjligen radarparet Råstam och /Quicks nye advokat/ Thomas Olsson (känd från Bo Larsson-fallet!) lyckats manipulera Quick?

På dessa frågor finns inget bra svar ännu. Frågan är om ett sådant svar någonsin kommer.

Perspektiv på Thomas Quick

Ikväll sänds första delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick på SVT.

Eftersom tendensen i den, om man får tro på de mer eller mindre hysteriska artiklarna i vissa media, ska vara att Thomas Quick är en mytoman (eller var, tills han träffade Hannes Råstam?) som fantiserat ihop de mord han dömts för, vill jag rekommendera de som tänker se den att först läsa två korta artiklar från Crimenews.se.

Dels en som lades ut idag, dels en som jag länkat till tidigare på denna blogg.

Tillsammans kanske de kan ge en bakgrundsbild som kan vara nyttig att ha i bakhuvudet då man ser programmet.

Evelyn Reed, matriarkat - och dagens vårdnadstvister

/De tre sista styckena i detta inlägg bör nog inte ses som en konkret politisk handlingslinje vad gäller vårdnadstvister. Riktigt så orealistisk är jag inte. Men man kan ju drömma.../

Det är lite över 30 år sedan jag först läste Evelyn Reeds bok ”Kvinnans utveckling”. Den hade underrubriken "Från matriarkalisk klan till patriarkalisk familj". Det var i december 1978, och den grundlade hos mig ett ganska så systematiskt intresse för teorier om förhistoriska matriarkat. Jag blev mycket imponerad när jag läste den. Det är en av de böcker som jag faktiskt kan säga förändrade min världsbild i grunden.

Mycket imponerad är jag på sätt och vis än idag. Jag har visserligen blivit mycket kritisk till mycket i den. Reed bygger upp en grandios teori om det förhistoriska matriarkatet - dess karaktär, dess uppkomst och dess fall. Och jag delar hennes åsikt att kvinnorna i de samhällen som existerade före patriarkatet av allt att döma hade en central roll, och en maktställning som vida överstiger den de har idag.

Problemet var att hon lade fram den med magistral självsäkerhet - så här är det, punkt slut. Ett annat problem var att hon ofta behandlade sina källor på ett lite märkligt sätt. Ett tredje problem var att hon ofta struntade i källor som var problematiska för hennes teori. Ett fjärde problem var att hon i stort sett struntade i arkeologin, trots att hon därifrån skulle kunnat få ett än starkare stöd för sin teori.

Nu var Evelyn Reed inte akademiskt skolad. Hon var en självlärd aktivist, marxist och feminist. Hon hade många fel men själva grundteorin står där - som en utmaning.

Jag har just börjat läsa om boken - det är länge sedan jag läste den sist.

Jag har som sagt bara börjat läsa, men det finns en sak i början jag gärna kommenterar. Hon visar övertygande på att fadersfamiljen som vi känner den inte har sin grund i biologin. De djurarter som är våra närmaste släktingar känner inte till den alls. "Familjen" eller dess motsvarighet utgörs där av enheten mor-barn. Vilken hanne som avlat är i sammanhanget inte något som någon vet om, eller visar intresse för.

Detta gäller alla däggdjur. Om vi vill leta efter enheten "mamma-pappa-barn" i djurriket får man leta bland fåglar och liknande djur. Det är ju bra för vårt samhälle att dessa djur finns - för man kan uppmärksamma barnen på fåglarnas liv och hur fågelmamma och fågelpappa lever ihop och tar hand om barnen. På så sätt får många barn för sig att det sociala faderskapet är förankrat i naturen. Många vuxna envisas också med att tro det.

Evelyn Reed insåg något som de flesta antropologer inte verkat inse - att frånvaron av fadersfamilj hos de oss närstående djuren har relevans för diskussionen om vilket släktskapssystem som kom först. Det faller sig naturligt att när de första hominiderna utvecklade en familj blev det en modersfamilj. Att de första släktskapssystemen var på moderns sida, dvs. matrilineära. Och bosättningsmönstren blev efter hand matrilokala, dvs. hannen flyttade till modern, i den mån någon flyttade alls.

Men om man funderar vidare har det viss relevans för alla dessa vårdnadstvister, dessa faderrättsgrupper, dessa gnällprogram på TV om hur mödrar gömmer barn. Det sociala faderskapet är en social konstruktion, det är inte förankrat i någon biologi. Det borde innebära att detta faderskap egentligen borde villkoras. Den borde bara gälla om barnen vill det, och mår bra av det.

Det finns ingen ”jämställdhet” vad gäller en mans och en kvinnas betydelse för ett barns tillblivelse. För kvinnan handlar det om ett långt, både fysiskt och psykiskt energikrävande nödvändigt arbete, som bara börjar vid befruktningen, och som inte är avslutat förrän nio månader senare. För mannens del är det nödvändiga momentet mycket mer begränsat - i grunden inte längre än den tid det tar för spermierna att nå ägget. Men det är i åberopande av denna akt som olämpliga fäder kräver att få kontroll över barn de har utnyttjat, vanskött, skrämt eller misshandlat.

Med tanke på detta framstår det matrilineära släktskapet som en mycket förnuftig ordning. Och framförallt mer barnvänlig än våra dagars, som under fadersrättens förmenta jämställdhet systematiskt utlämnar barn till övergrepp och vanvård.

Lucia - ett ljus i vinterns mörker

Snart firar vi Lucia. Det är på sätt och vis vår gåtfullaste högtid.

Rent formellt handlar det om att fira det katolska helgonet S:t Lucia. Hon anses ha levat mellan 283 och 304 e.kr. och led martyrdöden. Historien är otäck; i en av dess versioner ska hon till exempel ha rivit ur sig ögonen och demonstrativt sänt dem till en hednisk man, som var förälskad i hennes ögon. Poängen var att ögonen kunde han få, men henne skulle han aldrig få.

Men frågan är förstås varför Luciafirandet skulle blomstra upp i Sverige, flera hundra år efter reformationens seger. Och varför Luciafirandet hos oss blev intensivare än i något katolskt land. Och varför vi till och med gjorde om en italiensk sång som handlade om ön S:t Lucia, och om hur vacker den var, till att istället handla om det helgon som ön döpts efter.

En nyckel till gåtan kan vara tidpunkten. Före 1753 hade vi den julianska kalendern och i den inföll just den 13 december på årets mörkaste dag. På denna dag firades midvinterfest, en tradition med hedniska rötter. Redan innan den festen kopplades till helgonet Lucia finns traditioner med en ljusklädd kvinnogestalt belagda ifrån trakterna runt Vänern.

Vårt Luciafirande har knappast något mer gemensamt med det katolska helgonet än namnet. Inga viktiga element i legenden återfinns i firandet.

Att firandet har sina rötter i förkristen midvinterkult är uppenbart. Men varför en kvinna i centrum?

I den ena av de två vanligaste varianterna av Luciasången finns denna vers:

”Natten går tunga fjät runt gård och stuva,
kring jord som sol'n förgät skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia …”

En kvinna kommer som ljusbringare när det är som mörkast. Lucia identifieras här med den livgivande solen, med vinterns gradvisa försvagning och övergången till vår.

Här får hon en roll som påminner mer om en fruktbarhetsgudinna som Freja än om ett katolskt helgon. Och Lucia kopplas ju också i traditionen till katter (”lussekatter"), liksom en gång Freja.

Jag är inte så djärv att jag skulle vilja påstå att det har funnits en dold tradition av att fira Freja, som för några hundra år sedan övergick till ett Luciafirande. Det saknas helt belägg för detta.

Men att det finns grundföreställningar i Luciafirandet som går tillbaka till hednisk tid, till gudinnetro, till en förkristen föreställning om övernaturliga kvinnliga väsen som bringar ljus och värme tror jag bestämt.

Det var naturligtvis inte så att några överlevande hedniska konspiratörer för några hundra år sedan lyckades med att återuppliva kulten av Freja under ett nytt namn. Men någonstans i det kollektiva medvetandet (eller för att låta än mer flummig, det kollektiva omedvetna) fanns föreställningar från den förkristna tiden kvar. Och på något sätt fanns ett behov av att dessa skulle manifestera sig efter att den protestantiska kyrkan hade utplånat nästan alla spår av kvinnlighet i sin kult.

Luciafirandet är ljust, fint, hoppfullt. Det är i alla fall min grundkänsla. Jag brukar bli gladare under den 12 och 13 december – Luciaafton och Luciadagen.

Skäggväxt och magiskt tänkande

När jag var 16 år började jag få skägg. Jag ville inte ha skägg. Det var en del av en kroppslig förändring som jag inte tyckte om, som jag kände inte var jag, helt enkelt.

Man kan tro att jag då började raka mig ordentligt. Men nej, det gjorde jag inte alls. Tvärtom.

Jag ogillade mitt skägg så mycket att jag valde att låtsas som om det inte fanns. Av princip vägrade jag att raka mig, som en vanmäktig protest mot att jag höll på att bli en vuxen man. Det var lite magiskt tänkande, någonstans hoppades jag att om jag kunde ignorera skägget skulle det inte finnas där.

Men det fanns där, så klart, även om det inte växte så mycket. Om man inte rakar sig växer det långsammare, men det fanns ju likväl där.

Det här var 1971. Faktum är att jag inte alls blev rakad förrän sju år senare, 1978, då en kvinna jag kände lyckades övertala mig att låta henne raka mig.

Idag försöker jag raka mig varje dag. Men det är jobbigt, och jag skulle önska att något kunde få skäggväxten att upphöra.

Jag köpte en gång en liten skylt med texten ”Jag tror inte på mirakel - jag förlitar mig på dem”. Fyndigt, men inte speciellt konstruktivt om man vill få saker gjorda.

Besök gärna Consequentia

Vill bara tipsa om att Consequentia nu har uppdaterat både hemsida och blogg, och dessutom slagit ihop dem så att de nu ligger under samma adress. Sidan är, som alltid, mycket värd att besöka....

Xena – krigarprinsessan

Jag ska nu avslöja något hemskt. När jag inte kan sova på nätterna (och det är ofta) brukar jag se på ”Xena – krigarprinsessan” på TV 6. (Ja, skratta lagom ni…) Jag får lättare att somna när jag har sett den.

Xena är en kvinnlig motsvarighet till manliga superhjältar, men handlingen utspelar sig uppenbarligen i Grekland (med omnejd) i en hednisk forntid. Xena kan slå ut hela arméer av män, hon är rättvis och har hjärtat på rätt ställe. (Är det här pinsamt att skriva eller inte?)

Serien är lite ojämn, men jag gillar oftast avsnitten. Man får också reda på en del intressanta fakta i den. Till exempel att Odysseus, känd från Homeros epos, egentligen inte skulle ha kommit ens en tiondel på resan hem från Troja om det inte vore från hjälpen från Xena. (Men något sådant har jag förstås misstänkt länge!).

Jag vet dock inte om jag vågar rekommendera den, för om ni börjar titta på den kommer många av er kanske att dra slutsatser om min ”primitiva smak”. Och det vore ju inte så roligt.

Men jag kommer att fortsätta att titta. Synd att jag inte har video så att jag kan spela in avsnitten…

Datorn tillbaka (peppar, peppar)

Fått tillbaka datorn, de sa att det inte var (eller varit) något som helst fel på den. De tog 400 kronor för undersökningen. Och nu funkar den. Men den funkade definitivt inte innan jag lämnade in den. Den stängde av sig gång på gång, efter cirka en minut. Man hann knappast sätta på den innan den stängde av sig själv. Men nu har den varit på i kanske en kvart. Väntar nervöst på att den ska slå av igen. Vad ska jag göra då? Ge upp?

Men jag kan ju hålla tummarna den närmaste timmen och hoppas på det bästa.

Tillägg 4/12
Den funkar ännu, men det finns en del tecken som tyder på att felet håller på att komma tillbaka. Jag räknar med en livslängd på en vecka sisådär. Hoppas jag är pessimist och inte realist.