Borde kanske påven läsa Milton Friedman istället för Jakobsbrevet?

Påven låter betydligt mer vänster än sina två föregångare. Det har drivit SvD:s nyliberale skribent Mauricio Rojas till ett litet utbrott . Han talar om en påve "på villovägar" och kan inte förstå att denne inte inser att kapitalismen är de fattigas enda sanne vän!

Det ska bli intressant att se om en annan av SvD:s ledarsidas skribenter, den absurde högerkatoliken Roland Poirier Martinsson, vågar angripa påven från höger på samma sätt!

Nu är det ju så att Jakobsbrevet, en av de bibelböcker som just katoliker brukar gilla allra mest  - kanske framförallt för att Martin Luther ogillade den så mycket att han ville ta bort den från Bibeln! - ligger åtskilliga mil längre till vänster. Där kan man bland annat läsa:

”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen.” (Jakobsbrevet 5:1-6).

Mauricio Rojas delar nog Luthers åsikt i frågan. Han kan ju skriva till Vatikanen och föreslå att Jakobs  brev - liksom andra subversiva avsnitt från Lukas, Amos, etc etc - stryks ur Bibeln,  och ersätts med några lämpliga texter av Milton Friedman.

På så sätt kan ju alla påvar i framtiden garanterat tvingas att bli politiskt korrekta nyliberaler!

Mellanposition om bortträngning

I ett debattinlägg i DN kan vi läsa ett inlägg av psykoanalytikern Magnus Kihlbom som intar någon form av mellanposition i synen på bortträngda minnen. Det är välkommet, efter att media så lång tid har dominerats av Dan Josefssons dumheter, men det innehåller en hel del tveksamt.  

För att just nu endast ta ett exempel.  På ett ställe, där Kihlbom med uppenbart instämmande refererar till vad  "American Psychological Association"(APA)  sägs ha sagt, kan vi läsa att: "de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman". Underförstått är bortträngning något ganska så ovanligt.

Hur kan någon uttala sig så? Det förutsätter att man känner till alla trauman och sexuella övergrepp i barndomen som existerat. och hur många procent som kommer ihåg respektive inte kommer ihåg dessa.

Den enda som skulle kunna sitta inne med några sådana kunskaper vore en allvetande Gud, och även om jag inte är någon expert på frågan betvivlar jag att hen verkligen har inkarnerat hos någon av medlemmarna i APA -  eller hos Magnus Kihlbom!

Den tråkigaste film jag någonsin sett...

...finns nu i sin helhet på You Tube. Vi var några som 1973 skulle gå ut på bio. Filmen vi skulle se var utsåld, så vi slank in på biografen intill. Där gick "Mannen som var farligare än en kobra". Efter att ha genomlidit den var alla överens om att det var den tråkigaste film vi någonsin sett.

Handlingen? Ja, det var om en machoman som åkte runt mellan olika städer i världen, med ett uppdrag som ingen fattade. I varje stad dödade han åtminstone någon. Varför fattade ingen. Det enda roliga var att en av städerna var Stockholm, och speciellt roligt var att få se Rålambshovsparken.

Men som sagt, det var filmens enda försonande drag. Hela den odödligt tråkiga filmen finns nu i en dator nära dig. Se den inte.

Sven Å Christianson och McCarthyismens logik

Läs gärna Sven Å Christiansons anmälan till SVT mot  Dan "McCarthy" Josefssons dokumentär. Och lägg märke till hur lite som egentligen skiljer mellan dessa herrar i synen på "bortträngda minnen". För den som känner till Christiansons utveckling är det inte förvånande.

Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats  av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.

Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.

För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.

På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"

Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...

Att tränga bort obehagliga saker

Somliga säger att obehagliga minnen inte kan trängas bort. På senare tiden har de fått en hel del massmedialt stöd efter att Dan Josefsson publicerade sin bok och sin dokumentär. Min åsikt är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe. Anledningen är att de personer som själva har egna erfarenheter av bortträngning är så så pass många att kampanjen förr eller senare kommer att falla ihop av sig själv.

Jag kommer här att kort redogöra för tre exempel från mitt eget liv hur minnen har trängts bort. Det handlar i just dessa exempel inte om några djupt traumatiska händelser utan om andra typer av ångestfyllda upplevelser. Det handlar också om  upplevelser i vuxen ålder. Jag bör tillägga att bortträngning i vuxen ålder är mycket mer ovanligt än bortträngning i barndomen. Det är dock min åsikt att personer som har lärt sig att tränga bort i barndomen mycket lättare kan göra det senare i livet.

Det första exemplet är från 1977. Då gick jag och såg en film som hette The Deep,  på svenska "Djupet". Det är en av de ytterst få filmer som jag har gått ut från innan jag sett den färdigt. Varför gjorde jag det? Det finns två förklaringar. Dels den som bygger på mitt medvetna minne då det begav sig. Dels den som måste ha varit den sanna.

Som jag mindes det då, gick jag ut någon gång i slutet  av filmen för att den var tråkig. Ingenting hände. Trodde jag. Tills jag såg om den på TV många år senare.

Det var då jag upptäckte att den verkligen var otäck. Det var mycket otäckt våld i den, som kulminerade i vad som endast kan beskrivas som ett sadistiskt rituellt övergrepp mot en kvinna. Jag måste ha sett det, för det kom så pass tidigt i filmen så jag kan inte ha gått ut då.

Jag har bara en förklaring. Det är att jag blev så illa berörd av den otäcka handlingen, att jag inte stod ut. Men jag blockerade minnet av det, så det täckminne jag skapade var att jag gick ut för att filmen var... tråkig.

Det andra exemplet är från 1979, eller möjligen 1980. Då läste jag Jenny Berthelius thriller Järnblommorna.. Jag läste ut den och mindes den som oerhört tråkig, även den. Inget hände ju, trodde jag, och jag jämförde boken med Ira Levins "En vacker dag", som den hade stora likheter med. I Ira Levins bok, liksom i Berthelius, styr en dator världen. Hos Levin visar det sig mot slutet att denna dator är programmeras av ett cyniskt härskande skikt - som använder den för att kontrollera den underkuvade majoriteten.

När jag läst ut Berthelius bok var min minnesbild att det i den inte fanns ett härskande skikt alls. Utan datorn styrde ensam. Jag minns att jag tyckte att det var löjligt, och tråkigt. Det var vad jag trodde innan jag läste om boken 2008.

Då upptäckte jag att minnet var en oerhörd försköning. Inte nog med att det fanns ett härskande skikt i Berthelius bok, det var hundra gånger mer vedervärdigt än hos Levin. För hos  Berthelus finns det stora kliniker där människor i den förtryckta majoriteten ligger hjälplösa på sjukhus. Inte för att de är sjuka, utan för att de ska ligga där som ofriviulga organdonatorer. De är nerdrogade, genomlider sina liv i en tröstlös mardröm.  Detta för att det häskande skiktet till och från ska kunna ta deras organ för att tillförsäkra sig själva ett mycket långt liv.

Detta måste jag helt enkelt ha läst, för jag läste ut hela boken. Men detta skräckscenario trängde jag bort, och fyllde det med täckminnet att boken var tråkig - och att den bara handlade om en dator som ensam hade makten.

Mitt tredje exempel är från 1991. Jag skulle gå till akuttandvården.  Jag var av någon anledning ovanligt rädd denna gång. Jag gick med skälvande steg till mottagningen. Där satte jag mig i tandäkarstolen  Ångesten var stor.

Dröm om min förvåning när tandläkaren då sade "nu är vi klara, du kan gå upp". Jag frågade förvånat "men ska du inte borra?".  Han svarade, lika förvånat, "men det har jag ju gjort!". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme. Men mitt medvetna minne var att det bara hade gått några sekunder.

Här hade jag nog inte trängt bort efteråt, jag måste ha dissocierat från den sekund jag satte mig, Jag kan inte ha somnat - ingen tandläkare borrar i en sovande patient. Och det kändes inte som att jag hade sovit. Det kändes som om ingen tid alls hade gått.

Dessa exempel har ju en stor beviskraft för mig själv - för jag vet ju att dessa saker hände. Men jag medger att en person som har en väldigt negativ inställning till mig kan hävda  att jag helt enkelt ljuger. De två första händelserna kan ju inte ens teoretiskt kontrolleras, den tredje skulle kunna kontrolleras endast om man hittade tandläkaren i fråga och denne mindes händelsen.... Men det lär ju inte gå i praktiken.

Men det finns ju faktiskt ett otal dokumenterade fall där liknande fenomen har bekräftats....,

Julfirande och matrilinjärt släktskap

Ni har kanake inte har tänkt på det, men på julen firar vi ett barn vars släktskap var helt och hållet matrilinjärt. Enligt Matteus- och Lukasevangeliernas födelseberättelser saknade Jesus allt släktskap på faderslinjen.

Att sedan samma evangelier på andra ställen ologiskt nog presenterar två (sinsemellan oförenliga) patrilinjära släktträd till Jesus måste ses som en eftergift till patriarkal konvenans.

Enligt Bibeln behövde alltså frälsaren, som ska förlösa mänskligheten från all synd, en biologisk moder, men ingen biologisk fader. Och den formelle fadern, Josef, är en blek figur som snabbt försvinner från berättelsen.

Och i Markus och Johannes nämns han inte alls.

På så sätt kommer Jesus till världen på samma sätt som enligt trobrianderna alla barn kommer till världen.

Intressant, eller hur?

Jultomten är faktiskt död

Mitt lilla bidrag till att förstöra julstämningen spelades in av Cornelis Vreeswijk 1965 och kan lyssnas på här.

Mitt telefonnummer har försvunnit i cyberspace

Det här är konstigt. Jag har aldrig varit med om detta förut.

Igår ringde jag Telia för att byta mitt telefonnummer mot ett hemligt dito. Fråga mig inte varför, men det har sina orsaker.

Jag pratade med en man i växeln. Han förklarade att det skulle vara fixat om några minuter. Nu hände inget inom dessa minuter. Och när det gått ett halvt dygn hade inget hänt.

Då ringde jag igen. Det var en kvinna som svarade och sa att det skulle fixas med en gång. Det gjorde det också. Men inte riktigt som det var tänkt.

Jo, numera kan man inte ringa det gamla numret. Om man gör det får man reda på att det inte finns. Men det nya numret, det som jag skulle ha istället, går inte heller att ringa. Om man försöker får man också där veta att det inte finns...

Men jag KAN ringa ut. Men ingen kan ringa till mig. Det gamla numret finns inte längre, och inte heller det nya. I princip kan man nog säga att trots att jag har en fungerande telefon har jag inte längre något telefonnummer.

1991 kände jag en mytoman som en kort tid lyckades lura mig att han genom någon miss av Telia kunde ringa ut utan att ha något telefonnummer. Så han slapp att betala räkningar. När jag då föreslog att jag skulle använda hans telefon till att prata några timmar med en väninna i Danmark blev han väldigt nervös och sa med ett skräckslaget tonfall att det ville han nog inte. Så jag antog efter lite grubblande att han nog betalade räkningar, trots allt..

Det antar jag att jag också kommer att få göra för de samtal jag ringer idag. Frågan är väl bara om räkningarna kommer att stå på mitt gamla nummer eller mitt nya. Eller något tredje, som jag ännu inte känner tlll.

Jag har ringt Telia fyra gånger sedan dess. De har kollat och bekräftar att det är som jag säger. Och de säger att de inte vet vad som hänt, men att "arbete pågår". De säger också att de aldrig har varit med om något sådant förut. Senast jag pratade med dem sa de att det troligen kommer att ordna sig imorgon.

Jag hoppas att de har rätt.

Men om det inte är fixat om något dygn säger jag upp abonnemanget och övergår till att endast ha en mobil med betalkort. Som inte står skriven på mig. Då behöver numret inte vara hemligt, och då slipper det också att genomgå det gruvliga ödet att spårlöst försvinna i något hål i cyberspace.
-----------------------------------------------------------------
TILLÄGG 23/12
Ungefär klockan 13 idag började numret funka.

Endast 39 procent vill ha kvar kungen

I en artikel i DN idag kan man läsa detta:

"Enligt DN/Ipsos decembermätning så tycker svenska folket nu att det är dags för kungen att lämna över till kronprinsessan Victoria. Av de tillfrågade vill 48 procent att kungen ska lämna över tronen, medan 39 procent vill att han ska sitta kvar. Det är första gången som andelen som vill att kungen kliver av är större än gruppen som vill att han sitter kvar.... 

Den största förändringen sedan den senaste mätningen i maj 2011 är att motståndet mot monarkin ökar. Nu vill 27 procent avskaffa monarkin, en statistiskt signifikant ökning med sex procentenheter. –Man kan se att andelen väljare som vill behålla monarkin har minskat stadigt sedan den första mätningen 2005."

De flesta vill ändå bibehålla monarkin, även om stödet för den gradvis minskar.

Det finns ett gammalt och lite elakt uttryck som går så här: "Det är inte monarkin i sig jag är mot, utan kungen personligen". Om man får tro undersökningen tycks detta faktiskt vara den inställning som de flesta har idag! Själv är jag mot monarkin i sig, men om jag måste välja om jag vill ha den nuvarande kungen eller Victoria som regent skulle jag också välja Victoria.

Pessimistiska tankar

I går satt jag på ett bibliotekscafé och läste Åsa Schwarz thriller Och fjättra Lilith i kedjor (2005). Det var en omläsning, jag har läst den en gång förut:  På sätt och vis är den riktigt intressant.

Men då  -och alldeles oavsett boken - började jag också att tänka,  och fick de mest pessimistiska tankar om mitt bloggande.

Jag har skrivit meningsfulla blogginlägg och meningslösa dito. Jag har skrivit och skrivit sedan 2007. Men, i cyberrymden kan ingen höra dig skrika, eller rättare sagt, skriken är inte speciellt effektiva.

Och jag skulle bli förvånad om det samlade resultatet av mitt skrivande ligger speciellt långt ifrån plus minus noll.

/Suckar resignerat./

"Många vittnar om jungfrufödslar"

I en artikel i DN får vi reda på att en en undersökning  i USA visar att 0,5 procent av alla kvinnor anser sig ha fött barn utan att ha haft samlag. Undersökningen har släppts i dagarna, strax innan firandett av världshistoriens mest kända jungfrufödsel.

I artikeln kan vi läsa: "Forskaren Amy Herring vid University of North Carolina at Chapel Hill säger att rönen väcker intressanta frågor kring både sexualutbildning och hur folk svarar i enkäter och opinionsmätningar."

Fast det verkligt intressanta vore förstås om några av svaren inte kunde förklaras som resultat av dålig sexualutbildning och/eller dåliga enkätsvar...

En idealistisk kosmologi

Anledningen till att universum expanderar är väl inte så svår att räkna ut.

Det har legat i ensamhet  så länge att det nu desperat utvidgar sig i ett förtvivlat försök att hitta ett annat universum.

(Var snäll och berätta inte för Vetenskap och Folkbildning att jag skrivit detta, mitt rykte där är redan så dåligt som det kan bli...)

KFML

KFML var en organisation som bildades 1967, och förkortningen står för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. 1973 bytte den namn till SKP (Sveriges kommunistiska parti) och långt senare till Solidaritetspartiet. Den lades slutligen ner 1989.

Den hade ett stort inflytande över ett stort antal frontorganisationer, de mest kända är förmodligen DFFG (De förenade FNL-grupperna) och FiB/Kulturfront.

Under sin stormiga livstid fick den vara med om fyra avgörande splittringar.  Dels 1968, då en helt absurd strömning som kallade sig Rebellrörelsen bröt sig ur. Dels 1970, då KFML (r) bildades. Dels 1977, då flera av organisationens grundare, några av deras främsta fackliga aktivister,  och deras anhängare, mer eller mindre drevs ut. Flera av dessa gick senare till socialdemokraterna eller VPK.

Slutligen 1980, då en grupp bröt sig ur och bildade SKP (m-l) -  efter ett tag bytte man namn till SKA (Sveriges kommunistiska arbetarparti).

Varför skriver jag om detta just nu? Huvudsakligen av två orsaker. Dels har jag upptäckt att jag egentligen när det begav sig tyckte bättre om denna strömning  än jag medvetet fattade.

Det är inte bara trauman som kan trängas bort. Känslor som står i strid med vad man bestämt sig för att tycka och känna kan också göras omedvetna, eller åtminstone randmedvetna.

Om någon i tidigt 70-tal hade frågat mig om vad jag tyckte om denna strömning skulle jag svarat något nästan svavelosande negativt. Men strax under ytan var jag faktiskt imponerad. Och - på sätt och vis - riktigt positiv.

Missförstå mig inte - de positiva känslorna innebar inte någon sympati med KFML:s förebilder Mao eller Stalin. Stalin hade jag läst tillräckligt om redan i nio- till elvaårsåldern. Visserligen från "borgerliga" källor, men ändå tillräckligt solida och övertygande för att jag inte skulle kunna falla för frestelsen att bli stalinist.

Maoism hade jag nog vaccinerat mig mot vid samma tidiga ålder, eftersom jag då varje månad från och med november 1964 fick ta hem senaste numret av bildtidningen Kina från Fredhällskolans bibliotek. Det var en officiell kinesisk propagandatidning på svenska.  Ingen annan ville ha den, så jag fick den varje gång den kom. . Den var någorlunda sansad ända till sommaren 1966. Då kom kulturrevolutionen och Maokulten gick över alla gränser. Det blev mer och mer pinsamt. Jag minns inte många detaljer, men jag har en minnesbild av ett foto av ett antal människor som satt på en gräsmatta. De läste ur Maos lilla röda.

Under bilden fanns en bildtext om att kinesiska meteorologer lär sig att bättre behärska de meteorologiska lagarna genom att inspireras av ordförande Maos tänkande! Jag minne att jag blev alldeles förbluffad! *

Nej, vad som imponerade på mig var stora delar av KFML/SKP:s praktik. Att KFML dominerade ett antal fronter känner många till. Och ofta används det för att visa hur diaboliskt manipulativa KFML var. Men man kan ju se det på ett annat sätt. Att så många människor som kämpade för konkreta frågor på helt olika områden låt sig "domineras" av en organisation som KFML visar ju ändå att denna organisation hade en poltik som passade bra in med behoven hos de som kämpade för olika frågor.

Vare sig det nu var Vietnam, hyresgästfrågor, kulturfrågor, kampen mot EEC, skolfrågor, etc etc. hade KFML en så pass realistisk politik att de kunde få ett starkt inflytande i fronter som sysslade med dessa och andra frågor.

I jämförelse kan nämnas hur "trotskisterna" i RMF, som på papperet hade en mycket logisk och sammanhängande teori om hur man skulle bygga upp enhetsfronter, i praktiken nästan inte lyckades alls med dessa - åtminstone inte förrän kanske 1974- 75. Och även då i mycket begränsad skala, som inte kunde jämföras med vad KFML en gång lyckades med.

Och medan de andra vänstergrupperna till vänster om VPK under tidigt sjuttiotal var implicit eller explicit antifackliga lyckades KFML/SKP med parollen "gör facket till en kamporganisation" åtminstone lokalt vinna en hel del fackliga framgångar.

KFML:ana var dessutom ofta, men långtifrån alltid, sansade och ofta dessutom sympatiska. I motsats till errarna brukade de inte slå verbala ishackor i huvudet på folk som de inte gillade, och de hade ofta en mjuk och ödmjuk framtoning.

Egentligen stod de nog på sin absoluta höjdpunkt 1970, då de fick 0,4 procent i riksdagsvalet. Efter detta började en långsam nedgång, som började accelerera 1976-77. Och efter 1980 (efter den sista stora splittringen) var de en spillra av sitt forna jag, som sedan gradvis tynade bort. I alla fall är det mitt intryck.

Men -  så till den andra saken. Det skulle vara intressant om någon skrev denna strömnings historia Med denna strömning menar jag mer exakt här då KFML/SKP/SolP, dess märkliga "tvillingorganisation" MLK (Marxist-Leninistiska Kampförbundet, som kom från VUF, em som ändå räknades som någon sorts dubblett till KFML!), och även utbrytningen från 1980, SKA.  (KFML(r) var något helt annat, och tillhör egentligen inte samma tradition, trots att de kom från KFML).

Historiken måste förstås också innefatta de olika frontorganisationer där  KFML etc hade ett avgörande inflytande.

Jag får nästan lust att göra ett försök själv, men eftersom jag definitivt är för blyg för att kontakta människor och be dom berätta om den  politiska aktivitet de bedrev för årtionden sen är jag inte så lämplig. Fast jag skulle förstås kunna läsa genom en massa gamla tidningar och redovisa mina intryck.

Om inte KFML och deras efterföljare hade så naiva illusioner om Maos Kina (och därmed indirekt i viss mån också om Stalins Sovjet) hade de kanske kunnat utvecklas till en mer bestående vänsterströmning. Viljan saknades inte, inte heller  seriositeten. Men den grundläggande lojaliteten till Kina och en maostalinistisk idétradition blev i slutändan ett helt avgörande hinder….
----------------------------------------------------------------------------------
*Ifall någon till äventyrs skulle vilja testa om jag kan ha falska minnen genom att kolla upp bildtidningen Kina och se om den bild jag minns fann där, vill jag för säkerhets skull säga att jag inte är hundraprocentigt säker på att just den bilden och texten fanns i just bildtidningen Kina under dessa år. Men om den inte fanns där, fanns den i någon annan kinesisk publikation - jag vet att jag har sett den....

Tankeväckande av NoBoyToy

Jag skrev ett inlägg den 10 december, som jag av anledningar jag inte ska gå in på här tog bort från denna blogg. Det är nu inte helt borta, det finns kvar på en annan av mina bloggar.

Men så idag kom jag att tänka på att en uppfriskande kommentar om Dan Josefsson som NoBoyToy skrev under det inlägget faktiskt borde bevaras till eftervärlden. I en tid när det närmast bedrivs en kult av den mannen är sådana kommentarer i högsta grad välkomna! Här är det. Lås och begrunda!
-----------------------------------------------------------------------------
Erik: Ja, det måste ju handla om att utnyttja fallet Quick, i syfte att skapa oros-debatt kring bortträngda minnen?

Bortträngda minnen har öht inte med fallet Quick att göra. 

Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar "Kvinnan bakom Thomas Quick" och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?

Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott? 

Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän? 

Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:

1. Överåklagare Christer van der Kwast.
2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)
3. Förhörsledare Seppo Penttinen.
4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.
5. Psykolog Birgitta Ståhle.
6. Advokat Claes Borgström.

Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös.

Det kanske också gäller TV-dokumentärer som inte handlar om egyptologi?

"Tv-producenternas oförmåga att acceptera att egyptologin är ett ämne i ständig utveckling, där det finns få enkla svar, har fått många professionella egyptologer att gnissla tänder av ilska när de genomlider ytterligare en 'dokumentär' där ytterst komplexa ämnen förenklas till sin mest basala nivå"".

Joyce Tyldesley, Tutankhamens förbannelse: den oändliga historien om en egyptisk kung (Norstedts 2013) , s. 217-18