När jag köpte min första mobil 2004 kunde man ha en melodislinga av denna sång som ringsignal (en översättning till engelska finns här). Men sedan upphörde mobilen att fungera och eftersom det förklarades bero på en "vattenskada" sades den inte gå att laga. Sedan dess har jag försökt få tag i denna fina sång som ringsignal till de nya mobiler jag köpt, men inte lyckats.
Mitt första medvetna minne av Auld Lang Syne är från en serie av TV- program med underhållning i engelsk pubmiljö i mitten av sextiotalet. Den brukades sjungas som avslutning, om jag minns rätt. Det fanns något fint vemodigt i den som grep tag i mig oerhört mycket. Sedan tror jag att jag inte stötte på den igen förrän jag hörde den som ringsignal till en mobil. Jag föll för den direkt. Och så fick jag en egen mobil och där fanns den också. Tråkigt nog varade det alltså inte så länge.
tisdag 8 oktober 2013
lördag 5 oktober 2013
Att titta på TV och få vara uppe på kvällen
I september 1965, när jag var tio år, köpte mina föräldrar en TV. Jag minns dagen den kom. Det var en vardag, men jag låg sjuk hemma. Min mor kom in och sa att nu hade vi en TV.
Det var bra, i synnerhet när man var sjuk, för då kunde man titta på skol-TV. Det var ofta intressant.
Men det var en sak jag inte kunde göra. Något som alla klasskompisar kunde. Det var att vara uppe på lördagarna och titta på TV på kvällen. För reglerna var att jag alltid måste lägga mig åtta, vare sig det var vardag eller helg.
Nåväl, jag berättade för mina klasskompisar om att vi fått en TV. En av dessa klasskompisar var Moni, som var ny och hade kommit till klassen samma höst. Hon frågade om jag hade sett något program som hade gått lördagen innan.
Nej, jag måste lägga mig åtta, sa jag. Hon blev upprörd. Hon frågade vad det var för konstig familj jag hade. ALLA fick vara uppe på lördagar. Hon tyckte väldigt synd om mig.
Jaha, alla fick vara uppe på lördagar. Det var bra att jag fick reda på det. Nu hade jag ett bättre läge i förhandlingarna, så att säga.
Så jag berättade för mina föräldrar om samtalet. Och var noga med att påpeka det där om att Moni tyckte att vår familj var konstig. Jag visste att det skulle få någon form av effekt. Om det var något mina föräldrar blev störda över var det att utomstående kunde se familjen som konstig.
Och det gick snabbare än jag trodde. Efter bara någon dag fick jag reda på att från och med nu skulle jag få vara uppe på lördagskvällar och titta på TV. Det gällde även min bror, som var ett och ett halvt år yngre än mig.
Så lördagen den 2 oktober 1965 tittade jag och min bror på TV hela kvällen. Det var spännande.
Jag tror att jag glömde att tacka Moni då, med det gjorde jag å andra sidan långt senare, retroaktivt, för något år sedan... Hon mindes förstås inte händelsen, men för mig är det ett ovanligt betydelsefullt minne.
Det var bra, i synnerhet när man var sjuk, för då kunde man titta på skol-TV. Det var ofta intressant.
Men det var en sak jag inte kunde göra. Något som alla klasskompisar kunde. Det var att vara uppe på lördagarna och titta på TV på kvällen. För reglerna var att jag alltid måste lägga mig åtta, vare sig det var vardag eller helg.
Nåväl, jag berättade för mina klasskompisar om att vi fått en TV. En av dessa klasskompisar var Moni, som var ny och hade kommit till klassen samma höst. Hon frågade om jag hade sett något program som hade gått lördagen innan.
Nej, jag måste lägga mig åtta, sa jag. Hon blev upprörd. Hon frågade vad det var för konstig familj jag hade. ALLA fick vara uppe på lördagar. Hon tyckte väldigt synd om mig.
Jaha, alla fick vara uppe på lördagar. Det var bra att jag fick reda på det. Nu hade jag ett bättre läge i förhandlingarna, så att säga.
Så jag berättade för mina föräldrar om samtalet. Och var noga med att påpeka det där om att Moni tyckte att vår familj var konstig. Jag visste att det skulle få någon form av effekt. Om det var något mina föräldrar blev störda över var det att utomstående kunde se familjen som konstig.
Och det gick snabbare än jag trodde. Efter bara någon dag fick jag reda på att från och med nu skulle jag få vara uppe på lördagskvällar och titta på TV. Det gällde även min bror, som var ett och ett halvt år yngre än mig.
Så lördagen den 2 oktober 1965 tittade jag och min bror på TV hela kvällen. Det var spännande.
Jag tror att jag glömde att tacka Moni då, med det gjorde jag å andra sidan långt senare, retroaktivt, för något år sedan... Hon mindes förstås inte händelsen, men för mig är det ett ovanligt betydelsefullt minne.
tisdag 1 oktober 2013
Rättsapparaten på förövarnas sida
Stora delar av rättsapparaten i Sverige verkar systematiskt arbeta för att personer som begår sexuella och sadistiska övergrepp ska frias, få vårdnaden om barn och/eller få sänkt straff.
Ett exempel på det sistnämnda kan vi läsa om i Aftonbladet idag.
Jag skulle vilja ställa en fråga. Anta att ett representativt tvärsnitt av de höga jurister som mest enträget arbetat för att göra Sverige till en riskfri plats för förövare plötsligt utan förvarning skulle få sina datorer genomsökta.
Vad tror ni man skulle kunna hitta då?
Ett exempel på det sistnämnda kan vi läsa om i Aftonbladet idag.
Jag skulle vilja ställa en fråga. Anta att ett representativt tvärsnitt av de höga jurister som mest enträget arbetat för att göra Sverige till en riskfri plats för förövare plötsligt utan förvarning skulle få sina datorer genomsökta.
Vad tror ni man skulle kunna hitta då?
måndag 30 september 2013
"Så säkrar du en fällande dom efter våldtäkt"
Läs gärna detta blogginlägg av Karin Kajjan Andersson.
Det kan ju te sig som en orimlig karikatyr, men det är det faktiskt inte. Det är i praktiken ofta ungefär så som kraven ställs. Och det är ingen tillfällighet.
Det finns två olika typer av brott där det gradvis blivit svårare att få fällande domar. Det är övergrepp mot barn, och övergrepp mot kvinnor.
När det gäller sexuella övergrepp mot barn skriver Madeleine Leijonhufvud att de i praktiken redan är avkriminaliserade. Det finns starka krafter som kommit ganska långt i sitt arbete på att detta även ska gälla sexuella övergrepp mot kvinnor.
För det här handlar inte i någon högre grad om dumma jurister. Till en mycket stor del handlar det, för att nu kalla en katt för en katt, om jurister som identifierar sig med förövarna. Som vill ha en lagstiftning där det i stort sett ska bli omöjligt att döma någon för övergrepp mot kvinnor och barn.
Det är i princip i ett sådant samhälle vi lever. Det borde vara dags att göra något åt den saken.
Det kan ju te sig som en orimlig karikatyr, men det är det faktiskt inte. Det är i praktiken ofta ungefär så som kraven ställs. Och det är ingen tillfällighet.
Det finns två olika typer av brott där det gradvis blivit svårare att få fällande domar. Det är övergrepp mot barn, och övergrepp mot kvinnor.
När det gäller sexuella övergrepp mot barn skriver Madeleine Leijonhufvud att de i praktiken redan är avkriminaliserade. Det finns starka krafter som kommit ganska långt i sitt arbete på att detta även ska gälla sexuella övergrepp mot kvinnor.
För det här handlar inte i någon högre grad om dumma jurister. Till en mycket stor del handlar det, för att nu kalla en katt för en katt, om jurister som identifierar sig med förövarna. Som vill ha en lagstiftning där det i stort sett ska bli omöjligt att döma någon för övergrepp mot kvinnor och barn.
Det är i princip i ett sådant samhälle vi lever. Det borde vara dags att göra något åt den saken.
söndag 29 september 2013
Lyndon Johnson Told The Nation
Apropå mitt förra inlägg så borde nog Marco Smedberg, som tror att FNL före 1968 endast kontrollerade fyra procent av Sydvietnam, lyssna på Tom Paxtons antikrigssång från 1965.
Han hade en mer realistisk bild av läget. Han sjunger bland annat
"Never mind how hard it's raining,
Think of all the ground we're gaining,
Just don't take one step outside of town.".
Det var ju så det var. På landsbygden styrde FNL, för det mesta, i praktiken även de områden som nominellt kontrollerades av USA och Saigonjuntan. Om inte alltid på dagarna, så på nätterna...
Han hade en mer realistisk bild av läget. Han sjunger bland annat
"Never mind how hard it's raining,
Think of all the ground we're gaining,
Just don't take one step outside of town.".
Det var ju så det var. På landsbygden styrde FNL, för det mesta, i praktiken även de områden som nominellt kontrollerades av USA och Saigonjuntan. Om inte alltid på dagarna, så på nätterna...
fredag 27 september 2013
Obehagligt och absurt om Vietnamkriget
Det är segrarna som skriver historien. Sägs det. Det gäller nu inte alltid. Det gäller mycket ofta inte Vietnam. Inte i den litteratur som numera ges ut i västvärlden. Inte efter 1989-91.
Under de första åren efter FNL:s seger gällde det nog oftast. Men "kommunismens fall" i andra delar av världen har gjort att den typ av böcker som kom ut då, nu ofta har ersatts med böcker där skildringen av skeendet dragits in i en allmänt antikommunistisk diskurs.
Marco Smedberg är militärhistoriker med en bakgrund som officer. Hans "Vietnamkrigen 1880-1980" (Historiska media 2008) är en märklig bok. Tyvärr kan den uppfattas som en "objektiv" uppslagsbok om sitt ämne, vilket verkligen vore beklagligt.
Nej, boken är ingen öppen hyllning till USA:s krig . Något sådant är knappast möjligt att ge ut i Sverige efter 1975. Men bakom en förrädisk "objektivitet" suggererar den fram en bild som milt sagt är starkt vinklad.
Nedan följer några centrala egendomligheter i boken.
För det första, och framförallt, ges man det systematiska intrycket att båda sidor i kriget i närmast lika hög grad begick terror mot civilbefolkningen. Författaren medger faktiskt att FNL hade "större" folkligt stöd än USA och Saigonjuntan - men om man bara läser denna bok blir det nästan obegripligt varför, mer än att USA var "främlingar" men att nordvietnameserna inte var det.
Att tala om "större" folkligt stöd är ju milt sagt ett understatement - det "folkliga stödet" för de amerikanska ockupanterna och för marionettregimen i Saigon måste beskrivas som i princip obefintligt.
Men bokens metod när den diskuterar terror mot civilbefolkningen är märklig. Om man både kallar USA:s bitvis helt urskillningslösa dödande av bönder, vars enda fel var att de vid fel tillfällen råkade stå i vägen för fel amerikanska arméenheter, och det faktum att FNL till och från avrättade samarbetsmän med USA:s ockupationsarmé, för "terror mot civilbefolkningen", kan man ju få en sådan bild. Men på samma sätt skulle man i så fall komma fram till att de franska och italienska (för att inte tala om de jugoslaviska) partisamerna bedrev terror mot civilbefolkningen under andra världskriget. I befrielsekrig brukar samarbetsmän med ockupanterna råka illa ut. Det brukar sällan kallas för terror mot civilbefolkningen.
Märkligt är också hur författaren presenterar dödssiffror från de reguljära striderna. Under Vietnamkriget betraktades den amerikanska statistiken över dödade i strid allmänt som ett skämt. Men så uppenbarligen inte för Smedberg. Genom hela boken presenteras de amerikanska uppgifterna - sida efter sida, slag efter slag. I den amerikanska statistiken beskrevs förlustsiffrorna på FNL:s och Nordvietnams sida genomgående som cirka tio gånger högre än de på USA:s och Saigonjuntans sida. Det var helt konsekvent. Dessa siffror var för det mesta inget annat än fantasier - och amerikanska soldater brukade ibland beskriva hur dessa friserades. Men genom hela boken presenteras dessa helt okritiskt.
I själva verket hade USA små möjligheter att veta något om hur många soldater som dödades på motsidan i detta djungelkrig. De amerikanska förbanden överdrev konsekvent siffrorna på dödade motståndare, och USA:s trupper räknade i dessa sammanhang nästan rutinmässigt in civilbefolkningen som fientliga stridande.
Än mer bisarrt blir det när författaren försöker bedöma hur många procent av Sydvietnam som hölls av FNL. På sidan 248 får vi till exempel reda på att "kommunisterna" efter Tetoffensiven 1968 "ökade sin kontroll av sydvietnamesiskt territorium från nära fyra till nära tio procent". Ja, sådana låga siffror brukade USA presentera, Men även borgerliga tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet brukade publicera kartor som visade hur FNL de facto kontrollerade större delen av landet.
Ja, FNL förresten. Hela boken beskriver konsekvent hur FNL endast var ett bihang till "NVA" - den nordvietnamesiska armén. Det var USA:s officiella syn under hela kriget - man såg Vietnamkriget som en "nordvietnamesisk invasion". Visst stred reguljära nordvietnamesiska trupper i Sydvietnam (glöm inte att det faktiskt handlade om ETT land, som artificiellt delats av imperialismen) men inte förrän MÖJLIGEN i krigets absoluta slutfas torde verkligheten i Vietnam ha haft en avlägsen likhet med den bild som Smedberg ger.
Men det gör att författaren närmast verkar beklaga att USA inte gjorde det som enligt honom skulle lett till att de skulle ha vunnit kriget. Nämligen invaderade Nordvietnam. Då skulle den nordvietnamesiska infiltrationen upphört, och då skulle USA och Saigonjuntan ha kunnat segra. Själv tror jag snarare att om USA hade försökt sig på att dessutom ockupera Nordvietnam skulle de snabbt ha ställts inför närmast oöverskådliga nya problem. Det visste nog USA, och det var därför de inte gjorde det.
Över huvud taget ger boken ganska ofta ett pinsamt okunnigt intryck - exempelvis när man på sidan 253 får veta att FNL 1972 "nyligen antagit benämningen PRR". Det gjorde de nu aldrig, däremot upprättades PRR (den "provisoriska revolutionära regeringen") av FNL som ett regeringsalternativ till Saigonjuntan.
Sammanfattningsvis. Om "båda sidor" under Vietnamkriget bedrev en närmast likvärdig terror mot civilbefolkningen, om FNL och Nordvietnam under hela kriget, dag efter dag, slag efter slag, hade militära förluster som var tio gånger högre än USA och Saigonjuntan, om FNL ända fram till 1968 endast kontrollerade cirka fyra procent av Sydvietnam (och efter 1968 kanske tio procent!) - varför vann inte USA kriget? Under dessa förhållanden skulle FNL (och "NVA") inte ha haft en chans.
Boken är inte endast obehaglig - den är ganska så absurd.
Under de första åren efter FNL:s seger gällde det nog oftast. Men "kommunismens fall" i andra delar av världen har gjort att den typ av böcker som kom ut då, nu ofta har ersatts med böcker där skildringen av skeendet dragits in i en allmänt antikommunistisk diskurs.
Marco Smedberg är militärhistoriker med en bakgrund som officer. Hans "Vietnamkrigen 1880-1980" (Historiska media 2008) är en märklig bok. Tyvärr kan den uppfattas som en "objektiv" uppslagsbok om sitt ämne, vilket verkligen vore beklagligt.
Nej, boken är ingen öppen hyllning till USA:s krig . Något sådant är knappast möjligt att ge ut i Sverige efter 1975. Men bakom en förrädisk "objektivitet" suggererar den fram en bild som milt sagt är starkt vinklad.
Nedan följer några centrala egendomligheter i boken.
För det första, och framförallt, ges man det systematiska intrycket att båda sidor i kriget i närmast lika hög grad begick terror mot civilbefolkningen. Författaren medger faktiskt att FNL hade "större" folkligt stöd än USA och Saigonjuntan - men om man bara läser denna bok blir det nästan obegripligt varför, mer än att USA var "främlingar" men att nordvietnameserna inte var det.
Att tala om "större" folkligt stöd är ju milt sagt ett understatement - det "folkliga stödet" för de amerikanska ockupanterna och för marionettregimen i Saigon måste beskrivas som i princip obefintligt.
Men bokens metod när den diskuterar terror mot civilbefolkningen är märklig. Om man både kallar USA:s bitvis helt urskillningslösa dödande av bönder, vars enda fel var att de vid fel tillfällen råkade stå i vägen för fel amerikanska arméenheter, och det faktum att FNL till och från avrättade samarbetsmän med USA:s ockupationsarmé, för "terror mot civilbefolkningen", kan man ju få en sådan bild. Men på samma sätt skulle man i så fall komma fram till att de franska och italienska (för att inte tala om de jugoslaviska) partisamerna bedrev terror mot civilbefolkningen under andra världskriget. I befrielsekrig brukar samarbetsmän med ockupanterna råka illa ut. Det brukar sällan kallas för terror mot civilbefolkningen.
Märkligt är också hur författaren presenterar dödssiffror från de reguljära striderna. Under Vietnamkriget betraktades den amerikanska statistiken över dödade i strid allmänt som ett skämt. Men så uppenbarligen inte för Smedberg. Genom hela boken presenteras de amerikanska uppgifterna - sida efter sida, slag efter slag. I den amerikanska statistiken beskrevs förlustsiffrorna på FNL:s och Nordvietnams sida genomgående som cirka tio gånger högre än de på USA:s och Saigonjuntans sida. Det var helt konsekvent. Dessa siffror var för det mesta inget annat än fantasier - och amerikanska soldater brukade ibland beskriva hur dessa friserades. Men genom hela boken presenteras dessa helt okritiskt.
I själva verket hade USA små möjligheter att veta något om hur många soldater som dödades på motsidan i detta djungelkrig. De amerikanska förbanden överdrev konsekvent siffrorna på dödade motståndare, och USA:s trupper räknade i dessa sammanhang nästan rutinmässigt in civilbefolkningen som fientliga stridande.
Än mer bisarrt blir det när författaren försöker bedöma hur många procent av Sydvietnam som hölls av FNL. På sidan 248 får vi till exempel reda på att "kommunisterna" efter Tetoffensiven 1968 "ökade sin kontroll av sydvietnamesiskt territorium från nära fyra till nära tio procent". Ja, sådana låga siffror brukade USA presentera, Men även borgerliga tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet brukade publicera kartor som visade hur FNL de facto kontrollerade större delen av landet.
Ja, FNL förresten. Hela boken beskriver konsekvent hur FNL endast var ett bihang till "NVA" - den nordvietnamesiska armén. Det var USA:s officiella syn under hela kriget - man såg Vietnamkriget som en "nordvietnamesisk invasion". Visst stred reguljära nordvietnamesiska trupper i Sydvietnam (glöm inte att det faktiskt handlade om ETT land, som artificiellt delats av imperialismen) men inte förrän MÖJLIGEN i krigets absoluta slutfas torde verkligheten i Vietnam ha haft en avlägsen likhet med den bild som Smedberg ger.
Men det gör att författaren närmast verkar beklaga att USA inte gjorde det som enligt honom skulle lett till att de skulle ha vunnit kriget. Nämligen invaderade Nordvietnam. Då skulle den nordvietnamesiska infiltrationen upphört, och då skulle USA och Saigonjuntan ha kunnat segra. Själv tror jag snarare att om USA hade försökt sig på att dessutom ockupera Nordvietnam skulle de snabbt ha ställts inför närmast oöverskådliga nya problem. Det visste nog USA, och det var därför de inte gjorde det.
Över huvud taget ger boken ganska ofta ett pinsamt okunnigt intryck - exempelvis när man på sidan 253 får veta att FNL 1972 "nyligen antagit benämningen PRR". Det gjorde de nu aldrig, däremot upprättades PRR (den "provisoriska revolutionära regeringen") av FNL som ett regeringsalternativ till Saigonjuntan.
Sammanfattningsvis. Om "båda sidor" under Vietnamkriget bedrev en närmast likvärdig terror mot civilbefolkningen, om FNL och Nordvietnam under hela kriget, dag efter dag, slag efter slag, hade militära förluster som var tio gånger högre än USA och Saigonjuntan, om FNL ända fram till 1968 endast kontrollerade cirka fyra procent av Sydvietnam (och efter 1968 kanske tio procent!) - varför vann inte USA kriget? Under dessa förhållanden skulle FNL (och "NVA") inte ha haft en chans.
Boken är inte endast obehaglig - den är ganska så absurd.
tisdag 24 september 2013
Det börjar verka kärlek, banne mej
Den här sången kom etta i den svenska uttagningen till eurovisionsschlagern 1968. Melodin var inte så tokig, och texten var, faktiskt, riktigt gullig.
De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och den envisas med att sitta kvar där.
De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och den envisas med att sitta kvar där.
måndag 23 september 2013
Månen lyste klar
Jag är fortfarande i Näsåker, där jag åkt för att bland annat fira höstdagjämningen.
Jag måste berätta om en vacker händelse.
Sent på kvällen på lördag var vi vid Nämforsen för att ha en liten höstdagjämningsceremoni. Vi hade otur med vädret - det började duggregna redan vid tiotiden. Himlen var helt molntäckt.
När vi kom dit halv elva fortsatte det att regna. Jag började faktiskt att oroa mig för att min nyköpta mobil skulle bli vattenskadad!
Elva började vi den lilla ceremonin, och efter kanske 20 minuter började Annelie, som ledde ceremonin, sjunga en sång vars text började med att "månen lyser klar". Jag tänkte att det ju inte direkt stämmer just nu.
Efter att hon sjungit kanske en minut bröt plötsligt månen fram genom molntäcket. Och när sången var klar såg man hela månen.
När ceremonin var klar var kanske två tredjedelar av himlen molnfri, och man kunde beundra stjärnhimlen. Och månen var försedd med en regnbågsfärgad ring.
Nej, jag skulle då aldrig våga påstå att vår ceremoni orsakade allt detta. Men det KÄNDES ju faktiskt så... Det var en verklig och fin upplevelse.
PS. Och, ja, mobilen klarade sig också...
Jag måste berätta om en vacker händelse.
Sent på kvällen på lördag var vi vid Nämforsen för att ha en liten höstdagjämningsceremoni. Vi hade otur med vädret - det började duggregna redan vid tiotiden. Himlen var helt molntäckt.
När vi kom dit halv elva fortsatte det att regna. Jag började faktiskt att oroa mig för att min nyköpta mobil skulle bli vattenskadad!
Elva började vi den lilla ceremonin, och efter kanske 20 minuter började Annelie, som ledde ceremonin, sjunga en sång vars text började med att "månen lyser klar". Jag tänkte att det ju inte direkt stämmer just nu.
Efter att hon sjungit kanske en minut bröt plötsligt månen fram genom molntäcket. Och när sången var klar såg man hela månen.
När ceremonin var klar var kanske två tredjedelar av himlen molnfri, och man kunde beundra stjärnhimlen. Och månen var försedd med en regnbågsfärgad ring.
Nej, jag skulle då aldrig våga påstå att vår ceremoni orsakade allt detta. Men det KÄNDES ju faktiskt så... Det var en verklig och fin upplevelse.
PS. Och, ja, mobilen klarade sig också...
torsdag 19 september 2013
Återigen till FNL-grupperna
/Jag tror jag aldrig skrivit ett inlägg med så många stavfel som detta. Och har väntat oförlåtligt länge med att ta bort dem. Men nu har jag äntligen gjort något åt saken!!/
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.
FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.
Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.
Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.
Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.
DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.
Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.
För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.
Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.
KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.
Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).
Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).
På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.
Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .
Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.
Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik. Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.
Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet. Det var ju lite absurt.
Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.
Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.
1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,
DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.
Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.
FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.
Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.
Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.
Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.
DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.
Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.
För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.
Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.
KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.
Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).
Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).
På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.
Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .
Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.
Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik. Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.
Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet. Det var ju lite absurt.
Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.
Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.
1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,
DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.
Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.
onsdag 18 september 2013
Är universum en spillra från en fydimensionell supernova?
“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”
Hannes Alfvén
Kan inte låta bli att berätta om en ny kosmologisk teori.
Den går ut på att universum är en tredimensionell spillra (eller ett "membran") av en fyrdimensionell sol som exploderat och blivit en fyrdimensionell supernova. I dess inre har bildats ett (återigen fyrdimensionellt) svart hål. I samband med att detta svarta hål bildades så utstötte det ett tredimesionellt "membran" - som är vårt universum.
Detta utvidgar sig, och det är därför det ser ut som om universum expanderar.
Teorin verkar tas på allvar på en hel del håll, och anses ha en del fördelar, framförallt att den sägs förklara varför universum är så homogent: "The model also naturally explains our Universe’s uniformity. Because the 4D bulk universe could have existed for an infinitely long time in the past, there would have been ample opportunity for different parts of the 4D bulk to reach an equilibrium, which our 3D Universe would have inherited".
Ja, vad ska man säga om det? Vet inte riktigt, men det är kanske ett ovanligt slående exempel på det som Hannes Alfvén beskrev i citatet högst upp. Men den typ av skepticism han stod för tycks vara helt marginaliserad i dagens kosmologiska diskurs.
Hannes Alfvén
Kan inte låta bli att berätta om en ny kosmologisk teori.
Den går ut på att universum är en tredimensionell spillra (eller ett "membran") av en fyrdimensionell sol som exploderat och blivit en fyrdimensionell supernova. I dess inre har bildats ett (återigen fyrdimensionellt) svart hål. I samband med att detta svarta hål bildades så utstötte det ett tredimesionellt "membran" - som är vårt universum.
Detta utvidgar sig, och det är därför det ser ut som om universum expanderar.
Teorin verkar tas på allvar på en hel del håll, och anses ha en del fördelar, framförallt att den sägs förklara varför universum är så homogent: "The model also naturally explains our Universe’s uniformity. Because the 4D bulk universe could have existed for an infinitely long time in the past, there would have been ample opportunity for different parts of the 4D bulk to reach an equilibrium, which our 3D Universe would have inherited".
Ja, vad ska man säga om det? Vet inte riktigt, men det är kanske ett ovanligt slående exempel på det som Hannes Alfvén beskrev i citatet högst upp. Men den typ av skepticism han stod för tycks vara helt marginaliserad i dagens kosmologiska diskurs.
tisdag 17 september 2013
Moderskap, faderskap och papparätt
Jag kommer nedan att utveckla något jag först skrev med anledning av en kommentar på Monica Antonssons blogg
Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.
Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".
Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel
På ett sätt kan detta ytligt låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa - att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.
Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.
Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.
Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".
Men att tala om systemfel är till syvende och sist ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor. När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna i högan sky!
Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.
På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.
För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.
Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.
Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.
Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".
Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel
På ett sätt kan detta ytligt låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa - att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.
Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.
Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.
Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".
Men att tala om systemfel är till syvende och sist ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor. När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna i högan sky!
Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.
På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.
För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.
Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.
söndag 15 september 2013
Jag röstade i kyrkovalet
Nu måste jag avslöja något. Jag gick ju ur Svenska Kyrkan hösten 2009, av någon sorts blandning av ekonomiska och ideologiska skäl. De ekonomiska skälen visade sig helt meningslösa - jag märkte ingen skillnad alls, men jag är väl dålig på att räkna. De ideologiska hade fokuserat på försoningsläran - hur obehaglig tanken var att människornas skuld hade blivit dem förlåtna pga att människor en gång för två tusen år sedan torterade ihjäl "Guds son".
Jag tyckte väl att det borde vara tvärtom. I så fall. Skulden borde väl ha ökats på än mer. Det tycker jag fortfarande. Men det hindrar mig inte att gå in i Svenska Kyrkan igen för några månader sedan.
Nej, jag är inte "kristen" utifrån någon vanlig definition. Jag gillar som sagt inte försoningsläran. Dessutom tror jag inte att Jesus uppstod. Ja, jag är till och med tveksam till om han verkligen dog på korset.
Men - jag tycker inte att detta är det viktigaste. Det viktigaste är att jag gillar en missförstådd religionsstiftare. Som genom alla de tre synoptiska evangelierna betonar att det viktiga är att inte förtrycka de fattiga, utan vara solidarisk med alla som är i underläge. Och som på flera ställen - mest tydligt i berättelsen om yttersta domen - visar att detta är oerhört mycket viktigare än om man "tror" på honom eller inte.
Det finns inget som tyder på att Jesus skulle ha brytt sig ett skvatt om någon 2000 år senare skulle ha trott på hans uppståndelse eller inte. I alla fall inget i de synoptiska evangelierna - och det är på sätt och vis de som måste räknas. Men han skulle ha brytt sig om ens handlingar. Vilket är det centrala - i nästan alla i sammanhanget relevanta uttalanden som tillskrivs honom.
Och idag röstade jag alltså. Vad röstade jag på? Vänstern i Svenska Kyrkan. Vad annars kan man göra om man röstar i ett val i en kyrka vars grundare, lär ha sagt saker som:
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).
Eller: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).
Eller: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).
Och som till på köpet hade en bror som sägs ha skrivit detta: ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5).
Jag tyckte väl att det borde vara tvärtom. I så fall. Skulden borde väl ha ökats på än mer. Det tycker jag fortfarande. Men det hindrar mig inte att gå in i Svenska Kyrkan igen för några månader sedan.
Nej, jag är inte "kristen" utifrån någon vanlig definition. Jag gillar som sagt inte försoningsläran. Dessutom tror jag inte att Jesus uppstod. Ja, jag är till och med tveksam till om han verkligen dog på korset.
Men - jag tycker inte att detta är det viktigaste. Det viktigaste är att jag gillar en missförstådd religionsstiftare. Som genom alla de tre synoptiska evangelierna betonar att det viktiga är att inte förtrycka de fattiga, utan vara solidarisk med alla som är i underläge. Och som på flera ställen - mest tydligt i berättelsen om yttersta domen - visar att detta är oerhört mycket viktigare än om man "tror" på honom eller inte.
Det finns inget som tyder på att Jesus skulle ha brytt sig ett skvatt om någon 2000 år senare skulle ha trott på hans uppståndelse eller inte. I alla fall inget i de synoptiska evangelierna - och det är på sätt och vis de som måste räknas. Men han skulle ha brytt sig om ens handlingar. Vilket är det centrala - i nästan alla i sammanhanget relevanta uttalanden som tillskrivs honom.
Och idag röstade jag alltså. Vad röstade jag på? Vänstern i Svenska Kyrkan. Vad annars kan man göra om man röstar i ett val i en kyrka vars grundare, lär ha sagt saker som:
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).
Eller: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).
Eller: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).
Och som till på köpet hade en bror som sägs ha skrivit detta: ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5).
Höstdagjämning i Näsåker
Kvinnominne
inbjuder till..
Höstdagjämningen 21 -22 september.
Lördag
21/9, kl 18.00 i Gudinnemuséet, Urhuset.
Föreningen
Kvinnominne har möte om Utställningens framtid samt planeringsmöte
för Sommarsolståndet 2014.
Alla
Intresserade är hjärtligt VÄLKOMNA!
Kl
23.00 – 24.00
Ceremoni
vid forsen som leds av Annelie Sarre. Samling vid kraftverket.
Vi
upplever balansen mellan mörker och ljus. Vi hyllar skördetiden och
välkomnar mörkertiden som kan ge oss tid för vila och eftertanke.
Söndag
22/9 kl. 15.00
Vi
börjar med en vandring i labyrinten utanför Urhuset.
Därefter
föredrag i Gudinnemuséet: ”Älgkon som skapade världen”
Erik
Rodenborg, fil.lic. i religionshistoria.
Inträde
80:- inklusive fika och guidning av Utställningen.
Välkommen!
Info
:
0622-30090,
070-368 19 74.
Arr:
Föreningen Tealogernas
lokalgrupp, Kvinnominne i Näsåker.
lördag 14 september 2013
Något Uppdrag Granskning inte berättade om
Se de länkar som finns hos NoBoyToy om det fall som Uppdrag Granskning tog upp.
Om detta material var bekant för Uppdrag Granskning är det mycket anmärkningsvärt. Den enda slutsats man kan dra är i så fall att i UG:s världsbild är barn till för föräldrarnas (läs fädernas) skull, och inte tvärtom...
--------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och läs gärna NoBoyToys senaste, och mer utförliga, inlägg om Uppdrag Gransknings skandalprogram.
Om detta material var bekant för Uppdrag Granskning är det mycket anmärkningsvärt. Den enda slutsats man kan dra är i så fall att i UG:s världsbild är barn till för föräldrarnas (läs fädernas) skull, och inte tvärtom...
--------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och läs gärna NoBoyToys senaste, och mer utförliga, inlägg om Uppdrag Gransknings skandalprogram.
Teosofi och plasmakosmologi - en udda kombination?
Finns det något som förenar teosofi och plasmakosmologi? Frågan kan verka konstig. Det är förstås mil mellan Madame Blavatsky och Hannes Alfvén. Hela tanken ter ju sig absurd.
Men vid närmare eftertanke finns det en gemensam grund i deras syn på universum. Båda ser detta som oändligt i tid och rum, Det kan inte verka så mycket till gemensam grund - men nu har en teosofisk teoretiker publicerat sina åsikter om Big Bang-teorin. Dessa kan läsas här.
Men vid närmare eftertanke finns det en gemensam grund i deras syn på universum. Båda ser detta som oändligt i tid och rum, Det kan inte verka så mycket till gemensam grund - men nu har en teosofisk teoretiker publicerat sina åsikter om Big Bang-teorin. Dessa kan läsas här.
Texten är skriven av en viss David Pratt. Jag har inte hört talas om honom förut, men han har en ambitiös webbsida om teosofisk teori. Om han är med i någon organisation, och i så fall vilken, går inte att avgöra - så vitt jag kan se - men han verkar ligga närmare Pasadena än Adyar. (Kanske Tidlösa kan upplysa oss om hur det ligger till?)
Hans text ger ett kunnigt intryck, och han för fram en kritk av Big Bang-teorin som hämtar sina argument från kända vetenskapliga Big Bang-kritiker, som Fred Hoyle, Halton Arp och Eric J Lerner. Han redogör för de olika alternativen till Big Bang-teorin, men verkar vara mest positiv till plasmakosmologin.
Han har noterat de likheter som finns mellan denna och teosofin. och han kommer fram till att de båda systemen leder till en likartad lkritik av Big Bang. Han godtar även synen på plasmats centrala roll i universum och försöker infoga denna i en teosofisk modelll.
Men det visar sig snart att han egentligen står närmare den pseudovetenskapliga varianten av plasmakosmologi - den som brukar kallas för "The Electric universe". Det är egentligen inte så konstigt - deras syn på solens och stjärnornas natur har åtminstone ytligt en del gemensamt med ett gammalt hugskott från Madame Blavatsky. Hon lade fram idén att solen egentligen inte är varm - den skapar värrme, men dess kärna är inte varmare än låt oss säga jorden
Så långt går inte de velikovskianska teoretikerna bakom "Electric universe", men de menar att solens värme inte beror på några inre processer, och de menar också att solens kärna är mycket svalare än dess yta. Det måste Pratt tycka verka lovande. Han menar att de är inne på rätt väg, men att de inte dragit de riktiga slutsatserna.
Blavatskys idé verkar annars ha ignorerats av Adyar, men i Pasadena tycks den leva kvar.
En annan likhet med "Electric universe" är Pratts kritik mot relativitetsteorin
Den är en ganska sinnnrik sundaförnuftskritik. Förresten, sinnrik bör jag inte säga, för den liknar på många sätt min egen ihoptotade hemmafilosofiska kritik. Med andra ord krävs det nog inte att man ska vara något större ljushuvud för att komma på den.
Han påpekar att hela idén om att rummet kröks i sig själv förutsätter existensen av en fjärde rumsdimension och tillägger, helt riktigt, att det inte finns skymten av belägg för att någon sådan existerar. Jag säger "helt riktigt" mest för att jag själv har skrivit något liknande, och då måste jag ju tycka att det är riktigt....
Det är lite förvånande att se teosofer dra ut som det "sunda förnuftets" försvarare, men det är klart - hur mycket Blavatskys lära än strider mot vad som brukar kallas sunt förnuft slår relativitetsteorin den med många hästlängder.
Att teosofer inte uppskattar Big Bang är inte så konstigt. Deras syn på en evig kosmisk evolution styrd av andliga krafter är inte förenlig med Big Bang-teorins pessimistiska katastrofscenarior. Här kan man också se vad som kan förena en teosof som Pratt med en marxist som Eric J Lerner. Teosofin och marxismen förenas av en evolutionär optimism - både människan och naturen förverkligar sig själv genom utveckling, som kan lida tillfälliga nederlag men som ändå kommer att fortsätta.
I motsats till den moderna kosmologin som verkar avspegla ångesten i kapitalismens dödskamp. För att nu låta som en rikitigt tvättäkta marxist....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)